Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att Sverige skriver under rekommendationerna i World Commission on Dams.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att EKN åläggs att redovisa vilka projekt som stöttats, efter det att kontrakten är skrivna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att EKN:s garantigivning ej skall inkludera dammbyggen och kommersialisering av vattendistribution.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att vattendistribution och dricksvatten skall underställas demokratisk kontroll i en öppen administration.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att Sverige bör verka för utökat stöd till FN:s miljöprogram UNEP för återställande av förödda våtmarker och vattendrag.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att Sverige inte skall medverka med stöd till WWC eller PPP-mekanismerna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att Sveriges bistånd och hjälpinsatser på vattenområdet på både bi- och multilateral basis styrs av självkostnadsprincipen för konsumentledet, snarare än fullkostnadstäckningsprincipen för entreprenörer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att tillgången till rent vatten skall vara en uttalad mänsklig rättighet och att Sverige bör verka för att detta fastställs i en specifik FN-konvention.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om behovet av en specifik vattenrättskonvention i enlighet med utkastet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att verka för ett fakultativt tilläggsprotokoll till konventionen om de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna, så att kränkningar av bl.a. rätten till vatten och mat kan överklagas individuellt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att SCB ges i uppdrag att regelbundet mäta eller uppskatta och redovisa Sveriges import av virtuellt vatten från länder i syd.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att riksdagen uttalar som sin ambition att Sveriges nettoimport av virtuellt vatten från områden med vattenbrist inte ökar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att Sverige i allt fortsatt internationellt samarbete kraftfullt engagerar sig mot total privatisering av vattentillgångarna i världens länder.
Frågan om världens vatten har blivit alltmer brännande. En tredjedel av världens befolkning lider brist på adekvat dricksvattenförsörjning. Bara 3 % av allt vatten i världen är sötvatten och av det är bara 13 % tillgängligt för mänskligt bruk. Vatten borde vara en rättighet för alla och vi menar att världens styrande har ett ansvar för att de som i dag saknar vatten skall ges den rätten.
Vatten är absolut grundläggande för alla levande varelser och livsprocesser. Det är också nödvändigt för den dagliga hygienen och därmed den enskilt viktigaste förutsättningen för god hälsa bland världens fattiga. Skrämmande nog minskar tillgången på vatten för vardagskonsumtion för många grupper i världen dramatiskt. Det finns all anledning till oro också av andra skäl. Klimatförändringar orsakade av växthuseffekten hotar att omlokalisera våra vattenresurser. Genom stora väder- och temperaturförändringar smälter isar och havsvattennivåerna stiger så att saltvatten tränger in i grundvattnet i låglänta områden, och samtidigt som vissa områden översvämmas av regn drabbas andra av än värre torka. Bristfälliga vatten- och sanitetssystem orsakar långt fler dödsfall än hiv- och aidsepidemierna.
Många företag ser nu möjligheter att göra stora pengar på att ta kontrollen över vattenresurserna. Därför måste nu demokratisk kontroll över världens vattentillgångar lyftas upp rejält på den politiska dagordningen.
Vatten är i dag också en säkerhetspolitisk faktor som kan skapa geopolitiska spänningar. Det är en av de riktigt stora potentiella konfliktorsakerna i världen framöver. I länder där stora dammbyggen hotar hela samhällen och byar med evakuering är vatten en politiskt het fråga som i slutändan handlar om demokratisk kontroll. Stora finansiella institutioner finns med som stödjande i dessa anläggningar och privatiseringen med påföljande prishöjningar hotar självklara rättigheter för medborgare världen över.
Vidare är vatten den självklara basen för ekologisk balans, och särskilt i områden med utbyggd konstbevattning kan det känsliga hydrologiska systemet hotas på stora landytor om grundvattnet sänks.
