Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det långsiktiga målet är ett högkostnadsskydd för alla i tandvården.
65-plus-reformen infördes 1 juli 2002 och var tänkt för 75-plus. Budgeten var 600 miljoner.
Därefter ändrades åldersgränsen till 65 år utan att tillföra mer pengar. Idag har den kostat 2,3 miljarder. En försäkring med en åldersgräns och en maxtaxa för patienten leder till de effekter vi nu sett. Först sparar patienten in på sina tandvårdskostnader genom att inte gå till tandläkaren under åren före åldersgränsen vilket leder till ett ackumulerat tandvårdsbehov. Det gör vårdbehoven större än nödvändigt och leder i sin tur till att mer vård behöver utföras. Därutöver premieras inte vårdinsatser som syftar till att bevara tänder.
Prisreglering och effekterna av högkostnadsskyddet för personer äldre än 65 år påverkar utvecklingen av tandvården som helhet. Utvecklingen idag är att svensk tandvård håller på att delas upp. Barn, gamla och sjuka får i större utsträckning sin tandvård inom folktandvården och övriga vuxna hänvisas företrädesvis till privattandvården.
65-plus-reformen baseras inte på vårdbehov utan påålder. Det är naturligtvis en parameter för ett skydd mot höga kostnader som inte är bra. De som är 65 år har ett högkostnadsskydd, oavsett om deras tandvårdsbehov är stort eller inte, medan de som är 20-64 år har ett mycket sämre skydd.
|
Stockholm den 5 oktober 2004 |
|
|
Yilmaz Kerimo (s) |
|
|
Christina Axelsson (s) |
Mariam Osman Sherifay (s) |