En liberal politik för information och kommunikation för förändring handlar inte om teknik utan om:
tillväxt
tillgänglighet
integritet
säkerhet
användbarhet
1 Sammanfattning 1
2 Innehållsförteckning 2
3 Förslag till riksdagsbeslut 3
4 IT för förändring 5
5 Liberal IT-politik 6
5.1 Global kommunikation 6
5.2 Fokus på innehåll och användning istället för teknik 7
6 IT och tillväxt 7
6.1 Förändrade regelverk 8
6.1.1 E-handel 8
6.1.2 Digitala signaturer 8
6.1.3 Kryptering 9
6.1.4 Elektronisk offentlig upphandling 9
6.2 Infrastruktur för kommunikation 10
6.2.1 Statligt ansvar och privata aktörer 10
6.2.2 Bredband till alla - genom kommunala bolag? 11
6.2.3 Goda exempel 11
6.3 Införandet av 3 G-tekniken 12
6.4 Konkurrensövervakning 12
6.4.1 Konkurrensverket som övervakare 12
6.4.2 Konkurrens inom mobiltelefonin 12
6.5 Upphovsrätt och patent 13
7 IT och tillgänglighet 13
7.1 Myndigheter som föregångare 13
7.1.1 Ansvar för utveckling och förvaltning av nationella standarder 14
7.1.2 Bättre konsumentstöd på IT-området - Nätverket 14
7.1.3 Utveckla e-demokratin 14
7.2 IT för alla 15
7.2.1 IT för äldre 15
7.2.2 IT för funktionshindrade 16
8 IT och integritet 16
8.1 Lagring och användande av information om besökare på webbplatser och annan personlig information 16
9 IT och säkerhet 17
9.1 IT-säkerhet och skydd mot informationsoperationer 17
9.2 Spam, mejlbombning med mera 18
9.3 Strålningsrisker 18
10 IT i framtiden 19
10.1 Stimulera forskning och kompetensutveckling 19
10.2 Jämlikhet 19
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för att stärka IT-tillgängligheten för invandrare.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om IT och tillväxt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om fungerande regelverk internationellt för e-handel.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förutsättningar för den elektroniska handeln vad gäller bl.a. behovet av lagstiftning som främjar digitala signaturer och kryptering.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att främja användning av kryptering hos myndigheter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om elektronisk offentlig upphandling.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tröskelvärden vid offentlig upphandling.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en sammanhållen syn på utnyttjande av och villkor för privata och offentliga aktörers stomnätsförbindelser.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ansvaret för bredbandsutbyggnaden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om möjligheterna till fungerande mobiltelefonitäckning i de glesast befolkade delarna av vårt land.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Konkurrensverket som övervakare.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om konkurrens inom mobiltelefonin.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om upphovsrätt och patent.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om myndigheter som föregångare inom IT-användningen.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om 24-timmarsmyndigheten.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att fortsätta arbetet med en nationell standard för elektronisk offentlig upphandling.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om bättre konsumentstöd på IT-området.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utveckla e-demokratin.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om IT för äldre.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om IT för funktionshindrade.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förstärkning av skyddet för den personliga integriteten.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om statens roll som föregångare i frågor om IT-säkerhet genom en tydlig säkerhetspolicy.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om IT-säkerhet och skydd mot informationsoperationer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om näringslivets krav på sekretess vid rapportering om IT-incidenter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att söka en internationell reglering av spam, mejlbombning m.m.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en oberoende kommission för att kartlägga riskerna med strålning från mobiltelefonisystemen.4
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att stimulera forskning och kompetensutveckling.
1 Yrkandena 3, 13 och 17 hänvisade till LU.
2 Yrkandena 6, 7, 14 och 16 hänvisade till LU.
3 Yrkandena 15, 18 och 21 hänvisade till KU.
4 Yrkande 26 hänvisat till MJU.
IT-branschen har under 2004 återtagit sin position som en ledande tillväxtbransch efter flera års svacka, sedan den s k IT-bubblan sprack månaderna efter millennieskiftet. Samtidigt som IT-sektorn i sig bidrar till ökad tillväxt i samhällsekonomin är en fortsatt utveckling av IT-området en strategisk förutsättning för tillväxt också i andra delar av samhällsekonomin.
Svackan inom IT-sektorn de gångna tre fyra åren ska dock inte överdrivas. Många företag inom IT-branschen har - de uppmärksammade misslyckandena till trots - överlevt IT-kraschen framgångsrikt. Många misslyckanden rörde företag med en bristfällig affärsidé och logistik - helt inriktade på att göra affärer i det nya mediet - medan företag med en grundlagd bas, som börjat använda IT-tekniken som medel att nå kunder inom befintlig verksamhet, har lyckats.
Knappast någonstans kan svängningarna i IT-konjunkturen avläsas så tydligt som inom högskoleutbildningen. År 2000 sökte 22 000 studenter till högskolornas IT-utbildningar. Systemvetare var framtidens sysselsättning. När IT-bubblan sprack flydde studenterna till andra framtidsinriktningar. När IT-branschen nu på nytt tar fart är bristen på systemvetare skriande. Till högskoleutbildningarna hösten 2004 kom bara 4 800 ansökningar in. Populäraste IT-utbildning nu är dataspelsutbildning med grafikinriktning - sex gånger fler än antalet studieplatser! Enligt Verket för högskoleservice är antalet förstahandssökande till landets knappt 100 IT-utbildningar fler än antalet studieplatser på endast en femtedel av dem.
