Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om speciella insatser till personer som löper störst risk att hamna i ett självdestruktivt beteende.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om översyn av rutiner samt resursförstärkning till psykiatrin.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om stöd och stimulans till frivilligorganisationerna som arbetar med självmordsbenägna och deras anhöriga.
Bakom självmord ligger en rad olika orsaker. Enligt riksdagens utredningstjänst lider ungefär en tredjedel av dem som försöker begå självmord av långvarig psykisk störning, en tredjedel av en övergående störning och en tredjedel är psykiskt friska. Bland dem som hyser självmordstankar är mycket få psykiskt sjuka. De har andra besvär som vantrivsel, fysisk och psykisk trötthet samt kroppsliga symptom.
Andra utsatta grupper är missbrukare av alkohol och narkotika, hivsmittade och aidssjuka samt människor som utsatts för kränkningar av olika slag, till exempel mobbning, misshandel och olika typer av sexualiserat våld. Invandrare som utsatts för tortyr och andra krigsskador är ytterligare en riskgrupp.
Sverige har traditionellt haft ett rykte som ett land med hög självmordsfrekvens, men efter uppgången på 1960- och 1970-talet uppvisar självmordstalen för den svenska befolkningen en stabil nedgång. I Sverige är självmordens andel cirka en och en halv till två procent av den totala dödligheten. Bland unga och yngre medelålders personer ( 15-44 år) är självmordet den ledande dödsorsaken för män och den näst mest utbredda för kvinnor.
Den bristande kontinuiteten i den psykiatriska vården kan vara en självmordsrisk för många. En undersökning av den psykiatriska slutenvården för 34 unga människor som senare tagit sina liv visar att medan kontinuiteten inom barnpsykiatrin är god så brister den inom vuxenpsykiatrin och att detta haft betydelse för att ungdomarna tagit sina liv.
Ett annat problem som anknyter till detta har förts fram av Svenska organisationen för prevention och efterlevandes stöd (SPES). Den har påtalat att vården inte alltid reagerar med uppsökande verksamhet när en självmordsnära person inte kommer på avtalat återbesök. Det måste vara en uppgift för vården att alltid undersöka varför en person med dessa problem inte kommer till en tidigare bestämd konsultation. Här krävs förmodligen både en översyn av rutiner men också resursförstärkning.
Eftersom man generellt kan säga att den psykiska öppenvården har kunskap om vilka beteenden och mekanismer som kan fungera som varningssignaler samt har möjligheter att bearbeta självdestruktiva beteenden genom psykiskt stöd och terapeutiska behandlingar är det angeläget att denna delen av behandlingen prioriteras.
Det finns en rad frivilligorganisationer till vilka självmordsbenägna personer och deras anhöriga kan vända sig för hjälp och stöd. Dessa gör en ovärderlig insats och deras arbete bör på olika sätt underlättas och stimuleras.
|
Stockholm den 4 oktober 2004 |
|
|
Anita Brodén (fp) |