Alla människor är födda fria med samma rättigheter. Trots detta självklara sker dagligen kränkningar av de mänskliga fri- och rättigheterna. För oss liberaler är arbetet med att försvara och förbättra skyddet för de mänskliga fri- och rättigheterna en grundläggande uppgift.
Mänskliga rättigheter, i meningen civila och politiska, är absoluta. De flesta civila och politiska rättigheter kan och bör, även i fattiga länder, genomföras omgående, medan sociala, ekonomiska och kulturella rättigheter kan genomföras efterhand som möjligheter skapas.
Demokrati är den enda styrelseform som kan garantera respekten för de mänskliga rättigheterna. Trots detta lever miljontals människor i förtryck och ofrihet. Kampen mot diktaturer måste därför gå vidare och intensifieras.
Terrorism och de som skyddar och understödjer terrorverksamhet skall fördömas med all kraft. För oss är det både naturligt och önskvärt att Sverige tillsammans med världens demokratier samverkar för att bekämpa den internationella terrorismen. Samtidigt som vi måste visa handlingskraft mot terrorism måste rättsstatens grundläggande principer respekteras. Vi kan inte acceptera att mänskliga rättigheter åsidosätts av effektivitetsskäl. Kampen mot terrorismen måste föras inom demokratins och rättsstatens ramar.
Den utveckling av folkrätten som vuxit fram efter det kalla krigets slut - till att handla även om människors och inte bara staters rättigheter - bör välkomnas och främjas. Den permanenta internationella brottmålsdomstolen bör ges vida möjligheter att agera.
Yttrande- och pressfrihet är grundläggande för en fungerande demokrati och skall främjas genom bl.a. svenskt biståndssamarbete. Dödsstraff och tortyr måste kraftfullt motarbetas.
All slags diskriminering utgör i grunden ett slag mot demokratin och principen om alla människors lika värde. Mänskliga rättigheter är desamma oberoende av hudfärg, etnicitet, kön eller sexuell läggning.
Att värna barnets rättigheter, i Sverige och i världen, skall vara en prioriterad uppgift. EU:s arbete med mänskliga rättigheter i världen är av största vikt och bör ske inom ramen för en tydligare och mer sammanhållen strategi.
1 Sammanfattning 1
2 Innehållsförteckning 2
3 Förslag till riksdagsbeslut 3
4 För friheten, mot förtryckarna 5
5 Nya hot och utmaningar 5
6 Politiska kontra socioekonomiska och kulturella rättigheter 6
7 Irakkonflikten 7
8 Folkrätt för människor och inte stater 8
9 Den permanenta internationella brottmålsdomstolen 10
10 Yttrandefrihet och pressfrihet 11
11 Avskaffa dödsstraff och tortyr 12
12 Ingen diskriminering skall accepteras 12
12.1 Etnisk diskriminering 13
13 Kvinnors rättigheter 14
14 Homosexuellas, bisexuellas och transpersoners rättigheter 16
15 Barns rättigheter 17
16 EU och mänskliga rättigheter 18
16.1 En gemensam strategi för mänskliga rättigheter 19
16.2 Fler särskilda dialoger för mänskliga rättigheter 19
17 Svenska medborgares rättigheter utomlands 20
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kränkningar av mänskliga rättigheter alltid måste påtalas, kritiseras och åtgärdas oavsett var de äger rum.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om sambandet mellan demokrati och respekt för mänskliga rättigheter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör intensifiera sitt arbete med att både försvara och förbättra skyddet för de mänskliga rättigheterna dels genom de internationella organisationer där Sverige bereds möjlighet att påverka, såsom exempelvis FN, EU, OSSE, Europarådet och Världsbanken, dels genom Sveriges bilaterala samarbete med andra länder.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av att bekämpa terrorismen, vilken utgör ett hot mot demokratin, rättsstaten och enskilda människors liv och hälsa.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kampen mot terrorismen måste föras inom demokratins och rättsstatens ramar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om nödvändigheten av att skilja mellan civila och politiska rättigheter, vilka är absoluta, och sociala, ekonomiska och kulturella rättigheter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utveckla folkrätten till ett bättre skydd för mänskliga rättigheter inom länder.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör gå i spetsen för en fortsatt förnyelse av folkrätten så att den entydigt blir ett stöd, inte ett hinder, för enskilda individers grundläggande rättigheter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör ta initiativ för att inom EU få till stånd ett system för ömsesidig granskning av situationen för mänskliga rättigheter i medlemsländerna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör öka sitt engagemang i det s.k. Community of democracies.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att bilateralt biståndssamarbete bör villkoras med krav på demokrati och respekt för mänskliga rättigheter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör driva på så att fler stater, inklusive USA och Ryssland, ratificerar Romstadgan om den permanenta internationella brottmålsdomstolen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtal av amerikanska medborgare i den permanenta internationella brottmålsdomstolen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om betydelsen av oberoende och fria massmedier och att stöd till dessa skall vara en viktig del av svenskt demokratibistånd.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige aktivt skall verka för att dödsstraffet och användningen av tortyr avskaffas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för att motverka alla former av etnisk diskriminering.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en omarbetning av FN:s konvention mot rasdiskriminering.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för att motverka våld mot och diskriminering av kvinnor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för att motverka handel med kvinnor och barn.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för att motverka diskriminering av homosexuella, bisexuella och transpersoner.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för att stärka och förbättra barns rättigheter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör verka för en tydligare och mer sammanhållen strategi för EU:s arbete med mänskliga rättigheter i världen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att EU:s biståndspolitik bör vara ett viktigt instrument för att främja respekten för mänskliga rättigheter i världen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige inom EU bör verka för att fler dialoger med enskilda länder med enbart inriktning på mänskliga rättigheter kommer till stånd.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om betydelsen av tydliga rutiner då svenska medborgares mänskliga rättigheter kränks utomlands.
Vår värld är skriande orättvis. Knappt hälften av jordens befolkning lever i fria demokratier, 30 000 barn dör av svält dagligen och över 800 miljoner individer är fortfarande analfabeter. Folkmordet i Sudan, fängslade demokratikämpar på Kuba och den ökande ofriheten i Vitryssland är bara några exempel på hur de mänskliga rätigheterna kränktes även i år 2004. Som liberaler kan vi aldrig acceptera ofriheten, förtrycket och lidandet. Liberaler kompromissar aldrig någonsin bort de mänskliga rättigheterna.
Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. Principen om varje människas frihet och lika värde omfattar varje individ i världen utan åtskillnad av något slag, såsom hudfärg, kön, sexuell läggning, språk, religion, politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller ställning i övrigt. Erkännandet av alla människors lika värde hänger oupplösligt samman med att ingen människa får diskrimineras på grund av ovanstående eller annan anledning. Att se på och tiga om kränkningar av de mänskliga rättigheterna, oavsett i vilken omfattning eller var någonstans i världen de sker, är att ge sitt samtycke. Kränkningar av de mänskliga rättigheterna måste alltid påtalas, kritiseras och åtgärdas oavsett var de äger rum. Trakasserier, tortyr och förföljelse är just trakasserier, tortyr och förföljelse, oavsett om det är invånaren i Angola, Saudiarabien, Bosnien eller Indonesien som utsätts för dessa kränkningar.
Varje människa har rätt att leva ett liv i fred och frihet, med reella möjligheter att påverka sin egen livssituation. Mänskliga rättigheter respekteras bara med ett demokratiskt styrelseskick. Demokrati är därför det enda styrelseskick som är människan värdigt. Demokrati utgör på flera sätt grunden för etablerandet av mänskliga rättigheter. Därför måste demokratins idéer spridas över världen.
Kampen för att försvara de mänskliga rättigheterna ska stå i centrum i svensk utrikespolitik. Sverige måste höja rösten och våga ta ställning för de utsatta folken mot förtryckarna. Vi ska aldrig ge vika för diktatorer, torterare eller maktfullkomliga regimer som trampar på friheten och människovärdet. Den svenska rösten ska vara principfast och tydlig i internationella organisationer som FN, EU, Europarådet, OSSE och Världsbanken och även genom våra bilaterala samarbeten med andra länder.
Demokratin och respekten för mänskliga rättigheter kan aldrig tas för givna utan måste ständigt påtalas och försvaras. De fasansfulla terrorattackerna mot USA den 11 september 2001 är ett tydligt exempel på detta. Attackerna har ställt demokratin och rättsstaten inför nya dilemman och svåra utmaningar. Terrorismen, som i och för sig inte är någon ny företeelse, utgör ett hot både mot enskilda individer och mot det öppna samhället och rättsstaten. Världen har efter den 11 september skakats av flera allvarliga terrordåd, i bl.a. Madrid, Turkiet, Ryssland, Pakistan, och inte minst i Mellanöstern. Vi ska aldrig vika en tum för terroristernas krav, kidnappningar och hot.
För oss liberaler förblir det en självklarhet att ta ställning för och försvara enskilda individers mänskliga fri- och rättigheter och de värden som bär upp demokratin och rättsstaten. Vi fördömer terrorismen och de som skyddar och understödjer terrorverksamhet. För oss är det naturligt och önskvärt att Sverige tillsammans med världens demokratier söker finna gemensamma lösningar på gränsöverskridande problem, som internationell terrorism.
Samtidigt som vi måste visa handlingskraft mot terrorism måste rättsstatens grundläggande principer respekteras. Vi kan inte acceptera att mänskliga rättigheter åsidosätts av kortsiktiga opinions- eller effektivtetsskäl. Kampen mot terrorismen måste föras inom demokratins och rättsstatens traditionella ramar. De åtgärder som vidtas i jakten på terrorister måste ske under former som är internationellt vedertagna när det gäller respekten för mänskliga rättigheter. Ambitionen att komma åt det onda får inte leda till åtgärder som går ut över oskyldiga individers mänskliga fri- och rättigheter. I kampen mot terrorismen måste regeringen kraftfullt driva frågan om rättssäkerhet så att våra grundlagar upprätthålls för alla medborgare. Det är sålunda oacceptabelt att USA inte har följt internationella konventioner när det gäller fångarna på Guantánamobasen i Kuba, även om de fängslade är misstänkta för att bl.a. ha utfört terrordåd. USA:s högsta domstol slog dock i juni 2004 fast att fångarna på Guantánamobasen på Kuba har rätt att begära rättslig prövning av sina fall i amerikanska domstolar, vilket Folkpartiet välkomnar.
Tortyrövergreppen från koalitionens styrkor i Abu Ghraib-fängelset i Baghdad var fruktansvärda och kan aldrig försvaras. USA som ockupationsmakt och respekterad demokrati har ett ansvar för att sådana handlingar inte sker och att i efterhand straffa de som ändå gjort sig skyldiga till övergreppen.
Rättighetsperspektivet är den grund som garanterar individens grundläggande rättigheter. Dessa genomförs i en demokratisk process. I Sveriges nya politik för global utveckling, som riksdagen fattat beslut om, slås fast att rättighetsperspektivet skall genomsyra politiken på området. Det är ett verkligt genombrott för liberala värderingar. Vi vill dock förstärka det liberala inslaget i utvecklingssamarbetet genom att göra demokrati till dess övergripande mål.
Politiska riktningar har många gånger haft svårt att enas om en gemensam syn på mänskliga rättigheter. Dessa åsiktsskillnader är inte överspelade. Om man ser till verkligheten är en principiell uppdelning mellan politiska och ekonomiska rättigheter ofta på sin plats. Politiska rättigheter syftar till att skydda den enskilde från olika övergrepp. De flesta civila och medborgerliga rättigheter är absoluta och bör, även i fattiga länder, genomföras omgående. Till dessa hör rösträtt, yttrandefrihet, tryckfrihet, förbud mot tortyr och dödsstraff etcetera.
De kommunistiska regimer som bara för ett årtionde sedan kontrollerade halva Europa hävdade att civila och medborgerliga rättigheter, alltså individuella rättigheter inriktade på att garantera den enskildes personliga frihet och möjlighet att på lika villkor delta i det politiska livet, saknade relevans "under socialismen". I stället gjorde dessa regimer anspråk på att ha förverkligat rättigheter av annat slag: rätt till arbete, rätt till sjukvård, etc. I verkligheten var anspråken falska. Dessa "sociala rättigheter" uppfylldes i allmänhet sämre under socialismen än i demokratiska marknadsekonomier.
"Sociala rättigheter" av det slag som dessa regimer gjorde oriktigt anspråk på att förverkliga är av annan karaktär än de politiska rättigheterna. Sociala, ekonomiska och kulturella rättigheter är i högre grad processuella - dvs. de genomförs efterhand som möjligheter skapas. De fodrar ofta prioriteringar och är mer beroende av tillgång till förändrade ekonomiska förutsättningar. Enligt Folkpartiet liberalernas uppfattning är det under alla omständigheter oacceptabelt att söka försvara frånvaro av t.ex. tryckfrihet, rätt till en opartisk rättegång eller liknande med hänvisning till att en s.k. social rättighet upprätthålls. Denna i grunden liberala distinktion bör alltid göras, vilket riksdagen bör ge regeringen till känna.
