Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att inga beslut skall fattas angående kassaservicen innan den pågående utredningen om avregleringen lagt fram sitt betänkande.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att staten även i fortsättningen skall ansvara för tillgången till kassaservice i hela landet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att upphandling av samhällsbetalda betaltjänster inte skall införas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Posten AB får i uppdrag att tillhandahålla en rikstäckande kassaservice med full kostnadstäckning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att bankerna i enlighet med motionens förslag åläggs ansvara för de kostnader som kassaservicen medför.
Historiskt sett har Posten, via det i hela landet utbyggda postkontorsnätet och via brevbärarna, tillhandahållit kassaservice parallellt med postservicen. Redan på 1880-talet inrättades Postsparbanken och 1925 inrättades Postgirot. Marknaden för manuella betaltjänster (kassatjänster) har emellertid förändrats över tiden och efterfrågan har successivt minskat. För att möta den vikande efterfrågan har Posten i olika omgångar omstrukturerat sitt servicenät, avyttrat Postgirot och minskat det totala antalet fasta servicepunkter för kassaservice. En omfattande omorganisation genomfördes under åren 2001-2002. Då bildades Svensk Kassaservice AB som i dag tillhandahåller kassaservice för Postens räkning. Svenska Kassaservice har ingen egen bankverksamhet utan agerar ombud för f.n. fyra olika banker. Servicenätet är öppet för alla banker att ansluta sig till. I samband med att posthanteringen separerades från kassaservicen skildes kontorsnäten för de respektive verksamheterna åt. Postkunder hänvisades till Postens serviceställen för brev och paket. Vid ett antal ställen är dock svensk Kassaservice och Posten samlokaliserade.
Svensk Kassaservice finns lokaliserad över hela landet, 644 i egen regi och 343 i partnerregi. Därtill kommer 2 550 brevbärare och 5 000 hushåll som får kassaservice genom postväska.
Denna stora omstruktureringsprocess har inte gått obemärkt förbi bland allmänheten. Den har väckt starka protester och ilska hos kunderna, som känt sig desorienterade i de snabba förändringarna. Att särskilja posten från kassaservicen har fått negativa följder för kunderna. Oklarhet när det gäller var man ska vända sig med traditionella postärenden har minskat förtroendet för Posten som helhet. Att avyttra Postgirot skedde inte heller utan protester.
På grund av den förändrade marknaden för kassaserviceärenden och statens ökande kostnader, tillsattes en utredning hösten 2003 för att se över den grundläggande kassaservicen. Uppdraget var i stora drag att analysera och bedöma samhällets behov av grundläggande kassaservice, statens ansvar för densamma och att bedöma kostnaderna för en framtida lösning. Utredningen presenterade sitt svar i maj 2004. Sammanfattningsvis säger man att målet ska vara att alla i samhället ska ha rätt till grundläggande betaltjänster till rimliga priser. Det är en uppgift för marknaden att möjliggöra detta. Statens ansvar och uppgift är att se till att marknaden tar sitt ansvar. Statens ansvar ska begränsas till de orter och den landsbygd där det inte är kommersiellt motiverat att tillhandahålla sådana tjänster och där det inte finns jämförbara alternativ. PTS ska få i uppdrag att upphandla de grundläggande betaltjänsterna på sådana orter. Därmed skulle också lagen om Svensk Kassaservice upphöra.
Det är olyckligt att ett förslag nu läggs fram om utformningen om betaltjänster. Att snävt utreda enskilda tjänster ger ingen helhetssyn. En utvärdering pågår just nu om konsekvenserna och effekterna av de avregleringar som ägt rum det senaste årtiondet. Det är önskvärt att denna översyn är klar innan man tar ställning till en specifik del av samhällets infrastruktur. Vänsterpartiet anser att man bör avvakta och inte besluta något inom kassaserviceområdet innan avregleringsutredningen är klar.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Om detta vårt huvudsakliga krav faller, följer här nedan våra förslag inför det fortsatta arbetet.
