Sjukdom och ohälsa är ett dominerande problem som både är en orsak till och ett resultat av underutveckling. I vissa afrikanska länder minskar medellivslängden och understiger på flera håll t.o.m. 50 år. HIV/AIDS, malaria, mässling, hakmask, snäckfeber, sömnsjuka, polio och många andra sjukdomar förkortar liv och gör livet svårt i stora delar av kontinenten. Vi moderater menar att man nu skall fokusera det svenska biståndet till Afrika där problemen med HIV är som störst.
HIV/AIDS-epidemin har fått förödande konsekvenser i stora delar av världen, och ännu har inte epidemin kulminerat. Varje minut smittas tio människor med HIV, nio av dessa lever i Afrika, och sammanlagt är detta ungefär 15 000 nya HIV-infekterade varje dag, året runt, världen över. Av uppskattningsvis mer än 42 miljoner HIV-smittade människor i världen finns över 2/3 i Afrika söder om Sahara, och det tillkommer mer än fem miljoner nya smittade varje år, varav hälften av dessa är personer mellan 15 och 24 år. 95 procent av dessa är i Afrika, och en stor del är barn under 15 år. Medellivslängden i de värst drabbade länderna har redan sjunkit med nästan tio år.
Epidemin förväntas kulminera år 2050. Vi vet ännu inte om det är möjligt att skydda människor mot HIV-infektion med hjälp av vaccin. Den katastrofala utbredning vi ser i dag är oacceptabel och måste brytas. Redan år 2020 förväntas 480 miljoner människor ha dött i AIDS om vi inte fokuserar på HIV-bekämpning i mycket större utsträckning än förut. Det pågår dock ett intensivt arbete för att utveckla nya vaccin för att kunna stoppa epidemin i framtiden. Vidare har man nu i några länder, exempelvis Uganda, med effektiva informationskampanjer och stort stöd när det gäller öppenhet att diskutera sjukdomen visat att den negativa utvecklingen går att om inte vända, sååtminstone att plana ut epidemin och minska spridningstakten. Ett annat viktigt steg är också att HIV nu kommit fram i ljuset och medvetenheten ökar bland världens ledare och politiker.
Program för bekämpning av HIV i Afrika
Verka för en snabb medvetenhet hos alla och för att fler politiska ledare deltar fullt ut i kampen mot HIV, speciellt gällande afrikanska stater och öka samarbetet mellan stater, regeringar och frivilliga och/eller enskilda organisationer för att ytterligare sprida kunskap om HIV.
Arbeta för ökad respekt för de mänskliga rättigheterna och stärkande av kvinnors rätt till egen bestämmanderätt över sin sexualitet, samt minska våld mot kvinnor, unga flickor och barn.
Information, medvetandegörande och spridande av kunskap till barn, unga och vuxna om preventivmedelsanvändning och sexuellt beteende och sexuellt överförbara sjukdomar inklusive HIV.
Specifika nationella program för att hjälpa barn föräldralösa på grund av HIV skall utarbetas och implementeras i de afrikanska ländernas ordinarie fattigdomsstrategier.
Ekonomisk möjlighet för afrikanska stater att själva kunna tillverka eller efterfråga antivirala medel för att kunna distribuera till alla HIV-smittade gravida kvinnor i Afrika.
Förebygga spridning av HIV genom att samverka till byggande av sociala strukturer som minskar rörlighet orsakad av bräckliga ekonomier, samt hindra illegala flyktingströmmar och illegal människohandel mellan länder.
Satsningar på strukturuppbyggnad av hälso- och sjukvård i mindre byar, lokala samhällen, städer och stater i Afrika.
