Motion till riksdagen
2004/05:So653
av Ulf Holm m.fl. (mp, fp, v, c)

Hivpreventivt arbete i storstadsregionerna


Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att säkerställa öronmärkningen av det specialdestinerade statliga anslaget till den preventiva verksamheten mot hiv/aids.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att i fördelningen av de statliga medlen till särskilda insatser mot hiv/aids i storstadsregionerna frivilligorganisationernas verksamheter skall prioriteras samt att anslagen inte skall fördelas till landstingens/regionernas och kommunernas ordinarie verksamhet.

  3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om återredovisning av hur de statliga medlen till särskilda insatser mot hiv/aids i storstadsregionerna har använts.

Riksdagens HBT-grupp

Riksdagens HBT-grupp är ett tvärpolitiskt nätverk i Sveriges riksdag som diskuterar och utarbetar förslag till riksdagsbeslut kring lagstiftning som berör homosexuella, bisexuella och transpersoner. Totalt deltar ett 60-tal personer i gruppen. Motionen är undertecknad av en riksdagsledamot ur varje partigrupp som deltagit i nätverkets arbete med motionen.

HBT är en paraplybeteckning för homosexuella, bisexuella och transpersoner. Homosexuella och bisexuella är män och kvinnor i olika åldrar med olika etnisk bakgrund, religion och politisk uppfattning. De kommer från olika samhällsklasser, från städer och från landsbygd. Det enda som skiljer dem från heterosexuella är att de har förmågan att älska och känna sexuell attraktion till någon av samma kön.

Med transpersoner brukar man avse transvestiter, transsexuella, intersexuella, dragkings/queens och andra personer som har en könsidentitet eller ett beteende som tidvis eller alltid skiljer sig från vad som utifrån stereotypa men utbredda föreställningar kan förväntas beroende på deras biologiska kön. Det kan också vara individer som av omgivningen uppfattas ha eller ge uttryck för en avvikande könsidentitet, till exempel genom att deras könsidentitetsuttryck tidvis eller alltid skiljer sig från normen för det kön som registrerats för dem vid födseln. Transpersonsbegreppet som politisk term förutsätter inte att individen själv identifierar sig som transperson.

Våra utgångspunkter

Alla människor har vissa grundläggande behov gemensamma. Till dessa hör behov av kärlek, sex, trygghet och gemenskap med andra människor. Kärlek är en viktig drivkraft för såväl en personlig som samhällelig utveckling. Vår utgångspunkt är att kärlek och sexualitet mellan människor av samma kön är lika mycket värd som kärlek och sexualitet mellan människor av olika kön. Alla skall kunna leva ett värdigt liv, oavsett sexuell läggning eller könsidentitet.

Tyvärr finns det i vårt samhälle ett förtryck av homosexuella, bisexuella och transpersoner, vilket bland annat tar sig uttryck i form av trakasserier, våld och diskriminering.

Riksdagen uttalade redan 1973 i utskottsbetänkandet LU 1973:20 att "en samlevnad mellan två parter av samma kön är en från samhällets synpunkt fullt acceptabel samlevnadsform". I regeringens proposition 1986/87:124 heter det att "den enda säkra skillnaden mellan homosexuella och heterosexuella är att homosexuella känslomässigt dras till personer av samma kön. I homosexuellas och heterosexuellas förhållanden finns motsvarande känslor av vänskap, omsorg, lojalitet, ömhet, kärlek osv".

Trots dessa ställningstaganden finns diskriminering även i lagstiftningen. Bristerna består till stora delar av att lagar och praxis inte är anpassade till den verklighet som råder samt att de i många fall missgynnar personer på grund av deras sexuella läggning eller könstillhörighet. I denna motion, som är ett resultat av vårt samarbete, föreslås sådana förändringar som vi anser är viktiga att genomföra för att målsättningen om ett pluralistiskt och mångkulturellt samhälle skall kunna uppnås. Denna vision innebär ett samhälle fritt från diskriminering, våld och fördomar mot personer på grund av deras sexuella läggning eller könstillhörighet.

I denna motion tar vi upp sådana frågor som behandlas i finansutskottet.

Motivering

Det är viktigt att budgetpropositionen även fortsättningsvis ska anvisa special­destinerade statliga anslag till hiv/aids-prevention i storstadsregionerna. Jämfört med tidigare år kan vi dock konstatera att det i årets budgetproposition inte finns angivet att öronmärkningen av detta specialdestinerade anslag finns kvar. Vi anser således att det specialdestinerade statliga anslaget på 90 miljoner kronor, de s.k. öronmärkta storstads­pengarna, till den hiv/aids-preventiva verksamheten i storstäderna skall anges som ett särskilt budgetanslag för att säkerställa den fortsatta verksamheten.

Trots över två decenniers hivprevention smittas ett väsentligt antal personer varje år i Sverige av hiv till följd av oskyddade sexuella kontakter. Indikationer finns på att antalet hivsmittade ökar även i gruppen män som har sex med män. Detta är alarmerande, och att i detta läge rusta ner hivpreventionen vore direkt förödande. Sverige måste fortsätta bedriva en aktiv hivprevention direkt riktad mot de mest utsatta grupperna, av vilka män som har sex med män är en grupp.

Den effektiva hivprevention som har bedrivits i Sverige beror till stor del på frivilligorganisationernas arbete. De har en trovärdighet när det gäller att nå ut till målgrupperna som ingen myndighet kan ersätta. Vi menar att det är orimligt att ha ett system som lätt leder till konflikter i det viktiga hiv/aids-preventiva arbetet. I stället för att ha det system som i dag leder till konflikter och tolkningssvårigheter menar vi att man ska ha kvar specialdestineringen men att fördelningen av medlen skall ske på en central nivå, där frivilligorganisationer, kommuner och landsting från storstads­regionerna får söka på lika villkor. För att undvika att bidragen fördelas av en institution som själv bedriver egen preventionsverksamhet menar vi således att fördelningen bör ske på central nivå. Frivilligorganisationerna bör prioriteras framför ordinarie verksamhet vid landstingen/regionerna och kommunerna. Detta bör riksdagen tillkännage för regeringen som sin mening.

Det är också angeläget med en återredovisning av hur de statliga medlen till särskilda insatser mot hiv/aids i storstadsregionerna används. Riktlinjer för återrapportering och rutiner för utvärdering av medelsanvändningen bör tas fram. Detta bör riksdagen tillkännage för regeringen som sin mening.

Stockholm den 5 oktober 2004

Ulf Holm (mp)

Helena Bargholtz (fp)

Ulla Hoffmann (v)

Johan Linander (c)