Vänsterpartiet är av den uppfattningen att alla i samhället ska ha tillgång till grundläggande betaltjänster till rimliga priser. Vi anser det nödvändigt att det även i fortsättningen finns ett statligt åtagande på området. Det är därför viktigt att detta ansvar tydliggörs med ett politiskt mål fastställt av riksdagen. Utredningen menar att statens geografiska ansvar begränsar sig till orter och landsbygd som inte är kommersiellt intressanta. Vi menar att statens ansvar är mycket större än enbart inom dessa snävt avgränsade områden. Detta beroende på att det är ytterst svårt att bedöma var man ska dra gränsen för vad som är kommersiellt motiverat eller ej. Bland annat ytterområden i storstäder och mindre orter i närheten av en större stad hamnar i en gråzon. Samhällets grundläggande infrastruktur måste fungera i hela landet i syfte att boende och företagande ska existera på rimliga villkor och att hela landet därigenom bidrar till tillväxt och utveckling. En viktig del i detta är givetvis en väl fungerande och lättillgänglig post- och kassaservice. Staten bör även i fortsättningen ansvara för tillgången till kassaservice i hela landet.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Utredningen har försökt kartlägga behovet av kassaservice. Dess syn att uppskattningsvis endast 175 000 personer inte kan lösa sina kassaärenden på annat sätt än via svensk Kassaservice är alldeles för lågt räknat. Flera remissinstanser, bl.a. Konsumentverket, ifrågasätter storleken på de grupper som av olika skäl är i behov av samhällets insatser när det gäller betalservice eller vilka konsumentgrupper som kommer att få problem i framtiden om utredningens förslag genomförs. Det finns en betydande risk för att antalet konsumenter i lands och glesbygd är underskattat.
Sammanställningen av särskilda gruppers behov är inte tillfredsställande. Till behovskunderna hör t.ex. studenter/ungdomar som inte har någon fast inkomst, pensionärer som i mycket liten grad vill eller kan använda sig av Internettjänster, asylsökande och invandrare som inte har någon tradition av annat än kassakontoret, småföretagare som är beroende av dagskassatjänsten, personer son nekas bankrelationer av någon anledning och funktionshindrade som av olika anledningar inte kan använda kontokort eller Internet. Det finns också en mängd ideella organisationer som verkar lokalt, inte bara idrottsföreningar. Dessa föreningar har behov av en kassatjänst inom rimligt avstånd från platser där verksamheten bedrivs. Dessutom finns i förslaget inget om statliga insatser för att trygga tillgängligheten i städernas ytterområden. Dessa riskerar att drabbas mycket negativt.
Man ska inte heller glömma att det är långt fler, ca 3,5 miljoner år 2003, som faktiskt utnyttjar Svensk Kassaservice, även om de inte gör det regelbundet. Det är således fel att försöka marginalisera användarna och bara räkna med de s.k. skyddsvärda grupperna inför framtiden.
Dagskassahanteringen är inte heller löst på ett tillfredsställande sätt i utredarens förslag. Butikerna har allt svårare att bli av med dagskassorna och till allt dyrare kostnader. Om den verksamhet som Svensk Kassaservice haft på området skulle upphöra, bidrar detta till en allt sämre konkurrenssituation för de mindre butikerna framför allt när det gäller mindre orter där de nuvarande aktörerna inte vill agera.
Det finns ytterligare en del särskilda problem som måste lösas. För närvarande utför Posten AB en del uppgifter åt försvarsmakten. Det gäller bl.a. fältposten och just nu även två internationella fältpostkontor där Posten tillhandahåller post- och penninghantering.
Lagen om betalningsväsande under krigsförhållanden bygger på kopplingen till postgirosystemet och Postens kontorsnät. Att upprätthålla denna betalservice kommer att bli svår om nuvarande kassaservice avvecklas.
