1 Innehållsförteckning 1
2 Förslag till riksdagsbeslut 2
3 Fyra år till Beijing-OS 2008 - vart går Kinas nya ledare? 2
4 Kina, Hongkong, Singapore och Taiwan - kinesiska vägar mot demokrati 4
5 Folkrepubliken Kina 6
5.1 Kina och WTO 7
5.2 Kina och mänskliga rättigheter 8
6 Hongkong 8
7 Kinas autonoma områden - Tibet och Xinjiang 10
7.1 Tibet 10
7.2 Xinjiang 11
8 Singapore 12
9 Taiwan 12
9.1 Kina och Taiwan 13
9.2 Sverige, EU och Taiwan 14
9.3 Ett Kina - Kina, Taiwan och FN 14
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att inte häva EU:s vapenembargo mot Folkrepubliken Kina.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att taiwanesiska medborgare i ledande ställning bör beviljas besöksvisum till både hela EU och Sverige, och att hänsyn till Beijingregimen inte får stå i vägen för detta.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Kina måste förmås att tillämpa hela det internationella regelverket gällande mänskliga fri- och rättigheter liksom att införliva det i sin dagliga rättstillämpning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige och EU kraftfullt måste fördöma utdömanden och verkställanden av dödsstraff i Kina.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige och EU har ett stort ansvar för att FN:s auktoritet hävdas när det gäller tillsynen av respekten för de mänskliga rättigheterna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Beijing bör uppmuntras att ge Tibet och Xinjiang långtgående självbestämmande, upprätthålla respekt för mänskliga rättigheter där samt skapa förutsättningar för att vårda och utveckla kulturella och religiösa särdrag utan hot och förföljelser.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige och EU gentemot den kinesiska maktledningen entydigt måste fördöma all kinesisk maktpolitik mot Taiwan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige på olika sätt bör utveckla sina politiska förbindelser med Taiwan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige inom ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken inom EU bör verka för att Taiwan ges en plats i FN, under förutsättning att Taiwans folk väljer att förklara sig suveräna och under tiden verka för att Taiwan ges observatörsplats i FN.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Taiwans folk själva skall ges möjligheten att avgöra sin framtid genom demokratiska val.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att EU och USA skall utforma en gemensam Kinapolitik.
Vid de olympiska sommarspelen i augusti 2004 visade Folkrepubliken Kina att den är en stormakt som avancerar starkt också på idrottens område. Utvecklingen de kommande fyra åren fram till sommar-OS i Beijing 2008 kommer att vara av central betydelse för Kina och dess relationer till sin omvärld. Det finns inga garantier för i vilken riktning den utvecklingen kommer att bege sig. De av Kina hett efterlängtade olympiska spelen är tyvärr ingen garanti för att de kinesiska ledarna skall visa återhållsamhet i frågor rörande demokrati, mänskliga rättigheter eller ens fred i närområdet. Det har de kinesiska ledarna själva varit mycket tydliga om. Omvärldens förhoppningar om att den nya ledningen i Beijing inte skulle riskera OS 2008 t.ex. med en militär aktion mot Taiwan kan mycket väl visa sig ha varit alldeles för naiva.
När nyheten kablades ut att den förre kommunistledaren Jiang Zemin i mitten av september ersatts nu också som ordförande i det kinesiska kommunistpartiets centrala militärkommission av Hu Jintao, som för tvåår sedan ersatte Jiang som partiets generalsekreterare, kunde det ses som att generationsskiftet i kinesisk toppolitik nu fullbordats. Hu har nu stegvis övertagit alla de ledande posterna från Jiang - generalsekreterare i partiet, Kinas president och så ordförande i partiets centrala militärkommission.
Om detta innebär att Jiang och den generation som av den forne patriarken Deng Xiaoping efter massakern på Himmelska fridens torg handplockades för att återupprätta kommunistpartiets totala kontroll av den kinesiska samhället återstår att se. Många observatörer tvivlar på att Jiang gav upp sin sista formella maktposition med entusiasm. De starka och maktfullkomliga kinesiska markeringarna gentemot det senaste årets utveckling på Taiwan respektive i Hongkong ses av många som uttryck för hur Jiang använt sig av en post som av många ses som den verkliga ledarpositionen i Beijing. Kanske tar Jiang nu ett steg ut i kulissen för att likt sin mentor Deng fortsätta att vara Kinas verkliga ledare. Jiang har under sin tid som kommunistpartiets generalsekreterare handplockat i stort sett alla nyckelpersoner inom parti och militärapparat. Hu Jintao är enda undantaget, men så handplockades han av Deng Xiaoping själv.
De gångna tvååren har kinesisk politik karaktäriserats av en till formen öppnare stil, vilket anses prägla den nya ledargenerationen med Hu Jintao och den nye regeringschefen Wen Jiabao, och en till innehållet obrottsligt traditionell betoning av partiets centrala maktutövning och en orubbligt hård linje gentemot Taiwan och Hongkong liksom mot oliktänkande och självständiga rörelser som falungong. Det skulle kunna ses som ett uttryck för att Jiang Zemin fortfarande utövar den yttersta makten. Först vid nästa partikongress året före Beijing-OS 2008 kan vi förväntas se ifall Hu Jintao verkligen står för en modernare och öppnare linje i kinesisk politik och därmed kan komma att sätta sin prägel på det kinesiska ledarskap som skall hälsa världens idrottselit välkommen till Kina. De bilder som kinesisk TV kablade ut från det möte med partiets centralkommitté där Jiang Zemin lämnade sin sista formella maktposition innehöll samma massiva närvaro av alla de tungt uniformerade ledande generalerna i Kinas Röda armé. Kinas karaktär av enparti- och militärstat består tills vidare även under en yngre ledargeneration.
