Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att tydliggöra att kommunerna ej skall bygga konkurrerande stadsnät där alternativ redan finns.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att tydliggöra sin hållning till att IT-politiken ej syftar till att kommuner skall ta steg upp i stadsnätens värdekedja och erbjuda tjänsteinnehåll.
Genom att gömma sig bakom regeringens IT-proposition håller ett stort antal svenska kommuner på att bygga upp monopolliknande strukturer för bredband runtom i landet. Privata nätägare har på ett par år fått orättvis konkurrens från skattesubventionerade kommunala stadsnät. Det kan inte ha varit regeringens avsikt när man presenterade bredbandssatsningen för fyra år sedan.
Debatten kring de kommunala stadsnäten har intensifierats under detta år. Det har kommit oroväckande signaler från flera håll i landet som visar på det orimliga i att kommunerna får statsbidrag för att bygga infrastruktur och därmed ta upp konkurrensen med privata nätbolag. Det svenska telenätet avreglerades 1996 och ett par år senare påbörjas på det här sättet ett nytt orimligt offentligt monopolbyggande i form av kommunala stadsnät.
Stadsnäten ska tillgodose att medborgarna ges tillgång till fiber för att kunna koppla upp sig på Internet via bredband och på sikt ett antal tjänster i form av IP-telefoni och TV-sändningar. Det är en god tanke och regeringens intentioner var just att skattesubventioneringen skulle påskynda utbyggnaden av fibernätet i glesbygd. Merparten av satsningarna som gjorts på stadsnäten ligger dock inom tätortsområden som privata aktörer visat intresse för eller där nät redan finns. Regeringens satsning har således lett till att skattebetalarna finansierat utbyggnaden av parallella nät i stället för nya nät till glesbefolkade områden. I många fall har alltså stadsnäten byggts upp som konkurrenter till privata nät. Detta står i rak motsats till infrastrukturminister Ulrica Messings uttalanden om att bredbandsstöden inte ska snedvrida konkurrensen och att pengarna ska användas på ett kostnadseffektivt sätt. Det är en mycket tveksam utveckling där man kan ifrågasätta användandet av skattemedel.
Stadsnäten har i flera fall slagit undan benen för privata aktörer som velat bygga ut fibernätet eftersom det kommunala nätet bundit upp kommunala och landstingsägda företag och organisationer. Skolor, daghem, sjukhus, bibliotek, förvaltningar etc. utgör en mycket väsentlig del av kundbasen vid nätutbyggnad. Om dessa redan är uppkopplade mot ett kommunalt nät saknas ofta incitament för privata aktörer att bygga ut nätet till glesbygd eller mindre orter.
Som om inte detta vore nog har ett antal kommunala stadsnätsbolag valt att inte nöja sig med att enbart vara nätägare. Man har på eget initiativ tagit ett steg längre upp i värdekedjan och vill nu även erbjuda tjänsteinnehåll. Det står i strid med de villkor som riksdagen satt upp för att man ska få del av statsbidragen.
I stället för att vara en offentlig aktör som tillgodoser kommuninvånarnas behov av att få tillgång till fibernät har stadsnäten snarare kommit att bli ett hinder för utvecklingen. Kommunerna ska inte ägna sig åt sådana affärer som det privata näringslivet kan sköta. Det vore bättre om man satsade skattemedel på de områden där privata företag inte vill investera till följd av bristande lönsamhet. Tillsammans kan kommunala nät och privata nätägare se till att hela Sveriges befolkning får tillgång till den nya tekniken snabbare. Men då får inte kommunerna rycka undan förutsättningarna för ett sådant samspel genom egen monopoliseringsiver.
|
Stockholm den 5 oktober 2004 |
|
|
Kenneth Lantz (kd) |