Riksdagen begär att regeringen återkommer till riksdagen med förslag om ett obligatoriskt båtförarcertifikat som bygger på en fastställd utbildning.
Antalet snabba fritidsbåtar har ökat markant i Sverige under de senaste åren. Moderna, planande skrov tillsammans med allt starkare motorer har medfört att alltfler fritidsbåtar har mycket höga topp- och marschfarter, ofta betydligt över 30 knop. Till detta kommer att antalet stora, tunga och likväl snabba båtar blir allt större. Antalet tillbud och olyckor har enligt sjöpolisen efterhand tilltagit.
En allt större trängsel i populära skärgårds- och insjöområden tillsammans med blandningen av snabba, långsamma, stora och små farkoster (segelbrädor, jollar, kanoter etc.) gör det uppenbart att en grundläggande förarkompetens är nödvändig, åtminstone för förare av snabba båtar.
För närvarande finns i Sverige inga krav på särskild kompetens eller lägsta ålder för att få framföra en båt som har en längd understigande 12 meter eller en bredd mindre än 4 meter. Detta gäller oavsett toppfart, motorstyrka och deplacement.
En 10-åring kan utan hinder föra befäl över ett fritidsfartyg som är 15 x 3,99 meter, med det ansvar och de risker detta medför. Samma 10-åring kan lika lagligt sätta sig bakom ratten på en 3-tons motorbåt och köra i 50 knop. Han behöver inte ha någon utbildning. Han behöver inte känna till en enda sjövägsregel eller ett enda sjömärke. Han behöver inte veta vad som är styrbord och babord.
Behovet av utbildning har sedan länge noterats av de ideella båtorganisationerna. Nämnden för båtlivsutbildning har tillsammans med Sjöfartsverket sedan lång tid, på ett förtjänstfullt sätt, organiserat utbildning och examinerat ett mycket stort antal båtlivsutövare till "förarbevis". Denna utbildning har varit helt frivillig. Den uppskattas av försäkringsbolag som ger premiereduktion för försäkringstagare med denna utbildning. Utbildningen för förarbevis har hög ambition och är relativt omfattande, och innehåller moment som kanske inte är absolut motiverade för en obligatorisk utbildning. En ny skisserad utbildning måste vara inklusiv till sin karaktär och innehålla betydande moment av kultur- och attitydöverföring. Kostnaden måste hållas så låg att medborgarens ekonomi inte kommer att utgöra nya hinder för ett friluftsliv till sjöss. Självklart måste också rättssäkerheten garanteras genom överklaganderätt vid till exempel misslyckad examination och indragning av tillstånd.
Sedan länge har de övervakande myndigheterna, polis och kustbevakning, krävt ett "körkort" på sjön. Den första vinsten skulle givetvis vara att ökad kompetens omedelbart förebygger sjöolyckor och höjer säkerheten. Dessutom skulle ett obligatoriskt förarbevis, i någon form, skapa möjligheter för ingripande mot båtlivsutövare som struntar i sjövägsregler och uppträder hänsynslöst på sjön.
Det svenska båtlivet är emellertid inte homogent utan innebär en komplicerad blandning av alla typer av fartyg, allt från segelbrädor och kanoter till stora och dyrbara motorkryssare. Det är därför en mycket grannlaga uppgift att avväga olika aspekter och intressen inför införande av ett obligatoriskt båtförarcertifikat. En tänkbar utgångspunkt är att tillämpa de internationella sjövägsreglernas gränser och tillämpa "sjugränsen"; En högst sju meters båt som gör högst sju knop skulle då vara körkortsfri.
En obligatorisk båtförarutbildning måste rimligen begränsas till en mycket grundläggande nivå. Det är enligt vår mening naturligt att utforma regelverk i nära samråd med företrädare för båtlivet. Uppdraget att utfärda båtförarcertifikat kan lämpligen ges till en eller flera oberoende och ideella organisationer, till exempel Nämnden för Båtlivsutbildning. Utbildningen som sådan kan, enligt fastställda direktiv, bedrivas av de instanser som redan i dag sköter om förarbevisutbildningen, dvs. kursinstitut, båtklubbar, frivilliga krafter med flera.
En obligatorisk förarkompetens skulle kunna uppfattas som en frihetsbegränsning. Vår bestämda mening är den motsatta. Ett väl fungerande system för förarkompetens leder i stället till möjligheten att bevara friheten till fortsatt användning av många slags farkoster med olika slags egenskaper i många farter och farvatten. Ett fortsatt båtliv med alltfler tillbud och olyckor kommer annars att tvinga fram allt fler begränsningar. Begränsningarna kan bli legala inskränkningar, men också bli en följd av riskbild och försäkringspremier. Ett fortsatt fritt och säkert båtliv kräver kompetens.
Riksdagen avslog under förra riksmötet en motion med förslag om obligatorisk utbildning för förare av vissa fritidsbåtar. Trafikutskottet betonar i sitt betänkande TU12 vikten av en hög trafiksäkerhet för fritidsbåtstrafiken och ser i sitt ställningstagande positivt på den frivilliga båtförarutbildning som 8 000-9 000 personer årligen genomgår. Utskottet menar att det krävs ansvar, omdöme och hänsyn av förare av fritidsbåtar och anser att det för sjösäkerheten är viktigt att förare av fritidsbåtar besitter nödvändig kompetens. Sjöfartsverket bedömer i sitt betänkande från oktober 2003 att det finns skäl att aktualisera behörighetskrav för framförande av snabba motorbåtar. Man menar att en obligatorisk utbildning med efterföljande förarbevis skulle bidra till riksdagens långsiktiga mål att halvera antalet allvarliga olyckor till sjöss fram till 2007.
Regeringen bedömer i prop. 2004/05:1 att "det ökande antalet fritidsbåtar, framför allt i storstadsområdena, i kombination med dessa båtars allt större fartresurser gör att det finns ett ökat kontrollbehov av fritidsbåtar". Som följd av detta avser regeringen ge kustbevakningen i uppdrag att se över vad som kan göras för att effektivisera övervakningen.
En rimlig slutsats är att motionens verklighetsbeskrivning delas av regeringen och Sjöfartsverket. Därmed bör man kunna dra slutsatsen att också bedömningen delas att kompetensbehov föreligger för förare av snabba båtar.
|
Stockholm den 3 oktober 2004 |
|
|
Olle Sandahl (kd) |
Johnny Gylling (kd) |