1 Sammanfattning 2
2 Innehållsförteckning 4
3 Förslag till riksdagsbeslut 4
4 HIV ett hot mot stora delar av världen 6
5 Spridning av HIV 6
6 Efter millenniumskiftet har världen äntligen vaknat 7
7 Utbildning till alla barn 8
8 HIV och föräldralösa barn 8
9 Behandling mot HIV 9
10 Tillgång till HIV-medicin i fattiga länder 10
11 Bara vaccin kan stoppa spridningen av HIV för alltid 11
12 Hur vi använder dagens kunskaper bäst 12
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det svenska biståndet bör fokuseras på bekämpandet av hiv/aids.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utbildning för alla barn i Afrika.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att behandlingskostnaderna för både hälso- och sjukvård samt medicin ytterligare måste sänkas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att verka för att svensk läkemedelsindustri tar ansvar för tillverkning och distribution av antivirala medel till u-länder på ett tydligare sätt jämfört med i dag.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att verka för utarbetande av specifika program för föräldralösa barn på grund av hiv samt att dessa implementeras i de afrikanska ländernas ordinarie fattigdomsstrategier.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om garantier för utveckling av läkemedel mot sjukdomar som drabbar Afrikas länder.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att arbeta för ökad respekt för de mänskliga rättigheterna och stärkande av kvinnors roll i Afrika.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att verka för att fler politiska ledare deltar i kampen mot hiv.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att öka samarbetet mellan stater, regeringar, frivilliga och/eller enskilda organisationer för att sprida kunskap om hiv.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att samverka till byggandet av sociala strukturer för att hindra flyktingströmmar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att tillse att hivprevention inkluderas för alla barn i skolan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att skapa en effektiv struktur för olika hälso- och sjukvårdsinsatser i Afrika.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att skapa fler utvecklingsenheter som arbetar med hivprevention på plats i Afrika.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att verka för att inrätta hivpreventionsprogram på alla lokala arbetsplatser och bygemenskaper i Afrika.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att verka för ökad information, medvetande och att kunskap ges till alla barn, ungdomar och vuxna när det gäller hiv.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ytterligare resurser tillförs för att öka möjligheten för människor i Afrika att hivtesta sig.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ge ekonomiska möjligheter för afrikanska stater att själva kunna tillverka eller efterfråga antivirala medel.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ge tillgång till antivirala medel för alla gravida hivsmittade kvinnor i Afrika.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att öka informationen om och tillgången till preventivmedel för män i Afrika.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att satsa ytterligare resurser på grundforskning rörande ett effektivt vaccin mot hiv.
FN:s organ har prognosticerat att 68 miljoner människor kommer att dö i AIDS i de värst drabbade länderna under de närmaste 15 åren. Överallt där epidemin sprider sig är det främst unga människor som smittas och det är den gruppen som bygger framtiden. Ungefär 14 miljoner barn över världen har förlorat en förälder eller blivit helt föräldralösa på grund av AIDS. Hela familjer drabbas hårt när de arbetsföra blir sjuka och barnen tvingas stanna hemma från skolan och arbeta pååkrarna. Enbart i södra Afrika har elva miljoner barn blivit föräldralösa på grund av AIDS. Om bara några år räknar man med att siffran har stigit till 20 miljoner, ungefär 25 procent av barnen i sub Sahara kommer att leva helt utan föräldrar. Förutom det direkta lidande och skada sjukdomarna orsakar försvårar de också utvecklingsansträngningarna i ett större perspektiv. Människor som lider av sjukdomar och ohälsa får svårare att ha den energi och den utvecklingskraft som behövs för att få ett samhälle att blomstra.
Med en snabb ekonomisk utveckling skulle sjukdomarna inte få de förödande konsekvenser som de nu har. Den basala hälsovård som länderna borde ha utvecklat för länge sedan, skulle väsentligt kunna reducera problemen med sjukdom och ohälsa. Detta skulle i sin tur kraftfullt kunnat främja både social och ekonomisk utveckling.