Med undantag för några års avkylning efter händelserna den 4 juni 1989 på Himmelska fridens torg har omvärldens hållning till Kinas ledning, alltsedan Deng Xiaoping för tjugofem år sedan påbörjade Kinas reformering av Kinas ekonomi och samhälle under fortsatt kommunistisk enpartikontroll, präglats av en vilja till dialog och samförstånd i förhoppning om att detta skulle leda till åtminstone på sikt också en politisk liberalisering. Starka förhoppningar har därför knutits till den nya politiska generation som leds av Hu Jintao. Om dessa förhoppningar har fog för sig kan vi fortfarande inte säga någonting om.
Åren fram till partikongressen hösten 2007 och de olympiska spelen sommaren därefter blir betydelsefulla. Hittills har inget visats som tyder på att den nya ledningen har vare sig viljan eller förmågan till en omsvängning i maktfullkomligheten i fråga om demokrati och mänskliga rättigheter i Kina och de autonoma områdena Tibet och Xinjiang eller till Hongkong och Taiwan. Den senaste versionen av EU:s syn på det "mognande partnerskapet" mellan EU och Folkrepubliken Kina tyder fortfarande på en vilja att tassa försiktigt framför att vara tydlig. Det har ackompanjerats av en väldig iver från exportvilliga EU-stater som Frankrike, Tyskland och Italien att häva det embargo mot vapenexport som EU införde som reaktion på händelserna i Beijing sommaren 1989. Ett hävande av vapenembargot skulle i Beijing bara tolkas som svaghet och ett tecken på att fortsatt omedgörlighet i frågor som demokrati och mänskliga rättigheter i Kina, Hongkong och Taiwan är riskfritt.
Den 13 september 2004 gick Hongkongs väljare under ett rekordhögt valdeltagande till val av sin lagstiftande församling. Valsystemet i Hongkong har betecknats som ett val där väljarna bara får välja oppositionen, medan ledarna i Beijing väljer regeringen. De två senaste årsdagarna av Storbritanniens "återlämnade" av den förra kronkolonin Hongkong till Kina har upp till en halv miljon av Hongkongs sju miljoner människor strömmat ut på gatorna i överväldigande demonstrationer mot Beijings försök att via sin handplockade "regeringschef" Tung Chee-hwa ytterligare inskränka de medborgerliga rättigheterna i linje med vad som sedan kommunisternas maktövertagande 1949 gäller för de 1,2 miljarder kinesiska medborgare som lever i Folkrepubliken Kina.
En klar majoritet av Hongkongs väljare röstade på partier och kandidater som förespråkar demokrati i Hongkong. Det valsystem som Kinas ledning gjort klart skall fortsätta att gälla ger emellertid Beijing fortsatt möjlighet att styra Hongkong efter eget val. I modellen "ett land - två system" tillåts inte folket välja sina egna ledare, vare sig i Kina eller i Hongkong. Signalen till de 23 miljoner som lever i Taiwan, världens första och enda demokrati i den kinesiska världen, är entydig. Lika lite som i valet av Kinas nya ledare för tvåår sedan har det kinesiska folket någonsin tidigare under de flertusenåriga kinesiska rikena tillfrågats om sin mening.
I Singapore, en vital knutpunkt för internationell sjöfart och finansmetropol i Sydostasien som dragit nytta av att Hongkong tappat i attraktionskraft efter "återlämnandet" 1997, är den överväldigande delen av befolkningen också kinesisk. Till skillnad från Folkrepubliken Kina är Singapore utpräglat kapitalistiskt. Den politiska kulturen är dock sedan statens tillblivelse strängt auktoritär. I praktiken härskar ett enpartistyre, där den forne premiärministern Lee Kuan Yew härskar bakom kulisserna som patriark i samma tradition som Deng Xiaoping gjorde i Beijing sedan han dragit sig tillbaka från den officiella makten. Under 2004 tog Lees äldste son Lee Hsien Loong i bästa dynastiska stil över som formell ledare i Singapore.
Är då demokrati, folkstyre och respekt för mänskliga rättigheter otänkbart i den kinesiska kultursfären? Beijing, Hongkong och Singapore ger förvisso alla på var sitt sätt anledning till djup pessimism. Det senaste decenniets politiska utveckling i Taiwan - den fjärde av världens kinesiska stater - ger däremot anledning till en lika stark optimism, och inte bara för den kinesiska delen av världen utan också för det traditionellt starkt auktoritära Asien som helhet. Demokrati är lika naturligt och eftersträvansvärt för människor i Asien och i den kinesiska kultursfären som på andra håll i världen.
