Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Sverige som enskild stat och som medlem av EU och FN skall verka för en diplomatisk offensiv för att stärka oppositionens och schejk Hasinas fysiska säkerhet i Bangladesh.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Sverige som enskild stat och som medlem av EU och FN skall verka för en oberoende internationell undersökning av de omfattande brott mot mänskliga rättigheter som begåtts och begås i Bangladesh.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Sverige som enskild stat och som medlem av EU och FN skall verka för att en undersökning kommer till stånd om de förbrytelser som begåtts i Bangladesh har anknytning till internationell terrorism.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Sverige som medlem av EU och FN skall verka för att brott mot mänskliga rättigheter i Bangladesh rannsakas och döms.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Sverige som enskild stat och som medlem av EU och FN skall verka för att skyddet av journalister, diplomater, advokater, människorättsaktivister och ledare för olika frivilligorganisationer stärks.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Sverige som enskild stat och som medlem av EU och FN skall verka för att handels- och biståndsavtal som sluts med Bangladesh knyts till förhållandena när det gäller mänskliga rättigheter och människors rättssäkerhet i Bangladesh.
När Brittiska Indien efter andra världskriget avkoloniserades skapades två stater - Indien och Pakistan. Den var avgörande för delningen av Brittiska Indien i Indien och Pakistan. Muslim League under ledning av Mohammad Ali Jinnah eftersträvade en islamisk stat, medan målet för Mahatma Gandhis rörelse var ett enda sammanhängande sekulärt Indien. Islam var dominerande religion i ett område i västra Indien och ett område i östra Indien.
Dessa områden var inte territoriellt sammanhängande men kom efter delningen av Brittiska Indien likafullt att utgöra en stat. Relationerna mellan denna statsbildnings östra och västra delar kom snart att gnissla. Den nya pakistanska statens relationer till Indien var även de problematiska. Förhållandena i och mellan den pakistanska statens olika delar var alltför väsensskilda för att den nya staten skulle kunna hålla ihop.
Under 1960-talet växte sig en självständighetsrörelse ledd av Mujibur Rahman allt starkare i Östpakistan. Den pakistanska armén sökte bekämpa självständighetsrörelsen på ett brutalt och blodigt sätt under den pakistanske presidenten Yayha Khans tid vid makten. Cirka 10 miljoner människor flydde från Östpakistan till Indien. Yayha Khan fick stöd av president Nixon och utrikesminister Kissinger i USA. Yayha Khan hade goda förbindelser med Folkrepubliken Kina och kunde medverka till den politik som Nixon eftertraktade - normaliserade förbindelser med Folkrepubliken Kina.
1971 utbröt krig mellan Indien och Pakistan. Självständighetsrörelsen kunde med stöd av den indiska armén driva bort den pakistanska armén och samma år bildades den nya staten Bangladesh. Dess förste president blev Awamiförbundets ledare Mujibur Rahman som fick en massiv majoritet bakom sig i landets första demokratiska val 1973.
Den nya staten kom emellertid att bli en av världens fattiga. Mycket hade förstörts under kriget. Under förföljelserna och kriget hade en mycket stor del av landets intellektuella blivit mördade. Befolkningen var mycket traditionsbunden. Återuppbyggnaden och genomförandet av politiska reformer av landet gick långsamt. Mujibur Rahman mördades i en militärkupp 1975. General Ziaur Rahman (Zia) kom till makten. Nya val genomfördes 1978 och Ziaur Rahman och hans parti Bangladesh Nationalist Party (BNP) kom till makten. 1981 mördades dock Zia av en grupp militärer. Ny ledare blev Abdus Sattar, men ersattes snart av H.M. Ershad 1982.
Under hans tid genomfördes ett omstridd paragraf i grundlagen som förklarade att Bangladesh var en islamisk stat. Efter en rad stora strejker tvingades Ershad avgå 1990.
1991 genomfördes för första gången det mest demokratiska val som förekommit i Bangladehs historia. BNP, som leddes av Ziaur Rahmans änka Khaleda Zia och det islamistiska partiet Jamaat-e-Islami bildade regering. Hon var dock i första hand en symbolisk figur för partiet. Efter en rad förvecklingar tvingades Khaleda Zia att avgå som premiärminister och nya val genomfördes 1996.
