En av vårt samhällets viktigaste uppgifter är att skapa en vård och omsorg som fungerar effektivt, snabbt och ger den bästa tänkbara kvalitet. Hälso- och sjukvården kämpar idag med långa köer, otillräckliga resurser och svårigheterna att rekrytera och behålla vårdpersonal. Vård och rehabilitering har ersatts av långa sjukskrivningar och förtidspension. Under de tio år som Socialdemokraterna har innehaft regeringsmakten har vården och omsorgen inte fått bättre förutsättningar.
Nu måste hälso- och sjukvården sättas i första rummet vid fördelningen av samhällets resurser. Det behövs en genomgripande diskussion om prioriteringar inom välfärden när resurserna till sjukvården inte räcker till. Valfrihet, bättre utnyttjande av de ekonomiska resurserna, men också mer pengar krävs för att skapa en bättre vård och omsorg.
Vårdpersonalen behöver få en ny framtidstro. Hälso- och sjukvården måste försöka locka till sig de mest begåvade och lämpliga personerna. Vårdpersonalen måste ges möjlighet till kompetensutveckling. Förutsättningarna för högre löner, inflytande och delaktighet måste stärkas. Detta är avgörande för hälso- och sjukvårdens utveckling.
Hälso- och sjukvården måste bli bättre på att värna dem med störst behov och dem som inte kan tala för sig. Det är de gamla och multisjuka, de psykiskt sjuka och de med kroniska sjukdomar som far mest illa i vården.
Kristdemokraterna anser att hälso- och sjukvården ska utgå från att varje människa är unik och att alla personer har samma absoluta och okränkbara värde. Den solidariskt finansierade hälso- och sjukvården är välfärdens kärna och ska vara behovsstyrd. Den ska kännetecknas av värdighet, kvalitet och tillgänglighet. Vården och omsorgen måste ha en helhetssyn på människan som tar hänsyn till kroppsliga, själsliga, sociala och andliga behov. För att skapa och upprätthålla hälsa och livskvalitet måste alla dessa behov tillgodoses.
Under riksmötet 2004/05 sker socialutskottets hantering av motioner, som väcks under allmän motionstid, enligt en ny ordning. Alla socialutskottets politikområden kommer inte upp till beredning under innevarande riksmöte. Bakgrunden är riksdagens beslut om förändringar i utskottens arbetsformer och socialutskottets egen planering. För denna motions vidkommande innebär det att Kristdemokraterna inte lägger vissa yrkanden som rör handikapp-, äldre-, socialtjänst-, läkemedels- och barnpolitik. Därtill har många yrkanden från förra årets utgiftsområdesmotion kring hälso- och sjukvårdpolitik inte behandlats av utskottet. I vissa avsnitt i denna motion hänvisas därför till tidigare lagda yrkanden.
1 Sammanfattning 1
2 Innehållsförteckning 3
3 Förslag till riksdagsbeslut 4
4 Utvecklingen inom hälso- och sjukvården 7
5 Trygghet, tillgänglighet och rätt att välja 8
6 God hälsa för alla 8
7 Vårdens resurser och framtidens välfärd 9
8 Prioritera i hälso- och sjukvården 10
9 Bygg ut antalet vårdplatser 11
10 Inför nationell vårdgaranti värd namnet 13
10.1 Inför en BB-garanti 16
11 Öka mångfald och valfrihet - understöd förnyelse 16
11.1 Stopplagen 17
11.2 Vård på lika villkor 18
11.3 Informationsteknik i sjukvården 18
11.4 Offentliggör kvalitetsregister och redovisa dessa öppet 19
11.5 Män och kvinnor olika inför läkaren? 19
11.6 Fritt vårdval för EU-medborgare 20
12 Försök med patientpeng 21
13 Investera i personalen 22
13.1 Uppvärdera undersköterskeyrket 23
13.2 Förbättra specialistutbildningen 24
13.3 Förslaget till ny specialistindelning 24
13.4 Ge mer tid för omvårdnad 25
13.5 Minska administrationen inom vården 25
14 Hälso- och sjukvårdens säkerhetssystem 26
15 Värdighet och trygghet för de äldre 27
15.1 En värdighetsgaranti behövs 29
15.2 God demenssjukvård 29
15.3 Stöd anhörigvårdarna 30
15.4 Vården i livets slutskede 32
16 Organisera runt patienten 33
16.1 Närsjukvården 33
17 Den psykiatriska vården 34
18 Läkemedel 35
18.1 Avskaffa apoteksmonopolet 37
19 Tänderna tillhör kroppen 37
20 Ett nytt högkostnadsskydd 38
21 Handikappolitik 39
22 Övriga anslagsförändringar 39
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en patienträttighetsdeklaration.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kravet att vård ges i tid slås fast i hälso- och sjukvårdslagen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att privata, kooperativa och ideellt drivna alternativ bör ges förutsättningar att utvecklas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en stopplag inte skall införas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vård på lika villkor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av samordning och överenskommelser inom sjukvården gällande informationsteknik och kvalitetsregister.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att sjukvårdens kvalitetsregister bör utvecklas, offenliggöras och redovisas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en parlamentarisk utredning kring jämställdshetsaspekter på sjukvården.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om införande av ett sjukvårdskort inom EU.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en översyn av hela välfärdssystemet i syfte att se inom vilka verksamheter medborgarnas valfrihet kan ökas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om avgränsat försök med patientpeng.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att fler platser till läkar- och sjuksköterskeutbildningarna måste tillskapas.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kompetenskrav för undersköterskor bör ses över.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en differentierad utbildningssatsning på undersköterskor.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för att fylla utbildningsplatserna för omvårdnadsutbildningarna.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett beslut i frågan om den framtida indelningen av medicinska specialiteter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av förslag som underlättar ett ändamålsenligt och kostnadseffektivt administrativt arbete inom sjukvården.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att lex Sarah behöver en översyn.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en utredning beträffande hur lagstiftningen kring tillsynen skall främja ett minimerande av antalet misstag inom vården.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en värdighetsgaranti.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om läkarmedverkan på varje äldreboende och sjukhem.