Under 1930-talet fram till senare delen 1970-talet tror man att HIV spreds från tidigare isolerade befolkningar till större områden i Central- och Östafrika. Den afrikanska epidemin blev känd då afrikanska AIDS-patienter sökte vård i Bryssel i början av 1980-talet. Under samma period ökade AIDS-epidemin explosionsartat i handelsaktiva områden i Uganda och Tanzania. En stor orsak var den oro som ägde rum i samband med att kolonialmakterna försvann. Samhällsstrukturer bröt samman och många flyttade till storstäder. Nya leder byggdes, exempelvis "The Transafrican Highway". Det strömmade arbetskraft till plantager och fabriker, det var krig och flyktingströmmar och prostituerade som rörde på sig, allt detta ökade spridningen av HIV. I dagens läge är Sydafrika det land som är värst drabbat, uppemot fem miljoner smittade. Detta innebär att ungefär tio procent av hela Sydafrikas befolkning är smittad. Över 25 procent av gravida kvinnor är infekterade. Just när det gäller gravida kvinnor ser situationen i Botswana än värre ut där 40 procent av de kvinnor som söker mödravård bär på HIV. Smittan ökar även i Västafrika, Nigeria och Etiopien. I övriga delar av världen är Thailand och Indien svårt drabbade, men HIV finns i alla världsdelar och ökar ständigt. Några ljusglimtar finns dock, exempelvis i Uganda som har varit svårt drabbat av HIV har man om inte lyckats vända epidemin, åtminstone fått den att plana ut och en tydlig minskad spridning kan nu ses. Detta beror i första hand på en stor öppenhet när det gäller att våga tala om HIV samt att man därigenom kunnat utföra stora informationsinsatser. Även i Swaziland där nära varannan person i åldern 25-29 år är HIV-smittad har man på senare tid sett en betydande nedgång av antalet insjuknande.
Hälften av alla vuxna som lever med HIV/AIDS är kvinnor (i Afrika 58 procent), 3.2 miljoner är barn under 15 år. Ungefär fem miljoner nya infektioner konstaterades under 2003 totalt. Om man tittar bakåt har totalt sett 65 miljoner smittats med HIV, varav 23 miljoner redan har dött i AIDS. Antalet barn som är föräldralösa på grund av HIV beräknas till över 14 miljoner, där fyra av fem av dessa barn finns i södra Afrika.
HIV-smitta sker också via mor till barn och denna överföring är ett stort bekymmer för framtiden. Varje år smittas ungefär 600 000 barn. Positivt är dock att det finns möjligheter med mycket enkla och billiga medel att minska smittspridningen, till och med halvera den vid förlossning om man behandlar mamman under graviditeten. I u-länderna har man ytterligare att ta hänsyn till att den smittade mamman ammar för att undvika undernäring och andra infektionssjukdomar, men då försvinner effekten av antivirala medel mot HIV. Det enda man kan göra är då att fortsätta behandla mamman med effektiv HIV-medicin så att både mamma och barn överlever. Detta är ofta inte möjligt, både på grund av ekonomiska och logistiska orsaker. I dag är det bara fem procent av alla HIV smittade som har tillgång till livsförlängande antivirala medel och tio procent till basal vård.
Utvecklingen i södra Afrika går inte att negligera längre. År 2000 tog man för första gången upp frågan på FN:s säkerhetsråd, liksom på G8 mötet och diskuterade AIDS. USA:s dåvarande president Bill Clinton benämnde epidemin som ett internationellt säkerhetshot. I Sydafrika ifrågasatte president Mbeki om HIV verkligen orsakar AIDS och hämmade därmed AIDS-kampen ytterligare i ett av världens mest drabbade länder.
Under 2001 tvingades närmare 40 läkemedelsföretag lägga ner en rättegång om patenträtt mot Sydafrikas regering och därmed öppnades möjligheten för flera fattiga länder att kunna erhålla billigare läkemedel. FN:s generalförsamling diskuterade AIDS hotet och Kofi Annan föreslog att man skulle upprätta en "Global Fond" på mellan sju och tio miljarder dollar per år för att bekämpa katastrofen. Under 2002 spreds HIV vidare genom drogmissbruk i Ryssland i lavinfart, och även i andra närliggande östeuropeiska länder börjar situationen bli mycket allvarlig. Flera nya behandlingsresistenta stammar av HIV började öka i länder där behandling tillämpats under flera år. I utvecklingsländerna har flera större vaccinstudier påbörjats, men fortfarande finns inget existerande vaccin.