Konstlad ökad vattentillgång gör också jordbruket mer beroende av konstgödning och andra insatsvaror, då vattenkrävande växter och genförändrade varieteter eller särskilda sorter ingår i transnationella odlingssystem anpassade för storskalighet och industri. Därmed kan vattenfrågorna även spela en stor roll för överlevnad i lokalsamhällen och hota traditionella produktionsmetoder hos ursprungsbefolkningar.
Slutligen har kontrollen över distribution av vatten och underhåll, prissättning, försäljning och administration överlåtits genom en ideologiskt motiverad privatisering i länder där marknadsliberalism fått status av vetenskap och överordnad religion. Detta har ofta skett med hjälp av de globala finansiella långivarna samt pågår nu inom ramen för WTO:s förhandlingar om ett tjänstehandelsavtal; GATS.
Denna motion avser att beröra samtliga dessa aspekter och peka på några av de hot och möjligheter där vi önskar att Sverige kan och bör agera för att säkra vatten som gemensam, fri och global nyttighet.
"Fierce national competition over water resources has prompted fears that water issues contain the seeds of violent conflict.. If all the world's people work together, a secure and sustainable water future can be ours."
Kofi Annan, FN:s generalsekreterare
Små och ojämnt fördelade vattenmängder leder till att den ökade förbrukningen sätter större press på våra vattenresurser, men det skulle också kunna vara något samarbetsbefrämjande! Det första avtalet mellan statsbildningar gällande gemensamma vatten nedtecknades redan år 2500 före vår tid, och statistik visar faktiskt att diplomati och förhandlingar har utvecklat 150 avtal mellan länder om gemensamt vatten, medan tvister har lett till 37 väpnade konflikter de senaste 50 åren.
Icke desto mindre ser vi spänningar till följd av att ett land hotar med uppdämning och ransonering, som är fallet mellan Syrien och Turkiet och mellan Egypten och Etiopien där Nilen rinner genom tio länder med totalt cirka 150 miljoner människor.
Emellertid finns det ljuspunkter. I det s.k. Nil Basin-initiativet ges dessa länder som delar Nilens vatten en möjlighet till samarbete för att alla parter bättre skall kunna utnyttja vattnet på ett rättvist och hållbart sätt.
Särskilt i länder som lider av problem med torka är en samarbetsinriktad attityd mer till hjälp för alla parter, än vad hot och konkurrensmentalitet är. Vatten är en global resurs och kräver globalt gemensamt handlande i bästa samförstånd.
Vatten är för människan det viktigaste livsmedlet, det viktigaste hälsomedlet och det viktigaste rengöringsmedlet. FN beräknar att 6 000 barn dör varje dag av sjukdomar som orsakats av orent dricksvatten, otillfredsställande sanitära förhållanden och dålig hygien. Normen för att upprätthålla hälsan är minimum 50 liter per person och dag. År 2000 hade endast en sjättedel av världens befolkning tillgång till den mängden. Trots det minskar investeringarna i vattensektorn i dag!
Ett effektivt skydd av vattenkällan är helt nödvändigt, annars riskerar vattnet att förorenas och i stället bli en smittokälla för vattenburna sjukdomar, t.ex. koleraepidemier. Fungerande toaletter och avloppssystem är avgörande för att avföring inte skall gå direkt ut i floder och sjöar där de fattiga människorna ofta är hänvisade till att hämta sitt vatten. Fortfarande är diarré en av de vanligaste dödsorsakerna för barn under fem år, så vattenfrågor kan inte avhandlas separerade från avloppsfrågor. Därav begreppet VA-sektorn: vatten och avlopp måste av hälsoskäl sammanföras i ett begrepp.
Ägandet av allmänningar har traditionellt varit en byangelägenhet där alla haft inflytande. Det var överallt på jorden präglat av den rättvisesyn som säger att alla har rätt att bruka vatten, men ingen har rätt att missbruka det. I dag står striden för många lokalsamhällen, liksom för fattiga konsumenter i storstäderna runt om i tredje världen, om att återta förlorad kontroll över dagligt vatten som sålts ut till företag som kanske har sitt hemvist på en annan kontinent.
