Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen aktivt stödjer de initiativ som finns för fredsförhandlingar i Colombia, utan att det leder till straffrihet för dem som gjort sig skyldiga till grova brott mot de mänskliga rättigheterna eller den internationella humanitära rätten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen fortsätter stödja de organ och aktörer som verkar för fred och försoning samt respekten för de mänskliga rättigheterna och den internationella humanitära rätten i Colombia, liksom tar ett särskilt ansvar för att Londondeklarationen och UNHCHR:s rekommendationer efterlevs.
Colombia går igenom en spännande period, trots fortsatt svåra tider. President Uribe, som vann valet på löften om att föra en hårdför och tuff politik mot gerillan och om ökad säkerhet i landet, är mycket populär bland allmänheten. Han har nämligen delvis lyckats; antalet kidnappningar, mord och tvångsförflyttningar har minskat. Siffrorna är dock fortsatt mycket höga. Gerillan är tillbakaträngd, men långt ifrån besegrad.
Den hårdföra politiken har också drabbat många andra. Fackliga organisationer, sociala rörelser och MR-organisationer har fått mycket svårare att verka i landet. Detta har skapat en polarisering i Colombia.
President Uribe för annars en ekonomisk politik som är starkt präglad av nyliberalismen - i delvis kontrast till den politiska utvecklingen i övrigt i Sydamerika. Internationellt är Colombia ett av de få länder i Latinamerika som starkast sluter upp bakom Bushadministrationens krig mot terrorismen. Uribe har i gengäld fått stöd i bekämpningen av gerillan - FARC och ELN - genom att dessa har terroriststämplats. Den ekonomiska utvecklingen i landet har den senaste tiden varit någorlunda god. Utlandsinvesteringarna har ökat något tack vare den ökade säkerheten. Samtidigt ökar fattigdomen och korruption är ett utbrett problem.
President Uribe har inlett fredsförhandlingar med de paramilitära styrkorna - AUC. Få tror att dessa förhandlingar kommer att leda någonvart. Dessa styrkor är väldigt diversifierade och består bland annat av grupper med mycket starka kopplingar till narkotikahandeln. Det finns också flera indicier på kopplingar till militären. AUC står för större delen av det politiska våldet i landet. Samtidigt är tillfället gynnsamt för att sluta fred med dessa grupper; Uribe har ökat närvaron av militära styrkor i regionerna, gerillan är tillbakapressad och USA har lyft sin skyddande hand från de paramilitära styrkorna. Sveriges beslut nyligen att stödja Organization of American States, OAS, med personal för verifiering av avmobiliseringen sker samtidigt som de flesta länder inom EU (liksom inom OAS) fortfarande förhåller sig avvaktande till processen i väntan på ett tydligare juridiskt och politiskt ramverk. Sverige bör inte medverka till att dessa förhandlingar leder till att skyldiga förbrytare inte får sitt rättmätiga straff samt att total amnesti utfärdas.
President Uribe har inte helt stängt dörren för fredsförhandlingar med gerillorna, men alltmer tyder på att presidenten och hans närmaste tror att dessa kan besegras militärt. Det är omöjligt att besegra gerillan militärt menar de allra flesta, däribland FN och kyrkan, och det är en strategi som medför risken av ökat våld. Vänstergerillorna har fortfarande någon form av politiskt agenda. Samtidigt är de, precis som de paramilitära styrkorna, djupt involverade i narkotikahandeln och ägnar sig åt terror mot civila.
President Uribe har snart suttit halva mandatperioden - nästa presidentval hålls 2006. Han är redan i färd med att ändra konstitutionen, under sittande period, på ett sätt som möjliggör att han ska kunna bli återvald. Detta är unikt i Colombias historia och mycket kontroversiellt.
Världssamfundets kritik måste dock bestå. Kommissionen för mänskliga rättigheter följde i april upp den kritik som framförts av FN:s högkommissionär för mänskliga rättigheter i Bogota. Kommissionen stödde också Londondeklarationen som antogs i juli 2003 av Colombias regering och de 24 länderna i den s k G24-gruppen (däribland Sverige) som berör den fortsatta processen i landet. I november 2004 och i februari 2005 ska två möten genomföras i Bogota där efterlevnaden av Londondeklarationen utvärderas. Här borde Sverige kunna ta ett särskilt ansvar.
|
Stockholm den 2 oktober 2004 |
|
|
Luciano Astudillo (s) |