1996 fick Awamiförbundet flest mandat i parlamentet och bildade regering. Sheik Hasina Wazed blev premiärminister. Oppositionen försökte att bojkotta parlamentet och på andra sätt sätta käppar i hjulet för regeringen. Awamiförbundet satt dock kvar den femåriga mandatperioden ut, vilket var första gången något sådant inträffat i Bangladeshs historia. Under Awamiförbundets tid vid makten hade dock oppositionen börjat ta till allt våldsammare metoder i kampen om makten.
2001 genomfördes nya val. Awamiförbundet erhöll flest röster i valet, men inte egen majoritet. I stället bildade BNP och Jamaat-e-Islami en koalitionsregering, där det snart visade sig att Jamaat-Islami fick ett allt större inflytande på regeringspolitiken. Samtidigt hade Jamaat-e-Islami som parti radikaliserats i fundamentalistisk riktning.
Partiet hade i likhet med talibanerna i Afghanistan byggt upp koranskolor där föräldralösa ungdomar indoktrinerades i fundamentalistisk ideologi och drillades militärt. Partiets anhängare trakasserar politiska motståndare, genomför politiska mord och våldtäkter på kvinnor och mordbränder.
Dessa våldsdåd riktar sig mot Awamiförundets medlemmar för att dessa i enlighet med sitt program eftersträvar en sekulär stat, demokrati och socialism. En annan grupp som drabbas hårt är den hinduiska minoriteten.
Under de tre senaste åren har våldet trappats upp och tagit sig allt brutalare uttryck. När Awamiförbundets ledare Sheik Hasina tog upp det våld som riktats mot henne personligen och mot hennes parti avfärdades hon av premiärministern, som förklarade att hennes uppgifter inte var trovärdiga. Under de tre senaste åren har 1 400 medlemmar av Awamiförbundet mördats, men inte i ett enda fall har någon ställts inför rätta, vilket torde visa att rättsapparaten inte alls fungerar.
Uppenbarligen intresserar sig inte den politiska ledningen i Bangladesh för utländska företrädares säkerhet i landet. Den brittiske högkommissionären i landet utsattes för en attack i Sylhet. Han lyckades undkomma med några mindre skador, medan sex personer omkom. Någon seriös utredning av angreppet på honom har inte gjorts. Den har bara fallit i glömska hos myndigheterna. Detsamma har hänt åtskilliga intellektuella, journalister och författare. Politiska mord och grova trakasserier begås ostraffat.
Den 21 augusti i år genomförde Awamiförbundet ett stort möte i Sylhet. Vid detta möte kastade politiska motståndare in en stor mängd handgranater. Målet var partiordföranden Sheik Hasina. Hon undkom dock mirakulöst attacken. 19 människor dödades och omkring 300 personer skadades allvarligt. Polisen som fanns på plats gjorde inga försök att gripa förövarna, vilka måste ha varit flera. I stället kastade man tårgas för att skingra mötesdeltagarna och skapade ytterligare panik.
När oppositionen krävde att parentation skulle hållas i parlamentet för offren för de senaste våldsdåden förvägrades den detta av parlamentsmajoriteten.
I dag ökar det politiska våldet i Bangladesh lavinartat. Det är organiserat. Den sittande regeringen, där Jamaat-e-Islami blir alltmer tongivande, tycks få allt större inflytande och undergräver den bräckliga demokrati som finns i landet.
För att få ett slut på den politiska terrorn och de omfattande brotten mot mänskliga rättigheter krävs kraftfulla insatser utifrån. Det krävs en diplomatisk offensiv för att stärka oppositionens och Sheik Hasinas fysiska säkerhet att verka.
Det krävs en oberoende internationell undersökning av de omfattande brott som begåtts och begås i Bangladesh.
Det finns även anledning att undersöka om dessa brott har anknytning till internationell terrorism.
De som begått dessa förbrytelser måste vidare rannsakas och dömas för sina brott.
Skyddet av journalister, diplomater och advokater och människorättsaktivister och ledare för olika frivilligorganisationer måste stärkas.
På längre sikt måste stödet till olika frivilligorganistioner som verkar för mänskliga rättigheter i Bangladesh stärkas. Likaså måste de handels- och biståndsavtal som sluts med Bangladesh knytas till utveckling av förhållandena när det gäller mänskliga rättigheter och människors rättssäkerhet.
De åtgärder som anförs i ovanstående punkter bör den svenska regeringen verka för i EU och FN.
Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.
|
Stockholm den 24 september 2004 |
|
|
Alice Åström (v) |
|
|
Berit Jóhannesson (v) |
Karin Thorborg (v) |
|
Sermin Özürküt (v) |
Sven-Erik Sjöstrand (v) |