De gångna fem årens utveckling understryker att utvecklingen inom IT-området inte kan beslutas fram politiskt, utan att samhällets roll är att skapa goda förutsättningar för branschens utveckling. Denna formas sedan i ett intensivt samspel mellan företag och kunder. Tio år av socialdemokratisk regeringspolitik, varav de sex senaste tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet, har präglats av en föga företagsfrämjande politik, vilket i sin tur medfört en lägre tillväxt och därmed mindre resurser för att utveckla välfärden i vårt land.
IT-bubblan sprack ungefär samtidigt som regeringen presenterade sin stora IT-politiska proposition "Ett informationssamhälle för alla" (prop. 1999/2000:86) om att Sverige som första land skall bli ett informationssamhälle för alla. Fem år senare aviserar nu regeringen en ny IT-proposition till våren 2005 med preciseringar avseende den fortsatta riktningen för IT-politiken. Det är hög tid.
Regeringen gav 2002 Institutet för tillväxpolitiska studier (ITPS) i uppdrag att utvärdera den svenska IT-politiken. Rapporten "En lärande IT-politik för tillväxt och välfärd" från ITPS i november 2003 var en svidande vidräkning av den förda politiken. I rapporten konstateras att: Möjligheten att bedöma hur Sverige lyckats i sin strävan att bli ett informationssamhälle för alla före andra länder saknas i första hand beroende på bristande preciseringar av i vilka avseenden Sverige ska nå detta mål." Däremot redovisas att Sverige fortfarande ligger mycket högt på skalan, men att något eller några länder passerat inom de flesta områden.
ITPS fastslår inledningsvis att "utan en god användning av IT i företag, i kommunala förvaltningar, inom vården, i företag och i hemmen kommer vi inte alls att lyckas med att utveckla tillväxt och välfärd". Vidare konstateras att "utbildningsväsendet har en nyckelroll att utveckla IT som ett hjälpmedel i lärandet" och att den offentliga sektorn bör vara föregångare inom IT-användningen.
Vad avser tillgängligheten redovisar ITPS-rapporten följande förändringar under tiden 2000-2003:
Den största klyftan gäller åldern och den har bara minskat marginellt
Utbildningsklyftan är den näst största klyftan och minskningen är begränsad
Klyftan mellan könen har halverats och är nu den minsta
Inkomstklyftan är mer begränsad
Klyftan som förklaras av ursprung har ökat mycket kraftigt
Det finns all anledning att som ITPS i sin utvärdering ställa krav på den kommande IT-propositionen om en tydlig precisering av mål och medel i den framtida IT-politiken. Den ovan återgivna redovisningen från ITPS av tillgängligheten till IT visar särskilt på vikten av att regeringen föreslår åtgärder för att stärka IT-tillgängligheten hos invandrarna.
Liberal politik på IT-området handlar mer om att möjliggöra och skapa förutsättningar än att ha åsikter om teknik och användande. Det finns några undantag från detta, till exempel när det kommer till att bekämpa brott liksom att motverka andra skadliga användanden av informationstekniken. Dessa frågor berörs dock inte i denna motion. Här behandlas det övergripande statliga ansvaret för en god infrastruktur för kommunikation - anpassad till det moderna, globala samhället. Tyngdpunkten ligger på tillväxt, tillgänglighet, integritet, säkerhet och användbarhet.
För första gången i den mänskliga historien har väldigt många människor själva tillgång till ett kommunikationsmedel som kan sätta dem i förbindelse med varje annan användare på jorden. De globala kommunikationsmedel som funnits tidigare har aldrig givit denna möjlighet för andra än ett fåtal med stora resurser, och då ofta med fördröjning. Alla jordens invånare är ännu inte Internetanvändare, och även om de vore skulle fortfarande språkbarriärer och andra hinder begränsa den faktiska räckvidden. Men för första gången existerar ett medium med denna potential. Och omvälvningarna i dess spår har inte låtit vänta på sig.
Att Internet är ett stort hot mot diktaturer och totalitära regimer är uppenbart. För en del, till exempel Nordkorea som är världens mest slutna stat, är Internet på grund av fattigdomen ännu inte något överhängande problem. I det ekonomiskt mer välmående Kina har det börjat att bli det. Många IT-företag i väst försvarar ofta sina kraftiga försäljningssatsningar med att Internet och mobiltelefoni medverkar till ett öppnare samhälle. Regimen i Kina anstränger sig därför för att på alla sätt begränsa medborgarnas användning av detta nya medium. Det är ytterst oroväckande att samma västliga IT-företag nu söker tjänar pengar på att sälja teknik till den kinesiska regimen för att denna ska kunna kontrollera och censurera medborgarnas användning av IT-teknikens möjligheter. Inte minst för dissidenter och demokratiförespråkare har oinskränkt tillgång till Internet haft eller skulle kunna ha stor betydelse. Internet ger förtryckta en röst att tala om frihet och demokrati som hotar förtryckarna.
Visst finns det en baksida av detta med den stora mängd aktiviteter som förknippas med andra, odemokratiska rörelser. Mer eller mindre kartlagda nätverk med alltifrån nynazistiska rörelser till aktiva terroristgrupper som al-Qaida drar också nytta av den nyskapade kommunikationsvägen. Överlag är emellertid den nya tekniken till nytta för mänskligheten. Dess fördelar överväger klart nackdelarna.
Debatten om IT har i mångt och mycket varit driven av teknikutvecklingen och haft användarens perspektiv först i andra hand, om det alls funnits med. Till stor del är det förmodligen ofrånkomligt att tekniken spelar en stor roll. Men den har tillåtits att spela en alltför stor roll i samhällsdebatten hittills. Det gäller både fördelar och nackdelar med den nya tekniken. Detta har ofta gjort att ny lagstiftning varit föråldrad redan när den stiftats eftersom den tekniska utvecklingen gått vidare under processen med att analysera och ta fram lagförslag. Här bör teknikperspektivet ställas i bakgrunden så långt det går och debatten och lagstiftningen mer inriktas på generella frågor. Överhuvudtaget bör samhället sträva efter största möjliga teknikneutralitet. Dessa frågor utvecklas i mer konkreta termer i motionens senare avsnitt.
