Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör utarbeta en sammanhängande strategi för konfliktlösning och fattigdomsbekämpning i Östafrika.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige i FN och EU bör verka för att Sveriges strategi för fattigdomsbekämpning och konfliktlösning i Östafrika bildar underlag till en gemensam strategi för EU och FN.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige inom EU och FN och andra internationella organ bör verka för ett vapenembargo och ett stopp för krigsmaterielexport till de konfliktdrabbade länderna i Östafrika.
Konflikterna i Östafrika har under 2004 åter blossat upp och lett till en humanitär katastrof i Darfurprovinsen i Sudan. Men situationen där kan inte ses som ett fenomen isolerat till Sudan. Den måste sättas in i ett större sammanhang, regionalt och internationellt. I dagens globaliserade värld finns ingen oskyldig regering och inga oskyldiga företag. Där blir underlåtenhetssynder lika stora som själva förbrytelserna.
Vänsterpartiet har under flera år motionerat om situationen i Östafrika. Motionerna har handlat om konflikten och kriget mellan Etiopien och Eritrea, om det regeringslösa Somalia och inbördeskriget i Sudan.
Det står klart att det inte är möjligt att lösa problemen i Östafrika land för land eller som bilaterala konflikter. Konflikterna är sammanflätade i varandra. I samtliga länder är brotten mot mänskliga rättigheter grova och omfattande.
I Etiopien är ERPDF som är det ledande partiet, som har sin främsta bas inom tigrajfolket. Tidigare under Haile Selassies och Menguistos tid var det amharerna som innehade en ledande ställning i samhället. Den största folkgruppen oromofolket har aldrig innehaft någon sådan ställning i Etiopien. Det råder en djup konflikt mellan regeringen i Addis Abeba och en opposition från oromofolket, vilken leds av Oromo Liberation Front (OLF). Väpnade strider utkämpas mellan etiopiska regeringsstyrkor och OLF.
Då oromofolket också finns i Kenya händer det att etiopiska regeringsstyrkor kränker kenyanskt territorium.
I Ogadenprovinsen, där befolkningen är somalier, upplever de sig också som diskriminerade av regeringen i Addis Abeba. På samma sätt som oromofolket har folket i Ogaden organiserat sig i en rörelse ODLF. I Ogaden har upptäckts att det liksom i Sudan finns olja.
Dessa slitningar mellan olika folkslag har lett till svåra motsättningar och stridigheter, med grova brott mot mänskliga rättigheter som framträdande inslag.
Till följd av landets fattigdom, den omfattande korruptionen och motsättningarna mellan olika folkgrupper hotas Etiopien som en sammanhållen statsbildning - en federation, där vissa folkgrupper har kommit att få fördelar framför andra.
Det långa kriget mellan den eritreanska befrielserörelsen EPLF och Etiopien, som slutade med att Eritrea i samband med Menguistos störtande i Etiopien lyckades avskilja sig från Etiopien och bilda en egen stat, har följts av motsättningar och krig mellan Eritrea och Etiopien.
Den demokratisering efter befrielsen från Etiopien som planerades uteblev. I stället har en hård diktatur införts, vars brott mot de mänskliga rättigheterna är grova och omfattande. Opposition och kritik av regimen tolereras inte. Rättssystemet i landet är under all kritik.
Det finns uppgifter om att när situationen mellan Eritrea och Etiopien försämras ger den eritreanska regimen oppositionen i Etiopien, främst oromofolket och OLF, sitt stöd. Den eritreanska regimens egenintresse sammanfaller med oromofolkets sannolikt mer berättigade kamp mot förtryck och diskriminering. Ett stöd till oromofolket må vara berättigat men den eritreanska regimens motiv för stöd till OLF är grumligt.
Den eritreanska regimen oroar sig för islamiskt fundamentalistiskt inflytande från Sudan. På samma sätt som den eritreanska regimen stödjer OLF i Oromoland stödjer den de oppositionella rörelserna i främst östra Sudan.
Somalia blev självständig stat under avkolonialiseringsperioden på 1960-talet då brittiska och italienska Somaliland slogs samman och bildade en egen stat som efter en statskupp 1969 kom att ledas av diktatorn Siad Barre. Under det kalla kriget betraktades Somalia som strategiskt viktigt område av stormakterna USA och Sovjetunionen. Först var Siad Barre lierad med Sovjetunionen men sedermera mer med USA. När det kalla kriget var över förlorade Somalia i betydelse för stormakterna och stormakterna tappade intresset för utvecklingen i Somalia.
Förhållandet mellan Somalia och Etiopien har länge varit inflammerat. På 1970-talet försökte Somalia att lägga under sig områden i Etiopien, främst Ogadenprovinsen, som man ansåg sig ha historisk rätt till. De somaliska trupperna slogs tillbaka med stöd av sovjetiska och kubanska trupper.
Siad Barre störtades 1991. Kaos utbröt i landet. Olika krigsherrar tog över. USA fick FN:s mandat att intervenera i landet, men drog sig tillbaka. Sedan dess har olika klaner stått mot varandra och krigsherrar härjat i landet. Åtskilliga försök att skapa fredliga förhållanden och tillsätta en fungerande interimsregering har hittills misslyckats.
Vid en konferens i Djibouti år 2000 försökte somaliska ledare ena sig kring en sorts övergångsregering. Denna regering som leds av Abdulkassim Salad kontrollerar dock bara delar av Mogadishu. Den har inte erkänts som landets regering av FN.
I Etiopien är man oroad för att den islamiska fundamentalismen skall växa sig stark i Somalia. Utifrån detta finns det också en viss oro för ett enat och starkt Somalia.