Riksdagen begär att regeringen återkommer med en proposition kring vården i livets slutskede i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om forskning i palliativ medicin.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om arbetsplatskod som följer kompetensen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om uppföljning och kontroll av förskrivningen av läkemedel, i synnerhet till äldre i särskilda boenden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om avskaffande av apoteksmonopolet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kirurgisk behandling av tandlossning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utreda hur staten skall ta över kostnadsansvaret för LSS-insatser.
Riksdagen anvisar med följande ändringar i förhållande till regeringens förslag anslagen under utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och social omsorg enligt uppställning:
|
Anslag, tusental kronor |
Regeringens förslag |
Anslagsförändringar |
|
13:1 Tandvårdsförmåner |
3 498 000 |
60 000 |
|
13:6 Socialstyrelsen |
492 096 |
-24 605 |
|
13:10 Bidrag till psykiatri och social psykiatri |
500 000 |
25 000 |
|
14:4 Statens folkhälsoinstitut |
130 786 |
-6 539 |
|
14:5 Smittskyddsinstitutet |
181 005 |
-9 050 |
|
14:7 Folkhälsopolitiska åtgärder |
78 054 |
50 000 |
|
17:1 Stimulansbidrag och åtgärder inom äldrepolitiken |
51 446 |
50 000 |
|
18:1 Bidrag till utveckling av socialt arbete |
216 878 |
50 000 |
|
26:2 Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap |
291 231 |
-43 685 |
|
Nytt anslag: Nationell vårdgaranti |
2 000 000 |
|
|
Nytt anslag: Forskning kring palliativ vård |
20 000 |
|
|
Ny öronmärkt satsning: försöksverksamhet - förebyggande hälso- och sjukvård |
80 000 |
|
|
Summa för utgiftsområdet |
39 817 525 |
2 251 121 |
1 Yrkandena 12, 14 och 15 hänvisade till UbU.
Inom hälso- och sjukvården pågår omvälvande förändringar. På sjukvårdssvenska heter det effektiviseringar, men det kan lika gärna kallas ransoneringar av sjukvård. I vissa delar av sjukvården ökar produktiviteten men den totala effekten blir att tillgängligheten till vården minskar. Utvecklingen har bland annat inneburit att antalet vårdplatser nästan halverats på tio år och att vårdtiderna minskat kraftigt. Inom EU har nu Sverige tillsammans med Finland lägst antal vårdplatser, samtidigt som vårdtiderna tillhör de kortaste.
Det finns starka invändningar mot denna utveckling men den förmenta jakten på effektivitet fortsätter: akutsjukhus läggs ner eller görs om till närsjukhus, antalet vårdplatser sjunker ännu mer och vårdcentraler försvinner. Så kallade prioriteringslistor har tagits fram i Östergötland och Västra Götaland. Nya listor diskuteras intensivt i hela sjukvårdssverige.
Utvecklingen försvaras av den socialdemokratiska regeringen som en naturlig och helt nödvändig förändring till följd av medicinska framsteg och den ekonomiska resursbristen - men det sker till priset av dålig tillgänglighet, större otrygghet och sämre vård. Om man frågar patienter och vårdpersonal är det nog svårt att finna instämmanden med att sjukvården fått bättre förutsättningar.
Kristdemokraterna ifrågasätter inte att omorganiseringar och effektiviseringar inom vården behövs, tvärtom det är alldeles nödvändigt. Men med nuvarande utveckling inom vården finns anledning till kritik och eftertanke.
