Folkmordet i Sudan, hivkatastrofen i södra Afrika eller jordbävningen i Iran. Förtrycket, det mänskliga lidandet och fattigdomen tog inte heller semester år 2004. Tvärtom är ofriheten fortfarande vardag för alltför många världsmedborgare. Totalt lever i dag mer en miljard av jordens sex miljarder invånare i djupaste fattigdom. 30.000 barn dör varje dag i tredje världen på grund av svält, undernäring och torka. 800 miljoner människor är fortfarande analfabeter.
Socialdemokraterna kallar sig internationalister som sätter solidaritet i första rummet. Ändå har löften om en återgång till enprocentsmålet konsekvent brutits sedan Socialdemokraternas maktövertagande 1994. Sedan 1995 har svenskt bistånd minskat med ca 30 % när det gäller faktiska biståndsutbetalningar. Biståndet har återkommande använts som budgetregulator och utbetalas alltjämt till odemokratiska regimer som konsekvent bryter mot mänskliga rättigheter.
Just kampen mot diktatur, världsfattigdom och ofrihet är den globala liberalismens allra viktigaste uppgift. Liberaler är internationalister. Överallt på jorden och i alla tider har liberaler stått för synsättet att mänskliga fri- och rättigheter är universella. Våra åsiktsfränder har kämpat för demokrati, fred och folkförsoning, human behandling av människor på flykt, frihandel och öppenhet mot omvärlden och internationell solidaritet i alla former. Folkpartiet liberalerna i Sverige står mitt i den traditionen. Vi bejakar globalisering och en växande rörlighet över nationsgränser vad gäller människor, varor, tjänster och kapital. Vi eftersträvar en värld med rivna gränshinder där demokrati och respekt för mänskliga rättigheter är universella normer.
Det var dock inte bättre förr. Människans levnadsvillkor har aldrig varit bättre än i dag. Men trots förbättringar är fattigdomsgapet mellan den rika och den fattiga världen skriande oacceptabelt för en liberal. Det är sedan länge hög tid för en världsordning, präglad av demokrati, mänskliga rättigheter, ekonomiskt välstånd, frihandel och utvecklingsmöjligheter för alla. En växande globalisering - i meningen ökad öppenhet och frihandel, i kombination med liberalisering av ekonomiska och politiska system - möjliggör en sådan utveckling. En sådan världsordning bygger på ett fundament av solidaritet: att vi alla vid sidan av att tänka på och sörja för oss själva också bör tänka på och sörja för vår nästa. En utveckling med fokus på dels demokrati, dels bättre ekonomiska villkor för fattiga människor i fattiga länder är avgörande för att enskilda människor i dessa länder skall kunna få bättre levnadsvillkor.
Demokratisering ökar möjligheterna att utradera fattigdomen i alla dess dimensioner. Om en utveckling skall kunna förverkligas är nästan alltid interna politiska reformer avgörande. Bistånd utifrån kan initiera och stödja önskvärda interna reformer, men kan inte ersätta dem.
Demokrati - nyckeln till utveckling. Varje människa har rätt att leva ett liv i fred och frihet. Mänskliga rättigheter är universella. Det politiska system som bäst tillvaratar och tillförsäkrar människor dessa grundläggande rättigheter är det demokratiska styrelseskicket. Folkpartiets slutsats är därför att demokrati bör vara det överordnade målet för svenskt utvecklingssamarbete.
Bistånd för demokrati. Ett övergripande mål om demokrati innebär större satsningar på stöd till uppbyggandet av demokratiska institutioner, såsom politiska aktörer, fria medier, fackföreningar, lokalt självstyre, parlament, rättsväsende och politiska regelsystem. Hit hör också ett allmänt idé- och kunskapsutbyte om demokratin som styrelseform och förhållningssätt. Utbildningsprojekt, humanitärt bistånd och ekonomiskt bistånd är samtidigt viktiga. Ekonomisk tillväxt och demokratisering är ömsesidigt stödjande processer.
Fasa ut biståndet till diktaturer. Sverige kan inte fortsätta att plöja ner pengar i odemokratiska länder utan reformvilja. Sverige bör fasa ut det bilaterala bistånd som ges till stater som Laos, Eritrea och Vietnam, såvida inte regeringarna visar trovärdig vilja att genomföra politiska reformer. Dessa är regimer som gång efter annan, genom sitt agerande, deklarerat ointresse för demokrati och ointresse för att respektera grundläggande mänskliga rättigheter.
Kvinnors rättigheter. Det behövs ett feministiskt perspektiv på den svenska solidaritetspolitiken. Kvinnoförtrycket är vanligast förekommande i stater som inte ens försöker leva upp till demokratiska ideal. Sverige bör tydligt driva frågan om sexuell och reproduktiv hälsa inklusive rätten till väl fungerade preventivmedel och rätten till fria och säkra aborter i internationella fora.
Frihandeln bör öka. Handelns betydelse för utveckling skall ges en central roll i svensk politik för global utveckling. Sverige bör, inom EU, intensivt driva på för att den inre marknaden skall öppnas för u-ländernas produkter. Folkpartiet anser att Sverige skall verka för ett borttagande av tulleskalering, subventioner samt kvoter, senast 2015. Om andra länder gör liknande medgivanden i frihandelsvänlig riktning innebär det en kraftfull stimulans av de fattiga ländernas tillväxtmöjligheter.
EU:s utvecklings- och biståndspolitik. Kampen för demokrati, rättsstatens principer och försvaret för mänskliga rättigheter är grundläggande för det europeiska samarbetet. Detta måste tydligt prägla även biståndspolitiken. Demokrati skall vara det övergripande målet för EU:s utvecklings- och biståndspolitik.
Miljöpolitiken. Två av vår tids största utmaningar är kravet på ett miljömässigt hållbart samhälle och fattigdomsbekämpning. Dessa två utmaningar måste lösas samtidigt. Framtidens stora miljöutmaningar måste hanteras med nya strategier. Tillsätt en hållbarhetskommission med uppgift att se över vilka effektiviseringar och moderniseringar av samhällets regelverk, styrmedel och upplysningsverksamhet som behöver göras, inte minst för att undvika att samhället motverkar goda initiativ från individer och företag.
Utbildningspolitiken. Det finns ett tydligt samband mellan fattigdom och bristen på utbildning. Speciellt viktigt är flickors rätt till utbildning. I FN:s millenniedeklaration betonas att utbildningsskillnader beroende på kön skall elimineras före år 2005, och inte senare än 2015. I praktiken kräver det ökade satsningar på riktade utbildningsinsatser för flickor och unga kvinnor.
