Motion till riksdagen
2004/05:T506
av Kenth Högström (s)

Övergivna fordon


Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om ökade möjligheter att omhänderta och forsla bort övergivna fordon.

Motivering

Vi har under senare år kunnat skönja ett alltmer tilltagande problem med övergivna fordon efter våra vägar, ute i markerna, på allmänna platser och på enskilda parkeringsplatser. Den övergivna fordonsparken utgör inte bara förfulande inslag i vår närmiljö, utan ställer också till direkta svårigheter för andras framkomlighet och kan omöjliggöra uthyrning av parkeringsplatser till andra behövande hyresgäster. På sikt blir de övergivna fordonen också en miljöfara med all sin kvarvarande olja och bensin. Ofta utsätts de för vandalisering efter en tid och blir en skrothög med allt vad den innebär av nedskräpning som glassplitter och metallskärvor.

I "lagen om flyttning av fordon i vissa fall", 1982:129, samt i åtföljande "förordning om flyttning av fordon i vissa fall", 1982:198, regleras hur samhället skall ta hand om dessa övergivna fordon. Lagen och förordningen förtydligades och skärptes en aning fr o m den 1 januari år 2004, där bl a rätten för mark- och fastighetsägare att forsla bort herrelösa och oregistrerade fordon som cyklar och mopeder stärktes. Kommunerna, Vägverket och Polisen äger den lagliga rätten att endera skrota eller forsla bort de övergivna fordonen beroende på var de återfinns. Huvudregeln är, att om ett övergivet fordon bedöms vara i så dåligt skick att det kostar mer att iordningställa dess körduglighet än vad skrotningspremien kan inbringa, så skall fordonet förklaras som vrak och skrotas. Med lite tur kan en ombesörjande myndighet av sådan åtgärd få kostnader och intäkter att balansera. Men inte så sällan kostar det den ombesörjande myndigheten mer än vad det inbringar. Det beror snarast på bilens ålder. En sju år gammal bil inbringar blott 700:- i skrotningspremie, en bil som är mellan 7 och 16 år 1200:- medan en äldre ger 1700:-. Den andra huvudregeln om bortforsling av fordon som inte kan klassas som vrak men uppenbart är övergivna och ägaren inte går att återfinna, är en mycket mer komplicerad och dyrbar åtgärd. Dels måste den enskilde markägaren, fastighetsägaren, kommunen eller Vägverket försöka nå den senast registrerade ägaren med underrättelse om att fordonet är funnet övergivet och be densamme om att snarast omhänderta sitt fordon eftersom det kan anses vara i vägen för exempelvis snöröjning eller ockupera en uthyrningsbar parkeringsplats, för att nu ta några av många motiv. Detta kan ta mycket lång tid och kan kräva medverkan från Kronofogdemyndigheten i en så kallad föreläggandeprocess. Om inte fogden lyckas nå den registrerade ägaren återstår för markägaren att hemställa om polisiär handräckning för att forsla bort fordonet till en plats som av myndigheterna angetts som uppställningsplats för övergivna fordon. Dock är detta ingen tvingande polisiär åtgärd utan mer en frivillig i händelse av tid. Framför allt vill Polismyndigheten undvika hyreskostnader för uppställning av dessa övergivna men ej skrotningsbara fordon. Detta är fullt förståeligt men icke desto mindre mycket problematiskt för de drabbade markägarna, oavsett om de är offentliga eller enskilda. Polisen vet dessutom mycket väl att merparten av de övergivna bilarna ägs av en ganska liten grupp missbrukare eller på annat sätt kriminellt belastade personer som sätter i system att vara svåra att nå. Så trots den nyligen gjorda revideringen av den 22 år gamla lagen och förordningen måste ytterligare skärpningar göras för att snabbare komma till rätta med det ökande antalet övergivna, herrelösa men fortfarande brukbara fordonen. Mark- och fastighetsägarna måste ges starkare rätt och polis och myndigheter större möjligheter.

Stockholm den 30 september 2004

Kenth Högström (s)