Motion till riksdagen
2004/05:So627
av Mona Jönsson och Ingegerd Saarinen (mp)

Handlingsplan för psykisk hälsovård i primärvården


Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att snarast ta fram ett nationellt handlingsprogram för hur den psykiska hälsovården skall utvecklas inom primärvården.

Motivering

Den psykiska ohälsan är och kommer i ökad utsträckning att bli vår tids folksjukdom.

Sjukskrivningstalen ökar i Sverige sedan 1990-talet och den bakomliggande orsaken är en ökande diagnostiserad psykisk ohälsa. Många av de nutida besvären hänger intimt samman med människans levnadsvillkor och psykosociala faktorer. Under slutet av 1900-talet ökade arbetslösheten och sjukskrivningar samtidigt som det sociala skyddsnätet försämrades. I spåren av detta följde ekonomiska problem och en ökning av psykiska symtom.

Det handlar inte bara om personer med psykiatriska diagnoser utan om tillfälliga psykiska kriser. Enligt Socialstyrelsens folkhälsorapport är det den psykiska ohälsan, som i första hand inte kräver psykiatrisk specialistbehandling, som har ökat. Det gäller till exempel ångest- och depressionstillstånd. Ökningen är större bland kvinnor än bland män. Även hos barn och ungdomar har ångeststörningar och depressioner blivit vanligare.

För de flesta människor är vårdcentralen den första och självklara kontakten vid alla slags svårigheter, det kan vara kroppsliga symtom och sjukdomar, psykiska symtom och sjukdomar eller livets olika kriser och problem. Sjukdomspanoramat som människor söker vårdcentralen för har förändrats över tid och idag är anledningen till kontakt med vårdcentralen allt oftare en psykisk och psykosocial problematik hos patienterna. Studier i Sverige visar att var tredje patient i väntrummen på vårdcentralerna skattar sin psykiska hälsa som dålig.

Vårdcentralen har som institution och i sin organisation inte anpassats till denna förändring. Tyngdpunkten ligger alltjämt på att ta hand om människors kroppsliga symtom. Exempel finns där man förändrat och utvecklat verksamheten för att kunna möta patienter med psykiska besvär med adekvat vård.

Inom till exempel Västra Götalandsregionen har intresset för psykologers medverkan i primärvården varit stort. Flera primärvårdspsykologiska projekt har bedrivits och utvärderingarna visar praktiskt taget genomgående positiva resultat, både patienter och läkare har varit positiva till samarbetet med psykolog. Några projekt har övergått till permanent verksamhet.

Projekten har visat att många patienter blir hjälpta med ganska korta psykologinsatser. Den övre gränsen har i dessa projekt satts till 10 eller 12 samtal, men för flertalet patienter har det räckt med 7-8 besök eller färre. Andra framgångsfaktorer i projekten har varit tidiga insatser och ett nära samarbete mellan läkare och psykolog.

Tidiga insatser med rätt behandling för olika typer av psykiska besvär besparar samhället kostnader genom minskade sjukskrivningskostnader, minskad läkemedelsförbrukning samt minskad vårdkonsumtion.

Kunskaperna finns om att den psykiska ohälsan är ett ökande problem i samhället. Det finns forskning om psykologiska metoder och psykologisk kunskap som kan tillämpas i primärvården. Det som saknas är samlade insatser för att möta denna utveckling.

Enligt regeringens nationella handlingsplan för utveckling av hälso- och sjukvården ska primärvården utvecklas till att utgöra basen inom hälso- och sjukvården. Behovet av att utveckla insatserna vid psykisk ohälsa framhålls också. I praktiken har dock alltför lite skett på detta område.

Regeringen bör därför snarast ta fram ett särskilt nationellt handlingsprogram för hur den psykiska hälsovården ska utvecklas inom primärvården.

Stockholm den 4 oktober 2004

Mona Jönsson (mp)

Ingegerd Saarinen (mp)