Både för att skapa utveckling, demokrati och öka hälsan i Afrika är utbildning en nyckelfråga. Sett utifrån ett demokratiperspektiv är och bör rätten till utbildning vara en grundläggande rättighet. I Sverige innebar t.ex. 1842 års folkskolestadga en dramatisk förändring i så måtto att en hel befolkning inte bara skulle ges rättigheten att utbilda sig, utan också fick en skyldighet att göra det genom skolplikten.
I Afrika är analfabetismen fortfarande utbredd. Det är inte bara den äldre generationen som saknar skolunderbyggnad utan även en alltför liten grupp av de unga får grundläggande utbildning i konsten att läsa, skriva och räkna.
Det säger sig självt att det är svårt att få till stånd en utveckling i ett land där de flesta inte har någon utbildning alls. Att ta till sig ny kunskap och idéer om man inte ens kan läsa, skriva eller räkna är oftast oöverstigligt. Möjligheterna att skydda sig mot HIV/AIDS och andra sjukdomar minskar drastiskt om man inte kan läsa sig till den hälsoupplysning om preventiva åtgärder som ges.
HIV/AIDS har dödat en eller båda föräldrarna för 14 miljoner barn under 15 år, varav de flesta i Afrika och siffrorna fortsätter stiga i en rasande takt. Redan år 2010 beräknas 25 miljoner barn vara föräldralösa på grund av HIV. Eftersom HIV huvudsakligen smittar via sexuella kontakter såär risken för att båda föräldrarna skall bli smittade mycket stor om den ena parten drabbas. Traditionella system för att ta hand om förädralösa barn fungerar inte längre när behoven av omhändertagande av barn blir så stora, och det blir en omöjlig uppgift att bemästra. Förutom att dessa barn inte får någon riktig barndom ökar riskerna för fattigdom, hunger, avbruten skolgång, drogmissbruk, sexuellt utnyttjande och misshandel. Många av dessa barn blir utfrusna, isolerade och diskriminerade när det gäller såväl humana rättigheter, skola som hälsovård. Många av barnen förlorar också sina hem och ägodelar på grund av att de inte har kunskap eller möjlighet till att försvara sig själva i det övriga samhället.
Just på grund av dessa orsaker är det mycket viktigt att man arbetar för specifika insatser för föräldralösa barn. Institutionsvård måste förebyggas genom att familjevården stärks i de områden där HIV prevalensen är som störst. Alla barn måste få tillgång till mat, hälsovård, vatten och hygien insatser och psykosocialt stöd. Man måste också arbeta för att skapa mekanismer såsom skattelättnader för att ge ekonomisk hjälp till familjer som hjälper dessa barn samt hjälp för kommuner och områden som fokuserar på hjälp till föräldralösa barn. Vidare måste man säkerställa betalning av barnens skolavgifter för fortsatt skolgång. Allra viktigast är att dessa flickor och pojkar får möjlighet till utbildning. De länder som är värst drabbade behöver snarast utarbeta specifika program för åtgärder för dessa utsatta barn. Dessa program måste sedan implementeras i ländernas ordinarie "Poverty Reduction Strategy Paper" (PRSP) för att uppnå största möjliga effektivitet så snart som möjligt.
Sedan mitten av 1990-talet har man gjort stora framsteg inom HIV-forskningen och behandlingen av HIV-infekterade individer. Den effektiva kombinationsbehandling som finns tillgänglig för i-världen i dag har gjort att vi kan se drastiska nedgångar i sjuklighet och dödlighet som har få motsvarigheter inom historien. Det är dock i dag inte sannolikt att behandlingen mot HIV kommer att kunna bota infektionen och därför måste man räkna med en livslång medicinering. När man väl beslutat att påbörja en behandling skall terapin vara maximalt hämmande när det gäller virusförökning för att hindra att resistensutveckling mot läkemedlet och att terapisvikt uppstår.
