Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att stärka regionernas makt, för tillväxtens och välståndets skull.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utbyggnad av E 6, riksväg 45, E 20 och riksväg 40.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om satsningar på bärighet, tjälsäkerhet och rekonstruktion i Dalsland och Sjuhärad.
Den svenska tillväxten är ingenting annat än summan av tillväxten i landets regioner. Eftersom regionernas näringslivsstruktur och därmed ekonomiska konjunkturcykel är i olika fas, måste också den politik som har med tillväxt att göra anpassas till regionala förutsättningar.
Ofta när olika intressenter debatterar Sveriges tillväxt, görs detta utifrån ett nationellt perspektiv. I debatten låter det som om hela Sverige är en och samma arbetsmarknad, med samma struktur på näringslivet och med företag som befinner sig i samma konjunkturfas. Såär det naturligtvis inte. Sveriges tillväxt är inget annat än summan av den tillväxt som skapas i landets olika regioner. Ju fler regioner som har en stark och expansiv ekonomi, desto bättre för Sverige. Fler ekonomiskt starka regioner är bra också för Sveriges svagare regioner.
Gemensamt för företag och företagare i hela Sverige är det övergripande näringslivsklimatet: det kan handla om ett skattesystem som gynnar tillväxt och en politik för de offentliga utgifterna som skapar sunda finanser och rimliga räntenivåer. En lång rad politiska frågor som är betydelsefulla för affärsklimatet ligger med rätta på nationell nivå.
Andra beslut, och det här blir allt tydligare, ligger på en nivå där den nationella nivån är för långt ifrån den verksamhet som besluten omfattar. För dessa politiska frågor är det den regionala nivån som är mest lämplig.Exempel på politiska sakområden som till sin karaktär är typiskt regionala är infrastruktur och kompetensförsörjning. Infrastruktur och kompetensförsörjning är dessutom frågor som har ett avgörande inflytande över de svenska regionernas möjlighet att hävda sig på världsmarknaden. Inte bara mätt i form av marknadsandelar, utan också mätt i form av hur väl regionerna står sig i kampen om kompetensen.
Försöken som pågår i Västra Götaland och Skåne, där direktvalda regionala församlingar har fått överta en del av den makt över regional utveckling som länsstyrelserna sköter i övriga Sverige, uppfattas som positiva av de inblandade. Regionens politiker har kunnat samarbeta mer målinriktat och på ett mer övergripande sätt än tidigare, framför allt inom infrastrukturfrågorna. En stor anledning till de stora framgångarna har just varit att regionen själv fått ansvar för fördelningen av resurserna till de regionala vägarna.
Västra Götalandsförsöket visar att det med makt över resurserna också följer en politisk vilja att agera ansvarsfullt. Regionpolitikerna har tagit av sig gamla geografiska och ideologiska skygglappar, och samarbetar för regionens bästa. De två viktiga detaljer som åstadkommit förändring är en gemensam församling och en gemensam budget. Så när nu Ansvarskommittén formellt får uppdraget att utvärdera regionförsöken i Västra Götaland och Skåne, och parallellt med det också ska ta ställning till om det är acceptabelt att ha olika former för beslutsfattande i regionala utvecklingsfrågor, är det något av en besvikelse. Regeringen är helt enkelt för defensiv.
Om det fungerar och upplevs som positivt med direktvalda församlingar i västra och södra Sverige, är det mycket som talar för att organisationen fungerar lika bra, och upplevs lika positivt, i andra delar av landet. Frågan borde inte vara om det går att lära något av de regionala demokratiförsöken, utan hur resten av Sveriges regioner ska kunna dra nytta av de framsteg som gjorts. Ansvarskommittén borde i sina nya direktiv få i uppgift att undersöka vilka tillväxtgenererande politikområden som måste ligga kvar på nationell och kommunal nivå, och vilka som borde flyttas över till nya regionala nivåer. Förmodligen kommer,som ovan nämnts, infrastrukturens och kompetensförsörjningens regionala logik att tala för att dessa områden, i viss mån, bör förflyttas till regionerna. Det gäller att Ansvarskommittén ser på samhällsbygget i dess funktion som skapare av tillväxt. Det ska vara utgångspunkten för det nya samhället - och i det bygget måste det finnas regioner med makt över tillväxten. Tillväxten har en regional logik.
Utbyggnaden av såväl väg- som järnvägsnät i Västra Götaland har av olika skäl blivit eftersatt. Bristerna på E 6, riksväg 45, E 20 och riksväg 40 är redan i dagsläget stora samtidigt som trafiken, inte minst godstransporterna, växer kraftigt. Flera vägar i Västra Götaland tillhör landets mest olycksdrabbade. Kapaciteten på järnvägarna - Norge/Vänernbanan, Västra Stambanan, Kust till kust-banan och Västkustbanan - in mot och genom Göteborg i kombination med nuvarande säckstation är otillräcklig och ett hinder för en önskad utveckling av tågtrafiken. Bland annat gäller detta för utbudet av regional trafik där det finns en politisk vilja i Västra Götaland att satsa på en kraftfull utveckling av den spårbundna kollektivtrafiken.
Väg- och järnvägsanknytningarna till de nationellt viktiga målpunkterna Göteborgs hamn och Landvetter flygplats har påtagliga brister.
En av de starkaste möjligheterna att stimulera den ekonomiska tillväxten ligger i att förbättra infrastruktur och trafikutbud så att kundunderlag och arbetsmarknad vidgas genom s.k. regionförstoring. I Västsverige finns en stor potential för regionförstoring framför allt genom utbyggnad av järnvägssystemet. Exempelvis kan arbetsmarknaderna i Varberg, Borås, Trollhättan/Vänersborg och Uddevalla integreras med arbetsmarknaden i Göteborg och på så vis både stärka tillväxten och sprida den till fler geografiska områden. Vidgade arbetsmarknader bidrar också till ökad jämlikhet.
En fråga som är viktig för regionen är även satsningarna på bärighet, tjälsäkring och rekonstruktion som numera inryms i Vägverkets planering. Behovet i vår del av landet är särskilt stort i Dalsland och Sjuhärad. Tyvärr sker fördelningen av medel för att förbättra bäringen i allmänhet utefter var vägarna befinner sig rent geografiskt i stället för att utgå från vägens kvalitet. Eftersom Dalsland och Sjuhärad inte är klassificerade som "skogslän" blir därför dessa två områden förfördelade vid fördelningen av pengar.
Konsekvenserna av den otillräckliga transportinfrastrukturen i Västra Götaland blir lägre tillväxt, onödiga trafikolycksoffer, sämre miljö och ökade svårigheter att uppfylla miljökvalitetsnormerna.
|
Stockholm den 3 oktober 2004 |
|
|
Claes Västerteg (c) |
|
|
Åsa Torstensson (c) |
Annika Qarlsson (c) |
|
Birgitta Carlsson (c) |