Distinktionen mellan dessa båda typer av rättigheter görs för övrigt i vår egen grundlag. I den svenska regeringsformen har de medborgerliga fri- och rättigheterna en särställning jämfört med de sociala rättigheterna. De sociala rättigheterna finns, och det med rätta, inskrivna i regeringsformen, men finns där som ett uttryck för samhällets målsättning, som s.k. målsättningsstadganden, och är inte grundlagsfästa. Detta medan de klassiska fri- och rättigheterna, som yttrande- och mötesfrihet är grundlagsskyddade. Mot bakgrund av detta är det underligt att den svenska regeringen i sin utrikespolitik med emfas hävdar att rätten till semester ska likställas med rätten att fritt uttrycka sina åsikter.
Det är viktigt att påpeka att alla rättigheter finns noggrant preciserade och tolkade till sin innebörd. Ändå sker det ofta en vantolkning av de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna. De påstås ha en vidare omfattning än vad det finns grund för i konventioner och rättspraxis. När begreppet mänskliga rättigheter används alltför vidlyftigt riskerar begreppets värde att urholkas. Därför är det viktigt att det är en väldefinierad syn med sin grund i den internationella rätten, och inte allmänt hållna politiska önskningar, som präglar tolkningen av rättighetsperspektivet.
Våren 2003 inleddes och avslutades det USA-ledda kriget mot Irak. Det befriade det irakiska folket från Saddam Husseins skräckvälde. Det är mycket positivt att Saddam Husseins brutala regim störtades. Även om säkerhetsläget med terrordåd just nu, hösten 2004 är mycket problematiskt finns det hopp för Iraks framtid och det irakiska folkets rättigheter.
Folkpartiet anser att även Sverige nu måste delta aktivt i återuppbyggnaden av Irak. Att återuppbyggnaden och demokratiseringen av Irak blir framgångsrik är viktigt. FN måste ges en roll i den återuppbyggnaden. Det måste skapas stabilitet, så att demokratiseringsprocessen kan fortgå och framväxten av en demokratiskt vald irakisk ledning kan möjliggöras. Bara det demokratiska systemet kan tillförsäkra det irakiska folket grundläggande mänskliga rättigheter.
Folkpartiet fördömer kraftigt terrorattackerna, det brutala våldet och kidnappningarna av civila i Irak utförda av diverse väpnade grupper. Det är av yttersta vikt att detta våld upphör och att de skyldiga till de våldsamma attackerna ställs till svars.
Utförligare resonemang och förslag gällande den rådande situationen i Irak presenteras i en särskild mellanösternmotion (2004/05:U231).
När grova kränkningar av mänskliga rättigheter, etnisk rensning, förföljelse, massmord etc. äger rum inom ett land och dess regim avfärdar internationell kritik med att frågan handlar om inre angelägenheter, är det inte längre möjligt för omvärlden att förhålla sig passiv. Det är en utmaning att hitta former och kriterier i internationell rätt som ger FN:s säkerhetsråd mandat att agera även vid grova kränkningar av mänskliga rättigheter i massomfattning vid inomstatliga konflikter. Mot bakgrund av de händelser som ledde fram till det militära angreppet på Irak, är det av betydelse att FN:s roll i hanterandet av kriser av detta slag belyses. Detta för att initiera en diskussion om reformering av FN-systemet.
Främjandet av de mänskliga rättigheterna är en av FN:s mest angelägna uppgifter. Folkrätten har varit och är ett viktigt instrument i byggandet av en fredligare värld. Fredliga konfliktlösningsmekanismer måste förbättras. Sanktionsinstrumentet förfinas för att kunna användas effektivare inriktat på regimer snarare än befolkningen. FN är fortfarande den enda organisation som med någon auktoritet kan tala på hela mänsklighetens vägnar. Därför behöver världen FN, men FN-systemets brister måste erkännas och hanteras.
FN blir aldrig mer än vad dess medlemsstater gör organisationen till. Därför ska Sverige vara en tydlig röst som gör att FN blir starkare i sitt engagemang för demokrati och mänskliga rätigheter.
Det är ett bekymmer när folkrätten åberopas av odemokratiska makthavare som de facto-argument för att de skall kunna fortsätta att ostört förfölja och mörda sina egna medborgare. I grunden beror FN:s handlingsförlamning bl.a. på att en av de permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet, Kina, är en kommunistisk diktatur. Folkpartiet liberalerna anser att Sverige bör verka för att förnyelsen av folkrätten går vidare så att den entydigt blir ett stöd, inte ett hinder, för enskilda individers grundläggande rättigheter. Tillsammans med andra demokratier kan vi åstadkomma förändring.
Varje land måste ha en vidsträckt rätt att hantera sina egna problem utan yttre inblandning. Denna princip måste dock vara öppen för modifiering när "hantering av egna problem" övergår till folkmord, eller ett akut hot om folkmord, t.ex. genom användande av massförstörelsevapen, systematiska våldtäkter, folkfördrivningar eller annan statssanktionerad förföljelse av delar av befolkningen.
Omsorgen om den enskilda människans, minoriteters och folkslags grundläggande rättigheter bör sättas före staters suveränitet. Ingen regering någonstans kan ges rätten att under alla omständigheter gömma sig bakom begreppet nationell suveränitet, i syfte att kränka de mest grundläggande mänskliga rättigheterna.
Folkrätten är inte något statiskt utan ett regelverk av konventioner och sedvänjor som hela tiden utvecklas. Arresteringen av Chiles före detta diktator Pinochet, tribunalerna i Haag och Arusha, som dömer de ansvariga för etnisk förföljelse i det forna Jugoslavien respektive i Rwanda, samt inte minst den permanenta internationella brottmålsdomstolen i Haag, har inneburit viktiga framsteg i utvecklingen av en ny praxis i folkrätten. En väsentlig utveckling som också fokuserar människors rättigheter och inte bara staters intressen har ägt rum under 1990-talet.
Inom den del av folkrätten som syftar till att skydda offer för väpnade konflikter - sjuka, sårade, civilbefolkning och krigsfångar - har man sedan Haagkonferensen 1907 arbetat med en generalklausul (Martensklausulen), som ersätter många konkreta regler - omöjliga att förutse - med en allmän hänvisning till principer om medmänsklighet och det allmänna rättsmedvetandet.
Den danske utrikesministern Niels Helveg Petersen anser att Nato tillämpade just denna Martensklausul när Natos medlemsländer ingrep till värn för de förföljda kosovoalbanerna i Kosovo. Det är inte otänkbart att detta kan bilda mönster vid framtida humanitära katastrofer av liknande slag. Om så skulle ske bör Sverige stå berett att ge sitt bidrag.