Grunden till den svenska välfärden skapades av driftiga entreprenörer som kring sekelskiftet byggde upp svensk industri. En avreglering som tog bort hinder och en omfattande satsning på utbyggd infrastruktur, framför allt järnvägar, gav förutsättningarna. IT-utvecklingen ger oss åter liknande möjligheter. Vi har en del av de institutionella förutsättningarna med en högt utbildad befolkning, en god infrastruktur för digitalt informationsutbyte och många etablerade teknikföretag. Men företagsamhet måste kombineras med en klok näringspolitik för att ge maximal effekt.
Informationstekniken är ur näringspolitisk synvinkel främst ett medel för företag och individer att bedriva handel och informationsutbyte enkelt och effektivt. Men IT är också en viktig teknisk bransch där Sverige med stort kunnande är med och driver den tekniska utvecklingen framåt. Från tillväxtsynpunkt är bägge delarna viktiga förutsättningar.
E-handel - elektronisk handel - utgör en mycket stor potential för den ekonomiska utvecklingen. Därigenom bidras till att vardagshandeln globaliseras både för enskilda och för företag och andra institutioner. Tillgången till varor och tjänster ökar och hanteringen av de transaktioner som krävs underlättas väsentligt.
I vårt land ser nu alltfler kommuner och myndigheter möjligheten att effektivisera sin upphandling via e-handel. Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet bedriver sedan flera år ett gemensamt arbete tillsammans med Statskontoret och Kammarkollegiet för att främja förutsättningarna för införande av elektronisk handel inom den offentliga sektorn. Målet är att därigenom effektivisera verksamheten och koncentrera resurserna på respektive kärnverksamhet.
En rad institutionella och juridiska reformer krävs för att underlätta den elektroniska handelns utveckling. E-handeln går över nationella gränser, vilket gör det nödvändigt med fungerande regelverk internationellt. Här ligger ett stort ansvar på EU att utveckla gemensamma regelverk inom EU-området men också att verka internationellt i samma riktning.
Ett generellt problem har hittills varit att såväl svenska som internationella ansatser till lagstiftning på IT-området i alldeles för hög grad utgått från problem och tekniker som snabbt blir inaktuella. Det är helt fel angreppssätt. Lagstiftningen måste ta sikte på det generella och teknikneutrala för att kunna fungera långsiktigt. Behovet av speciallagstiftning för elektronisk handel är egentligen ganska litet, medan behovet av att harmonisera olika länders lagar och praktiskt användbara tillämpningar av befintliga regelverk och avtal är stort. Det är framför allt säkerheten kring själva transaktionerna som är en politisk fråga, men också en rad skattefrågor kan komma att behöva lösas.
Sedan regeringen i maj 2000 överlämnade propositionen "Lag om kvalificerade elektroniska signaturer m m" (1999/2000:117) till riksdagen, har utvecklingen gått vidare utan att särskilt mycket genomförts av förslagen. Regeringen måste därför ta förnyade initiativ för att skapa en aktuell och flexibel juridisk ram för säkerhet och digitala signaturer vid elektronisk kommunikation. Digitala signaturer är en förutsättning för säkra avtal och andra elektroniska ekonomiska transaktioner, som bl a skulle underlätta väsentligt för en ökande e-handel.
En nyckelfråga för elektronisk handel är att kunna utnyttja kryptering för säker kommunikation mellan säljare och köpare. Wassenaar-överenskommelsen om att inkludera så kallad stark kryptering bland de produkter som omfattas av exportbegränsningar är här en allvarlig hämsko. Sedan avtalet slöts 1998 har utvecklingen i praktiken accelererat så snabbt att gränsen mellan stark och svag kryptering är överspelad.
USA har sedan år 2000 ändrat sina exportregler för programvara för kryptering inte mindre än fyra gånger. I praktiken är idag restriktionerna för kryptering med nycklar längre än 64-bitar upphävda. Däremot innebär det befintliga avtalet fortfarande att programvara för kryptering kan beläggas med exportrestriktioner av de 33 undertecknande länderna.
Sverige bör ta initiativ till att programvara för kryptering stryks ur Wassenaar-protokollen. Skälen för restriktioner av sådan export till vissa länder eller vissa slutanvändare motiverar inte generella exportrestriktioner. Det är inte heller känt om restriktionerna har den avsedda verkan eller om till exempel terroristorganisationer skaffar sig tillgång till kryptering ändå.
Krypteringsanvändning är något som måste utvecklas särskilt inom den offentliga myndighetsutövningen. Inom vården, socialtjänsten, utbildningsväsendet är behovet av säkerhet mot obehörig hantering av för den enskilde känslig information av största betydelse. Det är en viktig integritets- och tillitsfråga.
Offentlig upphandling har stor samhällsekonomisk betydelse. Många svårigheter beror på att kommuner anser det kostsamt att följa upphandlingsprocessens många regler, samtidigt som många småföretag inte är bekanta med förfarandet och anser det för svårt att lägga in anbud. Detta försämrar konkurrensen och kan därför misstänkas leda till högre samhällskostnader. Erfarenheter från bland annat Norge visar att genom att ta fram nationella standarder för upphandling av varor och tjänster inom olika sektorer ökar antalet anbudsgivare och effektiviteten i processen mångfaldigt.
