Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att NTF:s befintliga anslag i större utsträckning fördelas som allmänna verksamhetsbidrag i stället för projektbundna medel.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att frivilligorganisationer, som arbetar för att de transportpolitiska målen skall nås, skall kunna söka verksamhetsbidrag.
Det övergripande transportpolitiska målet är att säkerställa en samhällsekonomisk, effektiv och långsiktigt hållbar transportförsörjning för medborgarna och näringslivet i hela landet. Riksdagen har också antagit sex delmål som anger ambitionsnivån på lång sikt inom respektive område.
De sex delmålen är: ett tillgängligt transportsystem, en hög transportkvalitet, en positiv regional utveckling, ett jämställt transportsystem, en säker trafik och en god miljö.
Statens Institut för Kommunikationsanalys (SIKA) gör på regeringens uppdrag fortlöpande utvärderingar om hur de transportpoltiska delmålen uppfylls. Under de senaste åren har institutet påvisat att etappmålen är alltför diffusa för att man ska kunna utvärdera om utvecklingen går åt rätt håll. Man har också varnat för att där målen är mätbara har utvecklingen gått i fel riktning. I den senaste rapporten, maj 2004, konstaterar SIKA att utvecklingen inom flera områden går åt fel håll. När det gäller miljön blir möjligheten att nå etappmålet 2010 alltmer avlägsen. Koldioxidutsläppen ökar i stället för att minska. När det gäller delmålet "en säker trafik" visar utvecklingen en svag minskning av antalet döda i trafiken, men det är långt ifrån etappmålet för 2007 om högst 270 dödade. Jämställdhetsmålet saknar etappmål och är svårt att utvärdera, men både Vägverket och Banverket visar att kvinnor är underrepresenterade i beslutsorgan och arbetsgrupper. Måluppfyllelsen när det gäller de transportpolitiska målen är alltså i många fall svag eller dålig.
Beträffande tre av målen - tillgängligt transportsystem, hög transportkvalitet och en positiv regional utveckling - finns starka ekonomiska och regionala intressen som driver opinionen och påverkan både mot allmänhet, medier och politiska beslutsfattare. De övriga målen - säker trafik, god miljö och jämställdhet - understöds inte på samma sätt av ekonomiskt starka särintressen. För att transportpolitiken ska bli framgångsrik även på dessa områden krävs inte minst ett aktivt folkbildningsarbete kring trafiksäkerhet, miljöpåverkan och jämställdhet.
Det krävs stora krav på infrastrukturplanerare och ekonomiska styrmedel för att nå målen i transportpolitiken. Men det krävs också insatser av annan art. En stor del av ansvaret ligger på trafikanterna och deras beteende. För att nå flera av målen krävs en attitydförändring hos trafikanterna. Där har visserligen staten ett ansvar men det stora opinionsarbetet görs av andra aktörer.
År 1934 bildades Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande (NTF) med syfte att verka för höjd trafikkultur och ökad trafiksäkerhet i Sverige. NTF har alltsedan starten nått stora framgångar i opinions- och folkbildningen. NTF:s trafikmaningar i radio, lärarhandledningar, kampanjer för reflexer, bilbälten och varningstrianglar, och inte minst Barnens Trafikklubb med Anita och Televinken, har tidigare gett gott resultat och utmynnat i en manifestation för medborgerlig kampvilja för en säker trafik.
NTF får bidrag från staten för sin verksamhet. Finansieringsmodellen bygger på att verksamheten godkänns av Vägverket centralt. Detta begränsar NTF:s möjlighet att ha en fristående roll. Vägverket kan, genom att det ansvarar för projektmedelsgivningen, också styra inriktningen av NTF:s verksamhet. En allt hårdare styrning med nationella projekt tvingar fram en likartad verksamhet i hela landet. Olycksmönster skiftar dock över landet och man kan ju fundera över hur effektivt arbetet med attitydpåverkan blir om man tvingas genomföra samma verksamhet överallt. Verksamheten borde skifta beroende på den regionala olycksbilden. Då det gäller att utveckla metoder för attitydpåverkan är det av intresse att kunna arbeta med lokala och regionala variationer. Detta är svårt, då anslagen i allt större omfattning kommer som ämnesbundna projektmedel. För en långsiktig planering krävs också en säkerhet och visshet om storleken på de närmaste årens medel.
NTF:s stora styrka är rollen som paraplyorganisation inom trafiksäkerhetsarbetet. Paraplyrollen innebär att man tillvaratar trafiksäkerhetsintresset inom organisationer som egentligen har andra huvudmålsättningar för sin verksamhet. Om förutsättningarna för denna typ av organisation inte förstärks, kommer man att tappa ett fantastiskt nät av frivilliga som, i stort sett på ideell basis, hjälper samhället att sprida goda exempel på hur man kan förbättra säkerheten i trafiken. NTF har varit mycket framgångsrik i det avseendet. NTF har ett stort och övergripande ansvar för attityd- och påverkansarbete som måste stärkas.