Ett internationellt ingripande med maktmedel skall självfallet alltid underställas principerna om nödvändighet, andra metoder skall användas om dessa kan nå framgång och proportionalitet. De åtgärder som vidtas får inte vara starkare än nödvändigt. Ett intressant exempel på hur vissa länder kan påverka interna förhållanden i andra länder med fredliga metoder är de krav som EU och Europaparlamentet - på initiativ av Folkpartiets dåvarande Europaparlamentariker Hadar Cars - ställde på EU:s ansökarländer. När avskaffande av dödsstraff gjordes till ett kriterium för EU-medlemskap ökade motivationen hos kandidatländerna att reformera sin strafflagstiftning. Kampen för mänskliga rättigheter måste också föras på hemmaplan. Folkpartiet har drivit frågan om att ett system för ömsesidig granskning bör upprättas inom EU, det vill säga att medlemsländerna, gamla som nya, skall kontrollera hur väl de enskilda EU-länderna lever upp till bestämmelser om mänskliga rättigheter. Sverige bör i EU på lämpligt sätt ta initiativ i denna fråga för att få till stånd ett sådant system.
På liknande vis fungerar det s.k. Community of democracies som består av ett nätverk stater (ca 100 till antalet), som tillsammans åtagit sig att verka för demokrati och mänskliga rättigheter, både i den egna staten och utomlands. Ett eventuellt deltagande i nätverkets ministermöten är beroende av den rådande situationen för mänskliga rättigheter och demokrati i det enskilda landet. På så vis skapas ett system för ömsesidig kontroll samt erkännande av framsteg när det gäller demokratisk utveckling och mänskliga rättigheter. Folkpartiet anser att Sverige bör öka sitt engagemang i ovan nämnda nätverk.
Även biståndspolitiken bör användas för att främja mänskliga rättigheter. Enligt Folkpartiet liberalernas uppfattning bör det bilaterala biståndet om möjligt villkoras med krav på insatser för demokrati och respekt för mänskliga rättigheter.
Även om vi ovan har lyft fram vissa framgångar som vunnits i den internationella rätten under 1990-talet så känner vi stor besvikelse över världssamfundets passivitet i samband med några av vår samtids värsta förbrytelser. FN förmådde inte leva upp till den egna stadgan vid de massiva folkmorden i Rwanda på 1990-talet utan världssamfundet stod overksamt när en miljon människor mördades. Inför den etniska rensningen som genomfördes på Balkan under 1990-talet stod FN handfallet och trots personell närvaro misslyckades världsorganisationen att stoppa händelseutvecklingen.
I säkerhetsrådet väger numera i praktiken en nedlagd röst ofta till "ja-sidans" fördel i diskussioner om FN-ingripanden till skydd för mänskliga rättigheter. Det har underlättat nya beslut om FN-aktioner. Ett sådant exempel var när Kina valde att avstå i stället för att rösta nej i frågan om att etablera en internationell civil och militär styrka i Kosovo. En huvudfråga i diskussionen om en ny folkrätt gäller vad som skall ske i fall då FN-systemet är blockerat och inte kan komma fram till beslut trots att akuta och grava hot mot mänskliga rättigheter inom landet eller mot andra länder.
Låt oss till att börja med välkomna att det har växt fram andra aktörer med mer eller mindre stor internationell prestige, som ibland kan komplettera FN. Det gäller till exempel OSSE, som kan ses som ett regionalt FN-organ. OSSE är aktivt på människorättsområdet, vilket också gäller Europarådet. Även icke-regeringsanknutna organ, som Helsingforskommittéer och liknande sammanslutningar, kan spela en betydelsefull roll.
Arbetet med att förnya folkrätten och stärka de mänskliga rättigheterna måste intensifieras. Sverige bör driva på denna förnyelseprocess. Ett angeläget exempel vad gäller utvecklingen av folkrätten och arbetet med att stärka de mänskliga rättigheterna är den permanenta internationella brottmålsdomstolen.
Vid en FN-konferens i Rom i juli 1998 undertecknade 120 länder, däribland Sverige och USA, ett avtal om att inrätta en oberoende permanent internationell brottmålsdomstol (ICC). Beslutet att inrätta ICC är ett av de senaste årens viktigaste framsteg på området för mänskliga rättigheter.
ICC kommer att vara permanent och genomföra utredningar och ställa personer inför rätta som begår allvarliga brott mot internationell humanitär rätt, till exempel folkmord och brott mot mänskligheten. Domstolen kommer alltså att ha befogenhet att åtala enskilda personer.
Efter det att fler än 90 länder nu har ratificerat Romstadgan inleddes i juni 2004 arbetet med domstolens första brottsutredning, gällande massakrer på civila flyktingar i Kongo. Det är oerhört angeläget att ICC verkligen ges vida möjligheter att agera. Sverige bör enskilt och i EU-sammanhang vara pådrivande i arbetet med att verka för att fler stater, inklusive USA, ratificerar Romstadgan. Så länge USA fortsätter att sätta käppar i hjulet genom att dels inte ratificera stadgan, dels sätta press på enskilda länder att avskriva möjligheter att åtala amerikaner inför ICC, så undermineras domstolens handlingsmöjligheter och legitimitet. Det kan inte accepteras. Inget lands medborgare som begår allvarliga brott mot mänskligheten skall kunna gå säker från att ställas inför rätta av domstolen. Positivt är dock att USA i juni 2004 gav upp försöket att via FN än en gång utverka undantag för amerikanska medborgare att åtalas vid domstolen, detta samtidigt som ICC drog i gång sin första officiella brottsutredning.
Ryssland tillhör också ett av de länder som ännu inte ratificerat Romstadgan. Mot bakgrund av att vi idag ser en allt tätare integration av Ryssland i det europeiska samarbetet bör EU i sin Rysslandpolitik ställa hårdare krav på demokrati och mänskliga rättigheter. Som ett led i detta bör också EU kräva att Ryssland skall ratificera Romstadgan.
Sverige bör enskilt och i EU-sammanhang vara pådrivande för att fler stater, inklusive USA och Ryssland, ratificerar Romstadgan. Vad som ovan anförts om ratificering av Romstadgan bör riksdagen ge regeringen till känna.
En av de mest grundläggande mänskliga rättigheterna, och ett måste för en fungerande demokrati, är yttrandefrihet för alla. I många länder över hela världen döms personer till fängelse för att de kämpar för fria och rättvisa val, arbetar i politiska organisationer och uttrycker sina åsikter i böcker, på Internet eller i andra medier. Fortfarande finns europeiska länder, som t.ex. Vitryssland och även Italien, där tidningar, radio och TV i princip är monopoliserade och statskontrollerade.