Inom ramen för det välkomna arbete som nu bedrivs mellan Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet skapas ökade förutsättningar för en ökad elektronisk offentlig upphandling. Smärre upphandlingar under EU:s tröskelvärden för upphandling bör förenklas. Det kan i sin tur innebära att frågor om hur EU:s upphandlingsdirektiv ska tolkas måste lösas. Det bör i sig inte hindra att arbetet fortsätter. Detta bör riksdagen ge till känna för regeringen.
Folkpartiet liberalerna anser att det är ett statligt ansvar att se till att det finns en fungerande, utbyggd infrastruktur för kommunikation i samhället. Vi menar att marknaden har goda förutsättningar att tillgodose de behoven, där förutsättningarna för affärsmässig lönsamhet föreligger. Där dessa förutsättningar inte föreligger - inte minst gäller detta i glest befolkade delar av vårt land - men där IT kan vara ett viktigt verktyg för att skapa arbetstillfällen och ge förutsättningar för en levande landsbygd bör staten kunna ta ett större direkt ansvar. Målet "IT för alla" har felaktigt tagits till intäkt för att staten ska ta ett direkt ansvar för att bygga den infrastrukturen över hela landet. Det har lett till felaktiga prioriteringar för användningen av de statliga medel som stått till förfogande för denna utbyggnad.
Statens övergripande ansvar betyder inte att det med nödvändighet måste vara staten som äger och driver kommunikationsmedlen. Vi anser således att det i första hand är näringslivet som ska engagera sig i utbyggnaden av IT-nät. Stat och kommun bör endast gå in på denna marknad, om så krävs för att garantera att utbyggnaden når ut till invånare på landsbygd och i glesbygd, för att dessa ska kunna etablera verksamhet.
Signaler har kommit, om att flera bredbandsbyggare har stora problem att få tillgång till statens nät och mark. Olika besked ges ibland inom samma myndighet. Det saknas strukturer och regler för upplåtelser av nät, mark eller tomrör. Enligt vår mening kunde marknaden ha kommit i gång med detta tidigare om företagen fått klara signaler om vilken konkurrenspolitik som gällt i Sverige och vilken roll staten skulle spela. Nu har staten tagit på sig ett onödigt stort ansvar för utbyggnaden som gör att marknaden till viss del avstår från investeringar. Regeringen bör uppmärksamma detta och åtgärda problemen.
I betänkandet "Bredbandsnät i hela landet" (SOU 2003:78) presenterades en sammanhållen genomgång av de tillgängliga stomnät för kommunikation som staten idag äger i form av tillgångar inom de statligt ägda bolagen, Banverket, Vattenfall, Vägverket, Teracom samt Affärsverket svenska kraftnät.
Det fanns goda ansatser i utredningen. Till exempel föreslogs ett samlat statligt grepp för infrastrukturen på det digitala kommunikationsområdet. Däremot var analysen av hur detta kan påverka privata operatörer som agerar på samma marknad bristfällig.
Den statliga infrastrukturpolitiken koncentreras i dagsläget på att se hur de statliga stomnäten kan upplåtas till privata aktörer på ett konkurrensneutralt sätt. Som utredningen visade, är de privata aktörernas andel av ägandet av de befintliga resurserna idag mycket litet, mindre än 15 %. Detta kan förklaras av höga trösklar för investeringar med mera. Regionalt i vissa storstadsområden är den privata ägandeandelen högre. Det är dock inte det samma som att det rådande förhållandet kommer att vara bestående.
Den statliga politiken bör inte enbart vara inriktad på hur befintliga resurser kan samutnyttjas, utan även på hur de kan växa till under bästa förutsättningar. Sårbarheten minskar genom överkapacitet i parallella förbindelser. Inte enbart trådbaserade nät utan kompletterande tekniker som radionät och satellitförbindelser bör ses som en infrastrukturell helhet.
Folkpartiet liberalerna efterlyser en bättre reglering både av hur de statliga kommunikationsresurserna upplåtes så att sådan inte riskerar att inkräkta på de privata aktörernas marknader och hur privata aktörers tillgångar på motsvarande sätt kan utgöra en infrastrukturell resurs. En sådan syn kan naturligtvis inte bli tvingande för de privata aktörerna, utom i vissa extrema fall då till exempel ordinarie nät är utslaget. Ett sätt att minska investeringströsklarna är att upphandla långväga kommunikationsförbindelser så att privata aktörer kan få ett långsiktigt täckningsbidrag genom att på motsvarande sätt som de offentliga aktörerna upplåta överkapacitet till i förväg kända villkor.
Folkpartiet liberalerna anser att en rad statliga bolag, bland annat Vattenfall och Teracom, bör säljas, vilket aktualisera frågan om avvägningen mellan offentligtägda och privata kommunikationsresurser i infrastrukturen med än större skärpa.
Vad här sagts om en sammanhållen syn på utnyttjande av och villkor för privata och offentliga aktörers stomnätsförbindelser bör ges regeringen tillkänna.
För närvarande har ungefär tre fjärdedelar av svenska folket tillgång till Internet i hemmet. Merparten använder smalband, endast ca 20 % har bredband. Bredband innebär en väsentlig teknisk utveckling, men bredband kan inte anses nödvändigt för alla samhällstjänster. För en del av dessa räcker smalbandsöverföring (med 56 eller 28 kbit/s). Även med en tydlig ökning av takten i utbyggnad av bredband kommer det rimligen att ta lång tid innan merparten av svenska medborgare har tillgång till bredband. Det är viktigt att staten upprätthåller en teknikneutralitet i sitt eget agerande.