Traditionell socialdemokratisk vårdpolitik, präglad av nedskärningar och sammanslagningar, byråkrati och monopol är inte lösningen på vårdens problem. Om den socialdemokratiska regeringen får bestämma kommer det att bli ännu svårare att få vård framöver. Akutsjukvården kommer att koncentreras än mer. Antalet vårdplatser kommer att fortsätta att minska. Akut och planerad vård kommer i högre utsträckning att bedrivas åtskilt. Vården kommer i högre grad att flyttas utanför sjukhusen till en primärvård som saknar resurser.
Värst drabbade av vårdransoneringen blir kroniskt sjuka och äldre. För dem är det särskilt viktigt att vården organiseras runt patienten i ett sammanhang som upplevs som nära, lokalt och med hög tillgänglighet.
Situationen skapar otrygghet och de patienter som inte får vård tvingas därför söka sig till privata alternativ och finansiera sin vård på egen hand. På så sätt införs bakvägen ett system med individuella försäkringslösningar i Socialdemokraternas Sverige. Något som inte verkar skrämma den socialdemokratiska regeringen.
Socialdemokraternas ideologiska skygglappar som hindrar nytänkande och förnyelse av sjukvården till det bättre är minst sagt problematiska. Den andra stopplag som Socialdemokraterna aviserat tillsammans med Miljöpartiet och Vänsterpartiet är direkt riktad mot förnyelse och nytänkande inom vården.
Kristdemokraterna anser att vården måste ta spjärn i människovärdet och se till att det rör sig åt rätt håll, så att vården förbättras och inte försämras. Flera av dagens problem inom sjukvården är akuta och om ingenting görs kommer morgondagens brister att vara kroniska och strukturella.
Det är oacceptabelt med långa väntetider och köer i vården. Det måste bli betydligt enklare att få träffa en läkare och annan vårdpersonal. Kristdemokraterna vill förbättra kvaliteten i mötet mellan patient och läkare. Ökad delaktighet i val av behandlingsmetod, rätten att bli informerad och få insyn är bara de första stegen i en ökad samverkan mellan patient och läkare. Men även de patienter som inte själva kan välja ska garanteras en god, trygg och värdig vård.
Kristdemokraterna anser att patienten ska ha möjlighet till förnyad bedömning (second opinion) från oberoende alternativa bedömare. Otrygga och missnöjda patienter kostar i form av onödigt lidande och pengar. Här finns utrymme för både effektivare och mänskligare vård. Säkerligen kommer en ökad andel vårdtagare att vilja ta del av alternativa medicinska metoder.
Det behövs tydligare riktlinjer om patientens rättigheter som människa och vårdkonsument. De texter som finns i hälso- och sjukvårdslagen och patienträttighetslagen behöver kompletteras med en mer pedagogisk lista över patientens rättigheter, en patienträttighetsdeklaration. Kristdemokraterna anser att varje människa som söker sig till hälso- och sjukvården för att få rådgivning, vård och behandling ska tillerkännas följande rättigheter.
Rätten att bli lyssnad till och göra sin egen röst hörd
Rätten att bli informerad
Rätten att göra egna val
Rätten till en andra bedömning (second opinion)
Rätten att få vård när man behöver den (tillgänglighet)
Rätten att få skydd och respekt för sin personliga integritet
Hälsa i vid mening handlar om ett fysiskt, psykiskt, socialt och andligt välbefinnande. Allt folkhälsoarbete ska utgå från denna helhetssyn på människan och på hälsobegreppet. Detta bredare hälsobegrepp har bl.a. uppmärksammats av undersökningar som pekat på att människor som tillägnar sig kultur i olika former har bättre hälsa och tillfrisknar fortare efter sjukdom.
Även om hälsoläget i Sverige allmänt sett är bra såär hälsan ändå ojämlikt fördelad bland befolkningen. Forskning visar att resurssvaga gruppers hälsoutveckling och medellivslängd är sämre än för dem som är välutbildade och resursstarka. Detta kan inte accepteras. Det krävs åtgärder mot de resurssvaga gruppernas höga ohälsotal och lägre medellivslängd.
Det förebyggande folkhälsoarbetet behöver förbättras. Väl fungerande, långsiktiga och hälsofrämjande insatser måste vara en självklar uppgift för hälso- och sjukvården och en självklar del i all behandling. Genom att ta till vara den outnyttjade potential som finns i en mer hälsoinriktad hälso- och sjukvård kan mycket mänskligt lidande undvikas. Ur ett hälsoekonomiskt perspektiv kan stora hälsovinster göras.
Hälso- och sjukvården måste i större utsträckning använda sin auktoritet, sin kunskap och sin breda kontaktyta för att främja kontakt med patienter, anhöriga och allmänheten.