En annan stark aspekt är behovet av skydd för ursprungsbefolkningars intressen runtom i världen. Ofta drabbas ursprungsbefolkningar hårdare än andra. Deras boplatser är traditionellt placerade vid vattendrag samtidigt som de ofta i mindre grad omfattas av ländernas medborgarskydd. Deras rättigheter finns ofta definierade i speciallagstiftningar, som inte sällan hamnar i målkonflikt med politiska och ekonomiska intressen vid t.ex. dammbyggen och andra stora ingrepp i vattenflöden.
Utvecklingsbankernas och internationella finansiella institutioners krav på privatiseringar och dammbyggen bidrar ytterligare till att pressa regeringar till orimliga avvägningar till ursprungsbefolkningars och miljöhänsynens nackdel.
För att komma till rätta med felaktiga låneprinciper för investeringar i dammbyggen, som gör våld på både miljö, grundvattenbalans, gamla kulturlämningar och lokalbefolkningar, tillsattes 1997/98 en stor FN-kommission: World Commission on Dams. Deras rapport med sina rekommendationer tar fasta på en metodik för lokalt deltagande och förankring som ger alla berörda parter ett likvärdigt tillträde till planläggning och inflytande. Denna mycket genomarbetade och väl förankrade rapport med sin kritik av jättedammar för hydroelektriskt bruk är tyvärr inte omfattad av Sverige. Miljöpartiet anser att Sverige skall skriva under rekommendationerna i World Commission on Dams.
Exempel på storskaliga dammprojekt med finansiering från utvecklingsbanker där man redan vid projektering kommer att få omfattande konsekvenser för ursprungsbefolkning är Bío-Bío i Chile, Urrá Dam Colombia, Bujagaliprojektet i Uganda och Hassan Kief-dammen i Turkiet. Tyvärr har svenska Exportkreditnämnden (EKN) varit med och delfinansierat flera av dessa dammprojekt. Urráär EKN-finansierat och Bío-Bío fick biståndsmedel från svenska biståndsorganet BITS. EKN har lämnat garantier värda 740 miljoner till ABB:s investeringar i mardrömsprojektet Tre Raviner i Kina. I Theun Hinboun i Laos, slutligen, var troligen EKN inblandat.
Genom att hänvisa till sekretess för affärshemligheter är det emellertid ofta oklart exakt av vem och var finansiering skett. Denna typ av slutenhet är inte tolerabel när människornas och ekosystemens hälsa, grundad på vatten, står på spel. För bättre insyn och möjlighet till politisk styrning menar Miljöpartiet att EKN bör åläggas att redovisa vilka projekt som stöttas, och att det kan ske efter det att kontrakten är skrivna. Vidare bör EKN åläggas att inte stödja projekt som kan leda till att skydd för mänskliga rättigheter hotas eller att som leder till att fattiga grupper utsätts för påfrestningar.
Kommersiell vattenförvaltning har ofta visat sig leda till höjda priser på vatten och brister i skötsel och rening. Som en motreaktion mot det snäva synsättet att se vatten som en handelsvara vilken som helst, bildades en global paraplyorganisation, Blue Planet Project. Dess krav är att motverka privatiseringar av vatten och att vatten skall ses som en mänsklig rättighet. Rörelsen samlar och sprider också information om effekter av dammbyggen och mobiliserar folkligt motstånd mot dessa ingrepp.
Grundsynen är att gemensamt vatten skall finansieras och förvaltas av en offentlig-demokratisk öppen administration och finansieras med gemensamma skattemedel.
Huruvida vatten över huvud taget skall kunna kommersialiseras är en stor fråga. Som exempel på frågans stora sociala laddning kan nämnas att fem städer i Sydafrika har exponerats för enskilda bolags vattenförsörjning med upplopp och militär moteld som följd.