1 Sammanfattning 1
2 Innehållsförteckning 4
3 Förslag till riksdagsbeslut 5
4 Utvärdering och reflexioner saknas 6
5 Sveriges nya politik för global utveckling 7
5.1 Målen för biståndet 7
5.2 Demokrati - nyckeln till utveckling 8
5.3 Individperspektivet och rättighetsperspektivet 8
6 Bistånd för demokrati 9
6.1 En sammanhållen politik för demokrati 10
7 Kvinnors rättigheter 11
8 Barns rättigheter 12
9 Homosexuellas, bisexuellas och transpersoners rättigheter 13
10 Människor i tredje världen med funktionshinder 13
11 Handelspolitiken och EU-protektionismen 14
11.1 Handelns betydelse för utveckling 14
12 Prioriterade länder 16
13 EU:s utvecklings- och biståndspolitik 17
14 Enskilda organisationers roll 18
15 Skuldavskrivningar 19
16 Avbindning 19
17 Hälsa - med fokus på insatser för hiv/aids 19
18 Migrationspolitiken 20
19 Etnicitet och kultur 21
20 Miljöpolitiken 21
21 Utbildningspolitiken 22
22 Konflikthantering och säkerhet i områden i akut kris 22
23 Vikten av enprocentsmålet 23
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om s.k könskonsekvensanalyser i biståndet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att politiska rättigheter skall ha företräde framför ekonomiska och sociala rättigheter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att demokrati bör vara det överordnade målet för svenskt utvecklingssamarbete.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om bistånd i diktaturstater genom enskilda organisationer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kontroller som söker säkerställa att bistånd i odemokratiska länder inte i sista hand tillfaller totalitära regimer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör fasa ut bistånd till odemokratiska länder som inte uppvisar trovärdig vilja att genomföra politiska reformer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör utarbeta en strategi för att stärka demokratirörelser.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att UD bör inrätta en enhet för främjande av övergång till demokrati i biståndsländer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kvinnors rättigheter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om barns rättigheter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige skall driva frågan om sexuell och reproduktiv hälsa inklusive rätten till abort i internationella forum.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för att förbättra HBT-personers situation.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det i Sidas regeringsbrev bör tas hänsyn till situationen för HBT-personer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om betydelsen av ökad frihandel och betydelsen av en minskad EU-protektionism, vad gäller global utveckling. 1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige inom EU skall verka för en långtgående avreglering av den gemensamma jordbrukspolitiken samt tullar, kvoter och subventioner, senast till år 2015. 2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att biståndet bör vara koncentrerat till ett mindre antal länder.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Sidas nya profilenhet på Gotland.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om EU:s utvecklings- och biståndspolitik.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om betydelsen av bistånd förmedlat genom enskilda organisationer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om egeninsatser för enskilda organisationer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om betydelsen av satsningar på skuldavskrivningar samt att dessa villkoras med krav på politiska och ekonomiska reformer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om betydelsen av avbindning av bistånd.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att låta en större del av biståndet gå till sexuell och reproduktiv hälsa och åtgärder för att motverka spridning av hiv och aids.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om funktionshindrades situation.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om samspelet mellan bistånds- och flyktingpolitik.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kulturella aspekter och betydelsen av människors kulturarv måste få en ökad betydelse inom utvecklingssamarbetet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en hållbarhetskommission.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ökade satsningar på utbildningsinsatser för flickor och unga kvinnor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om konflikthantering och säkerhet i områden i akut kris.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av enprocentsmålet.
1 Yrkande 14 hänvisat till NU.
2 Yrkande 15 hänvisat till MJU.
Folkpartiet liberalerna är det parti i riksdagen som alltid velat satsa mest pengar på den globala solidariteten. Folkpartiets ungdomsförbund var den första kraften i svensk politik som över huvud taget krävde solidariskt finansiellt statligt biståndsstöd till fattiga länder. Men pengarna skall som i all annan politik användas effektivt och gå till vettiga, tydliga och hållbara projekt som kommer den enskilde utsatte individen till del. Därför är det beklagligt att det innan omläggningen av det svenska utvecklingssamarbete inte presenterades någon total utvärdering av politiken på området. En sådan kunskap är ovärderlig för att kunna utveckla biståndet än mer. Endast genom analys av gjorda erfarenheter kan biståndets kvalitet höjas, alternativa vägar anvisas (t.ex. en ökad betoning av demokrati och frihandel). Folkpartiet liberalerna menar att ett reformerat, generöst och högkvalitativt bistånd till utvecklingsländerna är nödvändigt och önskvärt, men det bör kompletteras med ökad betoning av demokrati, god samhällsstyrning och interna reformer samt frihandel.
Riksdagen fattade beslut om en ny politik för global utveckling i december 2003. Folkpartiet ställer sig positiv till den nya utvecklingspolitikens betoning av en sammanhållen svensk politik för att uppnå och stärka utvecklingen i u-länder. Folkpartiet välkomnar att större inrikespolitiska beslut skall värderas utifrån vilken effekt de får på utvecklingen globalt sett. Iakttagelsen att det behövs en sammanhållen politik har dock gjorts förr utan märkbart genomslag på den därefter förda politiken. Detta faktum stämmer både till eftertanke om orsakerna och understryker betydelsen av kontinuerlig kraft och envishet inom Regeringskansliet, riksdagen och i svensk EU-politik i ett arbete att förverkliga ett helhetsperspektiv.
En viktig del i den nya politiken för global utveckling var förslaget att slopa de sex målen för svensk utvecklingspolitik. Särskilt välkommet var det att det otidsenliga mål som formulerades 1978 om ekonomiskt och politiskt "oberoende" förpassas till historien. Samarbete och inte utanförskap och isolering bör prägla länders förhållningssätt till varandra. Världens länder bör sammanflätas av olika samarbetsformer och utbyten. Emellertid är det av största vikt att genusperspektivet tillåts få genomslag, trots att delmålet jämställdhet slopats, även om det finns kvar som ett s.k. prioriterat område. Som ett led i detta är det betydelsefullt att regeringen lever upp till löften om att utarbeta s.k. könskonsekvensanalyser i utvecklingssamarbetet. Det övergripande målet för det svenska biståndet skall dock vara demokrati.
Varje människa har rätt att leva ett liv i fred och frihet. Mänskliga rättigheter är universella. Det politiska system som bäst tillvaratar och tillförsäkrar människor dessa grundläggande rättigheter är det demokratiska styrelseskicket. Demokrati är därför det enda styrelseskick som är människan värdigt. Demokrati medför positiva effekter som gynnar utvecklingen i landet. Till exempel har makthavare som vill bli omvalda ett intresse av att genomföra samhälleliga förbättringar.
En demokratisk utveckling i världen ligger dessutom i hög grad i Sveriges intresse. Genom demokratins inneboende strukturer och mekanismer främjas respekt för mänskliga rättigheter, miljöförstöring kan motverkas och frihandel och ekonomisk tillväxt stimuleras. Påtvingade internationella och nationella befolkningsomflyttningar kan långsiktigt förhindras. Krigsriskerna mellan länder minskar.
På två punkter är den nya svenska politiken för global utveckling ett genombrott för liberala värderingar. För det första skall politiken på området präglas av hur den påverkar den enskilde människan. Utvecklingspolitiken skall utgå från den fattiges egna behov och förutsättningar, oavsett bakgrund och geografiskt hemvist.
Det innebär att den enskilde individens rättigheter står i centrum och att dennes behov tydliggörs. Få perspektivförskjutningar i svensk biståndspolitik är viktigare än denna. Det är också individperspektivet som den peruanske ekonomen Hernando de Soto utgår från. Han visar i sin forskning att grunden till ekonomisk utveckling i u-länder underbyggs av att ge enskilda människor i fattiga länder möjligheter att delta på marknaden, via system som bygger på enskilda individers samverkan.
Ett andra genombrott för liberala värderingar är rättighetsperspektivet. Det innebär att utgångspunkten för politiken skall vara de fattiga människornas perspektiv, det vill säga deras behov och förutsättningar. Vi hade dock velat formulera det liberala synsättet som att demokrati och respekt för mänskliga rättigheter bör vara riktmärket för utvecklingssamarbetet. De är svårt att tänka sig respekt för mänskliga rättigheter utan demokrati, och omvänt. Det är två sidor av samma mynt även om orden naturligtvis inte betyder samma sak. De mänskliga rättigheterna gäller för alla och envar, oavsett ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk uppfattning eller social ställning. De är universella. De slår fast att alla människor är födda fria och är lika i värde och rättigheter. Till de mest angelägna av rättigheter hör rätten till skydd mot övergrepp och diskriminering samt medborgerliga och politiska rättigheter, särskilt yttrande- och tryckfrihet.