Det finns allt fler uppgifter som tyder på att de bredbandspengar som står till regeringens förfogande används på ett sätt, så att privata alternativ väljs bort till förmån för kommunala bolag. Resultatet av en sådan utveckling främjar inte nödvändigtvis företag och privatpersoner i glesbygder. Tvärtom skulle en starkare satsning på att bygga ut bredband i glest befolkade delar av landet möjliggöras, om den ekonomiskt lönsamma utbyggnaden överläts åt marknaden. Omvänt kan det hävdas att den av regeringen förda politiken försenat denna utbyggnad, då resurser har använts för utbyggnad, som marknaden mycket väl kunnat sköta på egen hand.
Det finns också behov av att lyfta fram goda exempel på hur IT praktiskt medför att företag kan lokaliseras i glesbygd. Att IT ska innebära ett lyft för glesbygden har blivit ett mantra. IT-infrastrukturen är bara en av de många förutsättningar som måste till för att detta ska bli verklighet. Därför är det viktigt att belysa de exempel som finns och hur dessa bidragit till att förverkliga förväntade möjligheter.
Redan när licenserna för att driva det nya mobilnätet med UMTS, eller "3 G", delades ut kritiserade Folkpartiet förfarandet. Regeringen har valt vägen med statlig kontroll och planeringspolitik när det gäller bredbandets infrastruktur, när det gäller digital TV och när det gäller det mesta av socialdemokratisk media- och IT-politik. Folkpartiet förordade i stället en s k auktionsmodell, vilket för övrigt också förordades av statens egen utredare i frågan.
När NMT-nätet inom kort kommer att fasas ut aktualiseras frågan om en fungerande mobiltelefonitäckning i de glesast befolkade delarna av vårt land. Det kommer med stor sannolikhet att visa sig vara för dyrt att ordna 3 G-täckning i dessa områden. Den s k WCDMA-teknologin (Wideband Code Division Multiple Acess) kan då vara ett effektivt och billigt alternativ, vilket bör beaktas i den fortsatta hanteringen av mobiltelefoniutbyggnaden.
Det är viktigt att konkurrensen värnas och övervakas inom IT-sektorn.
I regeringens proposition om lag om elektronisk kommunikation m.m. (prop. 2002/03:110) föreslogs att Post- och telestyrelsen (PTS) också skulle kontrollera tillämpning och tvister inom den nya lagens område. I samband med riksdagens behandling av propositionen hävdade Folkpartiet liberalerna - i likhet med flera remissinstanser - att det är ett principiellt problem med att samla normerande, verkställande och dömande funktioner inom en och samma myndighet. Starka skäl talade redan då för, att ge Konkurrensverket uppgiften att kontrollera tillämpning och bedömning av tvister inom lagens område. Arrangemanget med PTS som ansvarig även för detta sågs som tidsbegränsat. Det är nu dags att skilja de olika funktionerna och att lägga den kontrollerande funktionen på Konkurrensverket.
Sverige är ett ledande mobiltelefonland. Tyvärr är konkurrensen fortfarande mycket begränsad. Kostnaderna för mobilsamtal, SMS-meddelanden och andra mobiltelefonitjänster är fortfarande betydligt dyrare i vårt land än i våra grannländer. Detta måste snarast åtgärdas genom en mer effektiv konkurrensövervakning. Det är överhuvudtaget mycket svårt för den enskilde konsumenten att kunna jämföra olika delar av prissystemet för att därmed kunna göra en helhetsbedömning av affärsuppgörelsen med leverantören.
Inom EU förbereds sedan 2000 ett direktiv om s k mjukvarupatent (Directive on the Patentability of Computer Implemented Inventions). Kommissionens ursprungliga förslag har mött hård kritik också från Folkpartiet för att gå för långt i möjligheterna att ta patent på mjukvara. Det är ännu inte klart när, och i vilken form, förslaget kommer upp till slutgiltig behandling.
Det handlar här om att bevaka gränsdragningen mellan upphovsrätt och patentskydd. Mjukvara ska i allmänhet inte vara patenterbar. Däremot är det viktigt att det måste finnas en möjlighet att bevilja patent för nya uppfinningar, där mjukvara är en del av den tekniska lösningen. I de fall där patent - där programvara ingår - beviljas, ska patentskyddet vad gäller programvaran enbart avse programvarans användning för att lösa just det tekniska problem, som uppfinningen som helhet tar sikte på. Att t ex en algoritm ingår i en programvara, som i sin tur är en beståndsdel i en patentskyddad uppfinning, innebär inte att algoritmen i sig är skyddad. Det som skyddas är det som programmet ska utföra. Den fria programvaruutvecklingen ska inte motarbetas.
Många olika projekt har bedrivits i syfte att utveckla en ny myndighetsroll som bättre tar tillvara den nya teknikens möjligheter och medborgarnas intressen. Det senaste arbetet är 24-timmarsmyndigheten, med vägledning, handlingsprogram och erfarenhetsutbyte mellan olika myndigheter som bedriver utvecklingsprojekt. Folkpartiet liberalerna välkomnar denna arbetsform. Det har lett fram till en rad dokument med bland annat vägledningar och standarder. Detta är ett viktigt ansvar som måste utvecklas vidare.
Den positiva effekten av en väl fungerande 24-timmarsmyndighet är dubbelsidig. Myndigheten görs mer tillgänglig för medborgaren vid tidpunkt och i former som bättre passar medborgaren, samtidigt som det gör verksamheten mer effektiv och frigör resurser inom myndigheten som i högre utsträckning kan användas vid medborgarens behov av direkt personlig kontakt med myndigheten.