Efter årtionden som militär enpartistat, länge styrd av diktatorn Chiang Kai-shek med hjälp av krigslagar, började enpartistaten vittra sönder mot slutet av 80-talet. Det av Chiang och hans 1949 till Taiwan flyktade fastlandskinesiska kolleger styrda regeringspartiet Kuomintang (KMT) utmanades av det liberala oppositionspartiet Demokratiska framstegspartiet (DPP), som i de första relativt fria valen i början av 90-talet snabbt vann runt 30 % av rösterna på Taiwan. 1995 vann DPP:s kandidat Chen Shui-bian den viktiga borgmästarposten i huvudstaden Taipeh.
I det andra direkt folkvalda presidentvalet år 2000 besegrades KMT av Chen Shui-bian som installerades som ny president den 20 maj 2000. Vid parlamentsvalen i december 2001 blev DPP Taiwans största parti. Presidentvalet i mars 2004 blev en rysare där president Chen till slut lyckades bli omvald med minsta möjliga marginal. Att den politiska polariseringen är stark på Taiwan efter årtionden av krigslagar och drakoniskt förtryck av oppositionen är inte så konstigt. Den taiwanesiska demokratins mognad manifesteras i att valutgången i mars 2004 ändå hanterats i fredliga och konstitutionella former. Det utgör en fullständig lektion i hur ett auktoritärt och militärt enpartistyre kan övergå i demokrati och genomgripande maktskifte under helt fredliga och konstitutionella former. Detta har skett på mindre än femton år i Asien och inom den kinesiska kultursfären.
Folkrepubliken Kina är värdens folkrikaste stat och dessutom världens största diktatur. Den kommunistiska enpartiregimen i Beijing slår till med brutal hårdhet mot varje antydan till politiskt missnöje eller protester. Ett hos oss välbekant exempel är de fortsatta övergreppen och den omfattande förföljelsen av falungongrörelsen - också utanför Kinas gränser. Det är ett av många exempel på att regimen inte tolererar något uttryck som den inte har full kontroll över. Likaså utövar regimen i Beijing ytterst sträng kontroll och förtryck av ursprungsfolken i de båda av Beijing kontrollerade icke-kinesiska provinserna Tibet och Xinjiang, där s.k. hankineser (Kinas majoritetsfolk) numera efter omfattande invandring också utgör majoritet.
Det är som ovan anförts fortfarande för tidigt att med någon större trovärdighet uttala sig om huruvida den nya generationen ledare i Kinas kommunistiska parti kommer att resultera i större politiska och/eller ekonomiska förändringar på sikt. Hu Jintao och Wen Jia omges fortfarande av ett garde av ledare, som alla handplockats av och är lojala mot den i politiska avseenden ytterst stelbenta och dogmatiska tradition som präglat eran Jiang Zemin. Och föga i Hus karriär tyder på någon påtaglig politisk reformvilja. Därtill är säkert det kommunistiska styret i Kina alltför korrumperat och utan folklig legitimitet.
Över den nya ledningsgenerationen vilar skuggorna från den 4 juni 1989 tungt. Först och främst därför att de omfattande övergreppen mot oppositionella över hela Kina har lämnat en öppen varböld i det kinesiska samhället. Fortfarande sitter många fängslade efter summariska politiska rättegångar för sina aktiviteter 1989. Också inom kommunistpartiet finns det öppna såret kvar hos anhängare till den avsatte generalsekreterare Zhao Ziyang. Frågan om partiet på något sätt skall kunna söka försoning med dem som drabbades under 1989 och åren därefter har blockerat den politiska ledningen. Mycket talar för att viljan och förmågan till en uppgörelse med det förflutna är nyckeln till den dörr som skulle öppna för en politisk reformering av det kinesiska samhället i demokratisk riktning.
De väldiga ekonomiska, sociala och miljömässiga problem som bara växer i omfattning i Kina står förmodligen redan utanför de styrandes kontroll. Partiets kontroll och folkliga legitimitet är mycket svag i det kinesiska samhället, även om tillslagen mot oppositionella kan vara ytterst brutal. Den omsorgsfulla maktbalans som utformats när den nya ledningen utsetts gör inte heller att det finns särskilt stor anledning att förvänta sig att den skulle vara kapabel till de nödvändiga politiska och ekonomiska reformer som krävs för det framtida Kina.
Kina har sedan Deng Xiaoping i slutet av 70-talet lanserade sina "Fyra moderniseringar" - där demokratiska reformer inte ingick - genomgått en historisk ekonomisk utveckling. Fördelningen av det ökande ekonomiska välståndet har emellertid varit ytterst ojämn, där en nyrik klass blivit väldigt rik, och regionalt obalanserad. De största metropolerna och kustregionerna har gått ekonomiskt snabbt fram medan de västra provinserna lever kvar i ofta djup fattigdom.
Ett växande folkligt missnöje med de sociala spänningarna orsakade av den snabba ekonomiska utvecklingen och urbaniseringen och illegala massinvandringen från landsbygden till städerna visar på de enorma och oroväckande baksidorna av det i väst många gånger övervärderade ekonomiska framstegen i Kina. Tillsammans med politiska och kulturella missnöjesyttringar kan det snabbt tända den gnista som tänder en präriebrand som Mao talade om. Det förklarar den känslighet med vilken dagens kinesiska ledare slår till mot varje okontrollerad folklig opinionsyttring, där den brutala förföljelsen av falungong är mest påtaglig.