Vi föreslår därför att NTF:s befintliga anslag i större utsträckning fördelas som allmänna verksamhetsbidrag i stället för projektbundna medel.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Sedan många år lämnar staten alltså ett betydande ekonomiskt stöd på trafiksäkerhetsområdet. På motsvarande sätt bör staten stötta det ideella folkbildningsarbetet som sker inom miljö- och jämställdhetsområdet.
Många ideella organisationer utför ett stort arbete som ligger i linje med de transportpolitiska målen. Här ska bara några några presenteras:
Svenska Naturskyddsföreningen (SNF) är sedan decennier Sveriges mest inflytelserika miljöorganisation. Sedan starten 1909 har organisationen utvecklats till att bli en bred och folkbildande förening. Dess styrka är mängden av medlemmar och aktiva lokalföreningar över hela landet. Ett av de sakområden som SNF utarbetat ett policydokument över är trafikområdet, eftersom transportsektorn är en dominerande källa till flera miljöproblem och den snabbast växande källan till de ökande koldioxidutsläppen. SNF når en bred krets av människor och får ut sitt budskap genom att sätta press på politiker, jaga miljöbovar och informera genom tidskrifter, böcker och genom att arrangera debatter och konferenser. Genom samarbetsprojekt med andra organisationer når man en ännu större publik.
Nätverket för kvinnor i transportpolitiken är en relativt nystartad organisation som bildades i maj 2002 för att bidra till att förverkliga det då nya transportpolitiska delmålet om ett jämställt transportsystem. Målet är ett jämställt transportsystem som är utformat så att det svarar mot både kvinnors och mäns transportbehov. Kvinnor och män ska ges samma möjligheter att påverka transportsystemets tillkomst, utformning och förvaltning och deras värderingar ska tillmätas samma vikt.
Under de år som nätverket funnits har man anordnat träffar och seminarier för att lyfta fram de kvinnor som i dag finns inom Transportsverige. Det har också fungerat som en mötesplats för diskussion och information. Transportsektorn upplevs av många som en utpräglat manlig bransch och många av de ledande befattningarna inom området innehas av män. Redan nu finns över 100 kvinnor i nätverkets talarlista som kan föreläsa om transportpolitik. Med nätverket som bas har det varit lättare att nå en position i den manliga transportvärlden. Den kvinnliga synen och värderingar ska lyftas fram och jämställas med männens, enligt målet om ett jämställt transportsystem. Därför bör organisationer som arbetar med jämställdhetsfrågor inom transportpolitiken uppmuntras och stärkas.
För att nå de transportpolitiska målen krävs att alla goda krafter samverkar. År 2002 startade arbetet för nationell samling. Syftet var främst att få trafikanterna att ta sin del av ansvaret för trafiksäkerheten genom ändrat beteende. I den nationella samlingen, som hållits ihop av Vägverket, ingår representanter för myndigheter, organisationer och företag som berörs av vägtrafikfrågor. I uppdraget ingår att komma med förslag om åtgärder och metoder för att sprida information och få acceptans hos svenska folket. För att det ska lyckas måste hela Folkrörelsesverige engageras. Folkbildningen måste få en renässans. Nu gäller det att skapa opinion kring frågor om trafiken i Sverige.
Mot denna bakgrund bör ett nytt stöd för information kring transportfrågor med anknytning till inte bara säkerhet utan också miljö och jämställdhet inrättas. Till de som bör få stöd hör organisationer med mera renodlad inriktning på dessa områden, som de ovannämnda SNF och Nätverket för kvinnor i transportpolitiken. Hit hör också Gröna Bilister och Miljöförbundet Jordens Vänner. Men även andra organisationer som t.ex. bildningsförbund, fackföreningar, nykterhetsföreningar och trossamfund. Dessa bör ges möjlighet att få stöd för informationskampanjer om vad som krävs för att klara de transportpolitiska målen.Vägverket har ett anslag som bekostar sektorsuppgifter kring samlande, stödjande och pådrivande insatser inom trafiksäkerhet och miljö. Vi föreslår att frivilligorganisationer som arbetar för att de transportpolitiska målen ska nås, ska kunna söka verksamhetsbidrag inom ramen för detta anslag.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
|
Stockholm den 2 oktober 2004 |
|
|
Karin Thorborg (v) |
|
|
Karin Svensson Smith (v) |
Sten Lundström (v) |
|
Owe Hellberg (v) |
Kjell-Erik Karlsson (v) |
|
Sven-Erik Sjöstrand (v) |