Enligt vallagen har Posten AB för närvarande en uppgift att medverka i den förtida röstningen (poströstning). Även den uppgiften blir svår att upprätthålla om kassaservicen avvecklas eftersom poströstningen i allt väsentligt sker i Svensk Kassaservices lokaler. Det är också konstaterat att antalet poströster ökar för varje gång det är val. Även om en lagändring hinns med till nästa val som ger kommunerna skyldighet att ta emot förtida poströstning, bör man räkna med att de kommer att begära kostnadstäckning.
Utredningen föreslår att Post- och Telestyrelsen ges i uppdrag att upphandla de grundläggande betaltjänsterna där det inte är kommersiellt motiverat att tillhandahålla tjänsterna. Upphandlingen ska vara ett komplement till att de kommersiella aktörerna tar sitt ansvar för att alla får tillgång till betaltjänster. Men marknaden kommer naturligtvis att bara rikta in sig där det är lönsamt och låta staten ta hand om de mindre lönsamma. Det bör finnas en vaksamhet hos staten att ta över olönsamma delar av kommersiell verksamhet. Vänsterpartiet säger nej till sådan upphandling. Det finns alltför många negativa erfarenheter från andra områden där upphandling av offentligt garanterade tjänster införts. För såväl anställda som användare tenderar upphandling av centrala tjänster i samhället att bli riskabla experiment som ofta blir dyra och sårbara. Det har funnits idéer om att avregleringar, konkurrens och upphandling skulle få ned kostnader.
Den utredning om avregleringar som genomförts har redan visat att så inte är fallet. Tvärtom har priserna i fem av sex fall stigit mer än konsumentprisindex. Vid första upphandlingen har priserna gått ned därför att alltför låga bud getts på grund av alltför optimistiska beräkningar. Redan vid nästa upphandling har priserna stigit markant. Upphandling har alltför ofta skett utan att kvaliteten i utförandet och de anställdas situation beaktats. Kontrollen över upphandlingen har också kostat stora summor pengar - något som man inte räknat med från början. Upphandling som metod är alltså inget önskvärt. Eftersom utredningen inte visat på någon alternativ lösning, finns det risk för att ett läge kan uppstå då Svensk Kassaservice tillåtits avveckla sin verksamhet utan att det finns några upphandlade tjänster i det aktuella området. Hur hanteras en situation där en bank plötsligt beslutar sig för att lägga ned? Eller en situation där det inte finns någon som är beredd att tillhandahålla kassaservice på orten eller på rimligt avstånd? Upphandling riskerar att ge osäkra och kortsiktiga lösningar som också minskar orters attraktivitet i glesbygder.
I enlighet med flera remissinstanser, t.ex. Ekonomistyrningsverket, menar vi att det är omöjligt att bedöma vad kostnaderna för en upphandling kommer att uppgå till. Hur stora kostnaderna blir beror ju bl.a. på hur stort intresse det finns hos tänkbara uppdragstagare att tillhandahålla tjänsterna på respektive ort och vilka avtal man lyckas förhandla sig till. Hittills har aktörerna visat sitt ointresse för att utföra betalservice utifrån kommersiella villkor varför kostnaderna rimligtvis borde bli höga vid en upphandling. Dessutom tillkommer kostnaderna för själva upphandlingsförfarandet.
Med anledning av det ovan sagda säger vi nej till en upphandling av samhällsbetalda betaltjänster.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vänsterpartiet anser att staten även i fortsättningen ska ta ett mer direkt ansvar för utförandet av betalservice i framtiden och vara en garant för detta. Staten ska ge ett samhällsuppdrag till någon att utföra uppdraget. Ett alternativ är att en särskild myndighet ges uppdraget. Men vår ståndpunkt är att Posten AB av olika anledningar är mest lämpat att få uppdraget - med kostnadstäckning. Posten har lång erfarenhet av kassaserviceverksamhet och har en erfaren, kunnig och lojal personal samt en infrastruktur som täcker hela landet, inklusive landsbygden. Hur den hårt ansatta personal som för närvarande finns inom kassaservicen ska hanteras i framtiden har helt glömts bort i utredningen. Vi anser att den personal, till 93 % bestående av kvinnor, som i dag finns i Svensk Kassaservice i första hand ska beredas plats. På detta sätt kan staten ta ett ansvar för en del av den personal som, bl.a. beroende på hög medelålder, skulle få det svårt på arbetsmarknaden. Det behövs kännedom om kunder och om de lokala förhållandena som Posten har på detta område. Posten AB bör ges uppdraget att se till att det finns en grundläggande betalservice i hela landet.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Det borde enligt vår uppfattning finnas stora möjligheter till integration av betaltjänsterna med Postens övriga verksamheter. Posten väljer själv var och i vilken omfattning de olika verksamheterna ska integreras lokal- och personalmässigt. Naturligtvis kan det inte bli kassaservicetjänst på alla serviceställen hos partner, utan behovet måste få styra. Genom att på lämpliga ställen kunna integrera kassaservicen med övrig postverksamhet sparas lokal- och personalkostnader. Lantbrevbäringen som kanal för grundläggande kassatjänster påverkas inte utan kan forsätta som tidigare.