I Cochabamba i Bolivia utbröt för något år sedan ett veritabelt folkuppror efter det att en privatfirma höjde priserna högt över betalningsförmågan hos de fattiga, och då fick bolaget retirera. Exemplen på kommersialiseringsexperiment och påföljande folklig resning kan i dessa dagar göras oroväckande lång, alltmedan liberaliseringsfundamentalister fortsätter hävda att offentlighetens nuvarande vanvård av vattendistributionen kräver en överlåtelse till privat underhåll och med privata vinster som incitament.
Miljöpartiet anser att Sverige skall verka för att dricksvatten och dess distribution skall finnas under gemensam demokratisk kontroll i en transparent administration.
Lagom med vatten binder ytjorden så att erosion inte fortgår, medan för mycket vatten på fel ställen förorsakar jordskred. Torkperioder och torkområden är inte heller alltid helt naturgivna utan också delvis en följd av rubbade mönster för boskapsbete.
Föroreningar från industrier utgör fortfarande ett stort hot mot hälsa och försörjning. Särskilt gruv- och utvinningsindustrin är en kritisk hantering från vattensäkerhetssynpunkt. Säljbara utsläppsrätter är därför här en förkastlig metod som ser mer till företagens behov än till vad ekobalansen tål, även om det i andra sammanhang kan vara en riktig miljöåtgärd. I t.ex. Ghana har stora landområden delats ut till guldföretag. Där släpps cyanid ut och vatten avdelas från floder till smådammar. Detta har medfört förgiftade grödor och sjuka människor.
Alla stora floder i den europeiska delen av det forna Sovjet och Sibirien har letts in i en rad konstgjorda sjöar och sorgen är stor efter Aralsjön, vars uttorkning medförde irreparabla skador. Vidare har omkring hälften av världens våtmarker gått förlorade, bl.a. många unika mangroveträsk. Mer än 20 % av världens kända djur- och växtarter i sötvatten är i dag utrotade.
Storskaliga dammprojekt för reglering och kraftutvinning skapar, som belysts ovan, enorma ingrepp som får förödande, ofta förutsägbara, sociala, ekonomiska, kulturella, försörjningsmässiga, politiska, säkerhetspolitiska, kulturhistoriska och inte minst ekologiska konsekvenser inom och mellan länder.
Miljöpartiet vill att Sverige verkar för ett utökat stöd till FN:s miljöprogram UNEP för återställande av förödda våtmarker och vattendrag.
Jordbruk är den sektor som konsumerar mest vatten, i genomsnitt 70 % världen över, men då talar vi om det industribetonade storskaliga jordbruket. Det småskaliga, människodimensionerade jordbruket faller mer inom hushållets behovsram, ca 8 % av det som konsumeras. Där har traditionella sorter i många fall utvecklats genom generationer för att tåla t.ex. torka och magrare jord. Vattenslukande högavkastande sorter, som rekommenderas av agrikulturella storföretag och som prisas i den gröna revolutionens namn, rubbar den delikata balansen mellan yt- och grundvatten. Snabbväxande energigrödor som t.ex. eukalyptus har förorsakat stora skador i områden där de inte är naturligt förekommande. 80 % av dem som inte har tillräckligt med vatten bor på landsbygden.
Läskedrycksindustrin är vid sidan av cement- och gruvindustrin en sektor som är mycket vattenkrävande. 23 % av världens tillgängliga sötvatten slukas av industrisektorn. I Kerala i Indien startade Coca-Cola verksamhet 1999. Företaget tog bördig mark i anspråk som tidigare använts för risodling. Där borrades en djupbrunn som gav bolaget 800 000 liter per dag. De omkringliggande byarna fick akut vattenbrist och en påtagligt minskad möjlighet att försörja sig. Efter en segsliten tvist fick dock Coca-Cola 2003 lov att rätta sig efter det omgivande civila samhällets krav och finna andra vattentäkter.