24-timmarsmyndigheten är dock ännu bara i sin linda. Bara ett fåtal myndigheter har ännu utvecklat sin tillgänglighet genom IT för medborgarna på ett tillfredsställande sätt. Riksrevisionen har i rapporten "Vart tog 24-timmarsmyndigheten vägen?" (RIR 2004:19) pekat på att regeringens styrning av myndigheternas arbete med att införa elektronisk förvaltning har varit otydlig. Regeringen har enligt rapporten valt att låta myndigheterna agera självständigt, vilket lett till att man prioriterat enklare informationstjänster som ger ökad intern kostnadseffektivitet. Reformens syften hotas enligt Riksrevisionen av att myndigheterna inte prioriterat bättre service för medborgare och företag. Regeringen har inte heller skött sin information till riksdagen på ett tillfredsställande sätt.
Inför den IT-proposition som kommer våren 2005 finns anledning att överväga ytterligare åtgärder för att påskynda utvecklingen dithän, att hela det offentliga Sverige ska vara möjligt att nå via nätet för den enskilde medborgaren. Ett mål kunde vara att varje myndighet ska ha byggt upp en fungerande 24-timmarsfunktion senast den 1 juli 2006. Det skulle vara ett verkningsfullt instrument att påskynda utvecklingen av Sverige till ett modernt IT-samhälle.
Idag saknas ett nationellt, övergripande ansvar för strategiska frågor om innehållsstandarder med mera. Som ett exempel kan nämnas att är ett av de problem som ännu inte lösts vid försöken att bygga upp ett system för säker informationsöverföring mellan landets sjukhus är att det inte finns några standarder för journalskrivning. När det gäller tekniska standarder för kommunikation finns ett tydligare ansvar, men för informationsinnehållet saknas detta ansvar. Det betyder också att de standarder som utvecklas, till exempel för elektronisk offentlig upphandling, inte tas tillvara på det sätt som är önskvärt. Detta är ett problem som regeringen bör göras uppmärksam på.
Informationstekniken och framför allt Internet innebär nya utmaningar för konsumenterna. Det finns en rad konsumentfrågor av utpräglad IT-karaktär som ingen offentlig myndighet idag tar helhetsgrepp på. Post- och telestyrelsen, Datainspektionen, Konkurrensverket, Konsumentverket och andra myndigheter sköter olika delar.
Det finns, anser Folkpartiet, ett behov av en speciell servicemyndighet för IT-frågor. Denna skulle i första hand svara på frågor och ge service. En jämförelse kan vara Regeringskansliets EU-information inför EU-inträdet. En sådan ny myndighet, Nätverket, bör inrättas och ges en sammanhållen och servicebetonad roll gentemot konsumenten av IT, privata användare, organisationer, företag och myndigheter. Verksamheten bör läggas inom Konsumentverket och förstärka verkets IKT-kompetens (Informations- och KommunikationsTeknologi).
När de traditionella deltagandeformerna (möten, demonstrationer, namninsamlingar med mera) tappar mark krävs nya metoder för att manifestera politiska åsikter och kanalisera politiskt engagemang. Den nya informationstekniken har fått ett stort genomslag inom näringslivet, massmedierna, utbildningen och forskningen. I politiska sammanhang utnyttjas dock knappast dess fulla potential - ännu.
Informationstekniken kan inte ersätta de etablerade kanalerna men utgör ett värdefullt komplement. I det moderna samhället är tid en bristvara. Med hjälp av ny teknik får fler människor - inte minst unga människor för vilka IT-tekniken är mer bekant än de politiska strukturerna - nya möjligheter att deltaga i den politiska processen. Avståndet mellan väljare och valda krymper.
Myndigheter och institutioner måste ta till sig informationstekniken. I kommuner och landsting bör det till exempel vara självklart, att protokoll från fullmäktiges sammanträden liksom gärna också förberedande promemorior och partipositioner, läggs ut på Internet. Folkpartiet liberalerna välkomnar lokala initiativ att mer direkt använda Internet som ett kommunikationsmedel i processen för opinionsbildning och beslutsfattande. Det är till exempel fullt möjligt att genomföra lokala opinionsmätningar, inom ett visst område i en kommun, för att inom detta utröna medborgarnas uppfattning om t ex en ny detaljplan.
Folkpartiet liberalerna välkomnade förslaget från Riksdagens revisorer angående återspegling av lagstiftningen i rätts- och samhällsinformationen (2002/03:RR20 Riksdagens revisorers förslag angående ordning på rätten). Vi delar revisorernas uppfattning att en rad åtgärder måste vidtas för att utveckla rättsinformationssystemet: att systemet förses med ett märkningssystem så att det går att följa regelverket från lag via förordning till tillämpningsföreskrifter, att regeringen utformar ett system för att ange vilken eller vilka lagar regeringen grundar sina förordningar på, att regeringen utformar en ordning för hur kommunala författningar inom olika lagstiftningsområden ska kunna ingå i rättsinformationssystemet samt att regeringen utarbetar förslag till hur EG-rätten ska kopplas till rättsinformationssystemet. Vi menar att dessa åtgärder är angelägna för att göra beslut lättare tillgängliga för medborgarna, vilket i sin tur stärker demokratin.
Det är särskilt viktigt att personuppgiftslagens konsekvenser för möjligheterna till samhällsinformation på Internet uppmärksammas. Vissa kommuner har en ytterst restriktiv tolkning av personuppgiftslagen och vägrar därför att ens publicera namnen på kommunfullmäktigeledamöter på kommunens hemsida, såvida inte dessa uttryckligen lämnat sitt tillstånd. Det är inte rimligt att någon skall kunna utöva ett förtroendeuppdrag anonymt. Regeringen bör därför ge Datainspektionen i uppdrag att aktualisera denna fråga med Kommunförbundet eller annan lämplig part.
