Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att överväga en regelförändring så att sanktionsmöjligheter kan vidtas gentemot sjukvårdshuvudman som inte fullgör sitt medicinska rehabiliteringsansvar.
Många människor är i dag långtidssjukskrivna och situationen är ur flera aspekter allvarlig. En mängd åtgärder måste komma till för att nå det uppsatta målet om att halvera sjukfrånvaron fram till år 2008.
Rehabilitering är ett samlingsbegrepp för flera olika insatser och ansvaret för dessa är fördelat på flera aktörer. Begreppet används på oklara sätt, vilket leder till en otydlighet om vem som har ansvaret för olika delar av rehabiliteringen.
Försäkringskassans uppgift är att samordna arbetsmässig rehabilitering så att den enskilde försäkrade snabbare skall kunna återgå i arbete. Det är emellertid landstingen som har förstahandsansvaret för medicinsk rehabilitering medan arbetsgivaren har ansvar för yrkesmässig rehabilitering på den egna arbetsplatsen. Ansvaret behöver delas upp på ett mer tydligt sätt.
I praktiken leder landstingens ovilja och oförmåga att ge en tidigt insatt och uthållig rehabiliteringsinsats till att både försäkringskassan och arbetsgivare bekostar åtgärder som landstingen är ansvariga för.
Kritiken i sjukvårdsfrågor riktas ofta mot att sjuka inte får sin operation. Vad som händer efter ingreppet är avklarat är lågprioriterat och bristerna är mindre lättfångade.
Värk är en av de främsta orsakerna till långtidssjukskrivning. Enligt Diagnostiskt Centrum på Karolinska sjukhuset får endast sex procent av alla smärtpatienter tillgång till rehabilitering. Diagnoser inom vad som kallas psykisk ohälsa står också för en stor del av långtidssjukskrivningarna. Detta är dock inget som prioriteras i sjukvården.
Underlåter en sjukvårdshuvudman att ta sin del av ansvaret finns idag från samhället inga sanktionsmöjligheter. Staten har avhänt sig möjligheter att påverka sjukvårdsutbudet bland annat genom att Försäkringskassan inte längre förfogar över rätten att etablera alternativ till landstinget. Mot denna bakgrund finns behov av att överväga en regelförändring som innebär att sanktionsmöjligheter kan vidtas gentemot en sjukvårdshuvudman som inte fullgör sitt rehabiliteringsansvar. Dessutom bör Försäkringskassan också ges större möjligheter att köpa rehabiliteringstjänster.
En möjlig sanktion är att stärka patienternas rätt till val av vårdgivare utanför de landstingsetablerade vårdinrättningarna och ge Försäkringskassan rätt till att, på landstingets bekostnad, där finansiera rehabilitering. Försäkringskassans kostnader för sådan finansiering kan sedan regleras vid de årliga överenskommelserna mellan staten och Landstingsförbundet.
|
Stockholm den 5 oktober 2004 |
|
|
Tomas Högström (m) |