Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om situationen för mänskliga rättigheter och demokrati på Kuba.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om det nuvarande svenska biståndet till Kuba.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om principer för svenskt bistånd till Kuba.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tre initiativ för svenskt bistånd till Kuba.
Under hela 1990-talet och fram till 2002 skördade demokratirörelsen på Kuba stora framgångar. Den arresteringsvåg av demokratiaktivister som regimen inledde i mars 2003 var ett svar på detta. Under 2003 och 2004 har mer än 80 demokratiaktivister dömts till långa fängelsestraff. Till en början var demokratirörelsen slagen och svag, men sedan slutet av 2003 har aktiviteterna kommit igång igen.
Amnesty International har hittills identifierat ca 85 samvetsfångar på Kuba vilket gör Kuba till det land i världen som har högst antal samvetsfångar per capita. En samvetsfånge är en person som fängslats på grund av sin politiska eller religiösa övertygelse, eller på grund av etniskt ursprung, kön, hudfärg, språk, socialt ursprung, sexuell läggning etc, under förutsättning att de inte utövat eller förespråkat våld. Lokala människorättsaktivister menar att det dessutom finns minst 300 politiska fångar. Politiska fångar har fängslats för sin politiska aktivitet, tillhör ofta oppositionen i ett land, men har förbjudits att arbeta politiskt. Sannolikt är mörkertalet vad gäller såväl samvetsfångar som politiska fångar mycket stort.
Situationen i fängelserna är extra allvarlig för dem som fängslats för politiska handlingar. Dissidenter stängs in på psykiatriska kliniker och blir ofta utsatta för våld och trakasserier. Många av dem som fängslades under 2003 lider av mycket allvarliga hälsoproblem trots att de var friska när de dömdes. Under 2004 har ett tiotal av de sjukaste fångarna tillåtits avtjäna sina straff i hemmet, sannolikt för att regeringen inte vill riskera att de dör i fängelserna.
Under 2003 avrättades tre båtkapare efter summariska rättegångar. Trots att utrikesminister Felipe Perez Roque hävdat att dödsstraffet på sikt bör avskaffas tillåts ingen offentlig debatt om dödsstraffet.
Inte heller Varelaprojektet, som hittills lämnat in 25 000 namnunderskrifter till nationalförsamlingen till stöd för en folkomröstning om demokratiska reformer, har debatteras offentligt. Och det finns idag inga förslag om att ändra de artiklar i den kubanska konstitutionen som allvarligast kränker de mänskliga rättigheterna.
Demokratirörelsen har stärkts under hela 2004. Mycket av arbetet kretsar kring stöd till familjerna till de politiska fångarna och protester mot fängslandena. Men även arbetet i de politiska partierna, människorättsorganisationerna, Varelaprojektet, de oberoende nyhetsbyråerna och i de fria biblioteken har stärkts. Aktivisterna är dock hårt utsatta: trakasserierna av myndigheterna är kontinuerliga. När den till Folkpartiet närstående biståndsorganisationen Silc (Svenskt internationellt liberalt centrum) såväl 2003 som 2004 bjudit in representanter för de fria biblioteken till Sverige har de inte fått utresetillstånd.
Efter arresteringsvågen 2003 gjorde dåvarande biståndsminister Jan O Karlsson flera mycket skarpa uttalanden och förklarade bland annat att det borde vara lika motiverat att stötta demokratirörelsen på Kuba som det en gång var att stötta ANC i Sydafrika. Även dagens biståndsminister Carin Jämtin har gjort uttalanden i samma riktning. Det är en mycket välkommen förändring i språkbruket, men någon förändring i praktiken har det ännu inte lett till.
Sidas årsrapport för 2003 visar inga spår av progressivt tänkande om hur Sverige bidrar till att demokratiseringen på Kuba kommer igång, eller vad som ska förändras i biståndet. Verksamheten består idag av "ett begränsat program för utvecklingssamarbete med Kuba, där det centrala är överföring av kunskaper, utbyte av erfarenheter och kontaktskapande verksamhet." Ambitionen är "ett fortsatt begränsat bistånd syftande till att stimulera erfarenhetsutbyten med omvärlden och för att skapa förutsättningar för utvecklingsfrämjande reformer". Projekten präglas av "det goda exemplets makt" och eftersträvar att "den kubanska motparten ges tillgång till alternativa erfarenheter av ekonomi, demokratiskt och decentraliserat beslutsfattande, samt folkligt deltagande."
