Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utredning av hur tillgången på mobil telefoni skall tillgodoses också utanför de områden där människor är folkbokförda.
Den mobila telefonin har utvecklats dramatiskt under den senaste tioårsperioden. Idag har mer än tre fjärdedelar av medborgarna en mobiltelefon. Mobiltelefonin har ocksåändrat vårt sätt att se på tillgänglighet. Mobiltelefonin har blivit en del av de flesta människors vardag. Det innebär att människor i de flesta fall förutsätts vara nåbara, oberoende av var de befinner sig.
För några år sedan var mobil telefoni något mycket exklusivt. Idag går allt fler över till mobil telefoni. Det mesta talar för att vi inom en tioårsperiod får en utveckling, där telefoni blir identisk med den mobila. Detta ställer betydligt större krav på samhällets ansvar än vi från statsmakternas sida ansåg när den mobila telefonin enbart var ett komplement till den stationära.
Det nya sättet att se på mobiltelefonin innebär samtidigt att frustrationen är stor över att utbyggnaden av näten inte står i paritet med människors behov att använda telefonerna. GSM är det dominerande systemet för mobiltelefoni idag. Det finns tre operatörer som har licens för att driva egna nät: Telia, Comviq och Vodafone. Omfattande resurser har satsats på att bygga näten. I stället för att näten kompletterar varandra löper de i många fall parallellt och stora delar av Sveriges yta saknar täckning. Det gäller både glesbygdsområden och ganska befolkningstäta områden.
Ett exempel på det senare är Mälardalen, där en stor del av områdena runt Svealands - och Mälarbanorna saknar mobilkontakt via GSM-nätet. Ett annat är stora delar av Bergslagen och den södra delen av Örebro län. Såär också kraven på täckning i de tre licenserna för GSM ganska modesta. Näten ska ge täckning i alla tätorter med mer än 10 000 invånare samt längs alla Europavägar. Cirka 30 % av Sveriges yta saknar täckning från åtminstone någon av operatörerna. För den enskilde brukaren är täckningsgraden ännu lägre eftersom man är beroende av täckningsgraden hos "sin" operatör.
För 3 G har statsmakterna ställt något högre krav på täckning från operatörernas sida. Kravet på täckning är att 99,98 % av befolkningen ska nås från sina bostäder. Detta utkristalliserades efter den "skönhetstävling", som genomfördes när licenserna fördelades. I detta ligger två problem. Det första är att operatörerna långt ifrån har uppnått det de faktiskt lovat i sina licenser. Det andra är att det med dagens syn på mobil telefoni finns ett feltänkande i statens krav på operatörerna.
Ett nät, som byggs för att täcka befolkningens bostäder täcker inte så värst mycket större yta än den bebodda. Räknat på befolkade kvadratkilometer är inte mer än 30 % av Sveriges yta befolkad idag. Samtidigt finns behoven att nås med mobil telefoni i minst lika hög grad utanför den bebodda ytan. Kommunikationsbehoven utvecklas starkt inom sektorer, där de anställda inte är knutna till tätorter. En skogsarbetare, lantbrukare, ett vårdbiträde eller en långtradarchaufför behöver vara tillgänglig i sitt arbete. Var och en av oss vill ha möjlighet att bli nådd på skogspromenader, på väg eller tåg eller i andra situationer utanför den egna bostaden.
De initiativ som statsmakterna tagit för att stimulera samverkan bl.a. på länsnivå för att utveckla infrastrukturen för datakommunikation har varit framgångsrika, inte minst i Örebro län och lett till en kraftig förbättring av kommunikationsmöjligheterna med data också i glesbygd.
Ansvaret för att utveckla infrastrukturen för mobil telefoni har däremot åvilat operatörerna själva. Här har också utvecklingen varit den motsatta. Från att NMT-nätet har relativt hög täckning, 85 % av Sveriges yta, har de nyare systemen hög teknisk kapacitet, men mer begränsad täckning. Erfarenheterna av utbyggnaden av de olika systemen kan tala för att det i ett så vidsträckt land som Sverige finns skäl för en starkare samhällelig samordning av utbyggnaden av näten än som hittills kommit till stånd. Ett sätt att gå till väga vore att ge länsstyrelser och kommuner en mer aktiv roll också i planeringen av mobil telefoni. Detta finns skäl att beakta när nu operatörerna visat att de på egen hand inte förmår att ens nå upp till de krav, som ställs i 3 G-licenserna.
Vi menar att det finns skäl att utreda hur tillgången på mobil telefoni ska tillgodoses också utanför de områden där människor är folkbokförda.
|
Stockholm den 23 september 2004 |
|
|
Inger Lundberg (s) |
|
|
Nils-Göran Holmqvist (s) |
Helena Frisk (s) |
|
Lennart Axelsson (s) |
Matilda Ernkrans (s) |