Trots otaliga centralt lanserade kampanjer mot politisk och ekonomisk korruption, ofta ackompanjerade av drakoniskt utmätta straff, tycks varken vilja eller förmåga finnas att ta itu med den utbredda korruption som sträcker sig ända till de högsta ledarna och deras närmaste. Detta visade sig t.o.m. vid valet av medlemmar till de högsta organen vid partikongressen inklusive politbyråns ständiga utskott. Sammantaget utgör detta grunden för den alltmer försvagade auktoritet och legitimitet som den politiska ledningen i Beijing förfogar över. Den brutala maktutövningen är inte ett tecken på styrka utan på en allt större svaghet. I längden kan inte en ökad konsumtion köpa folkets lydnad.
Folkrepubliken Kinas inträde i WTO är det senaste decenniets viktigaste bidrag till Kinas fortsatta integration i världssamfundet och dess regelverk. Taiwans samtidiga WTO-medlemskap medför att Beijing och Taipei fått ett naturligt internationellt forum att mötas och samtala. WTO-medlemskapet kommer att vara av stor betydelse också för Kinas miljardbefolkning men kommer också inledningsvis att ackompanjeras av svåra omställningar med stora konsekvenser för människor som drabbas av strukturella omställningar av den kinesiska ekonomin. Det finns anledning till betydande oro för hur den kinesiska ledningen kan hantera dessa omställningar och påfrestningar för enskilda människor och hela regioner.
Kinas inträde i WTO är dock ett mycket viktigt exempel på att Kinas interna utveckling och dess relationer till omvärlden bäst hanteras genom att Kina alltmer integreras i världssamfundet och dess regelverk. Inte minst Kinas små och traditionellt av Kinas storlek och interna oro hotade grannar ser detta som den enda konstruktiva strategin. Men just integrationen i internationellt samarbete och internationella regelverk får inte innebära att Kinas demokratibrister och övergrepp på mänskliga rättigheter mäts med en annan måttstock än den som gäller för andra aktörer på den internationella arenan. Undfallenhet och tyst diplomati kan ge Kinas allt svagare ledare intryck av att omvärlden inte mäter Kina och dess handlingar på samma sätt som andra mäts.
Kina måste förmås att anta hela det internationella regelverket gällande mänskliga fri- och rättigheter liksom att införliva det i den dagliga rättstilllämpningen på hemmaplan. Kinas storlek får inte innebära att dess brott tystas ned medan små perifera stater som Nordkorea, Libyen och Burma hängs ut som de förtjänar. Oförmågan att i de årliga förhandlingarna inom FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna (UNCHR) påtala Kinas brott mot mänskliga rättigheter ifrågasätter hela FN-systemets hantering av de internationella konventionerna om mänskliga rättigheter. EU:s val sedan 1999 av en s.k. konstruktiv dialog med Kina om demokrati och mänskliga rättigheter har hittills visat på ytterst blygsamma resultat.
Kina tillämpar dödsstraff, och är det land i världen som verkställer flest dödsstraff varje år. Detta är helt oacceptabelt och måste av såväl Sverige som EU fördömas kraftfullt. Kinas s.k. enbarnspolitik är i sig ett brott mot mänskliga rättigheter. Den som bryter mot förbudet att skaffa fler än ett barn straffas i regel hårt genom böter eller fängelse. Det finns även uppgifter om att såväl kvinnor som män misshandlas av polis för att de brutit mot enbarnspolitiken. Denna har dessutom visat sig fungera dåligt, och effekterna för att komma till rätta med överbefolkningen har blivit mindre än myndigheterna räknat med.
Sverige och EU har här ett stort ansvar för att FN:s auktoritet inte ytterligare undergrävs när det gäller tillsynen av respekten för de mänskliga rättigheterna. Kinas medlemskap i WTO liksom de kommande olympiska sommarspelen 2008 innebär att utrymmet för arrogant kinesisk maktpolitik borde minska - det är ett ansvar för den fria världen att påtala detta när helst regimen i Beijing tycks glömma det. Men det förutsätter att den demokratiska delen av omvärlden tar sitt ansvar och inte försjunker i tyst diplomati.
Utan att fråga Hongkongs då sex miljoner huvudsakligen kinesiska invånare beslutade Storbritannien på 1980-talet att "lämna tillbaka" den gamla kronkolonin till Folkrepubliken Kina. Det skedde inom ramen för formeln "ett land - två system" och skulle garantera Hongkongs befolkning fortsatt frihet. Möjligen hade det någon betydelse att överenskommelsen slöts när omvärlden bländades av Dengs öppnande mot omvärlden och modernisering av Kina. Mer sannolikt är det att London på sedvanligt sätt aldrig har frågat sig vad invånarna i gamla kolonier kan ha för rätt och rättigheter.
Inför "återlämnandet" av Hongkong 1997 valde Beijing att ersätta den folkvalda församlingen i Hongkong med en handplockad lydförsamling. Hongkongs regeringschef - Chief Executive Tung Chee-hwa - handplockades likaså av Beijing. Trots att Hongkongs befolkning vid de följande valen till den lagstiftande församlingen LegCo i Hongkongs speciella administrativa region både 1998 och 2000 givit ett klart stöd åt de demokratiska krafterna och givit dem flertalet av de direktvalda mandaten, har Hongkongs Basic Law givit Beijing en betryggande majoritet i LegCo genom att de flesta mandaten ej utses av folket. Den 1 juli 2002, på femårsdagen av "återlämnandet" 1997, förnyades Tung Chee-hwas mandat för en ny femårsperiod som Hongkongs främste företrädare utan att Hongkongs befolkning tillfrågats.