Obalansen mellan nord och syd illustreras bäst av att se på genomsnittsförbrukningen. I runda tal förbrukar en svensk 20 000 liter per år medan en indier förbrukar 2 500 liter per år. I södra Afrika lägger länderna fyra gånger mer pååterbetalning av sina länders skulder än vad de satsar på vatten och hälsa.
En annan växande obalans är den mellan stad och land. Undersökningar visar att människor i slumområden får betala upp till 10 gånger mer för vatten än vad de mer välbeställda i städernas centrum betalar. Både kommersiellt och samhällskontrollerat vatten avleds i dag på många håll från landsbygden till att försörja växande städer eller till lyxkonsumtion. Landsbygden får lida för de växande städerna och ekonomiskt svagare får avstå till privilegierades fördel, liksom hela den norra industrialiserade världen har bättre vattentillgång än det fattigdomspräglade syd.
Den internationella VA-marknaden har under de senaste fem åren exploderat i volym och därtill omstrukturerats. Den omsätter 600 miljarder dollar enligt marknadsanalysföretaget Global Water Intelligence. Att t.ex. bara uppfylla EU:s vattendirektiv kommer att kosta de gamla medlemsstaterna 200-250 miljarder euro, de nytillkomna 100 miljarder. Alltså: lukrativa kontrakt och investeringar är att vänta för vattenentreprenörerna.
Enligt Världsbankens beräkningar står utvecklingsländernas regeringars egna offentliga finansiering i vattensystem i nuläget för 75 % av de totala vattenkostnaderna, medan den privata sektorn finansierar 11 % och 14 % kommer från internationella biståndsorgan. Enligt FN-uppgifter förvaltar den privata sektorn i dag färskvattentillgången för 7 % av världens befolkning.
Synen på privatiseringen av gemensamma vatten formuleras i dag både av en global organisation för privatisering, WWF, World Water Forum, och av en global rörelse emot.
I det sena 1980-talets nyliberala våg där privat kapital och företagslösningar vann allmänt insteg formulerade intressenter för privatisering av de globala vattentillgångarna sin strategi inom ramen för initiativet WWF. Därefter formaliserades det inom dagens WWC, World Water Council. I detta ramverk återfinns nu representanter för Världsbanken, IMF, FN, regeringar och International Private Water Association, med företrädare för privata vattenföretag.
I mars 2003 hölls i Japan ett möte där den s.k. Camdessus-rapporten med planer, policy och principer för förvaltande av världens sötvattentillgångar slogs fast. En kritiserad produkt som inte alls adresserar de värderingar av nationellt självbestämmande, mänskliga rättigheter, renhet, tillgänglighet, försiktighetsprincip, likhet och differentiering, ansvar, öppenhet och folkligt deltagande som finns i Blue Planet Project ochäven i Gröna Korsets och World Assembly of Water Wisdoms m.fl. civila organisationers ansatser.
PPP - Public Private Partnership - är den mekanism som WWF arbetar efter. Här regleras samarbete mellan privata och allmänna intressen enligt modellen att privata företag bidrar med merparten av investeringsmedlen medan det offentliga står för återbetalning och framtida driftkostnader. En s.k. Full Cost Recovery, full kostnadstäckningsprincip, finns inskriven och skall garantera vinstmarginaler för de privata vattenföretagen vid förvaltning av färskvattensystem, liksom hur de får lov att verka på en alltmer avreglerad vatten- och sanitetsmarknad. I PPP uttrycks också utvecklingsbankernas uppmärksammade krav på utbyggnad av dammar som ett sätt att få lönsamhet i förvaltningen av gemensamma vatten.
Övriga exempel på vad privatiseringen av vattentillgångarna innebär är långtgående planer på att förflytta vatten via pipelines och supertankrar för att möta bristbehov, precis som olja förflyttas mellan kontinenter. Miljöpartiet anser inte att Sverige skall medverka med stöd till WWC eller PPP-mekanismerna.