HIV förökar sig framför allt i immunförsvarets viktiga T-hjälparlymfocyter och makrofager (städar eller ätarceller). Detta leder till att immunförsvaret i sig själv så småningom bryts ner och man blir då försvagad i sitt immunförsvar mot alla möjliga infektioner. Nybildning av virus och död av infekterade celler sker med mycket hög hastighet, ungefär mellan 1010 och 1012 nya virus bildas varje dag, även om en hel del av dessa är defekta. Ofta bildas också nya varianter i virus arvsmassa och resulterar i en stor genetisk mångfald. Bland dessa finns ett antal som är resistenta mot behandling. Just därför är det viktigt att behandlingen som sätts in verkligen är effektiv och fullföljs.
En av de största anledningarna till att HIV-infektionen inte går att bota är att en reservoar av latent (sovande) virus finns i cellerna och bildas redan vid smittotillfället. Eftersom hoppet om bot ligger långt borta har målsättningen med behandlingen blivit att hämma virusförökningen så långt det är möjligt.
I u-länderna är det ungefär fyra procent av dem som behöver bromsmediciner som har tillgång till dem. Visserligen har bromsmedicinerna blivit billigare i u-länderna men det behövs krafttag av både privat och statlig sektor för att människor som behöver medicin skall få tillgång till den. Svensk läkemedelsindustri skulle kunna vara en förebild inom detta område genom att via ökat partnerskap och samarbete med Afrika både tillverka och distribuera antivirala medel till u-länder på ett tydligare sätt än i dag. Man måste ytterligare sänka behandlingskostnaderna för både hälso- och sjukvård samt medicin. Om man erbjuder möjlighet till behandling i form av antivirala medel är det också mycket viktigt av etiska skäl att kunna fullfölja detta livet ut. Ökar man tillgången till behandling, rådgivning och information blir även andra tjänster mer lättåtkomliga. Det skapas också möjligheter att behandla alla de infektioner som uppkommer i samband med immunosuppression orsakad av HIV.
WTO:s patentavtal Agreement on Trade-Related Aspects of Intellectual Property Rights, TRIPS, ställer krav på att alla WTO:s medlemmar skall införa en bestämd nivå av immaterialrättsliga regler. Nackdelen är att u-länderna har en svagare lagstiftning kring bl a mediciner. Vidare anser u-länderna att patentet missgynnar utvecklingen och befarar att avtalet minskar tillgången på mediciner som hotar grundläggande rätt till hälsa.
Ett positivt tecken är dock att flera av de nystartade globala stiftelserna som arbetar för att utveckla vaccin mot HIV har som grundregel att den forskning som bedrivs ska fokusera på den variant av HIV som existerar i Afrika. Tidigare har man alltid hävdat att det inte är ekonomiskt lönsamt att satsa forsknings- och utvecklingspengar på sjukdomar som nästan bara förekommer i världens fattigaste länder, men nu anges HIV-forskning som direkt gagnar Afrika som incitament för att kunna ansöka om resurser inom flera olika organisationer.
En ytterligare lösning på detta problem kan vara den modell som den amerikanske Harvardprofessorn Jeffrey Sachs presenterat. Den innebär att de rika länderna garanterar en marknad för ett visst vaccin eller en viss medicin. Vidare kan också ett minimipris per dos garanteras. De mottagande länderna kan tillfrågas om att ta en del av kostnaden, men poängen är att inget land eller organisation ger några pengar förrän ett effektivt vaccin verkligen existerar. Läkemedelsindustrin står för forskning och utveckling och för risken av misslyckade projekt.
Alldeles nyligen har ett ideellt program för HIV-medicin till de fattiga länderna startat. International Dispensary Association Foundation (IDA), Pharmacia och Kennedy School of Government vid Harvard University har lanserat ett program vid World Economic Forums Global Health Initiative, som kan fungera som modell för att öka tillgången till viktiga läkemedel för u-länderna. Det första läkemedlet är Delavirdin mot HIV. Idén går ut på att man beviljar licenser utan ensamrätt för medlet till tillverkare som förbinder sig att tillverka och distribuera produkten till världens fattiga länder. Programmet bedrivs ideellt och IDA bestämmer vilka som får rätten att tillverka förutsatt att kvalitetskraven följs. Detta ger unika möjligheter att underlätta tillverkning och att leverera medicin till länder med stora behov. Kriteriet för att vara berättigad till detta är att länderna skall ligga på under 1200 dollar i BNP per capita och att andelen HIV-smittade uppgår till över en procent. Programmet sker inom en ram som gör att det inte skadar skyddet för immaterialrätten som behövs för att stimulera fortsatta investeringar i forskning för nya genombrott.