Den nya politiken framhåller inte någon särskild typ av rättigheter eller slår fast att det finns vissa rättigheter som borde ges företräde. Därför är det önskvärt att göra ett viktigt klarläggande av vårt synsätt. Ser man till verkligheten är en uppdelning mellan politiska och ekonomiska rättigheter ofta på sin plats. Enligt Folkpartiet liberalernas uppfattning är det under alla omständigheter oacceptabelt att försvara frånvaro av t.ex. tryckfrihet, ifrågasätta rätten till en opartisk rättegång eller liknande med hänvisning till att det istället skulle finnas en s.k. social rättighet. Därför är det riktigt och väsentligt att de grundläggande rättigheterna som rör skydd mot övergrepp och diskriminering, medborgerliga och politiska rättigheter, särskilt yttrande- och tryckfrihet, skall ha företräde.
Ytterligare en liberal framgång är att den nya politiken för global utveckling innehåller starka markeringar om att demokrati främjar fattigdomsbekämpning. Det är numera en allmänt erkänd och empiriskt belagd erfarenhet att demokrati är det bästa sättet att bekämpa uppkomsten av akut hungersnöd och därmed även kvardröjande fattigdom. Nobelpristagaren Amartya Sen har i sin och Jacques Drèzes forskning visat att akut hungersnöd aldrig inträffat i något land med relativt fria medier.
Ekonomisk tillväxt leder inte automatiskt till demokrati men främjar demokrati och öppenhet. Kina och Indonesien är exempel på länder som haft ekonomisk tillväxt men som har, och har haft, stora brister i respekten för grundläggande mänskliga rättigheter. Därför kan enbart ekonomisk tillväxt inte ersätta eller ursäkta brist på demokrati.
Sammanfattningsvis blir det svårare både att bekämpa fattigdomen i tredje världen och att realisera ett liberalt individperspektiv om man inte fokuserar på att skapa en utveckling inriktad på demokrati. Folkpartiets slutsats är därför att demokrati bör vara det överordnade målet för svenskt utvecklingssamarbete.
Ett övergripande mål om demokrati innebär större satsningar på stöd till uppbyggandet av demokratiska institutioner, såsom politiska aktörer, fria medier, fackföreningar, lokalt självstyre, parlament, rättsväsende och politiska regelsystem. Hit hör också ett allmänt idé- och kunskapsutbyte om demokratin som styrelseform och förhållningssätt. Utbildningsprojekt, humanitärt bistånd och ekonomiskt bistånd är samtidigt viktiga. Ekonomisk tillväxt och demokratisering är ömsesidigt stödjande processer.
Vår syn innebär inte att vi blundar för de svårigheter som bistånd till demokrati innebär i praktiken. De är betydande. Demokratibistånd berör centrala maktstrukturer och institutioner i andra länders samhällsskick och därmed tangerar demokratibistånd i praktiken suveränitetsinterventioner i andra (odemokratiska) länders inre angelägenheter. Men om vi skulle väja inför ett heliggörande av det nationella suveränitetsbegreppet skulle vi svika våra förpliktelser mot de människor som tvingas leva i ofrihet och som biståndet ytterst är till för.
Biståndsdialogen är det viktigaste instrumentet för att främja demokrati och mänskliga rättigheter. Det måste förklaras för mottagarna att biståndets omfattning och inriktning påverkas av hur demokratifrågor hanteras. I denna mening bör inslaget av villkor i biståndsgivningen öka. Merparten av det som idag kallas "demokratibistånd" är inriktat på de fattigaste och mest outvecklade länderna där förutsättningarna för snabba resultat ofta är som sämst, dessvärre.
Mot vår betoning av demokrati anförs ibland att en demokratisering påtvingad utifrån har mindre chans till framgång. Såär det, naturligtvis. Sverige bör därför undvika bilaterala biståndsengagemang i länder vars regimer inte strävar efter demokratisering. Om bistånd eventuellt skall bedrivas i diktaturstater må sådant eventuellt bistånd kanaliseras genom enskilda organisationer. Det bör i sådana fall kontrolleras extra att stödet, även genom enskilda organisationer, inte i sista hand tillfaller regimen.
Det svenska biståndet har dessvärre under årens lopp i många fall bidragit till att hålla korrumperade och maktfullkomliga regeringar vid makten. Sverige kan inte fortsätta att plöja ner pengar i odemokratiska länder utan reformvilja. Folkpartiet menar därför att Sverige bör fasa ut det bilaterala bistånd som ges till stater som Laos, Eritrea och Vietnam, såtillvida inte regeringarna visar trovärdig vilja att genomföra politiska reformer. Detta är regimer som gång efter annan, genom sitt agerande, deklarerat ointresse för demokrati och respekt för grundläggande mänskliga rättigheter.
Folkpartiet menar vidare att Sverige måste ge öppet och konkret stöd till kampen för demokrati och utarbeta en strategi för att stärka demokratirörelser, såsom på Kuba och i Zimbabwe, så att människor på plats kan arbeta för en demokratisk utveckling. Stöd till den demokratiska oppositionen i repressiva stater i kombination med ett starkt externt tryck gentemot förtryckande regimer, har i många fall visat sig vara positivt för den demokratiska utvecklingen i det enskilda landet och, i vissa fall, hela regioner. Folkpartiet menar att det svenska biståndet starkare bör kopplas till ett framväxande transnationellt civilt samhälle för att stödja kampen för demokrati och mänskliga rättigheter. Som exempel kan det ekonomiska och moraliska stöd som Sverige gav till ANC i kampen för avskaffandet av apartheid i Sydafrika under 1980-talet lyftas fram.
Sedan 1990-talet har signumet för Tjeckiens utrikespolitik varit att främja demokratiseringsprocesser i olika delar av världen. Målet har hela tiden varit att tydligt främja radikala förändringar av de rådande statsskicken för att etablera demokratiska system som garanterar mänskliga rättigheter. Detta har man gjort genom öppet och tydligt stöd till människorättsaktivister och oberoende medier bl.a.
Sedan 1 juli 2004 har man inom det tjeckiska Utrikesdepartementet bildat en "Unit for promotion of transitions" som ska koordinera Tjeckiens egen utrikespolitik, arbetet inom EU-institutionerna och FN och stödet till icke-statliga organisationer så att politiken inte skall förlora fokus utan ständigt ha främjandet av övergång till demokrati för ögonen. Arbetet skall rikta sig mot såväl länder som redan har inlett en förändringsprocess som till länder där man inte ser några framsteg. I början kommer arbetet att koncentrera sig till Burma, Kuba och Vitryssland.
Den svenska politiken gentemot dessa länder, som gentemot många andra diktaturer, har länge saknat fokus och tydliga målbeskrivningar. Biståndet har inte använts i den utsträckning det varit möjligt för att främja demokratisträvande organisationer. Målet om fattidomsbekämpning har aldrig fått en fungerande definition, och trots miljardbelopp och decennier av svenskt stöd till länder som Vietnam, Eritrea, Laos, Zimbabwe, Kuba och Tanzania har demokratiseringsprocesserna aldrig kommit igång. När biståndet väl har dragits in för att kränkningar för mänskliga rättigheter blivit för uppenbara har politikerna inte lyckats formulera om målen och aktivt försökt bidra till förändringar. Den svenska utrikespolitiken skulle vinna mycket i trovärdighet genom att lära av det tjeckiska exemplet och på allvar formulera tydliga mål om att vi skall främja övergång till demokrati i biståndsländer i första hand. UD borde inrätta en enhet för främjande av övergång till demokrati i samarbetsländerna.