Fria medier är avgörande för att ett samhälle skall fungera demokratiskt. Att det finns oberoende journalister, med rätt till insyn i myndigheter och politiska församlingar, är en garanti för att regeringar och myndigheter ställs till svars för sina handlingar. Flera regeringar fortsätter att döma journalister till fängelse för att försöka skrämma kritiker och tysta oppositionen. Det är också högst allvarligt att journalister trakasseras och ibland dödas i syfte att hindra undersökningar. Detta händer också i demokratiska länder. Regeringarna måste ta ansvar för att skydda journalisterna, eftersom en kritisk press är nödvändig för att försvara demokratin.
Flera regeringar vidtar åtgärder för att begränsa medborgarnas tillgång till modern informationsteknik. Begränsningar av tillgången till Internet, e-post och webbpublicering används av diktaturstater som ett sätt att motarbeta politisk debatt och samhällskritik. Eftersom Internet är det ultimata sättet att fritt och snabbt kommunicera och utbyta information, är det mycket oroande med regeringarnas allt hårdare kontroll av detta medium. Det är mot denna bakgrund oerhört viktigt att Sverige i alla internationella sammanhang är tydligt i sitt stöd för och krav på demokrati. Bistånd till stöd för oberoende medier skall vara en viktig del av svenskt demokratibistånd, vilket riksdagen bör ge regeringen till känna.
Dödsstraffet är en av de grövsta kränkningarna av mänskliga rättigheter och bör avskaffas i hela världen. Ett rättssystem som sanktionerar dödsstraff fördömer inte avsiktligt dödande utan bryter snarare mot den egna rättsmoralen genom att utdöma dödsstraff i lagens namn.
Det finns alltid en risk att oskyldiga människor döms. Vid utdömande av dödsstraff är beslutet, i jämförelse med fängelsestraff, oåterkalleligt. De länder som tillämpar och utför dödsstraff måste fördömas kraftfullt. Det är skamligt att världens viktigaste demokrati USA, fortfarande använder sig av dödstraffet. Sverige skall i olika internationella sammanhang aktivt verka för dödsstraffets avskaffande. Genom aktiva påtryckningar och krav kan positiva resultat åstadkommas. EU:s ovillkorliga krav på denna punkt har exempelvis lett till att samtliga EU:s kandidatländer avskaffat dödsstraffet.
Alla former av tortyr måste fördömas. Denna grymma, omänskliga och förnedrande behandling används för att tvinga fram bekännelser och förödmjuka fängslade personer. Tortyroffer är i ett särskilt utsatt läge eftersom tortyren utförs av statstjänstemän och offren ofta inte har någon realistisk möjlighet att vidta rättsliga åtgärder. Rehabilitering för offer och förebyggande av tortyr måste ingå i arbetet för att skapa fred och upprätta demokrati. Här har Sverige en mycket viktig uppgift att axla. Sverige skall verka aktivt för att tortyr avskaffas var än i världen det sker.
Grunden för de mänskliga rättigheterna är principen om alla människors lika värde. Diskriminering i olika former utgör ett av de vanligaste brotten mot den principen. Samtidigt råder på många håll en stor okunnighet om vad diskriminering egentligen är, vilka uttryck den tar sig och mekanismerna bakom den. Diskriminering anses inte sällan vara en marginell företeelse. Detta i kombination med bristen på djupare förståelse för innebörden av diskriminerande handlingar - inte minst för den kränkning som diskriminering utgör för individen - kan leda till att det utvecklas en acceptans för beteenden som är såväl olagliga som rent mänskligt djupt förkastliga. Arbetet med att motverka och förebygga rasism, främlingsfientlighet, homofobi och könsrelaterad diskriminering måste ske genom en rad olika insatser på alla nivåer och inom olika delar av samhället.
Att motverka all slags etnisk diskriminering är idag en av de viktigaste samhällsfrågorna. Världen över har under senare år en mer uttalad och aggressiv rasism och främlingsfientlighet uppträtt i olika former. Den har bl.a. tagit sig uttryck i våldshandlingar och trakasserier med rasistiska eller antisemitiska förtecken. Invandrare och nationella minoriteter liksom aktiva antirasister samt journalister, debattörer, poliser och politiker i deras egenskap av företrädare för det demokratiska samhället har drabbats. Brott av detta slag har sin udd riktad mot det demokratiska styrelseskicket och den grundläggande uppfattningen om alla människors lika värde.
Religionsfriheten anges uttryckligen i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna. Många länder begränsar emellertid religionsfriheten på grund av att vissa religiösa uttrycksformer betraktas som ett hot mot statens överhöghet. Statliga bestämmelser mot religion på grundval av politiska ideologier är mindre vanliga nu sedan det kalla krigets slut, men de förekommer fortfarande i vissa länder. Begränsningarna kan vara allt från förbud mot att utöva en religion till trakasserier och förföljelse av de troende. Det finns flera rapporter om att religiösa ledare har gripits, torterats och fängslats. Olika kristna samfund diskrimineras ofta i kommunistiska eller post-kommunistiska länder, och även i vissa muslimska länder.
Antisemitiska uttalanden och handlingar är alltför vanligt förekommande i olika delar av världen, även inom EU. FN:s särskilda sändebud har påpekat att muslimska minoriteter i Europa ofta diskrimineras och att folk har fördomar och stereotypa uppfattningar om dem. Händelserna den 11 september 2001 och ny militantism hos vissa islamiska rörelser har tyvärr även stärkt en del europeiska krafter som propagerar för bilden av islam som en expansiv, aggressiv och primitiv religion. Dessa krafter har lyckats skapa viss oro hos en ansenlig del av en europeisk opinion. Vi vet dock att detta inte är sant. Fanatiker och terrorister finns överallt. Det som en enskild muslim eller en grupp muslimer gör eller hävdar sammanfaller inte självklart med vad islams texter föreskriver. De representerar inte heller den muslimska världen som består av en miljard människor. Terrorism med fundamentalistiska förtecken är tveklöst en av de viktigaste säkerhetspolitiska utmaningarna för EU idag och framöver. Men rädslan för terrorism får inte leda till att Europa diskriminerar sina egna medborgare endast för att de bekänner sig till Islam. Etnisk diskriminering måste motverkas kraftfullt. FN, EU och varje enskild medlemsstat måste vidta alla åtgärder som krävs för att bekämpa intolerans, rasism, diskriminering och våldshandlingar i samband med religionsutövande.
