Motion till riksdagen
2004/05:So629
av Kristina Zakrisson m.fl. (s, v, mp)

Anhörigstöd


Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen skyndsamt bör bereda förslag på insatser för att säkerställa och stärka stödet till anhöriga i enlighet med tidigare tillkännagivanden i riksdagen.

Motivering

Det finns många föreställningar och ideologiskt grundade antaganden om hur anhörigomsorgen gestaltar sig, vilket Socialstyrelsen nämner i sin rapport "Framtidens anhörigomsorg". Det finns också ett antal föreställningar vilka tolkas som fakta. En sådan föreställning är att informell och professionell omsorg skulle vara kommunicerande kärl och att utvecklingen går mot att den informella omsorgen minskat och den offentliga ökat. Den bild som tycks ligga närmast sanningen är att det finns ett delat ansvar och att en mycket stor del, kanske den största, fortfarande ligger inom den informella omsorgen. När det gäller äldre som bor ensamma och behöver hjälp har barnens, döttrars och svärdöttrars insatser ökat och hemtjänstens minskat. Äldre som bor tillsammans med sin partner nyttjar mindre offentlig omsorg än ensamstående. Partners omsorg och stödinsatser för varandra, i synnerhet vid mindre omfattande behov, har inte studerats i särskilt hög grad. Det vi vet är att bland de äldsta är antalet år av vård av partnern ganska jämnt fördelade mellan män och kvinnor, men att det saknas kunskap om tidigare insatser där det kan finnas större skillnader mellan män och kvinnor vad gäller omfattningen av anhörigomsorgen. I sammanhanget ska det tillläggas att kvinnor lever längre än män och därmed oftare är "ensamstående" när deras omvårdnadsbehov ökar.

I rapporten "I vems händer?" talas det om mäns och kvinnors olika förhållande till att begära hjälp av sina anhöriga. När männen söker stöd hos sina närmaste betraktas det som något självklart liksom att de kvinnor, det är oftast kvinnor, som de behövande männen vänder sig till självklart ska vara behjälpliga. Det är en ordning som kan innebära att de informella insatserna snarare är motvilliga än frivilliga.

I de tre länder som studien omfattar, Sverige, Tyskland och Spanien, betraktas kvinnor som inte "ställer upp" på att hjälpa sina anhöriga som problematiska. Det är därför viktigt att vid utformningen av äldrepolitiken utgå ifrån faktiska behov, förutsättningar och önskemål, och inte patriarkala föreställningar om vem som ska ge hjälpen och av vem hjälpen ska fås. Det finns studier som tydligt visar att äldre inte vill få personlig omvårdnad från sina närmaste, utan att den ska ges av den professionella omsorgen. Det är viktigt för att upprätthålla båda parters behov av integritet.

Vi menar att den eller de som vill ge sina närmaste stöd och omsorg ska kunna göra det och dessutom få samhällets stöd och erkännande för sina insatser. Men det ska vara en insats som är frivillig i ordets konkreta bemärkelse för båda parter, både för den som är behövande och den som ska ge insatsen. Samhället ska ta det yttersta ansvaret för vård och omsorg.

Regeringen har i budgeten för 2005 beskrivit två av riksdagens tillkännagivanden avseende anhörigstöd inom äldreomsorgen (2001/02:SoU11 och 2003/04:SoU4). I det senaste tillkännagivandet angav riksdagen att regeringen skulle lämna förslag på insatser för att ytterligare säkerställa och stärka stödet till anhöriga. I budgeten för 2005 avsätter regeringen 25 miljoner kronor för att fortsätta det påbörjade utvecklingsarbetet i kommunerna avseende anhörigstöd.

I övrigt föreslår regeringen inga insatser för att stödja anhöriga som vårdar sina närstående utan skriver att det för närvarande inte bör genomföras några lagändringar för att stärka anhörigstödet. Vi står inte bakom budgeten i den delen. Vi menar att riksdagens tidigare tillkännagivanden ska verkställas avseende anhörigstöd. Regeringen bör därför skyndsamt bereda förslag på insatser för att säkerställa och stärka stödet till anhöriga i enlighet med tidigare tillkännagivanden. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Stockholm den 30 september 2004

Kristina Zakrisson (s)

Ingrid Burman (v)

Jan Lindholm (mp)