Det finns således stora pengar att hämta som vattenentreprenör, eftersom behovet av vatten alltid består. Om man kan leda i bevis att man har äganderätt eller distributionsrättigheter är marknadsmöjligheterna obegränsade. Priserna stiger och de stora internationella finansiella institutionerna kräver alltsomoftast privatiseringsalternativ för att bevilja bistånd och lån.
Inom ramen för WTO:s tjänstehandel GATS är vidare internationell avreglering av olika branscher för privatisering ett huvudnummer. EU har ställt krav på en rad fattiga länder att de skall öppna upp sin vattendistribution för deras entreprenörer. Enskilda organisationer kunde för allmänheten avslöja detta faktum via otillåten spridning av bindningslistor i en väl skyddad upphandlingsprocess.
Inom ramen för det progressiva och ömsesidiga synsätt med både ett fattigdoms- och ett rättviseperspektiv är ledstjärnan för svenskt bistånd att vatten skall ses som en global nyttighet. Det medför då att policyer i likhet med de frågeställningar som avhandlats hittills i denna motion skall vara föremål för internationella överväganden, ställningstaganden och avtal. Men samtidigt framgår av resonemangen här att det är det lokala och den hushållsnära slutanvändarsynvinkeln som skall fälla avgörandet. Det mycket lokala och mycket småskaliga med vattenanvändning, individnivån och familjebehoven, skall vara styrande över denna globala och hotade jätteresurs. Med en klok förening av dessa båda perspektiv kan vattenmängden på jorden rätt hanterad mycket väl räcka för dagens - och även för en större - befolkning.
Miljöpartiet anser att Sveriges bistånd och hjälpinsatser på vattenområdet på både bi- och multilateral basis skall styras av självkostnadsprincipen för konsumentledet, snarare än av fullkostnadstäckningsprincipen för entreprenörer.
Det folkliga trycket ökar på att tillgång till vatten strikt skall klassas som en specifik mänsklig rättighet. År 2002 fastställdes rätt till vatten som en s.k. "fundamental rätt" inom ramen för den FN-konvention där vatten allmänt skall ses som en social och kulturell nyttighet. Där står att tillräckligt, tillgängligt, säkert, rent och billigt vatten är en mänsklig rättighet för alla, och av det framgår även att det inte primärt är en ekonomisk nyttighet. Denna fundamentala rätt har dock bara status som "soft law".
Gröna Korset m.fl. har i bred samverkan under initiativet The World Assembly of Water Wisdom och under olika konferenser gjort ett heltäckande utkast till en vattenkonvention som skulle kunna ingå i FN:s batteri av stora konventioner för mänskliga rättigheter. I ljuset av hur hotad vattenresursen är ur alla synvinklar förordar Miljöpartiet ett sådant förfaringssätt.
Detta civila initiativ för ett legalt bindande dokument har tillkommit för att klargöra staters skyldigheter och få rättigheten universellt bindande och juridiskt överprövningsbar.
En kort sammanfattning visar vilken inriktning världens vattenansvar enligt en sådan bindande konvention borde ha.
Där slås fast att med "tillgång till vatten" menas vatten av tillräcklig kvalitet och kvantitet samt distribution för individuellt bruk och för att säkra dricksvatten, hygien, rengöring, lokalt jordbruk, avlopp samt flödande vattendrag.
En nations handlande får t.ex. inte förorsaka skada för en annan och det är en nations främsta plikt att säkra vattentillgången för sina innevånare.
En fundamental och universell rättighet som är en förutsättning för uppfyllandet av andra mänskliga rättigheter. Den hänger intimt samman med värdighet, levnadsstandard och utvecklingsmöjligheter. Frihet från hunger och tillgång till mat. Vatten är oundgängligt för liv, fysisk och mental och miljömässig hälsa och ett kriterium för social rättvisa. Ingen kan äga naturligt vatten, men utifrån en anda av likställdhet, jämställdhet mellan könen, ansvar och effektivitet kan samhället besluta om hur det skall användas.