FN:s konvention om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering antogs i New York 1965. Konventionen innefattar förbud mot rasistiska och fascistiska organisationer. Den behöver revideras och vidgas. Det är tydligt att det inte bara är högerextrema hot som underminerar demokratin i världen. Mot bakgrund av detta bör FN:s konvention mot rasdiskriminering revideras och vidgas så att den inbegriper alla typer av hatpolitik, alla politiska aktiviteter som bygger på våldsamma angrepp mot vissa grupper eller vissa politiska arbetsmodeller. Alla former av politik byggd på rashat, klasshat, religiös eller ateistisk intolerans bör bekämpas i FN:s och EU:s medlemsländer.
Det behövs ett feministiskt perspektiv i utrikespolitiken. Kvinnor är fortfarande andra klassens medborgare och är i många länder de allra mest utsatta för brott mot mänskliga rättigheter. Könsstympning, abortförbud och sexhandel är vardag i många kvinnors liv. FN-stadgan slår fast att män och kvinnor har lika rättigheter. En hel del framsteg har gjorts för att förbättra kvinnors rättigheter under de senaste decennierna, men tyvärr utsätts fortfarande kvinnor för svår diskriminering och systematiska övergrepp varje dag. Detta är helt oacceptabelt och vi anser att Sverige måste vara tydligare med att kritisera de länder som dagligen kränker kvinnors rättigheter. Många av brotten mot de mänskliga rättigheterna drabbar enbart kvinnor och flickor. Otaliga kvinnor och flickor dör varje år till följd av våld som riktats specifikt mot dem just därför att de är födda till kvinnor.
Att den utbredda diskrimineringen av världens kvinnor upphör och att män och kvinnor ges lika möjligheter och rättigheter är grundförutsättningar om en bättre värld ska vara möjlig. Inte bara av principiella skäl, såsom att alla människor ska behandlas lika, utan även av andra orsaker - kvinnor är oftast familjeförsörjare och även värderingsbärare. Kvinnors ställning i samhället utgör i mångt och mycket grunden för hur framtida generationer kommer att kunna utvecklas.
I många länder har inte kvinnor rätt att rösta eller att äga egendom. Kvinnorna är i dessa länder beroende av en man - en make eller en manlig släkting - för att kunna fatta beslut som rör arbete utanför hem, egendom eller barnomsorg. Tvångsäktenskap, hustrubränning och syraattacker förekommer fortfarande i en rad olika länder. I länder som Iran och Pakistan finns det lagar som uttryckligen förbjuder kvinnor att vara aktiva i samhällslivet, utbilda sig eller arbeta. Traditionella sedvänjor och religion används i många av dessa länder som en ursäkt för att legitimera att kvinnor underordnas. Så kallade "hedersmord" är ett exempel på hur kvinnors rättigheter kränks. En rad frivilligorganisationer rapporterar om att hedersmord och andra traditionella bestraffningar för kvinnor blir allt vanligare i länder i Mellanöstern och Asien. Då den dömande makten i till exempel Pakistan frångått de internationella konventioner som landet har förbundit sig att följa, har såväl enskilda länder som det internationella samfundet skyldighet att i större utsträckning fördöma och utöva påtryckningar för att stoppa dessa hedersmord. Sverige kan inte stå tyst och passivt när kvinnor och flickor dödas till följd av våld som riktats specifikt mot dem just därför att de är födda till kvinnor. Just därför är det viktigt att våga gå i frontlinjen för att på allvar komma till tals med ett av de allvarligaste "fattigdomsproblemen" som just kvinnovåldet utgör.
Könsstympning av unga flickor kan leda till förödande fysiska och i många fall även livshotande följder för individens psykiska hälsa. Könsstympning bygger huvudsakligen på kulturella, politiska, sociala och ekonomiska strukturer. Det kan även betraktas som en avspegling av det ojämlika förhållande som råder mellan kvinnor och män i flera samhällen och kulturer. Könsstympning av flickor utförs genom tradition framför allt i en rad afrikanska länder men också i flera länder i Mellanöstern och bland minoriteter på andra håll i världen. Sverige bör i så väl bilaterala som multilaterala sammanhang verka för att motverka kvinnlig könsstympning.
Slavhandel med kvinnor och barn, s k trafficking, är ett snabbt växande problem i Europa och måste motarbetas mera kraftfullt än idag. Trafficking utgör ett flagrant brott mot de mest grundläggande mänskliga rättigheterna. Sedan några år tillbaka finns det konventioner som förbjuder handel med kvinnor och barn. På grund av brottets internationella karaktär är det emellertid ofta mycket problematiskt att upprätthålla bestämmelserna då nationella myndigheter och domstolar ofta saknar engagemang och effektiva befogenheter att vidta åtgärder. Mer omfattande europeiskt och annat internationellt polissamarbete är nödvändigt för att bekämpa handel med kvinnor och barn, liksom åtgärder för att stävja efterfrågan. Tills sist handlar det dock om en bättre ekonomisk och politisk utveckling i de fattiga länder från vilka kvinnor och barn kommer. Fattigdom, hopplöshet och vämjeliga levnadsvillkor måste elimineras om trafficking skall bringas till ett slut. Därför är även bistånd, ett Europa öppet för arbetskraftsinvandring, öppen handelspolitik, ekonomisk tillväxt och demokratiinsatser de viktigaste långsiktiga insatserna på detta område.
Bistånd bör inte gå till stater som allvarligt kränker kvinnors rättigheter. Däremot ska mer biståndspengar gå till de enskilda organisationer som arbetar för att stärka kvinnors rättigheter i olika länder. Sverige måste också vara pådrivande för att fler länder skriver under och implementerar konventionen om avskaffande av all slags diskriminering mot kvinnor (CEDAW). Detta gäller också den deklaration och handlingsplan som undertecknades vid den fjärde kvinnokonferensen i Peking år 1995 samt vid uppföljningen av densamma i New York år 2000. Tyvärr visade det sig vid den sistnämnda konferensen att de flesta utmaningar fortfarande kvarstår i flertalet av världens u-länder.
Folkpartiet anser att Sverige tydligt bör driva frågan om sexuell och reproduktiv hälsa inklusive rätten till abort i internationella forum. Kvinnor världen över har i decennier kämpat intensivt för kvinnors rätt till sin kropp, sin sexualitet och rätten till abort; det som brukar beskrivas som sexuell och reproduktiv hälsa. Sverige med sin mångåriga kamp för jämställdhet mellan könen har ett extra ansvar för att i internationella sammanhang för att betona värderingar och principer som hävdar kvinnors rätt till sina egna kroppar. Alla kvinnor skall ha rätt till fri och säker abort. Sverige måste vara en glasklar röst och förkämpe för kvinnors rättigheter, så också när de rättigheterna kränks och ifrågasätts i Västländer, som exempelvis utav abortmotståndare i USA.