Posten AB har tydligt aviserat att man på grund av det ekonomiska underskottet inte anser sig kunna tillhandahålla kassaservicen i framtiden. Därför menar vi att uppdraget ska kompletteras med full kostnadstäckning. Staten sluter avtal med Posten AB som blir skyldig att redovisa de kostnader man har för att utföra uppdraget. Det krävs alltså en särskild ekonomisk redovisning hos Posten för detta även om verksamheten sker integrerat. Vi föreslår att någon myndighet, förslagsvis PTS, blir tillsynsmyndighet.
I nuvarande form går Svensk Kassaservice med förlust. En orsak är naturligtvis att transaktionsvolymerna minskat på grund av att kunderna väljer andra betalsätt. En annan orsak till förlusterna är sannolikt också att Svensk Kassaservice organiserat sin verksamhet i stort skild från övriga traditionella posttjänster. En integrerad verksamhet kan locka flera kunder genom att servicen blir enklare. Kunderna kan uträtta alla sina ärenden på samma ställe. Det skamfilade förtroendet kan förhoppningsvis rättas till.
Men den största anledningen till att verksamheten inte varit ekonomiskt lönsam är att bankerna inte tagit sitt ansvar utan åkt snålskjuts på statens bekostnad. Statens insatser genom Svensk Kassaservice har underlättat bankernas omstrukturering av såväl kontorsnät som produkt- och tjänsteutbud. Nya kontorslösa banker har etablerats där kunderna kunnat hänvisas till Svensk Kassaservice för enklare ärenden som kräver kostsam manuell betjäning. Andra har fått betala det bankerna inte anser sig vilja utföra.
Bankernas ersättning har inte täckt kostnaderna, vilket innebär att underskottet i kassaservicen kan sägas vara en direkt subvention till bankerna. Samtidigt som Svensk Kassaservice går med allt större underskott så har bankerna inhöstat höga miljardvinster. Sedan millennieskiftet har de fyra storbankerna gjort en samlad vinst på 204 miljarder kronor. Under den senaste 12-månadersperioden (juli 2003-juni 2004) uppgick resultatet till 52,3 miljarder (samtidigt var kreditförlusterna 3,9 miljarder), och 2004 ser ut att gå till historien som ännu ett rekordår att döma av halvårsresulteten.
Det är dags att bankerna tar ett samhällsansvaransvar. Uppgiften att säkerställa grundläggande betalservice i hela landet bör gå till banker och kreditinstitut. Liksom i Finland ska de lagstadgas att få en förpliktelse att ansvara för grundläggande betalservice. Genom denna lagändring åläggs de att betala fullt ut vad betalservicen kostar som ombudet, dvs. Posten AB, utför. Detta eftersom det är bankernas bristande ansvar för sina kunder som skapar behovet av särskilda insatser.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
|
Stockholm den 2 oktober 2004 |
|
|
Karin Thorborg (v) |
|
|
Karin Svensson Smith (v) |
Sten Lundström (v) |
|
Owe Hellberg (v) |
Kjell-Erik Karlsson (v) |
|
Sven-Erik Sjöstrand (v) |