Användning av Internet är ojämn. Enligt SCB (2003-01-31) användes Internet under 2002 av 97 % av ungdomar i åldrarna 16-24 år, men bara av 20 % i åldrarna 65-74 år. Det är uppenbart att här finns en klyfta som är besvärande. Internet och datorer behövs för kreativa fortsatta samhällsgärningar i mogen ålder, men det behövs också för samhällsservicen. 24-timmarsmyndigheten ska nu vidareutvecklas och göras allt mer lättillgänglig. Alla myndigheter ska föra ut sin service över nätet. Äldre som inte har tillgång till Internet riskerar här att hamna vid sidan av liksom att i brist på tillgång till moderna kommunikationskanaler hindras från att ta aktiv del i samhällsdebatten. Den demokratiska dialogen ska omfatta alla.
Det är i det sammanhanget viktigt att beakta IT-tillgänglighet vid all planering av äldreboende i olika former. Den som av åldersskäl drabbas av funktionsnedsättning ska inte samtidigt drabbas av sämre tillgång till information och service. Kontakt med myndigheter, serviceutbud och vårdinrättningar bör tvärtom underlättas genom fungerande tillgång till IT-teknikens möjligheter.
Ideella rörelser som främjar utbildning och kunskapsspridning om Internet gör en viktig samhällsinsats. Här finns t ex SeniorNet Sweden, som bl.a. i samarbete med folkbiblioteken ordnar många sammankomster för förkovran rörande IT. Ett motto är att Äldre lär Äldre, och många av SeniorNets medlemmar, i de 50 klubbar som finns landet runt, utför viktiga gärningar med att sprida sitt kunnande till mindre erfarna seniorer. En sådan gärning är mycket viktig för de äldre.
Ideella rörelser som denna lider ofta av resursbrist. De passar ofta inte in i de befintliga stöden till ideella organisationer, då medlemmarna kan vara geografiskt spridda, eller verksamheten är svår att inordna under någon "hatt" - studieförbund, ungdomsrörelser, social verksamhet eller idrott. Samhället bör stödja sådan utbildning genom riktade insatser till fromma för landets allt fler äldre. Olika former av stöd kan organiseras. Dessa insatser kan mycket väl vara tydligt lönsamma för riket som helhet, i och med de meningsfulla gärningar som därmed blir möjliga.
Det är angeläget att IT-tekniken görs tillgänglig för människor med olika slag av funktionshinder. IT kan på en rad sätt underlätta och fungera som hjälpmedel för funktionshindrade i deras kontakter med myndigheter, serviceutbud och vårdinrättningar. Det är likaså viktigt att utformningen av olika IT-lösningar underlättar för funktionshindrade att använda IT.
Lagring av information om besökare som potentiellt kan användas på ett integritetskränkande sätt är ett exempel på en fråga som rönt stor uppmärksamhet och diskuterats utifrån ett orimligt teknikorienterat och kortsiktigt perspektiv.
Lagen om elektronisk kommunikation är ett steg på vägen, men når inte fram till målet om teknikneutralitet. Vi menar att den tekniska utvecklingen steg för steg ökar möjligheterna att blicka in i medborgarnas privatliv, vilket innebär ett växande hot mot den enskildes integritet. Vi anser därför att det föreligger ett stort behov av en omfattande analys av grunderna för integritetsskyddets framtida utformning. Regeringen bör lägga fram förslag om förstärkning av skyddet för den personliga integriteten och snarast tillsätta en utredning rörande en generell teknikoberoende integritetslagstiftning. Detta bör ges regeringen till känna.
Den nya tekniken är också sårbar. Det finns många tekniska problem som ger upphov till stora samhällsekonomiska besvär och kostnader. Generellt finns ingen anledning att staten ska lägga sig i frågan om säkerhet annat än för de intressen som är genuint allmänna. Om medborgare och företag drabbas av virus eller andra skador som det är deras eget ansvar att skydda sig från är av ringa intresse för staten som lagstiftare. Dock använder staten sig i hög grad av samma standardteknik och programvaror som medborgare och företag. Statens handlande är därför inte utan betydelse för att minska samhällets sårbarhet generellt.
Genom teknikupphandling och tydligt kravställande kan statliga myndigheter möjliggöra att nya tekniska lösningar på olika säkerhetsfrågor blir allmänt tillgängliga. Det är också av vikt att staten har en tydlig policy för IT-säkerhetsfrågor så att myndigheter, institutioner och andra statliga aktörer kan handla medvetet och insiktsfullt. Vad här har sagts om statens roll som föregångare i frågor om IT-säkerhet genom en tydlig säkerhetspolicy bör riksdagen ge regeringen till känna.
Som en följd av riksdagens beslut med anledning av "Ett informationssamhälle för alla" tillskapades Krisberedskapsmyndigheten (KBM) för det övergripande ansvaret för skydd av samhället mot fredstida hot och risker.
Försvarets radioanstalt (FRA) har fått till uppgift att kontrollera IT-säkerheten hos vissa statliga företag och myndigheter med särskilt känslig information i säkerhets- eller försvarspolitiskt hänseende. FRA har nyligen varnat för att säkerheten hos dessa i flera fall är undermålig. Varningen understryker behovet av att frågan om IT-säkerhet och skydd mot informationsoperationer eller s k cyberbrott ges ökad uppmärksamhet.
Post- och telestyrelsen (PTS) fick i uppgift att svara för IT-incidenthanteringen i samhället. Sveriges IT-incidentcentrum (Sitic) är i drift vid PTS sedan 1 januari 2003. Sitic har sedan dess fått ökade möjligheter att sekretessbelägga rapporter som bedöms känsliga, vilket ska öka effektiviteten i och tilliten till dess arbete. Utvecklingen inom IT-säkerhetsområdet går snabbt och det är angeläget att verksamheten och dess förutsättningar utvärderas, så att högsta möjliga effektivitet i skyddet säkerställs.