I tider av krig blir kvinnors många gånger utsatta situation extra tydlig. Våldtäkter och sexuell förnedring sätts ofta i system som ett led i krigföringen. Det har skett till exempel i f.d. Jugoslavien, i Rwanda samt i Demokratiska Republiken Kongo och Sudan och används som ett maktmedel för att kränka och förnedra de som utsätts. Måltavlorna är oftast kvinnor och flickor som utsätts för brutala och systematiska sexuella övergrepp av soldater. Folkpartiet välkomnar att våldtäkt i krig numera klassificeras som ett krigsbrott, sedan Romstadgans ikraftträdande. Det är av yttersta vikt att de skyldiga till dessa avskyvärda brott ställs till svars för krigsförbrytelser inför den internationella domstolen i Haag. Sverige bör således verka i denna riktning.
FN:s säkerhetsrådsresolution 1325/2000 belyser bland annat kvinnors viktiga roll vid förebyggandet av konflikter och i arbetet för fred. Den pekar även på vikten av att kvinnor på jämlika villkor deltar och engageras fullt ut i alla insatser för försvar och bevarande av fred och säkerhet samt behovet av att öka kvinnors roll vid beslutsfattande inom konfliktförebyggande verksamhet samt att ett genderperspektiv skall lyftas fram i alla fredsbevarande operationer. Det är av stor betydelse att denna FN:s säkerhetsråds resolution implementeras och att dess mål uppfylls.
Homosexuellas, bisexuellas och transpersoners grundläggande rättigheter är mänskliga rättigheter. I en lång rad länder utsätts människor för förföljelse, polistrakasserier, fängslanden, tortyr eller i värsta fall dödsstraff för sin sexuella läggning eller sin könsidentitet.
Totalförbud mot homosexuella handlingar finns i ett stort antal länder, främst i tredje världen, däribland många tidigare brittiska kolonier samt de flesta muslimska länder. I andra länder finns organisationsförbud för homosexuellas organisationer. Det händer också att regimer organiserar formliga kampanjer mot homosexualitet, ofta med delsyftet att misskreditera den politiska oppositionen genom att förknippa den med levnadssätt som betecknas som omoraliska. Aktuella exempel på detta är bland annat Zimbabwe, Malaysia och Namibia.
Sverige ger bistånd till utvecklingsländer där homosexuella, bisexuella och transpersoner har få eller inga rättigheter. Som ett led i stärkandet av det så kallade demokratimålet anser Folkpartiet liberalerna att Sverige måste ställa krav på att grundläggande rättigheter ges till homosexuella, bisexuella och transpersoner. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Sverige bör även i internationella sammanhang, t.ex. i FN eller EU, arbeta mot diskriminering och förtryck. De länder som söker medlemskap i EU ska ge homosexuella, bisexuella och transpersoner grundläggande rättigheter enligt vad som sägs i de så kallade Köpenhamnskriterierna.
En diskussion om det globala arbetet mot förtryck av homosexuella, bisexuella och transpersoner måste ta sin utgångspunkt i de mänskliga rättigheterna och de konventioner som ska skydda och garantera dessa rättigheter. I dag är arbetet splittrat och fokuseras ofta på incidenter i enskilda länder snarare än på de övergripande mönster och värdesystem som upprätthåller diskriminering och förtryck. Det finns inte heller något internationellt människorättsorgan som har som särskild uppgift att bevaka förtryck på grund av sexuell läggning eller könsidentitet.
Det är därför dags att ta ett nytt steg. På samma sätt som det finns internationella konventioner för minoriteters rättigheter och för att undanröja all diskriminering av kvinnor bör det finnas en internationell konvention för att undanröja all diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet. Argumenten kring fördelarna med en sådan konvention och dess närmare utformning behandlas utförligare i Folkpartiets motion om sexuellt likaberättigande.
Konventionen bör ta sin utgångspunkt i FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna och FN:s konventioner om medborgerliga, politiska, ekonomiska och sociala rättigheter. Det är därför naturligt att den ingår i FN:s konventionssystem. Sverige bör snarast ta ett aktivt internationellt initiativ på lämpligt sätt i denna fråga. Dock har den svenska regeringen deklarerat att den framöver kommer att vara försiktigare med att utmana HBT-fientliga stämningar i världspolitiken. Denna linje är mycket olycklig. Sverige måste istället omsätta vackra ord om människors lika värde i handling och vara en tydlig och självklar röst för HBT-personers rättigheter runt om i världen!
I november 1989 antog FN:s generalförsamling konventionen om barns rättigheter. Den har idag ratificerats av i stort sett alla regeringar. I samhällsutvecklingen mot demokrati och för mänskliga rättigheter är barn och ungdomar viktiga bärare av värderingar och visioner. Varje generation måste vinnas för demokratiska värden.
Barn har en extremt utsatt position när det gäller våld och andra sätt att kränka deras mänskliga rättigheter. Handeln med barn för sexuellt utnyttjande ökar i många delar av världen. Inom EU bör Sverige verka för att alla åtgärder som krävs vidtas för att sätta stopp för handeln med barn till EU och mellan medlemsstaterna. Allt tänkbart stöd måste ges till barn som sålts och utnyttjats.
Även barnaga i hemmen och tortyr av barn från myndigheters sida måste uppmärksammas. Sverige ska i alla internationella sammanhang såväl i EU som i FN påtala att det aldrig någonsin är acceptabelt att slå barn, och vi bör påtala detta aktivt för både I- och U-länder som ännu inte förbjudit barnaga.
Arbetet med att värna barnens situation kan aldrig bli tillräckligt när man ser hur barn i många länder i världen behandlas. Många flickor och pojkar tvingas att arbeta under mycket svåra förhållanden, ibland till och med fysiskt fastbundna vid golvet eller vid en maskin. De flesta barn arbetar i privata hem, medan andra finns i fabriker, inom jordbruket eller på bordeller. Barnen arbetar inte sällan i industrier där det råder förödmjukande och farliga förhållanden för dem.
Det finns barn som tvångsrekryteras för deltagande i väpnade konflikter. Vi får aldrig acceptera att barn och ungdomar utnyttjas som soldater i krig. Rädda Barnen beräknar att över 300 000 barnsoldater i dag deltar i mer än 30 väpnade konflikter världen över, exempelvis i länder som Colombia, Kongo, Sudan samt inom den palestinska myndigheten. Sverige bör därför arbeta för att fler länder skall ratificera det tillägg till barnkonventionen som trädde i kraft år 2002 och som innebär att det skall vara förbjudet att rekrytera barn under 18 år till väpnade styrkor.