70 procent av världens allra fattigaste individer är kvinnor. Analfabetism, svält och undernäring drabbar nästa alltid kvinnor som kön hårdare. När det gäller makt, pengar och inflytande är kvinnor andra klassens medborgare i all världens länder. Därför behövs det ett feministiskt perspektiv på den svenska solidaritetspolitiken såsom i alla andra politiska fält. Kvinnoförtrycket är vanligast förekommande i stater som inte ens försöker leva upp till demokratiska ideal. I stater där befolkningen är fattig drabbar detta också i högre grad kvinnor, och därmed barn. Att den utbredda diskrimineringen av världens kvinnor upphör och att män och kvinnor får samma rättigheter är en grundförutsättning för en bättre och mera solidarisk värld. Mänskliga rättigheter är också kvinnors rättigheter. Det är vidare av betydelse att utgå från varje enskild fattig kvinnas situation. Därför bör utvecklingspolitiken på detta område ta avstamp i kvinnors egna behov och förutsättningar att skapa utveckling. Det är alltså viktigt att individperspektivet även tillåts genomsyra området jämställdhet.
Eftersom kvinnor utgör mer än hälften av världens befolkning och dessutom ofta får ta huvudansvar för barnens försörjning kan ett upplyftande av kvinnors levnadsnivå effektivt minska antalet fattiga. Kvinnors desperata och fattiga situation tvingar dem ofta att prostituera sig eller att luras in i händerna på illegala ligor. Slavhandeln med kvinnor i världen är enorm och måste bekämpas.
Folkpartiet anser att Sverige tydligt bör driva frågan om sexuell och reproduktiv hälsa inklusive rätten till väl fungerade preventivmedel och rätten till fria och säkra aborter i internationella fora. Kvinnor världen över har i decennier kämpat intensivt för kvinnors rätt till sin kropp, sin sexualitet och rätten till abort; det som brukar beskrivas som sexuell och reproduktiv hälsa. Sverige med sin mångåriga kamp för jämställdhet mellan könen har ett extra ansvar för att i internationella sammanhang betona värderingar och principer som hävdar kvinnors rätt till sina egna kroppar.
Frågan om arbetet med kvinnors sexuella och reproduktiva rättigheter har lett till att många biståndsgivare inte får medel till verksamhet som kan uppfattas som stöd till fri abort. Därför ligger ett extra stort ansvar på länder som Sverige att vara generös med denna typ av stöd. USA har sedan 2002 beslutat att dra tillbaka sitt bidrag till UNFPA. Detta är grymt och hjärtlöst mot enskilda människor, och därmed oacceptabelt. Vi menar därför att Sverige bör låta en större del av biståndet än vad som är fallet idag gå till sexuell och reproduktiv hälsa.
I tider av krig blir kvinnors många gånger utsatta situation extra tydlig. I krig som riktas mot civilbefolkningen sätts ofta våldtäkter och sexuell förnedring i system som ett led i krigföringen. Det har skett till exempel i f.d. Jugoslavien, Sudan, Rwanda och Sierra Leone samt i DR Kongo som ett maktmedel för att kränka och förnedra dem som utsätts. Måltavlorna är oftast kvinnor och flickor som utsätts för brutala och ofta systematiska sexuella övergrepp av soldater. Den skam och förnedring som dessa gärningar ger upphov till, har en enorm negativ påverkan på kvinnorna och deras familjer, men också på samhället i stort. Att förgripa sig på och bryta ner dessa kvinnor är att bryta ner hela samhällen och sociala system, eftersom kvinnor ofta utgör det sociala kittet. Kvinnorna straffas ofta dubbelt upp; efter våldtäkten är det vanligt att de förskjuts av familjen och samhället. Att efter ett krig, i ett återuppbyggnadsskede, stödja dessa kvinnor är särskilt viktigt. Genom att stödja dessa kvinnor i återupprättandet av sin värdighet och sina liv, via t.ex. juridisk, medicinsk, psykologisk och ekonomisk hjälp, underlättas också samhällets läkningsprocess. Våldtäkt räknas i dag dessutom som ett krigsbrott av ICC (International Criminal Court) och Sverige bör därför vara pådrivande för att sexbrottsförövarna lämnas ut och ställs inför domstolen i Haag.
Barn som lever i fattigdom är extra utsatta. Barn har en extremt utsatt position när det gäller våld och andra sätt att kränka deras mänskliga rättigheter. Handeln med barn för sexuellt utnyttjande ökar i många delar av världen. Allt tänkbart stöd måste ges till barn som sålts och utnyttjats. Arbetet med att värna barnens situation kan aldrig bli tillräckligt när man ser hur barn i många länder i världen behandlas. Många flickor och pojkar tvingas att arbeta under mycket svåra förhållanden, ibland till och med fysiskt fastbundna vid golvet eller vid en maskin. De flesta barn arbetar i privata hem, medan andra finns i fabriker, inom jordbruket eller på bordeller. Barnen arbetar inte sällan i industrier där det råder förödmjukande och farliga förhållanden för dem.
Det finns barn som tvångsrekryteras för deltagande i väpnade konflikter. Vi får aldrig acceptera att barn och ungdomar utnyttjas som soldater i krig. Rädda Barnen beräknar att över 300 000 barnsoldater i dag deltar i mer än 30 väpnade konflikter världen över, exempelvis i länder som Colombia, Kongo, Sudan samt inom den palestinska myndigheten.
Enligt ILO är uppskattningsvis 50-60 miljoner barn i världen utsatta för dessa värsta former av barnarbete. Det är angeläget att fler länder ratificerar ILO:s konvention (nr 182) om förbud mot och omedelbara åtgärder för avskaffandet av de värsta formerna av barnarbete och framför allt att länder efterlever denna konvention. Folkpartiet liberalerna anser att allt direkt skadligt barnarbete bör motverkas och att det vore önskvärt att barn istället för att arbeta för att bidra till sin egen eller sin familjs försörjning kunde gå i en meningsfull skolutbildning.
Homosexuellas, bisexuellas och transpersoners grundläggande rättigheter är mänskliga rättigheter. I en lång rad länder utsätts människor för förföljelse, polistrakasserier, fängslanden, tortyr eller i värsta fall dödsstraff på grund av sin sexuella läggning eller sin könsidentitet. Därför behövs en internationell HBT-konvention för att försvara HBT-personers grundläggande mänskliga fri- och rättigheter.
Totalförbud mot homosexuella handlingar finns i ett stort antal länder, främst i tredje världen, däribland i många tidigare brittiska kolonier samt i de flesta muslimska länder. I andra länder finns organisationsförbud för homosexuellas organisationer. Det händer också att regimer organiserar kampanjer mot homosexualitet, ofta med delsyftet att misskreditera den politiska oppositionen genom att förknippa den med levnadssätt som betecknas som omoraliska (t.ex. Malaysia). Sverige ger bistånd till utvecklingsländer där homosexuella, bisexuella och transpersoner har få eller inga rättigheter. Den förekommande diskrimineringen av dessa grupper bör successivt föras in i biståndsdialogen och om möjligt motverkas genom val av nya projekt och att det i Sidas regleringsbrev även bör tas hänsyn till situationen för HBT-personer.