I samband med riksdagens hantering av propositionen hävdade Folkpartiet liberalerna vikten av ett väl fungerande samarbete mellan den blivande incidenthanteringsfunktionen och motsvarande privata, då näringslivet ofta är måltavla för denna typ av intrång. Den centrala funktionen för bearbetning av statistik för incidenter skulle ha kunnat läggas hos t ex Näringslivets Säkerhetsdelegation, för att tillgodose näringslivets legitima krav på sekretess. En alltför myndighetsorienterad organisation riskerar att inte uppfattas kunna ge tillräckliga garantier om sekretess för att näringslivet ska kunna delta fullt ut. Vid en utvärdering av incidenthanteringen bör även denna frågeställning på nytt beaktas.
En särskild roll i säkerhetssammanhang har spridningen av vanliga meddelanden som i sig inte innehåller virus eller liknande, men som genom samordning mellan flera avsändare eller till sin blotta mängd utgör ett volymproblem för distributörer eller för den slutlige mottagaren. Spam kallas det när användaren får ta emot oönskad reklam. Mejlbombning är samordnade attacker mot mottagare i syfte att fylla deras distributionsmedia med en ohanterlig mängd meddelanden. Båda företeelserna utgör idag växande problem för allmänhet, företag och myndigheter. Här finns behov av mer verksam lagstiftning. Det är angeläget att tillsammans inom EU söka påverka andra länder - inte minst USA varifrån mycket av denna verksamhet kommer - till en reglering av dessa företeelser.
Det finns en utbredd oro kring riskerna med strålning från masterna som krävs i det nya mobiltelefonisystemet och även från telefonerna själva. Från myndighetshåll har oron hittills i stort sett negligerats och det enda offentliga budskapet har varit att det inte finns någon fara att oroa sig över. Statens strålskyddsinstitut SSI hävdar att telefonerna är ofarliga eftersom de ligger under de rekommendationsnivåer som industrin själv varit med och tagit fram. När det offentliga budskapet konfronteras med mediala rapporter om forskningsrön som tyder på att det finns faror, resulterar det i en risk för ökad misstro mot myndigheternas trovärdighet.
En rad rapporter om att radiostrålning från mobiltelefoner kan orsaka nervskador, cellförändringar och cancer har kommit tätt de senaste åren. Men resultaten är omtvistade och det finns lika många forskningsrapporter som tyder på att telefonerna är ofarliga. Ingen kan idag med vetenskapliga metoder avgöra om mobiltelefonin är farlig eller ofarlig. Blotta mängden av varningar och forskningsrapporter som tyder på negativa biologiska effekter bör dock leda till eftertanke.
Vi har helt enkelt för lite kunskap för att veta någonting säkert om mobiltelefonernas hälsorisker idag. Folkpartiet liberalerna har ingen uppfattning om hur stor faran är. Det är en vetenskaplig fråga. Men vi menar att människors oro måste tas på allvar. Därför menar vi att en offentlig kommission som kartlägger gjorda forskningsinsatser, bedömer och sammanställer resultaten och eventuellt ger nya, kompletterande uppdrag, bör inrättas. Riksdagen bör hos regeringen begära att en sådan kommission snarast tillsätts.
Tekniska investeringar, såsom bl a infrastruktur, bredband och mängden datorer i samhället, börjar bli tillräckligt många för att tekniken ska kunna användas effektivt.
Även om den tekniska utvecklingen ej går att förutse, så kommer den utrustning som finns idag att kunna användas under många år framöver.
Nu är det dags att fokusera på innehåll, tjänster, användbarhet samt hur kvalitet och tillgång till information ska hanteras. Dagens utmaningar för att uppnå morgondagens system är att skapa interaktivitet mellan olika områden.
Vi har idag stora informationsmängder på Internet, i databaser hos myndigheter bibliotek m.m. Det är information som kan behöva vidareutvecklas och förädlas som underlag för morgondagens tjänster. Möjlighet att kunna granska kritiskt, att kunna sovra och att vidareförmedla informationen är nödvändigt. Därför är arbetet med standarder, enhetlighet i terminologi, intelligens och struktur i systemen av högsta vikt. Med det arbetet kommer informationssökandet att underlättas och därmed kunna utnyttjas effektivare.
Den informationsinriktade utbildning som genomförs i högskolor och universitet bör inventeras. Offentligt stödd forskning och utveckling på området bör kartläggas och en utveckling är nödvändig. Skapa utvecklingsmiljöer mellan det offentliga och näringslivet, där framsteg för både offentlig sektor, såväl som nytta för näringslivet kan ske. Integration av tjänster mellan myndigheter och företag kan vara ett lyft för båda parter.
Det är angeläget att rätten till IT som verktyg skall vara på lika villkor för alla.
Tillgängligheten skall på olika sätt vara möjlig att anpassa, både tekniskt och funktionsmässigt så att även grupper som har svårt med tillgänglighet skall underlättas.
Det är glädjande att rapporter visar att det numer är relativt jämställt mellan kvinnor och män, medan det är angeläget att ta fasta på de orsaker som ligger bakom att ursprungsfaktorn visar en betydande skillnad. Vi kan inte tolerera att grupper i samhället ställs utanför de möjligheter som informationsteknologin bjuder.
Folkpartiet liberalerna avser att återkomma i samband med regeringens IT-proposition nästa vår och utveckla dessa tankar samt även peka på ett bredare framtidsscenario.
|
Stockholm den 5 oktober 2004 |
|
|
Christer Winbäck (fp) |
|
|
Erling Bager (fp) |
Eva Flyborg (fp) |
|
Runar Patriksson (fp) |
Yvonne Ångström (fp) |