Respekten för vatten skall räknas in i alla bi- och multilaterala handels- och finansförhandlingar. Särskild uppmärksamhet på flickors och kvinnors tillgång till vatten betonas.
God styrning, inga godtyckligheter, full information till konsumenter, öppenhet. Installationer och underhåll skall garantera full effektivitet.
Icke kontaminerat vatten till rimligt pris utan diskriminering där förorenaren betalar och där försiktighetsprincipen följs.
Yt- och grundvatten är resurser men med begränsad kapacitet till förnybarhet. Miljökonsekvensbeskrivningar skall göras vid varje ingrepp som kan äventyra vattentillgången och hota balansen mellan ekosystemet och människan.
Icke diskriminering, ömsesidighet, solidaritet och samarbete skall känneteckna allt arbete för tillgång till vatten.
Balans mellan industrins, boskapens, hushållets, jordbrukets och energiproduktionen skall upprättas. Särskild uppmärksamhet för utsatta grupper som flyktingar, fångar, urbefolkning och andra marginaliserade.
Decentraliserat beslutsfattande och demokratiskt deltagande för att säkra lokalbefolkningens inflytande över alla beslut.
Det är statens ansvar att organisera så att alla berörda parter involveras i arbete och beslut. Nödvändig information om t.ex. gifter, avgifter, teknikanvändning samt utvärdering. Forum för koordination, medling och skiljedom säkras.
Alla skall tjäna på hanteringen och ett visst minimum återinvesteras av vinstmedel för att tillförsäkra fattigas tillgång till vattnet. Subventioner och bidrag skall redovisas öppet.
I väntan på att ett sådant omfattande arbete med en ny stor konvention som att få acceptans och samla signatärer och slutligen få alla erforderliga ratifikationer, finns mycket att vinna dels på att följa de rekommendationer som redan finns till konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (ESK-konventionen), dels genom att följa FN-kommitténs för ESK-konventionen rekommendationer om vad stater bör vidta för åtgärder för att respektera och försvara rätten till vatten. Därmed får inte vatten användas som påtryckningsmedel i ekonomiska eller politiska sammanhang eller i de stora internationella avtalen.
Vidare bör Sveriges insats i arbetet för att upprätta ett fakultativt tilläggsprotokoll till denna ESK-konvention påskyndas. Ett tilläggsprotokoll medför möjligheten för enskilda medborgare att ställa staten och regeringen till svars för brister i efterlevnaden av t.ex. just tillgång på vatten.
"Virtuellt vatten" är ett nytt begrepp som börjat användas för att förstå hur handeln med varor också underförstått är en handel med vatten. All produktion, såväl av jordbruksvaror som av industrivaror, kräver vatten vid framtagningen, men olika varor är mycket olika i sin vattenförbrukning i produktionsledet. Att producera en enda ros i Kenya "kostar" 70 liter vatten. En T-shirt kostar hela 25 000 liter. När Sverige importerar dessa rosor och T-shirtar importerar vi därmed också indirekt det vatten som har gått åt för att producera dem.
Att producera varor som kräver mycket vatten i ett land med liten sötvattentillgång och sedan exportera dem är ett exempel på dålig vattenekonomi. Många länder skulle behöva göra totalvattenbudgetar och vattenbudgetbalanser för att se om det är effektivt och lönsamt att exportera och importera varor så som de nu gör. Inte minst Världsbanken och Valutafonden skulle behöva utvärdera sina råd till skuldsatta länder att satsa på exportjordbruk ur detta perspektiv. I många fall är det sannolikt bättre totalt för ekonomin att producera handelsvaror som kräver mindre vatten, men utan sådana beräkningar av vattenekonomin kan det tyckas annorlunda.