När Tung Chee-hwa den 24 mars 2002 "omvaldes" till Chief Executive för Hongkong var detta bara ett uttryck för att ledarna i Beijing har fortsatt förtroende för honom och de näringslivskretsar i Hongkong som han representerar - kanske framför allt för att han inte har någon egen agenda för sin tjänsteutövning. Däremot har inte invånarna i Hongkong fått tillfälle att uttrycka sin mening om vem som skall styra Hongkong.
När valen till den lagstiftande församlingen LegCo ägde rum den 13 september 2004 fick Hongkongs väljare utse hälften av ledamöterna i öppna direkta val. En majoritet av dessa tillföll den demokratiska oppositionen. Men ledarna i Beijing utesluter varje öppning mot en verklig demokratisering av Hongkong. Inte heller efter 2007 kommer Beijing att tillåta medborgarna i Hongkong välja sin politiska ledning. Utvecklingen i Hongkong efter "återlämnandet" 1997 talar sitt tydliga språk om den verkliga innebörden av Beijings erbjudande till Taiwan om "ett land - två system". Det är nog ingen tillfällighet att Beijing gentemot Taiwan numera använder en annan terminologi för att den gamla nu blivit så misskrediterad.
Den forna brittiska enklaven Hongkong var länge en öppen stad som blomstrade i många bemärkelser. Inför "återlämnandet" lovade Kina att respektera Hongkongs särskilda ställning. Under de sista tio åren av brittiskt styre skedde en utveckling mot alltmer av direkt folklig medverkan i Hongkongs styre. Sedan "återföreningen" 1998 pekar alla tecken mot att de av Beijing utsedda ledarna i Hongkong alltmer fogar sig efter vad Beijing önskar.
För ett par år sedan påbörjades på Beijings initiativ införlivandet av en artikel 23 mot bl.a. förräderi och undergrävande verksamhet i Hongkongs Basic Law. Det innebär s.k. anti-subversionslagar, som på känt manér från Folkrepubliken skall hålla all opposition i Hongkong i Herrans tukt och förmaning. Framstående journalister med världsrenommé som Kinakännare och -rapportörer har sedan 1997 successivt tvingats lämna ledande Hongkongmedier. Beijings järngrepp om Hongkong bara tilltar.
Massdemonstrationerna i Hongkong - de ojämförligt största sedan en miljon Hongkongbor i juni 1989 demonstrerade mot massakern på Himmelska fridens torg - ledde till att frågan om artikel 23 sköts på en obestämd framtid. Efter det att demokratiförespråkarna på nytt misslyckats att vinna majoritet i LegCo hösten 2004 har ledningen på nytt börjat tala om behovet av artikel 23. Det som kunde ses som en seger för demokratin i Hongkong kan vid närmare betraktande visa sig komma att vara ett värdefullt argument för de hårdföra motståndarna i Beijing mot varje försök till politiska reformer i Kina. Utvecklingen i Hongkong liksom på Taiwan är den yttersta testen på om den nya ledningen i Beijing verkligen innebär en politisk förnyelse.
Dagens Kina är ett resultat av en ofta dramatisk historisk expansion under vilken stora områden med icke-kinesisk befolkning införlivats under Beijings kontroll. I officiell kinesisk ideologi - kommunistisk såväl som nationalistisk - är det en nationell plikt att slå vakt om varje tum av det Kina som därmed uppnåtts. Frågan illustrerades på ett för många skrämmande tydligt sätt i den uppmärksammade filmen "Hero" av Kinas kanske främste nutida filmregissör Zhang Yimou.
Det är i detta perspektiv man skall se den kollektiva förödmjukelse som kineser upplevde och fortfarande upplever sig ha utstått under omvärldens agerande i Kina under de två senaste århundradena. Det är inte minst i det perspektivet man skall se den fullständigt kompromisslösa synen på Taiwanfrågan, som onekligen har ett mycket starkt folkligt stöd - ett resultat av generationer av nationalistisk indoktrinering.
I framför allt två av de historiskt erövrade områdena med egen icke-kinesisk ursprungsbefolkning med en helt egen inhemsk religion eller islam - Tibet och Xinjiang i västra Kina - reses krav på självbestämmande. Problemet för regionernas ursprungsbefolkning är att det kinesiska inslaget hela tiden ökar, vilket sker i närmast organiserad form. Beijing har sedan länge bedrivit samma inflyttningspolitik som Moskva t.ex. i de baltiska republikerna och Jakarta i den indonesiska övärlden länge bedrev för att majoritetsbefolkningen skulle få demografisk övervikt och därmed kontroll i annekterade territorier med egen ursprungsbefolkning. Därmed försämras långsamt förutsättningarna för självständighet.
