Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en översyn av lagstiftning om under vilka former som kontroll av färdbevis kan göras i olika kollektivtrafikslag.
Att personer försöker åka kollektivt utan att betala är ett tidlöst fenomen. Ett nytt fenomen, i alla fall i sin nuvarande omfattning, är däremot den omfattande opinionsbildning som bedrivs för att rättfärdiga fuskåkning, både som en moraliskt godtagbar handling för den enskilde och som en legitim politisk strategi för samhällsförändring.
Den omtalade och välbesökta webbplatsen Planka.nu kallar fuskåkningen för "en avgiftsstrejk" och illustrerar med pedagogiska filmer hur man kan ta sig förbi olika typer av biljettspärrar i kollektivtrafiken. På samma webbplats ges också plankaren goda råd om hur man klarar sig undan biljettkontroller, i vilka situationer det kan vara lämpligt att ljuga och vilka platser i kollektivtrafiken som är mest hårdbevakade. En tidigare motsvarighet till Planka.nu var den "plankningskassa" som drevs av Grön Ungdom i Stockholm 2001 och som av förbundets företrädare försvarades som en civil olydnadsaktion jämförbar med gårdagens aktioner för kvinnorösträtt och arbetarrättigheter.
Fuskåkning beskrivs i dessa sammanhang ofta som ett stöd i arbetet för nolltaxa, dvs. en kollektivtrafik som helt finansieras av skattemedel. Att fuskets enda märkbara effekt i själva verket är att dränera den skattesubventionerade kollektivtrafiken på mångmiljonbelopp talas det däremot tystare om.
I huvudstadsregionen beräknas fuskåkningen kosta Storstockholms Lokaltrafik (SL) cirka 200 miljoner kronor om året, att jämföra med biljettintäkter på 3,3 miljarder kronor årligen. Om dessa summor räknas om till vardagen motsvarar det att nästan 40 kronor av priset på ett 30-dagarskort utgör en sponsring av fuskåkandet. Situationen i Göteborg eller Malmö torde vara liknande.
Fuskåkningen kan inte lagstiftas bort, men landets kollektivtrafikföretag behöver ett tydligare stöd i lagstiftningen för att kunna motverka fusket. Ett problem är att lagarnas regelverk ger olika befogenheter för biljettkontroll i olika kollektivtrafikslag. Exempelvis har kontrollanter i pendeltågstrafik och annan järnvägstrafik befogenhet att hålla fast en person om det finns starka skäl att misstänka att han eller hon saknar färdbevis, medan detta inte är tillåtet på tunnelbanan i Stockholm eller spårvägarna i Göteborg.
En översyn behöver göras av lagen om tilläggsavgift i kollektiv persontrafik, ordningslagen och annan relevant lagstiftning i syfte att förbättra möjligheterna att beivra tjuvåkning. En utgångspunkt bör vara att ge kontrollanter på tunnelbana, spårvagnar och bussar befogenheter som motsvarar de som i dag gäller för kontrollanter i järnvägstrafik. Översynen bör också omfatta i vilka situationer som resenärer utan giltigt färdbevis är skyldiga att uppge sina personuppgifter, under vilka former som kontroll av färdbevisen kan göras vid passage ut från avgiftsbelagt område samt i övrigt de frågor som aktualiseras i samband med översynen.
I denna översyn ska också ingå att såväl nuvarande ordning som föreslagna ändringar granskas från effektivitets- och rättsäkerhetssynpunkt.
|
Stockholm den 30 september 2004 |
|
|
Martin Andreasson (fp) |