I tredje världen tillhör ofta människor med funktionsnedsättning de fattigaste av de fattiga. De får erfarenhetsmässigt sällan del av biståndsinsatser. Vi vill understryka det önskvärda i att man i svenskt bistånd uppmärksammar denna grupps utsatthet och utvecklar strategier för att nå de funktionshindrade med bistånd.
I augusti i år lyckades WTO:s 147 medlemsländer enas om en överenskommelse om att fortsätta och avsluta handelsförhandlingarna inom ramen för den s.k. Utvecklingsrundan, eller Doharundan. Folkpartiet välkomnar överenskommelsen som är ett viktigt steg för ansträngningarna att liberalisera världshandeln och särskilt för hoppet om ett genombrott beträffande de varor som är särskilt viktiga för u-länderna när det gäller att få tillträde till Europas och Nordamerikas marknader. Överenskommelsen innebar bl.a. att exportsubventioner på sikt skall tas bort och att i-länder skall dra ner på det inhemska jordbruksstödet. Nu återstår att omsätta de konkreta åtaganden om tullsänkningar och marknadstillträde som gör att ramöverenskommelsen fylls med innehåll i praktiken.
EU:s protektionism på jordbruksområdet omöjliggör för hundratals miljoner människor att höja sin levnadsstandard genom export till EU. I en rapport från Världsbanken från hösten 2003 betonas att sänkta jordbrukssubventioner och tullar skulle kunna lyfta drygt 140 miljoner människor ur fattigdom och hopplöshet. Det motsvarar nästan hela Nordafrikas folkmängd. EU betalar sex gånger mer i jordbrukssubventioner än vad EU ger i bistånd. En verklig avreglering av EU:s jordbrukspolitik måste någon gång påbörjas, och ju förr dess bättre. Folkpartiet anser att Sverige skall verka för en långtgående avreglering av den gemensamma jordbrukspolitiken till senast år 2015, det vill säga samma år som FN:s millenniemål skall vara uppfyllda.
Frihandeln bör öka. Sverige bör, inom EU, än mer intensivt driva på för att den inre marknaden öppnas för u-ländernas produkter. Folkpartiet anser att Sverige skall verka för ett borttagande av tulleskalering, subventioner samt kvoter, senast 2015. Om andra länder gör liknande medgivanden i frihandelsvänlig riktning innebär det en kraftfull stimulans av de fattiga ländernas tillväxtmöjligheter.
Handelns betydelse för utveckling skall ges en central roll i svensk politik för global utveckling. Fattigdomen i världen kan mildras genom ekonomisk tillväxt, särskilt om den kombineras med åtgärder på den nationella nivån som förbättrar inkomst- och förmögenhetsfördelningen. En av de viktigaste åtgärderna för ökad tillväxt är att öppna för en fri utrikeshandel, och sedan hålla handeln fri. Detta är skälet till att frågan om frihandel blir central i alla diskussioner om globalisering och utveckling, även om den ingalunda är den enda frågan. Frihandel är ett avgörande instrument för att nå liberala mål om välstånd och demokrati, och Folkpartiet kan inte se att den slutsatsen annat än har förstärkts allt eftersom åren och decennierna gått sedan kolonialismen avskaffades. Enligt OECD har länder som varit öppnare under den senaste tioårsperioden åstadkommit en dubbelt så hög årlig genomsnittstillväxt som länder vilka begränsar eller sätter villkor för utländskt marknadstillträde. När det gäller privatiseringar i u-länder av olika sektorer måste dessa ske på de enskilda ländernas villkor. Att införa en friare handel och ett starkare internationellt regelsystem i WTO är viktiga åtgärder för ökad tillväxt och minskad fattigdom. Dessa båda åtgärder utgör ett avgörande steg för att ställa sig på den enskilda fattiga människans sida gentemot rika länders protektionism, internationella storföretag och inhemska korrupta makthavare som har sina intressen att bevaka. Globalisering av produktion, konsumtion och utrikeshandel innebär att ett land kan höja sin totala inkomst på flera sätt: För det första sker det genom att landet koncentrerar sin produktion till de varor och tjänster som man är jämförelsevis bra på. Ett land som har gott om outbildad arbetskraft specialiserar sig sålunda på produktion och export av varor och tjänster som kräver en stor insats av outbildad arbetskraft. Ett land som har gott om kapital specialiserar sig på produktion och export av kapitalintensiva varor och tjänster. Specialisering i linje med länders s.k. komparativa fördelar innebär sålunda att världens samlade resurser utnyttjas på ett mera produktivt sätt, och den högre produktiviteten medför högre inkomster och välstånd. Länder gör helt enkelt det de är relativt sett bäst på. En sådan internationell arbetsfördelning vore omöjlig utan en omfattande utrikeshandel möjliggjord genom låga tullar och utan andra handelshinder.
En andra ekonomisk fördel är att företag kan utnyttja stordriftsfördelar och därigenom producera till lägre kostnader och priser. I många sammanhang, t.ex. i bilindustrin, blir kostnaden per styck lägre ju fler bilar som produceras. Om inte svenska företag som Volvo, Saab och Scania hade kunnat producera för världsmarknaden, utan varit hänvisade enbart till den lilla svenska marknaden, hade kostnaden per bil varit kanske två eller tre gånger så hög, kvaliteten sämre och företagen hade kanske inte alls funnits. En tredje fördel med utrikeshandel är att konsumenterna har en större meny av varor och tjänster att välja mellan. De är inte enbart hänvisade till de varor och tjänster som skulle kunna ha producerats inom landet.
En fjärde fördel är den kostnadsfria eller mycket billiga överföring av kunskap om t.ex. teknologi, organisation och kvalitetskrav som följer med handeln.
En femte fördel är att friare handel undanröjer en viktig grund till korruption, nepotism och mygel. Ett exempel är att de som vid frihandel sysslar med utrikeshandel undgår frestelsen att muta sig fram för att skaffa sig import- eller exportlicenser. Korruption kan också uppmärksammas mera om det finns utländska företag i landet som lider skada av korruptionen, t.ex. diskrimineras i konkurrensen med inhemska företag.
En sjätte fördel är försörjningstryggheten. Om skörden i ett land slår fel kan man importera mat, om vattenmagasinen är tömda kan man importera el osv. Det är alltså inte så, som många i förstone tycks tro, att självförsörjning leder till trygghet. Tvärtom är det handel, samarbete och ömsesidig solidaritet som leder till trygghet. Detta är en trygghet som framför allt behövs i många fattiga länder.
Frihandel innebär ingalunda en internationell handel fri från regler lika lite som ett rättssamhälle innebär ett samhälle fritt från lagar och domstolar. En fri världshandel förutsätter både ett multilateralt regelsystem och mekanismer och system för tvistlösning för att frihandel skall kunna fungera för företagen och tjäna konsumenterna. Därför spelar WTO en oerhört viktig roll särskilt för politiskt svaga länder. (WTO har t.ex. krav på konsensus i beslutsfattandet.) WTO är ett forum för fattiga och rika länder att göra sin röst hörd. WTO bör förvisso utvecklas och reformeras för att ytterligare stärka de fattiga ländernas möjlighet att delta i förhandlingar med stärkt inflytande. Det är också av betydelse att arbetet i WTO utvecklas mot större transparens än vad som är fallet idag. Som ett led i detta bör den svenska regeringen verka för att nationella parlament samt det civila samhället skall få en ökad insyn i WTO:s arbete.