Alla projekt som Sida genomförde på Kuba till och med 2003 hade officiella institutioner som tar avstånd från demokratiska reformer som motpart. Ingenstans i verksamhetsrapporten står det hur dessa projekt ska uppfylla målet att bidra till en "övergång till pluralistisk demokrati och respekt för mänskliga rättigheter". Inte heller finns det någon beskrivning av vilka resultat pengarna bidragit till. Har demokratiseringen kommit närmare tack vare stödet?
Till att börja med är det viktigaste att ta ställning för vem som är vår motpart i arbetet. Det blir ingen demokrati på Kuba utan demokrater. Men avsaknaden av förtroende för dem på Kuba som öppet och med fredliga medel arbetar för demokrati är slående i Sveriges politik. Men detta gäller inte bara kubaner på Kuba. Varken i den position EU antog efter arresteringarna 2003, i den svenska Kuba-politiken, eller i några centrala politiska dokument som argumenterar för demokrati på Kuba, finns ett ord om de kubaner som bor i Europa, eller hur dessa ska vara en del av demokratiseringsprocessen.
Den första viktiga principen för stödet bör alltså vara: Den huvudsakliga målgruppen för biståndet ska vara demokratiska kubanska organisationer på och utanför Kuba.
Nästa viktiga fråga är vad stödet ska innehålla. Den kubanska demokratirörelsens kanske främsta representant, Oswaldo Payá Sardiñas, befarar att det är de inom regimen som idag proklamerar "socialismen eller döden", som kommer att bli framtidens business-klass på Kuba, precis som de blev när kommuniststaterna i Europa demokratiserades. Teknokraterna vet hur marknadsekonomin fungerar runt om i världen och vaktar därför sina positioner för att sitta i vinnarhålet när förändringarna inleds. I det före detta kommunistiska Europa fanns det ingen förberedd lagstiftning för hur reformerna skulle gå till när förändringarna satte igång. Många nödvändiga demokratiska reformer genomfördes inte heller.
Den andra principen för stödet är därför att de kubaner på och utanför Kuba, som arbetar för demokratisering ska kunna vara tillräckligt förberedda, så att förändringarna verkligen leder till demokratisering, och inte till ett nytt auktoritärt system som i dagens Vitryssland och Ryssland till exempel. Genom att förbereda sig för demokratiseringen kommer den närmare. Det svenska biståndet skulle kunna ta tre initiativ redan nu:
Sida bör ta fram en genomarbetad strategi för hur Sveriges och EU:s bistånd faktiskt ska bidra till målet om "en övergångsprocess till pluralistisk demokrati och respekt för mänskliga rättigheter". Den huvudsakliga målgruppen ska vara organisationer i demokratirörelsen på Kuba.
Denna strategi bör innehålla ett program för hur de kubaner som bor i Europa ska delta i arbetet för demokrati. Vågar vi inte lita på kubanerna som bor här kan vi lika gärna ge upp. Den bör också innehålla ett program för svenska folkrörelser som vill använda sina erfarenheter från demokratibiståndet i östra Europa på Kuba. Det skulle i princip kunna se ut som det program för demokratibiståndsprojekt i Vitryssland som funnits i flera år.
Men även små aktiviteter som bidrar till att de kubanska demokraternas påtvingade isolering bryts skulle vara berömvärda. Regeringen skulle kunna bjuda en delegation representanter från olika delar av demokratirörelsen till Sverige. Ett högnivåbesök på Kuba som inkluderar möten med såväl demokraterna som med den kubanska regeringen skulle också vara postitivt. Dessutom borde Sverige använda representanter för våra samarbetspartners som arbetar med demokratibistånd i Latinamerika för att förmedla erfarenheter till de kubanska demokraterna. Den kubanska regeringen isolerar sina medborgare från omvärlden. Sveriges uppgift ska vara att bryta denna isolering.
|
Stockholm den 20 september 2004 |
|
|
Cecilia Wigström (fp) |
|
|
Birgitta Ohlsson (fp) |
Cecilia Wikström (fp) |
|
Allan Widman (fp) |
Gabriel Romanus (fp) |
|
Nina Lundström (fp) |