Tibets andlige ledare, Nobels fredspristagare, Dalai Lama tvingades 1959 lämna Potalapalatset i Tibets huvudstad Lhasa för att sedan dess befinna sig i landsflykt undan den kinesiska ockupationsmakten. Sin exilregering leder han från Dharamsala i Indien. Den kinesiska ockupationen fullbordas effektivt med hjälp av massinflyttning, militär kontroll och förtryck samt massiva investeringar som skall knyta Tibet till resten av den kinesiska ekonomin och infrastrukturen.
Förtrycket av oppositionella fortsätter. I det beryktade Drapchifängelset sitter Tibets politiska fångar i drakoniskt långa fängelsestraff. En av dem, den buddhistiska nunnan Ngawang Sangdrol, arresterades 13 år gammal i augusti 1990 för att hon och andra nunnor från klostret Garu deltog i en fredlig demonstration mot den kinesiska ockupationen. Hon beräknades kunna friges tidigast 2011, vid 34 års ålder efter att ha tillbringat 20 år i kinesiskt fängelse, men frigavs till slut av medicinska skäl för något år sedan. Hon är bara en av ett mycket stort antal politiska fångar, som visar på den brutala kinesiska förtryckarregimen och dess bristande legitimitet. På samma sätt bryts otaliga oppositionella ned av tortyr och nedbrytande fängelsevillkor för att knäcka deras motstånd och avskräcka nya oppositionella.
De sista åren har inofficiella samtal ägt rum mellan företrädare för Dalai Lama och den kinesiska regimen. Vad dessa går ut på har varit höljt i dunkel. Är det ett seriöst försök från ledarna i Beijing att låsa upp decenniers dödläge eller bara ett försök att döva den internationella opinionen för Tibets sak? Det finns ingen anledning att förvänta sig en lösning av Tibetfrågan, om inte ledarna i Beijing är beredda att gå Dalai Lama till mötes i hans krav på långtgående autonomi för Tibet.
Den ursprungligen av turkspråktalande muslimska uighurer befolkade Xinjiang-provinsen annekterades 1759 av den kinesiska Qing-dynastin. Uighurerna talar i dag om sitt land som Östturkestan. Uighurernas krav på självständighet har ackompanjerats av upprepade revoltförsök, som dock alla slagits ned. Denna kamp för självständighet ingår i den Oscarbelönade filmen "Crouching Tiger - Hidden Dragon" av den främste nutida taiwanesiske filmregissören Ang Lee.
Under den kinesiska oredan utropades en egen regering i Xinjiang dels 1931-1934, dels 1944-49. 1949 utgjordes Xinjiangs befolkning till 90 % av uighurer. Av dagens befolkning på 18 miljoner är färre än hälften uighurer, som en följd av den styrda invandringen av hankineser. I dag lever cirka en miljon uighurer i exil världen över. Xinjiang är av stor strategisk och ekonomisk betydelse för Kina. I Taklimakanöknen finns Kinas största olje- och gasreserver. Kina söker utländskt kapital för att bygga erforderliga pipelines. I Xinjiang produceras en tredjedel av Kinas bomull. I Lop Nor i Taklimakanöknen har Kina haft sitt testområde för kärnvapen. Det nukleära nedfallet har skapat stora föroreningar av mark och grundvatten som drabbat lokalbefolkningen hårt. Till detta kommer att Xinjiangs strategiska läge i Centralasien är en utmärkt bas för Kinas aktiviteter i denna känsliga region.
Under det senaste året har de kinesiska myndigheterna vid upprepade tillfällen slagit till mot oppositionella uighurer i Xinjiang. Dödsdomar och långvariga fängelsestraff utdöms efter ofta ytterst summariska rättegångar mot s.k. terrorister. Ett uppmärksammat fall är Rebiya Kadeer - framträdande förespråkare för de uighuriska kvinnornas rättigheter- som i en hemlig rättegång år 2000 dömdes till åtta års fängelse för att ha skickat tidningar till sin make - en tidigare politisk fånge - som befinner sig utomlands. Liksom i det egentliga Kina är makthavarna rigoröst misstänksamma och ingriper kompromisslöst mot allt som inte är under deras kontroll.
I spåren efter 11 september har Kina valt att göra gemensam sak i USA:s kamp mot internationell terrorism. Ett motiv för det är att liksom Moskva beträffande Tjetjenien kunna få världssamfundets acceptans för att ge Kina fria händer i sin kamp mot det man kallar terrorism i Xinjiang. En ytterligare aspekt på detta är Kinas strävan att få de centralasiatiska staterna att upphöra att ge oppositionella från Xinjiang en tillflyktsort i grannländerna.
Beijing bör uppmuntras att ge Tibet och Xinjiang långtgående självbestämmande, upprätthålla respekt för mänskliga rättigheter samt skapa förutsättningar att vårda och utveckla kulturella och religiösa särdrag utan att riskera hot eller förföljelser.
Inte heller i Lee Kuan Yews Singapore tillåts något fritt demokratiskt spelrum. Censur och självcensur slår vakt om den höga välfärdsstandard som Singapores ekonomiska framgång skänkt dess invånare. Internationella medier som vågar kritiskt granska den politiska situationen i Singapore får snabbt klart för sig att deras närvaro och publikationer inte är önskvärda. Under 2004 säkerställdes att makten i Singapore går från far till son, då Lees äldste son Lee Hisen Loong tog över som stadsstatens formelle ledare. Liksom efter generationsskiftet i Kina är det för tidigt att uttala sig om en till det yttre mer modern ledargeneration kommer att tillåta den allra minsta spricka i det allsmäktiga maktutövandet i Singapore.