Enligt ILO är uppskattningsvis 50-60 miljoner barn i världen utsatta för dessa värsta former av barnarbete. Det är angeläget att fler länder ratificerar ILO:s konvention (nr 182) om förbud mot och omedelbara åtgärder för avskaffandet av de värsta formerna av barnarbete och framför allt att länder efterlever denna konvention. Folkpartiet liberalerna anser att allt direkt skadligt barnarbete bör motverkas och att det vore önskvärt att barn i stället för att arbeta för att bidra till sin egen eller sin familjs försörjning kunde gå i en meningsfull skolutbildning. I enlighet med barnkonventionen bör också alla barn ges rätt till kostnadsfri grundutbildning. Samtidigt vet vi att många familjer runt om i världen är socialt och ekonomiskt beroende av att även barnen hjälper till för familjens försörjning. Det är därför angeläget att skapa möjligheter för även dessa barn att kombinera arbete och skolgång.
Folkpartiet liberalerna motsätter sig dem som genom olika former av handelsrestriktioner försöker stoppa allt barnarbete i olika länder. De erfarenheter som här finns visar att barn, som på grund av sådana åtgärder måste lämna sina arbeten, riskerar att hamna i ännu svårare situationer och utnyttjas än mer än tidigare. Det finns andra effektivare och mer humanitära metoder mot barnarbete. Sammanfattningsvis: Folkpartiet liberalerna menar att Sverige bör stödja arbetet med att förbättra barns och föräldrars levnadsförhållanden och framtidsmöjligheter på ett mer kraftfullt sätt.
Det finns ett akut behov av att utveckla och befästa en strategisk medvetenhet i EU:s politik för de mänskliga rättigheterna. En uppenbar väg mot detta mål är den nu utarbetade gemensamma stadgan om grundläggande medborgerliga rättigheter. Folkpartiet välkomnar att stadgan i sin helhet inkorporerats i EU:s nya författning samt att unionen skall anslutas till Europakonventionen om mänskliga rättigheter.
Kampen för demokrati, rättsstatens principer och försvaret av mänskliga rättigheter är grundläggande värden för det europeiska samarbetet. Detta måste tydligt prägla även unionens utvecklingssamarbete. I framtiden måste EU-institutionerna arbeta med dessa frågor i en mer sammanhållen, konsekvent och tydlig strategi. Det gäller det interna såväl som det externa arbetet. Det är av yttersta vikt att frågan om demokrati och mänskliga rättigheter står i centrum för EU:s alla kontakter med länder och regioner utanför unionen. Detta bör Sverige verka för. En tydlig EU-kritik av staters brott mot mänskliga rättigheter får aldrig kompromissas bort till förmån för industri- eller politiska intressen. Budskapet skall vara entydigt, även till länder där EU har starka exportintressen, såsom Kina. Lojaliteten måste finnas hos de människor vars rättigheter kränks, inte hos deras regeringar.
I Amsterdamfördraget föreskrivs att rådet, inom ramen för den gemensamma utrikespolitiken, kan anta gemensamma strategier, och hittills har flera sådana beslutats om avseende specifika länder och områden. Syftet med en gemensam strategi om mänskliga rättigheter skulle vara att bygga en bro mellan olika områden och att ta större hänsyn till mänskliga rättigheter i all verksamhet.
En gemensam strategi om mänskliga rättigheter skulle också syfta till att öka samarbetet och informationsutbytet mellan EU:s institutioner och mellan EU och de enskilda medlemsstaterna. För trovärdighetens skull måste EU tala samfällt i frågor om de mänskliga rättigheterna - och orden måste följas av konkreta och effektiva åtgärder. Som ett led i detta bör regeringen vara pådrivande för att utveckla metoderna på EU-nivå för legitim inblandning, i de fall länder begår grova kränkningar av mänskliga rättigheter.
Inom ramen för en övergripande strategi finns det gott om utrymme för nya initiativ för specifika frågor. EU-institutionerna bör till exempel upprepa att individen är det centrala i all verksamhet för de mänskliga rättigheterna, och de bör fortsätta att uppmärksamma fall där enskilda personer förföljs.
Sverige bör verka för en tydligare och mer sammanhållen strategi för EU:s arbete med mänskliga rättigheter i världen. EU:s biståndspolitik, bör vara ett viktigt instrument för att främja respekten för mänskliga rättigheter i världen.
EU för dialoger med inriktning på enbart mänskliga rättigheter med två länder - Kina och Iran. Med Kina har en dialog förts sedan 1997 och med Iran sedan 2002. Samtalen äger rum två gånger per år. Folkpartiet ser positivt på dessa dialoger och understryker betydelsen av att de är resultatorienterade och att det som diskuteras verkligen omsätts i praktiken. Vi anser det dock viktigt att dessa dialoger inte ersätter övriga politiska dialoger och samtal om mänskliga rättigheter som förs på olika politiska nivåer. Dessa dialoger måste vidare ha en stark politisk dimension, utmärkas av konkreta mål och riktmärken samt utvärderas regelbundet. Folkpartiet menar att Sverige inom EU bör verka för att fler dialoger med enskilda länder om enbart mänskliga rättigheter kommer till stånd.
Alla svenskar vars mänskliga rättigheter kränks utomlands har rätt till likvärdig hjälp från Sverige för att skydda sina medborgerliga rättigheter. Det kan till exempel handla om fall där svenska medborgare fängslats i utlandet utan rättegång. Folkpartiet har länge sökt fästa regeringens uppmärksamhet på fallet med den svenske medborgare som sitter fängslad i Eritrea, Dawit Isaak. Liksom den numer frigivne och av medierna kraftigt uppmärksammade Mehdi Ghezali som suttit fängslad på Guantanamobasen, sitter Isaak fängslad utan rättegång. Bådas mänskliga rättigheter har kränkts. Att döma av den nivå där den svenska regeringen har tagit upp frågan om Isaaks öde är det dock tydligt att Ghezali och Isaak fått olika behandling av regeringen.
Folkpartiet menar att det är av yttersta vikt att UD tillämpar tydliga rutiner och att en handbok med strategier för just dessa tillfällen tas fram, så att det tydliggörs vilket bistånd UD bidrar med i situationer som dessa och att alla får samma möjlighet till likvärdigt bistånd. Annars riskerar biståndet att bli mediedrivet.
|
Stockholm den 14 september 2004 |
|
|
Cecilia Wigström (fp) |
|
|
Birgitta Ohlsson (fp) |
Cecilia Wikström (fp) |
|
Allan Widman (fp) |
Gabriel Romanus (fp) |
|
Nina Lundström (fp) |