Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en omfattande översyn av FN-systemet i stort, men i första hand biståndsverksamheten och FN:s olika specialorgan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om styrelsearbetet i de olika FN-organen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om rekryteringsprinciperna i de olika FN-organen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om management- och organisationskulturen inom FN.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om rivaliteten mellan de olika FN-organen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om hur "civil society", den privata sektorn samt forskningen skall kunna ges ett större formellt inflytande över FN:s arbete.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör ta initiativ till en reformering av säkerhetsrådets sammansättning, beslutsregler och vetorätt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige skall ta initiativ till en uppföljningsmekanism som skall utvärdera hur reformarbetet fortskrider och vilka resultat som uppnåtts.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om generalförsamlingens syn på Dohadeklarationen och familjens betydelse för samhället.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om generalförsamlingens syn på kloning.
Vi delar regeringens syn att de senaste åren varit intensiva för FN. Intensiteten bygger dessvärre till stor del på negativa händelser. I en tid då behovet av ett vitalt och effektivt FN är stort så har snarare skandalerna än framgångarna präglat bilden av denna mänsklighetens viktigaste organisation. Därför är generalsekreterare Kofi Annans ambitioner att reformera FN så oerhört välkomna. Att de är mycket senkomna gör de inte mindre viktiga.
Kravet på långt- och djupgående reformer av FN och dess underorganisationer går som en röd tråd i den kristdemokratiska utrikespolitiken. Våra krav uttrycktes senast i motion 2002/03:U7 med anledning av regeringens skrivelse 2002/03:83 Sverige i Förenta nationerna. Förvånansvärt nog avslog riksdagsmajoriteten samtliga av våra följande sju krav.
FN-systemet behöver en omfattande översyn, men i första hand biståndsverksamheten och FN:s olika specialorgan.
Styrelserna i de olika FN-organen måste effektiviseras.
Rekryteringsprocesserna till de olika FN-organen måste professionaliseras.
Rivaliteten mellan olika FN-organ måste motarbetas och förebyggas.
Managementkulturen i de olika FN-organen måste förändras. Beslutsprocesserna är för omständiga.
Det civila samhället (t.ex. enskilda organisationer och företag) måste fåökat inflytande över FN:s olika organ.
Sverige bör ta initiativ till en reformering av säkerhetsrådets sammansättning beslutsregler och vetorätt.
I utrikesutskottets betänkande 2002/03:UU8 FN och vissa multilaterala frågor menar utskottet att det "krävs betydande förbättringar vad gäller FN:s ledningsstrukturer och att det är betydelsefullt att FN rekryterar personal med hög kompetens inom sina respektive ansvarsområden. Utskottet konstaterar också att FN:s generalsekreterare 2002 lade fram ett omfattande reformförslag till generalförsamlingen i rapporten "Strengthening the United Nations: An agenda for Further Change". Förslaget innehåller 36 handlingspunkter som alla, enligt utskottet, syftar till att reformera FN och skapa en mer effektiv organisation som är anpassad till dagens globala krav. Enligt utskottet behandlar förslaget bl.a. det civila samhällets roll och behovet av att finna ett bättre sätt för FN att tillvarata den kunskap och kapacitet som finns utanför organisationen. En expertpanel är t.ex. tänkt att fungera som länk mellan det civila samhället och generalförsamlingen. Förslaget debatterades i generalförsamlingen vid dess 57:e ordinarie möte hösten 2002 och antogs senare under samma höst. Generalsekreterarens initiativ i form av denna rapport är positivt men allt annat än tillräckligt.
Den 21 mars 2005 presenterade generalsekreteraren en ny rapport ("In Larger Freedom: Towards Development, Security and Human Rights for All"). Dess svepande förslag till förändringar har än så länge fått jämförelsevis försiktiga reaktioner. Rapportens huvuddrag är följande:
Utöka säkerhetsrådet från 15 till 24 medlemmar.
Strömlinjeforma generalförsamlingens agenda.
Introducera nya riktlinjer för hur militära insatser ska auktoriseras.
Ersätt Kommissionen för mänskliga rättigheter med ett slags råd för mänskliga rättigheter.
Introducera nolltolerans vad gäller övergrepp som begås av FN-trupper.
Förbättra koordinationen mellan miljö- och utvecklingsfrågor.
Ambitionen att förändra t.ex. säkerhetsrådet är liksom övriga förslag hedervärda initiativ, men bara en början. Flera av de svåraste problemen försöker man gå runt. Således finner vi ingen anledning till att acceptera de avslag vi fått på våra tidigare krav. Kraven är fortfarande högrelevanta och vi lyfter dem därför igen. De bakomliggande motiveringarna förblir även de desamma som återfinns i motion 2002/03:U7. Till detta vill vi också lägga kravet på att Sveriges regering i FN ska ta initiativ till en uppföljningsmekanism som ska utvärdera hur reformarbetet fortskrider och vilka resultat som uppnåtts. Reformarbetet befinner sig visserligen i sin trevande början, men det finns all anledning att redan nu etablera mekanismer för uppföljning för kommande behov.
Förenta nationerna behövs i dessa tider lika mycket som i tidigare. Men för världens folks väl och ve måste organisationen genomgå de ytterligare krav som vi ställer. Generalsekreterarens förslag är viktiga men alls inte tillräckliga. Sverige måste både våga ställa krav på och ge sitt stöd till reformprocessen och dess innehåll.
Den socialdemokratiska regeringen är av hävd och tradition mycket positivt inställd till FN och dess förmåga att fatta lämpliga beslut och brukar vanligtvis anpassa sig när en majoritet yttrat sig i en fråga. Därför förvånar det att Sveriges regering reserverade sig när generalförsamlingen strax före julen 2004 yttrade sig om familjens centrala betydelse för samhället i Doha-deklarationens anda. I efterhand har regeringen deklarerat att Dohakonferensen inte var en FN-konferens, att generalförsamlingen den 8 december inte skulle ha antagit FN-resolutionen A/RES/59/L.29 med Dohadeklarationen som efterhand undertecknats av cirka 150 nationer, osv. Alltså; en mycket stor andel av världens nationer har deklarerat att stabila familjer utgör grunden för stabila samhällen. Men av detta ställningstagande syns inte ett spår i den socialdemokratiska regeringens politik. Kristdemokraterna ställer sig därför frågande till vad som föranledde regeringen att frångå traditionen att anpassa sig till majoritetens yttrande i generalförsamlingen. Det är viktigt att Sverige tar intryck av majoritetens åsikt i generalförsamlingen även om Sverige reserverar sig mot beslutet.
På i princip samma sätt som i fallet med familjens betydelse var en majoritet av generalförsamlingens medlemmar den 8 mars överens om att förbjuda alla former av kloning. Beslutet satte därmed en internationell standard för att mänskligt liv inte får skapas genom kloning för något syfte, varken för forskning eller terapi. Men den svenska regeringen gick emot beslutet genom semantiska övningar. Vård- och äldreomsorgsminister Ylva Johansson sade sig vara mot kloning men vill samtidigt tillåta s.k. somatisk kärnöverföring (kloning av embryon), vilket är en form av kloning men med ett annat namn. Återigen frångick den socialdemokratiska regeringen ovanligt nog ett majoritetsbeslut i generalförsamlingen. Varför kan man fråga sig? Har den socialdemokratiska regeringen bättre kunskap än majoriteten av generalförsamlingens medlemsnationer? Kristdemokraterna anser att stamcellsforskning ska vara tillåtet, men endast när den sker med s.k. adulta stamceller.