Olika vaccin mot infektionssjukdomar har varit det viktigaste bidraget till en förbättrad folkhälsa och ökad livslängd. Smittkoppor har utrotats och även polio är på väg att försvinna.
Vacciner kan antingen ges förebyggande för att förhindra infektion/sjukdom (preventivt) eller för behandling av den redan smittade (terapeutiskt). Oavsett vilken användning skall det ge ett immunsvar som förstör de virus som orsakar infektionen. Angående HIV är det mest realistiska målet att skapa ett vaccin som skyddar mot sjukdom, inte mot infektionen som sådan. Ett idealiskt vaccin skall vara säkert och inte ge biverkningar, lätt och billigt att framställa och lätt att administrera. De vacciner som forskarna arbetar med i dag prövas först i djurmodeller för att undersöka om de ger ett bra immunsvar utan biverkningar, sedan mäter man skyddseffekten. De mest lovande vaccinerna prövas sedan på människor i så kallade fas 1-3 prövningar med olika antal försökspersoner. Hos människa har två vacciner använts för storskalig prövning av skydd och ett för terapi. Andra vacciner ligger långt efter i processen. Man har prövat ungefär 50 olika vacciner i säkerhetsprövningar och endast ett fåtal av dessa har gjorts i u-länder. Effektivitetsstudier med mer lovande vaccin än de som nu är på gång kan inte bli klara förrän tidigast år 2008.
Vi vet redan att de kunskaper vi har i dag är effektiva för att hindra smittspridning. Man kan förebygga insjuknande och död med hjälp av antivirala medel. Men det gäller att göra medlen allmänt tillgängliga och att det finns en stark politisk vilja i att göra nationella insatser i de mest drabbade länderna. Från svenskt håll måste vi delta ännu mer aktivt än vad vi nu gör i det internationella arbetet. Två viktiga delar är utbildning och hälsovård. En allt mindre arbetsför befolkning innebär än värre påfrestningar på utvecklingen. Utbildning och information är nödvändigt för att kunna förebygga smitta och är det viktigaste instrumentet för att öka kunskap och ta bort vanföreställningar. Det behövs en stark mobilisering lokalt i kampen mot AIDS, och smittan måste begränsas av folket själva, byggt på medvetenhet. Varje afrikansk stat måste själva ta ansvar utifrån sin struktur för utbildning och information påöppet sätt för att bekämpa sjukdomen. Framför allt måste man våga erkänna att HIV överförs sexuellt. Förebyggande arbete måste innehålla sexualupplysning, kondomanvändning och att våga diskutera sexuella vanor. Man måste våga tala om och påverka den muslimska delen av världen när det gäller preventivmedelsanvändning och sexuella vanor. Det politiska ledarskapet i de afrikanska staterna måste ta ansvar för att vara föredömen i kampen, och även agera föredömligt och inte utnyttja sin makt för exempelvis prostituerade.
Särskilt viktigt att påpeka är kyrkans roll inom upplysning när det gäller HIV. Kyrkan är en central institution i många afrikanska samhällen och människor från alla olika samhällsskikt har kontakt med kyrkans olika församlingar. Dessutom är kyrkan en auktoritet. Tidigare har kyrkan haft svårt att tala om sexualitet och sexuellt överförbara sjukdomar, varför det är ytterst viktigt att stödja kyrkans roll inom information. Alla som arbetar inom kyrkan behöver därför utbildning för att kunna vara goda förebilder inom detta område.