I Sudan har det i flera årtionden pågått ett krig mellan SPLA (Sudanese People´s Liberation Army) i södra Sudan mot regeringen i Khartoum. Det har varit ett mycket blodigt krig där brott mot mänskliga rättigheter tillhört ordningen för dagen. Regeringen i Khartoum, som är fundamentalistisk och leds av Umar al-Bashir, har brutalt slagit ned alla oppositionsrörelser.
Nyligen uppnåddes dock en fredsöverenskommelse mellan SPLA och regeringen i juni 2004, som även omfattade oppositionella rörelser i östra Sudan. Medan fredsförhandlingarna pågick mellan SPLA ooch SAF (Sudanese Liberation Army) från östra Sudan (båda rörelserna ingår i paraplyorganisationen NDA, National Democratic Alliance) och regeringen stod det dock klart att situationen i västra Sudan höll på att försämras. De rörelser som fanns där fanns inte med i fredsuppgörelsen. Vänsterpartiet har i tidigare motioner påpekat detta förhållande och menat att fredsöverenskommelsen var partiell och otillräcklig.
Resultatet av den partiella fredsöverenskommelsen är janjawidmilisens härjningar i Darfurprovinsen, som resulterat i massflykt till grannlandet Tschad.
Konflikten i Darfur beskrivs som etnisk och det finns en etnisk dimension av den, vilken förstärkts av att regimen i Khartoum inte bara är fundamentalistisk utan även arabnationalistisk. Den grundläggande konflikten är inte ideologisk men även en sådan dimension finns, utan i högsta grad materiell och påtaglig. Den hade sin grogrund i ökenutbredningen och vattenbristen i Sudan.
Den nomadiserande arabiska folkgruppen Baqqara kom i konflikt med den bofasta afrikanska befolkningen. Till en början kunde dessa konflikter ofta lösas genom förhandlingar, men sedan man upptäckt stora oljetillgångar i området försämrades förhållandena. Regeringen kunde sälja inmutningar till utländska oljeföretag. För dessa inkomster köpte regeringen vapen som användes i inbördeskriget. (En utmärkt bakgrund till konflikten och av situationen i Sudan tecknas i nummer 3-4 av tidskriften Mana.)
Den eritreanska regimen stödjer som tidigare påpekats oppositionella rörelser i Sudan, men främst på grunda av egna nationella intressen och knappast för att man ser fram mot ett enat och sammanhållet Sudan.
Bilden av Östafrika är problemfylld och i flera länder är situationen kaotisk. Det finns svåra konflikter inom länderna och mellan länderna. I eget syften utnyttjar och underblåser regeringar konflikter i grannländerna. Stormakter som USA och Kina utnyttjar konflikterna för att gynna sina egna intressen. USA och Kina, som båda tävlar om världens energitillgångar, är när det kommer till kritan mer intresserat av oljan i Sudan än av fred, respekt för mänskliga rättigheter och folkrätt.
Afrikanska Unionens möjligheter att skapa fred är begränsade, dels beroende på resursbrist, dels på att man i de flesta afrikanska länder brottas med problem som liknar de man har i de östafrikanska länder vi behandlat här.
EU har hittills visat ett tämligen lamt intresse för utvecklingen i Östafrika och de konflikter som plågar regionens folk.
EU:s liksom övriga världens intresse fokuseras på konflikterna först sedan de nått en katastrofal nivå. Så var händelserna i Darfur redan vid årsskiftet 2003/2004 väl kända för olika FN-organ som UNHCR men de föranledde ingen uppmärksamhet förrän sent på våren samma år.
Utrikesminister Leila Freivalds besök i Sudan är lovvärt och fler ministrar från EU lär besöka den sudanesiska regeringen så att trycket på den sudanesiska regeringen upprätthålls i Khartoum i syfte att få den att respektera mänskliga rättigheter.
Det räcker dock inte med att man upprätthåller ett politiskt tryck på regimen i Sudan. Inte heller med humanitär hjälp till drabbade områden.
Ser man närmare på situationen i regionen ser man att det i flera fall handlar om regimer som inte förmår att lösa sina länders försörjningsproblem utan använder och underblåser konflikterna för att på befolkningens bekostnad hålla sig kvar vid makten.
Skrupelfria stater säljer vapen till regimer som upprätthåller en kortsynt ordning som gagnar stormakters intressen av att förse sina länders industrier och kommunikationssystem med billig energi eller tillskansa sig kontrollen över andra värdefulla tillgångar. Stolta mål som fattigdomsbekämpning och millenniemål förbleknar i sammanhanget.
Förloraren är Afrikas folk oberoende av hudfärg , religion eller etnicitet.
Det är inte möjligt att hantera situationen i Östafrika som ett område där det tid efter annan inträffar olika humanitära katastrofer, som uppfordrar de rika bland världens länder till akuta humanitära ingripanden.
Vi anser att Sverige bör utarbeta en sammanhängande strategi för konfliktlösning och fattigdomsbekämpning i Östafrika och söker förmå EU och FN att i huvudsak anta densamma som sin.
Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.
Följaktligen anser vi också att den svenska regeringen aktivt skall verka för denna strategi i EU och FN.
Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.
Sudan köper vapen för sina oljeinkomster. I andra länder i Östafrika är krigsmaterielimporten en tung post i ländernas magra budgetar.
Vi anser att Sverige inom EU och FN och andra internationella organ skall verka för ett vapenembargo och ett stopp för krigsmaterielexport till de konfliktdrabbade länderna i Östafrika.
Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.