Varje utslag av demokratisk opposition i Singapore övervakas och utsätts för förtryck. Vid behov fängslas oppositionspolitiker i flera år utan rättegång - ibland för fiktiva småbrott, då Singapores författning förbjuder straffade och bötfällda medborgare från att någonsin kandidera till ett politiskt ämbete. Personlig konkurs är ett annat sätt att hindra oppositionella från att någonsin kunna ställa upp i val. Generalsekreteraren i Singapores demokratiska parti, Chee Soon Juan, har i nyligen, utan rättegång, fällts av en domstol för förtal av premiärministern då Chee kritiserat statens stora lån till Suhartoregimen. Skadeståndssumma är ännu inte fastlagd men sannolikt upp mot en miljon kronor.
Taiwan var länge en militär enpartistat under Chiang Kai-sheks välde. I slutet av 80-talet påbörjades tillsammans med en snabb ekonomisk och social utveckling också en politisk demokratisering. Flerpartisystem, allmänna fria val, allmänna presidentval och så till slut i mars 2000 valdes oppositionens kandidat Chen Shui-bien till ny president på Taiwan. För första gången i den kinesiska kultursfären genomfördes ett maktskifte genom fredliga, fria och demokratiska val. Taiwan utgör i dag ett exempel för resten av Asien på en modern och blomstrande demokrati.
Efter de kinesiska ledarnas ytterst hotfulla utfall mot Taiwan om DPP:s kandidat Chen Shuibien skulle väljas till president i mars 2000 stabiliserades relationerna över Taiwan-sundet på en låg nivå. Ingenting tyder emellertid på att någon ny eller reformerad Taiwanpolitik skulle vara på väg. Mycket talar för att Beijing satt sitt hopp till att Chen inte skulle lyckas bli omvald som president 2004. Beijing har i detta avseende visat stort intresse för att under tiden utveckla sina relationer till både taiwanesiska affärsmän som till den nya taiwanesiska oppositionen - Chiang Kai-sheks gamla regeringsparti. Chens seger i presidentvalet i mars 2004 tycks på nytt ha fått ledningen i Beijing att höja tonläget i konflikten över Taiwansundet.
Taiwan klarade Asienkrisen i slutet av 1990-talet bättre än sina grannar som t.ex. Sydkorea. Den nya administrationen i Taipei försvagades av den ekonomiska recession som drabbade Taiwan som en följd av minskad export till främst USA och Japan och av den internationella nedgången inom IT-sektorn, vilket slog mycket hårt mot den taiwanesiska ekonomin. Den inrikespolitiska splittringen sedan presidentvalet 2000 med DPP i regeringsställning, medan det gamla regeringspartiet KMT fortfarande hade majoritet i parlamentet, låste alla försök att vidta kraftfulla åtgärder för att stärka den ekonomiska utvecklingen. Många förslag till ekonomiska reformer har stoppats i parlamentet. Först det senaste året har en ekonomisk återhämtning ägt rum.
I mars 2004 gick Taiwan till sitt tredje val av president i allmänna val. Chen Shui-bian ställde upp till omval och mötte en enad front bestående av de båda mindre lyckosamma motkandidaterna från presidentvalet 2000 Lien Chan och James Soong - denna gång på samma valsedel. Efter en mycket hätsk valkampanj lyckades Chen vinna valet med minsta möjliga marginal. Valet innebar att Chen ökade sin andel av väljarkåren från 40 % år 2000 till drygt 50 % år 2004. För ledarna i Beijing innebär det ett svårsmält faktum att väljarna på Taiwan i val efter val i allt högre grad demonstrerar att de vill göra sina egna val.
President Chen har liksom sin företrädare Lee Teng-hui tvekat om att öppna direktförbindelser med Kina. För ett år sedan flög för första gången sedan 1949 ett taiwanesiskt civilflygplan med affärsmän från Taiwan till Shanghai, om än med ett mellanstopp i Hongkong. Samtidigt har president Chen mycket tydligt markerat att Taiwan är en självständig nation på andra sidan Taiwansundet i förhållande till Kina. Händelseutvecklingen i Hongkong har förstärkt den misstro de flesta på Taiwan har emot Beijings löften om "en stat - två system" inför ett eventuellt "återförenande".
All kinesisk maktpolitik och hot mot Taiwan måste fördömas klart och tydligt eftersom det är i strid med folkrätt och den internationella säkerheten i FN-stadgans mening, oavsett om Taiwan entydigt vunnit internationellt erkännande eller inte. Varje antydan om att Beijing kan komma att använda väpnat våld eller utpressning för att uppnå sina mål om att införliva Taiwan måste avvisas. Medborgarna på Taiwan avgör själva om de vill bli en del av Folkrepubliken eller fortsätta leva sitt eget liv. Sverige och EU måste göra detta helt entydigt gentemot den kinesiska statsledningen. Förenta staterna och dess krigsmakt är i praktiken den yttersta garanten för Taiwans oberoende och demokrati.