Idag finns det ett stort system för "positiv diskriminering" (asymmetri) i i-ländernas handelspolitiska behandling av u-länderna (GSP, General System of Preferences). Det har givit minimala ekonomiska vinster till u-länderna. De system som i-länderna använder för att särskilt gynna u-länder (GSP etc.) är ofta närmast betydelselösa eftersom det finns så många undantag och motverkande regler på andra områden (antidumping, etc.) att det slutar med massor av byråkrati och minimala förmåner. En annan effekt är att vissa u-länder gynnas på andras bekostnad. Mot bakgrund av diskussionen ovan vill vi peka på vikten av handelspolitiken som betydande för u-länders möjligheter att utvecklas.
I den nya politiken för global utveckling pekas inga länder ut, utan Sverige skall samarbeta så som regeringen vid varje tidpunkt bedömer lämpligt.
Folkpartiet menar att det finns en fara i att biståndspolitiken därmed blir ett allmänt utrikespolitiskt instrument med sämre biståndspolitisk måluppfyllelse, en utspädning av svenska erfarenheter och på sikt grundare kunskaper om mottagarna. Bistånd, för att nå framgång i form av en demokratisk utveckling och minskad fattigdom, måste vara långsiktigt. Det är bättre att Sverige koncentrerar sina insatser till ett mindre antal länder och fokuserar på bättre måluppfyllelse.
De länder som bör komma ifråga för långsiktigt samarbete skall vara länder som i allt väsentligt delar våra värderingar vad gäller vikten av demokrati. Detta kriterium gäller både när nya länder skall väljas och när gamla länder successivt skall gallras ut. Det får implementeras successivt över ett par tre år, men med en klar riktning angiven för varje land så att biståndsdialogens krav på att ta hänsyn till de svenska målen blir trovärdiga för alla inblandade.
Även om Folkpartiet liberalerna anser att svenska biståndsinsatser skall koncentreras till vissa länder skall Sverige fortsätta med humanitärt bistånd dit det kan komma att behövas. Vid akuta konflikter eller naturkatastrofer måste de akuta behoven styra, samtidigt som, igen, även detta bistånds effektivitet och fördelning alltid skall beaktas.
Det bilaterala biståndet måste dessutom samordnas mer med det bistånd och utvecklingssamarbete som utgår från FN och EU, för ökad effektivitet och samordningsfördelar.
I och med att de forna biståndsländerna Estland, Lettland, Litauen och Polen trädde in som nya medlemmar i EU i maj 2004 skulle utvecklingssamarbetet med länderna upphöra. I regeringens budgetproposition för 2004 (prop. 2003/04:1) slog regeringen fast "att målet för det svenska utvecklingssamarbetet med dessa länder uppnåtts". Dock meddelade regeringen i juni i år att man har för avsikt att nysatsa på bistånd till de fyra EU-länderna. En ny profilenhet inom Sida skall etableras på Gotland med 15-20 fasta tjänster som skall stödja kommuner, organisationer och vänorter kring Östersjön. Medlen för att finansiera de nya projekten skall tas från det nuvarande östbiståndet. Att använda biståndsmedel för att finansiera regionalt samarbete kring Östersjön går stick i stäv med den av riksdagen beslutade politiken för global utveckling, som har fattigdomsbekämpning som huvudmål. Enligt Folkpartiet liberalerna är det oacceptabelt att regionalpolitiska hänsyn på detta vis får styra i biståndspolitiken.
För oss liberaler är det viktigt att EU:s internationella ansvar och engagemang inte stannar vid unionens yttre gränser. Den europeiska unionen bygger på gemensamma värderingar som bl.a. kommer till uttryck i fördragen. Kampen för demokrati, rättsstatens principer och försvaret för mänskliga rättigheter är grundläggande för det europeiska samarbetet. Detta måste tydligt prägla även biståndspolitiken. Demokrati skall vara det övergripande målet för EU:s utvecklings- och biståndspolitik. Sannolikt går inte detta att åstadkomma med mindre än att EU-länderna beslutar sig för en genomgripande reform av biståndspolitikens mål och institutioner. EU:s utvecklingspolitik måste också präglas av högre kompetens och en större närvaro i de länder man samarbetar med.
Som en naturlig följd av ett mer demokratiorienterat utvecklingssamarbete bör EU också aktivt stödja demokratirörelser i diktaturregimer, i kampen för demokratisk utveckling och mänskliga rättigheter.
Som den största biståndsgivaren i världen måste EU också ställa krav på sina mottagarländer. Folkpartiet liberalerna menar att EU bör ställa tydliga krav på demokrati på de länder som mottar EU-bistånd samt att möjligheten att fasa ut bistånd till länder som inte visar på en trovärdig vilja att genomföra reformer i demokratisk riktning bör införas. Den svenska regeringen bör inom EU verka för förändringar i denna riktning.
EU-biståndet har kritiserats för en alltför ogenomtränglig byråkrati. Denna försvårar på flera sätt genomförandet av biståndsinsatser och kontroll av dessa. Arbetet med att reformera EU:s biståndspolitik pågår. Bland annat kommer administrationen av biståndet att koncentreras till mottagarländerna i högre grad än tidigare. Det är positivt. Administrationen har i alltför hög utsträckning varit centrerad till Bryssel. Biståndsutbetalningar har kraftigt försenats, vilket har lett till svåra negativa konsekvenser för mottagarländerna. Arbetet med att reformera EU:s biståndspolitik måste fortgå och påskyndas. I det arbetet måste Sverige vara drivande.
Enskilda människor och enskilda organisationer utgör basen för biståndsviljan. Utredningar som gjorts visar också att internationellt solidaritetsarbete genom enskilda organisationer ofta är effektivt och vilar på stor erfarenhet. Korta beslutsvägar och obyråkratiska sätt att arbeta gör att hjälpen genom frivilligorganisationer är kostnadseffektiv och når fram. Arbetet sker ofta i små lokalt förankrade projekt, med en mycket nära kontakt mellan de engagerade människorna i Sverige och deras samarbetspartner i syd eller öst. Andra delar av folkrörelsebiståndet sker i större skala, speciellt inom de områden där organisationerna har stor kompetens, som exempelvis demokratifrågor och humanitära insatser.
Den solida biståndsvilja som finns bland de människor som arbetar inom olika enskilda organisationer måste tas till vara och på olika sätt stödjas och uppmuntras. Utan den långa biståndserfarenhet som finns bland alla dessa enskilda organisationer såsom kyrkor och samfund av olika slag, solidaritetsgrupper, fackföreningar, idrottsföreningar, politiska partier etc. skulle det svenska biståndet inte vara så effektivt och så väl förankrat i det svenska samhället som det är idag. Folkrörelserna har en central roll när det gäller att mobilisera folkligt stöd för utvecklingsarbete. Informationsarbetet hos enskilda organisationer i Sverige utgör en allt större del av deras verksamhet. Genom seminarier, debatter, utbyte mellan utvecklingsländerna och Sverige väcker man intresset och ökar medvetenheten inte minst hos den yngre generationen för globala frågor. I dagens kommunikationsvärld är det oerhört viktigt att de fattiga länderna inte isoleras. Folkrörelserna har en viktig roll i det arbetet. De stora biståndsorganisationerna har haft en särställning bland de enskilda organisationerna i det att de blivit s.k. ramorganisationer. Gruppen av ramorganisationer måste kunna förändras och fler organisationer bör kunna tillkomma.