Det behövs speciella åtgärder för att stärka kvinnornas ställning i Afrika. Framför allt gäller det att stärka kvinnors roll och deras beslutanderätt till sin egen sexualitet. Samtidigt behöver männen ändra sitt sexuella beteende och dessutom öka användningen av preventivmedel. Många kvinnor har i dag ingen egen talan, många är prostituerade och utsättas för smitta flera gånger dagligen. Andra kvinnor har inte rätten att säga nej till de män som vill ha sex, oavsett vem det är. Än värre är det för unga flickor och små barn som utsätts för sexuella övergrepp som leder till skador och livslångt lidande. Många av dessa våldtäkter sker i tron att om man har samlag med en oskuld blir man botad från HIV. Dessa vidriga övergrepp sker fortfarande dagligdags i flera afrikanska länder och beror till stor del på vanföreställningar. Listan på förtrycket kan göras hur lång som helst.
En uppbyggnad av lokal infrastruktur är nödvändig för att kunna genomföra övriga åtgärder. Ökade sjuk- och hälsovårdsinsatser krävs för att kunna testa fler för HIV och för att kunna ge behandling, information och lindring vid sjukdom. Alla gravida kvinnor måste få tillgång till antiviral behandling och såäven efter förlossningen för att både mor och barn skall överleva. Samtidigt måste information ges till mamman att inte amma sitt nyfödda barn. I denna fråga krävs också en ändrad attityd på många platser i Afrika då de mammor som inte ammar sina barn utesluts ur bygemenskapen. Forskning och utveckling av nya antivirala medel måste innefatta även afrikanska varianter av HIV, inte bara västvärldens HIV. Afrikanska stater måste ha ekonomisk möjlighet att själva kunna tillverka eller efterfråga de läkemedel som finns. Samtidigt krävs en tydlig struktur av organisationen för att kunna distribuera medicin till alla behövande. Vi måste också arbeta för att få en större respekt för de mänskliga rättigheterna för att skydda dem som lever med eller i närheten av AIDS. Allt detta kräver gemensam handling från ambassader, institutioner, kulturenheter, frivilligorganisationer och lokala utvecklingsenheter. Inte minst är det viktigt att använda sig av lokal media och anpassa sig till nationella och lokal teknik, behov och resurser för att nå ut med mer information. Vi måste också stödja nationell och lokal forskning och hjälpa till att utveckla egna forskningsansträngningar på plats i Afrika.
Globala ansträngningar skall innefatta både kunskap, finansiellt och politiskt stöd till UNAIDS, FN:s organ för HIV-bekämpning samt stöd till andra internationella organisationer såsom t ex Global Fund och International AIDS Vaccine Initative (IAVI) som verkar för att utrota sjukdomen. Regionala ansträngningar skall vara att arbeta för att öka samarbetet med olika stater, regeringar och enskilda organisationer. Här kan vi påverka genom olika påtryckningar när det gäller arbetet med de mänskliga rättigheterna, förebygga spridning genom att stoppa illegala flyktingströmmar och illegal människohandel mellan olika länder. Även olika nätverk för att bygga regional kapacitet är viktigt. Nationellt kan svenskt bistånd syfta till att överföra kunskap för att bygga samhällsstrukturer som behövs för att skapa en fungerande hälso- och sjukvård. Lokalt kan vi etablera utvecklingsenheter för att överföra kunskap och skapa egna fungerande verksamheter som utvecklar det egna samhället på plats.
Samtidigt som allt detta måste genomföras krävs det ytterligare satsningar på grundforskningen angående HIV. Vi har i dag ännu inget fungerande vaccin och det är den allra största vinsten i kampen den dag världen lyckas framställa ett sådant vaccin som fungerar.
|
Stockholm den 30 september 2004 |
|
|
Gunilla Carlsson (m) i Tyresö |
|
|
Göran Lindblad (m) |
Ewa Björling (m) |
|
Björn Hamilton (m) |
Karin Enström (m) |
|
Rolf Gunnarsson (m) |
Henrik S Järrel (m) |
|
Göran Lennmarker (m) |