Sverige bör på olika sätt utveckla sina förbindelser med Taiwan. Taiwans representationskontor i Stockholm bör ges diplomatisk skattefrihet. Den svenska representationen i Taipei bör förstärkas politiskt. Representationen visade sig vara ytterst värdefull för att tillvarata de omfattande svenska intressena i Taiwan i samband med den stora jordbävningskatastrofen i september 1999. Sverige bör inom EU medverka till att EU upprättar ett informationskontor i Taipei.
Det är i detta sammanhang upprörande att EU-ländernas regeringar, inklusive den svenska, vägrar att utfärda besöksvisum för taiwanesiska medborgare i ledande ställning, samtidigt som företrädare för världens största diktatur besöker Sverige på löpande band. Varje hänvisning till EU-regler är absurd, då sådana inte kan ha tillkommit och upprätthålls utan Sveriges delaktighet och tillstyrkan. Invånare från demokratiska Taiwan skall inte vägras inresa i Sverige och EU-länderna av hänsyn till EU-ländernas och Sveriges förbindelser med diktaturen i Beijing.
Liberala internationalen tilldelade år 2001 Taiwans president Chen Shui-bien sitt frihetspris. För första gången gick priset till en frihetskämpe som visserligen hade rätt att lämna sitt land för att ta emot priset, men som inte fick resa in i det land - Danmark - där priset skulle ha utdelats. Till slut kunde Chens maka - förlamad sedan ett politiskt attentat under Chiang Kai-shek-systemets sista år - i rullstol hämta priset åt sin make vid en ceremoni i Europaparlamentet i Strasbourg. Att även Sverige tillämpar denna skammens politik visade sig när folkpartiets ledare Lars Leijonborg våren 2002 ville inbjuda Chen Shui-bian som huvudtalare vid Folkpartiets 100-årsjubileum. Detta är en fortsatt skamfläck för EU!
Folkrepubliken Kinas anspråk på att företräda ett och hela Kina i förhållandet till Asiens mest lovande demokrati Taiwan tar sig ständigt ytterst arroganta och aggressiva uttryck. Den militära uppladdningen i havsområdet mellan fastlandet och Taiwan inför presidentvalen i mars 1996 saknade motstycke internationellt liksom hotelserna inför presidentvalet i mars 2000. Omvärldens beslut i samband med att Folkrepubliken övertog Taiwans plats i FN:s säkerhetsråd uppfattas av Peking som ett erkännande av att regimen där fått världssamfundets godkännande på att vara den legitima företrädaren för ett och ett enda Kina
När omvärlden 1971 genom Generalförsamlingens resolution 2758 bytte ut Republiken Kina (Taiwan) mot Folkrepubliken Kina som ständig medlem i FN:s säkerhetsråd, var det ett naturligt uttryck för vilka världens stormakter, dessutom kärnvapeninnehavare, faktiskt var och är. Att Taiwan ställdes utanför FN:s medlemsskara berodde däremot på att varken Beijing eller Taipei kunde acceptera mer än en företrädare för Kina i FN:s medlemskrets. Detta accepterades av ett realpolitiskt världssamfund.
Frågan om människor av kinesiskt ursprung önskar leva i en eller flera statsbildningar kan bara avgöras av dessa människor i fria och demokratiska former. Även om principen om "ett Kina" lever vidare, kan den aldrig med någon automatik ge regimen i Beijing något slags ensamföreträdarrätt. Det saknar den varje demokratisk legitimitet för. Om och när folken i Kina och i Taiwan önskar återförenas kan det endast ske genom att de båda folken i fria och demokratiska former tar ställning för detta. På den punkten måste världssamfundet också vara entydigt.
FN skall bestå av företrädare för världens alla stater. Tyvärr tvingas vi acceptera att alla stater inte är demokratiska och att dess företrädare därför inte alltid har demokratisk legitimitet. Det kan emellertid inte vara acceptabelt att en stabil de facto statsbildning med demokratiskt styre och legitimitet ställs utanför världssamfundet. Taiwan hör hemma också i FN:s gemenskap. Så länge Taiwans folk inte är ett självständigt land är dock fullt FN-medlemskap inte möjligt. Däremot bör ön omgående bli observatörer. Emellertid skall tilläggas att Kina hotar att invadera Taiwan om en sådan folkomröstning skulle genomföras. Uttalanden av denna typ kan inte accepteras. Folkpartiet fördömer sålunda Kinas hotpolitik gentemot Taiwan.
Kina har även stoppat Taiwans försök att få en plats i världshälsoorganet WHO, trots att detta FN-organ inte bara har självständiga stater i sin skara. Inom ramen för EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik bör Sverige verka för att Taiwan ges en plats i FN , under förutsättning att Taiwans folk väljer att förklara sig suveräna, och under tiden verka för att Taiwan ges observatörsplats i FN. Vidare bör Taiwans folk själva ges möjligheten att avgöra sin framtid genom demokratiska val.
Slutligen anser vi att Europa och USA bör samordna sin politik gentemot Kina och i dialog utforma en gemensam politik i Kinafrågan. Behovet av detta illustreras inte minst av EU:s förslag att slopa Kinas vapenembargo.
|
Stockholm den 30 september 2004 |
|
|
Cecilia Wigström (fp) |
|
|
Birgitta Ohlsson (fp) |
Cecilia Wikström (fp) |
|
Allan Widman (fp) |
Gabriel Romanus (fp) |
|
Nina Lundström (fp) |