Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om biverkningsregister för dentala material.
Biverkningar som uppstår vid läkemedelsbehandling registreras sedan länge hos Läkemedelsverket efter rapportering av inträffade fall. Rapportering av biverkningar ingår i en internationellt etablerad verksamhet och syftar till att ge en så fullständig bild som möjligt av eventuella biverkningar, vilket är viktig kunskap för både patienter och behandlande läkare.
Dentala material hänförs numera inom EU till kategorin medicintekniska produkter. I Sverige har Läkemedelsverket ansvaret för tillsynen även av dessa produkter. Det finns en obligatorisk anmälningsskyldighet vid inträffade händelser som haft eller kunnat få allvarliga konsekvenser för patienters liv eller hälsa. Anmälan skall ställas till produktens tillverkare. Bestämmelserna är anpassade för tekniska problem och kan uppfattas som svåra att tillämpa i fall som handlar om kemiska bieffekter av samma slag som läkemedelsbiverkningar. Dessutom är tröskeln för anmälan ganska hög. Händelser som utlöser anmälningsskyldighet är till sin allvarlighetsgrad jämförliga med sådana som skall anmälas enligt "lex Maria".
Biverkningar av dentala material förekommer inte sällan lokalt i munhålan, och handläggs då i regel av tandläkare. Biverkningar som ger symtom från andra delar av kroppen är betydligt mindre kända, eftersom patienterna oftast söker läkare för sådana besvär. Det är ovanligt att läkare har de kunskaper som behövs för att se ett möjligt samband mellan de aktuella symtomen och förhållanden i tänderna. För att vidga kunskapsunderlaget är det av största vikt att både ordna fortbildning för läkare och att göra det möjligt att rapportera patientfall på ett enkelt sätt.
Hanteringen av läkemedelsbiverkningar präglas av att läkemedelsbehandling alltid medför risker som måste kännas igen och tas om hand. Av olika skäl är det annorlunda när det gäller dentala material. Bristen på kunskap om möjliga biverkningar utanför munhålan gör att man i praktiken inte räknar med att problemet existerar.
I Norge (Bergen) finns en biverkningsenhet för dentala material. En svensk motsvarighet har funnits i Umeå, men när ansvaret för dentala material fördes över från Socialstyrelsen till Läkemedelsverket lades verksamheten ned. Resultaten som redovisats från dessa båda nationella biverkningsenheter präglas av låg rapporteringsfrekvens och av en övervikt för fall som handlar om lokala biverkningar och allergiska reaktioner hos personalen.
En väl fungerande registrering av biverkningar är helt nödvändig för att i framtiden kunna ge bättre vård till patienter som fått biverkningar av dentala material. Utan ett sådant konkret underlag är det svårt att åstadkomma de attitydförändringar hos framför allt läkare som är en förutsättning för en positiv utveckling. De skyldigheter som följer av de gemensamma europeiska bestämmelserna behöver således kompletteras så att även biverkningar med lägre allvarlighetsgrad ingår i det som skall rapporteras.
Regeringen bör överväga att ge Läkemedelsverket i uppdrag att införa ett obligatoriskt register över biverkningar av dentala material.
|
Stockholm den 5 oktober 2004 |
|
|
Kerstin Engle (s) |