Komparativa vattenfördelar börjar därför bli en allt viktigare aspekt. Livsmedelsproduktion med konstbevattning är många gånger dyrare än att importera livsmedel. Att producera kött är betydligt mer vattenkrävande än att producera vegetabilier. Köttätare konsumerar alltså mer vatten än vegetarianer. När kineserna nu börjar gåöver till mer animalisk kost har de förvandlats från risexportörer till risimportörer. Priset på spannmål över hela världen går upp och grundvattennivåerna sjunker, inte minst i Kina. Floderna når inte längre fram till havet på grund av all konstbevattning i jordbruket där, liksom i USA. Vattenbristen är inte längre ett renodlat u-landsfenomen.
Handelsströmmar med virtuellt vatten har nu kartlagts av forskare och man har kartlagt varje lands s.k. vattenfotavtryck. Vattenfotavtrycket är summan av nettoimporten av virtuellt vatten och förbrukning av inhemskt verkligt vatten. Men för Sveriges del saknas specifika sammanställningar för att bättre kunna styra handelsströmmarna. Därför bör Statistiska centralbyrån, SCB, ges i uppdrag att regelbundet mäta eller uppskatta och redovisa vår import av virtuellt vatten från länder i syd. Ambitionen bör givetvis vara att Sveriges nettoimport av virtuellt vatten från områden med vattenbrist inte ökar. Detta borde kunna leda till bättre samarbete, klokare handelspolitiska beslut och en fredligare värld.
Under Millenniemål 3 Utveckling och fattigdomsbekämpning finns delmålet att reducera antalet fattiga människor som inte har tillgång till säkert dricksvatten till hälften till år 2015. Under det sjunde av FN:s millenniemål - att säkra miljömässig hållbarhet - anges två indikatorer för att processen går åt rätt håll som har bäring på vatten: nr 30, att den befolkning som har tillgång till förbättrade vattenresurser skall ha ökat, samt nr 31, att andelen av stadsbefolkning som har tillgång till sanitet och avlopp också skall öka.
Så ser målen ut, men tyvärr ser inte framstegen ut att leda till att målen uppnås före 2015.
Om 25 år beräknas befolkningen ha fördubblats medan vattentillgången är densamma som den alltid varit. Det skulle krävas investeringar i storleksordningen 200 miljarder kronor årligen för att uppnå millenniemålet.
I den svenska lägesrapporten från september 2004 om hur målen verkar kunna nås, nämns bara hur viktig frågan är för vår globala utvecklingspolitik och att vi har program i Centralamerika för installation av vatten och avlopp. Vidare att regeringen har betonat att vattenfrågor skall prioriteras vid framtagning av Poverty Reduction Strategy Papers, dvs. fattiga länders (egna) strategier för att minska sin belastning, samt att SIDA har en ny VA-strategi för samarbetet med utvecklingsländer. Slutligen skrivs att Sverige samarbetar med FN, Världsbanken och Global Water Partnership.
Där finns inget om att ta ställning mot huvudlösa privatiseringsäventyr, eller att styra GATS-avtalet in på humanare spår, eller att inta en mer progressiv hållning i konventionsarbete eller i rekommendationerna om dammbyggen. Det behövs både effektiva och kreditvärdiga offentligt ägda företag som kan ges lån, men också privata entreprenörer som kan bygga och driva anläggningar - att formulera sådana avvägningar borde vara en adekvat uppgift för svensk utrikespolitik. Det vi ser är en oroväckande svag, näst intill handlingsförlamad linje som undviker alla grundläggande och svåra frågor om världens vattenproblem. Miljöpartiet vill se betydligt mer offensiva tag för vårt eget vatten, för metodik och program inom ramen för utvecklingssamarbetet, liksom för att ta tydlig ställning, påverka de stora globala policybesluten och inriktningen på de stora institutionernas arbete - mer till förmån för allmänintresset och mindre till storföretagens fromma. Sverige bör i allt fortsatt internationellt samarbete kraftfullt engagera sig mot total privatisering av vattentillgångarna i världens länder.