När detta väl är sagt vill vi samtidigt påminna om den kritiska debatt om frivilliga organisationer (NGO:er) som också finns. Deras tendens i vissa fall till överdriven medietillvändhet och egna överlevnadsmål och trendkänsliga dagordningar har forskare påpekat. Frivilligorganisationer bör lika lite som annat inom biståndspolitiken ses okritiskt.
När det gäller enskilda organisationer och finansieringen av projekt i u-länder är huvudregeln att organisationen står för minst 20 procent som egeninsats av det totala beloppet. Enligt ett förslag som utlysts av regeringen skall egeninsatsen sänkas generellt. Även om Folkpartiet välkomnar detta ser vi hellre att egeninsatsen helt tas bort när det gäller enskilda organisationers demokratiprojekt i diktaturregimer.
Många fattiga länder dras med omfattande externa skulder, som är ett av flera hinder för deras politiska och ekonomiska utveckling. Det internationella initiativet för de fattigaste och mest skuldsatta länderna, det s.k. HIPC-initiativet (Heavily Indebted Poor Countries) bör fullföljas.
Skuldavskrivningsfrågorna diskuteras inom EU i det s.k. Eurorådet, där Sverige som en följd av folkomröstningsresultatet 2003 inte är företrätt. Detta är problematiskt. Tredje världen kan knappast annat än förlora på att Sverige inte är företrätt i euroländernas diskussion och beslut om gemensamma EU-ståndpunkter visavi finansiella institutioner som Parisklubben, som hanterar skuldavskrivningar, IMF Världsbanken samt internationella ekonomiska konferenser om u-ländernas problem. Skuldfrågan måste icke desto mindre prioriteras. Såväl Sverige som övriga i-länder bör göra mer för att minska skuldbördan i de allra fattigaste länderna.
Skuldavskrivningar måste förses med villkor för ekonomiska och demokratiska reformer. Folkpartiet kan inte acceptera att skulder avskrivs till länder som är ovilliga att genomföra demokratiska och ekonomiska reformer. Det skulle enbart gynna eliten och korruption. Utan ekonomiska och politiska reformer kommer länder aldrig att kunna ta sig ur den skuldfälla de hamnat i.
En del av de problem som minskar biståndets effektivitet finns i givarländerna. En företeelse som mött mycket kritik är s.k. bundet bistånd. Det innebär att bistånd binds till vissa varor, vissa ändamål och upphandlingar i vissa länder. Folkpartiet är generellt sett avvisande till bindningar och öronmärkningar av bistånd. (Ofta fungerar ändamåls- och varubindning dessutom inte som givaren avsett eftersom mottagarna ofta t.ex. kan omfördela sina offentliga utgifter på ett kompenserade sätt s.k. fungebility).
Avbindning betyder ökad frihandel och öppnare marknader. Folkpartiet menar att bundet bistånd genom krav på upphandling i givarländer inte bör förekomma, och regeringen bör starkare än idag verka internationellt för ett sådant hållningssätt.
Att förebygga ohälsa och bekämpa sjukdomar är en viktig uppgift för biståndet. Ett av de största hoten idag mot hälsa och välfärd i den fattiga delen av världen utgörs av aidsepidemin. Hiv/aids är ett dödligt hot mot alla människor i Afrika söder om Sahara. Många drabbas av hiv och i många utvecklingsländer i Asien ökar nu antalet drabbade lavinartat.
Sedan aidsepidemin började på 1980-talet har över 20 miljoner människor dött av aidsrelaterade sjukdomar. Idag beräknas ca 40-50 miljoner vara smittade av hiv. Två tredjedelar av dessa finns i södra Afrika. Hälften av alla hivinfekterade är unga människor, 15-24 år. Dödstalen beräknas fortsätta öka och aidskatastrofen i Afrika kan, om ingenting görs, leda till att ett flertal afrikanska stater för första gången i modern tid kan komma att uppleva en befolkningsminskning.
Aidsepidemin drabbar inte bara dem som insjuknar utan också deras närmaste omgivning. Miljontals barn blir föräldralösa. Hela samhällen och nationer förlorar en eller flera generationer av människor. Hiv/aidsepidemin utgör ett allvarligt hot mot möjligheterna till social och ekonomisk utveckling och ett svårt hot mot möjligheterna att bekämpa fattigdom.
Sexualitet är ett stort tabu på politisk nivå i många fattiga länder. Om dagens generation skall lyckas förebygga hiv/aids, oönskade graviditeter och sexuellt överförbara sjukdomar måste detta tabu brytas. Det politiska engagemanget och ansvaret är alltför svagt i utvecklingsländerna. I Afrika är det än så länge ytterst få ledare som tydligt och klart prioriterar kampen mot hiv/aids. I utvecklingssamarbetet är det därför viktigt att svenska representanter, även på högsta nivå, i utvecklingssamarbetet lyfter fram tabubelagda frågor som hiv/aids, sexualitet, makt och rättigheter på ett öppet sätt.
Det behövs även stora insatser för att hjälpa de redan drabbade, exempelvis genom att erbjuda gratis eller mycket billiga bromsmediciner till alla de miljoner som smittats.
Bistånds- och flyktingpolitiken hänger ihop på flera sätt. För att förebygga flyktbehov är demokratifrämjande insatser angelägna. Demokratibistånd torde kunna medverka till att flyktsituationer för människor i utvecklingsländerna förhindras. Den satsning på bistånd som främjar demokrati, respekt för mänskliga rättigheter och minoriteters rättigheter som förordas i denna motion är alltså motiverad även i ett flyktingpolitiskt perspektiv.
I akuta massflyktsituationer krävs omfattande hjälpinsatser i närområdet. Även vid repatriering och återuppbyggnad är bistånd av stor betydelse. I de flesta fall i utvecklingsländerna tar flyktingar sin tillflykt till grannländer. Sådana massflyktsituationer ställer oerhört stora anspråk på mottagarländerna, som ofta också tillhör gruppen av fattigare u-länder. Detta kan dessutom ha en direkt destabiliserande inverkan på dessa länder. En samordnad politik för att bidra till att förebygga och/eller undanröja orsaker till flykt och påtvingad migration skall vara ett viktigt inslag i Sveriges internationella agerande såväl bilateralt som multilateralt. Här bör inte minst olika FN-organ som t.ex. UNHCR få ett kraftfullt stöd.
Biståndspolitiska insatser som främjar ekonomisk och social utveckling kan minska migrationstrycket. Vårt land behöver öppnas för arbetskraftsinvandring från länder utanför EU. För den enskilde kan temporär eller permanent arbetskraftsinvandring vara en möjlighet att skapa sig en bättre framtid. Genom att öppna för arbetskraftsinvandring till Sverige och EU skulle dessutom trycket på asylsystemet minska.
Lokala eller regionala konflikter exploaterar ofta etniska eller kulturella motsättningar för att skapa folklig legitimitet och mobilisering. Då de flesta konflikter blivit interna har denna tendens förstärkts. Krigen på Balkan utgör skrämmande exempel där kulturell tillhörighet och symboler gett en ursäkt för krigshandlingar.
Människors kulturarv är en möjlighet att finna identitet och trygghet, vilket krävs för att utveckla öppna samhällen. Förstörda kulturella symboler blir ett hinder för en balanserad utveckling. Därför måste det ske ett medvetet arbete med att utveckla mekanismer för att skydda kulturarv för att konflikter inte skall accelerera men också för att snabbt återställa kulturellt viktiga institutioner efter en konflikt. Försoning är aldrig möjlig när museer, religiösa byggnader, forntida lämning, litterära samlingar etc. ligger sönderbombade och förödda som eviga utropstecken över begångna övergrepp. Från Sverige görs ett visst arbete inom detta område, främst inom stödet till Balkan. Arbetet bör utvidgas och intensifieras.
Två av vår tids största utmaningar är kravet på ett miljömässigt hållbart samhälle och fattigdomsbekämpning. Dessa två utmaningar måste lösas samtidigt. Det är inte troligt att en svältande värld har möjlighet att lösa de stora miljöproblem som vi står inför, men det är också uppenbart att utan en miljömässigt hållbar utveckling kommer de som idag tillhör de allra fattigaste att drabbas än hårdare i framtiden.
Globala klimatförändringar som orsakas av människan är vår tids största miljöhot. Det är ofta de fattigaste ländernas medborgare som riskerar att drabbas hårdast av klimatförändringar. Vi måste sträva efter en miljöutveckling som är hållbar ur ett globalt perspektiv. Bindande globala överenskommelser måste vidareutvecklas, liksom kunskaps- och tekniköverföring. I de fattiga delarna av världen äventyras människors överlevnad av brist på rent vatten och odlingsbar mark. Fattigdomen tvingar ofta fram en livsföring som allvarligt tär påändliga naturresurser. Framtidens stora miljöutmaningar måste hanteras med nya strategier. Vi föreslår därför att en hållbarhetskommission tillsätts med uppgift att se över vilka effektiviseringar och moderniseringar av samhällets regelverk, styrmedel och upplysningsverksamhet som behöver göras, inte minst för att undvika att samhället motverkar goda initiativ från individer och företag. Kommissionens uppgift skall likaså vara att i samråd med näringsliv och opinionsbildande organisationer finna former för hur man skall integrera strävandena mot en hållbar utveckling och hur man bäst organiserar samhällets behov av utbildningsinsatser inom detta område.
Det finns ett tydligt samband mellan fattigdom och bristen på utbildning samt en bred samsyn kring värdet av utbildningsinsatser i kampen mot fattigdom. Amartya Sen förklarar fattigdom som avsaknad av valmöjligheter och brist på makt att kräva sin rätt. Fattiga människor berövas rätten att göra fria val. Sen menar att kunskap och utbildning är en förutsättning för att få vetskap om vilka ens rättigheter är. Med kunskap som verktyg kan människor påverka och kräva förändring. En bra skolgång fostrar i bästa fall individer som kan tänkta kritiskt, är toleranta och deltar i samhällslivet - människor som är byggstenar i det demokratiska systemet. FN:s millenniemål understryker vikten av att alla flickor och pojkar får grundläggande skolutbildning. Detta mål skall vara uppnått 2015. För att detta skall bli verklighet krävs ökade insatser på kvalitativ basutbildning. Idag råder ofta brister både beträffande innehåll och beträffande kvalitet i undervisningen.
Speciellt viktigt är flickors rätt till utbildning. Flickors och kvinnors möjlighet till utbildning är ofta små till följd av könsdiskriminering. Statistiken talar sitt tydliga språk. Majoriteten av de 125 miljoner barn som inte går i skolan är flickor. I Afrika står 27 miljoner flickor utanför skolsystemet, i södra Asien 28 miljoner. Två tredjedelar av alla världens vuxna analfabeter är kvinnor. Att ge flickor möjlighet till utbildning på lika villkor som pojkar är en viktig del i det globala jämställdhetsarbetet. Det är en förutsättning för flickors och kvinnors möjlighet att arbeta utanför hemmet, delta i det ekonomiska, sociala och politiska livet utanför familjekretsen och påverkar därmed också landets ekonomiska och sociala utveckling. Studie efter studie visar på den kostnadseffektiva nyttan av att satsa på flickors utbildning. En kvinna som har gått i skolan har inte bara en större möjlighet att få ett arbete, utan kvinnor med egen inkomst lägger en större del av den på barnen än manliga familjeförsörjare. I FN:s millenniedeklaration betonas att utbildningsskillnader beroende på kön skall elimineras före år 2005, och inte senare än 2015. I praktiken kräver det ökade satsningar på riktade utbildningsinsatser för flickor och unga kvinnor.
Under senare år har ett antal länder fallit samman och tagits över av krigsherrar och soldater som plundrat, terroriserat och fördrivit befolkningen. Alla normala samhällsfunktioner har upphört att fungera och områden har glidit in i fullständig anarki och kaos. Exempel är Sudan, Kongo, Liberia, Salomonöarna, Somalia och Sierra Leone. I dessa fall har det ofta varit närmast omöjligt att nå fram med humanitärt eller, ännu svårare, mera långsiktigt bistånd. I flera fall har militär- och polisinsatser utifrån blivit den enda lösningen på problemet att återupprätta grundläggande samhällsfunktioner.
Folkpartiet menar att regeringen bör uppmärksamma, och i god tid undanröja, risker för att blockeringar uppstår i det kontinuerliga budgetarbetet som skulle kunna försvåra ett snabbt svenskt agerande med militära inslag i denna typ av akuta situationer. Vi menar att sådana blockeringar inte får lösas upp genom att insatser av militär karaktär finansieras ur biståndsanslaget. Resurser för sådana insatser får tas fram på annat sätt.
Regeringen slår i budgetpropositionen för 2005 fast att det s.k. enprocentsmålet, dvs. att 1 procent av BNI skall gå till bistånd, skall återställas till 2006. Folkpartiet välkomnar att regeringen äntligen presenterar en tidsplan för hur enprocentsmålet skall uppnås under mandatperioden. Sverige skall gå i spetsen för en generös biståndspolitik och samtidigt verka för att fler länder uppnår FN:s biståndsmål, dvs. att minst 0,7 procent av BNI skall gå till ländernas bilaterala bistånd.
Vi tvivlar dock på att regeringen kommer att leva upp till sina åtaganden om en återgång till enprocentsmålet. Under 1990-talet och början av 2000-talet har det svenska biståndet varit utsatt för kraftiga nedskärningar. Sedan 1995 har svenskt bistånd minskat med cirka 30 % när det gäller faktiska biståndsutbetalningar. Folkpartiet är mycket kritiskt till nedskärningar av denna typ. Biståndet är ett område som använts och fortfarande används som budgetregulator när regeringen står inför akuta problem att klara statens utgiftstak. Detta har i första hand drabbat det bilaterala utvecklingssamarbetet, särskilt insatser inom demokrati och mänskliga rättigheter. Den ryckiga budgetsituationen har resulterat i att planerade och påbörjade biståndsprojekt plötsligt fått avbrytas eller ställas in.
|
Stockholm den 22 september 2004 |
|
|
Lars Leijonborg (fp) |
|
|
Cecilia Wigström (fp) |
Birgitta Ohlsson (fp) |
|
Cecilia Wikström (fp) |
Allan Widman (fp) |
|
Nina Lundström (fp) |
Gabriel Romanus (fp) |
|
Bo Könberg (fp) |
Martin Andreasson (fp) |
|
Marita Aronson (fp) |
Anna Grönlund Krantz (fp) |
|
Tobias Krantz (fp) |
Ulf Nilsson (fp) |
|
Karin Pilsäter (fp) |
Erik Ullenhag (fp) |
|
Yvonne Ångström (fp) |