Kristdemokraterna föreslår att en försöksverksamhet snarast möjligt inrättas i ett par landsting. Försöksverksamheten syftar till att undersöka förutsättningarna för att institutionalisera ett tydligare ansvar för hälso- och sjukvården kring det upplysande och motiverande samtalet med den enskilde om hälsorisker. Ansvaret innefattar även uppföljning och långsiktigt stödjande åtgärder och kontroll av livsstilsrelaterad ohälsa.
I ett första steg avsätts sammanlagt 200 miljoner kronor de närmaste tre åren. Medlen ska användas för att bygga vårdstrukturer som syftar till:
att erbjuda alla 40-åringar ett gratis läkarbesök
att utveckla det mångprofessionella vårdteamets arbete kring förebyggande insatser
att öka närsjukvårdens kontaktytor, när det gäller förebyggande folkhälsoarbete
att föra ut kunskap om hälsorisker och hur de förebyggs mest effektivt
att förbättra det sekundärpreventionella arbetet
Kristdemokraterna utvecklar sin politik för en bättre folkhälsa i en särskild motion, "Folkhälsopolitiken" So606.
Bevarandet av en solidariskt finansierad sjukvård - som är behovsstyrd - kräver att Sveriges djupgående problem i form av dåligt fungerande lönebildning, dåligt fungerande arbetsmarknad och tillväxthämmande skatter på arbete, sparande och företagande åtgärdas. Men under de gångna tio åren har tillväxtpolitiken lyst med sin frånvaro. Regeringen har inte ens försökt åtgärda Sveriges under snart 30 år notoriskt låga tillväxt. Detta är en ödesfråga också för svensk hälso- och sjukvård.
Om Sverige från 1994 hade hängt med i tillväxttakten för de mindre OECD-länderna hade vår bruttonationalprodukt (BNP), dvs. värdet av vår samlade produktion av varor och tjänster, i år varit ca 115 miljarder kronor högre. Hade Sverige hängt med tillväxttakten i Finland sedan 1994, skulle vår BNP i år vara drygt 160 miljarder kronor högre, och skatteintäkterna över 75 miljarder kronor högre även med sänkta skattesatser. Om Sverige hängt med i Irlands tillväxt sedan 1994 skulle vår BNP i år vara 1 380 miljarder kronor högre.
Ovanstående jämförelse tydliggör bl.a. att utökade statsbidrag inte är en långsiktig lösning på hälso- och sjukvårdens problem. Men på kort sikt behöver kommunsektorn mer resurser.
Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet har presenterat statistik över de resurser som tillförts landsting och kommuner under de två senaste mandatperioderna. Under åren 1999-2002 fick kommunerna och landstingen statliga tillskott på 18 miljarder kronor. Men resurstillskotten kom inte landstingen och kommunerna till del så som det förespeglades när tillskotten presenterades.
Till att börja med minskade statsbidragen i värde i takt med inflationen. På så sätt tappade de 18 miljarderna närmare 7-8 miljarder kronor i värde. Dessutom höjde staten momsavgifterna för kommunsektorn med närmare 8 miljarder kronor - pengar som hamnade i statskassan. Till sist innebar de höjda sociala egenavgifterna som löntagarna tvingades betala ett skattebortfall för kommunsektorn på netto 2,5 miljarder kronor. Penningtransaktionerna mellan den kommunala sektorn och staten hamnade under åren 1999-2002 i slutändan på noll.
Kristdemokraterna anser att de resurser som nu tillförs landsting och kommuner främst måste användas till att säkerställa en god vård och omsorg för multisjuka äldre, kroniskt och långvarigt sjuka.
Kristdemokraternas anser att sjukvården även i framtiden ska finansieras solidariskt. En solidariskt finansierad sjukvård, byggd på människovärdes- och behovsprincipen, kräver prioriteringar. Med detta följer en avgränsning mot de åtaganden som inte omfattas av en solidarisk finansiering. Sådana insatser bör den enskilde själv välja, finansiera och prioritera genom exempelvis olika försäkringslösningar.
I debatten om hälso- och sjukvårdens framtida finansiering framhålls ofta att behoven kommer att växa snabbare än resurserna. Behovet av resurser för hälso- och sjukvården påverkas av ett komplext samband mellan behov och efterfrågan, vårdens tillgänglighet och organisation, medicinsk praxis och teknisk utveckling, produktivitet och effektivitet. Ingen vet exakt hur stort gapet mellan behov och resurser kommer att bli framöver. Men åtminstone en slutsats kan dras: behovet av väl genomtänkta prioriteringar i politiken kommer att bli allt viktigare.
Det går inte att klara finansieringen av välfärden enbart med skattehöjningar, besparingar och effektiviseringar. Enligt Landstingsförbundets och Kommunförbundets prognos kommer det totala underskottet för kommunsektorn att hamna på nära 9 miljarder kronor för 2004. Samtidigt genomfördes kraftiga skattehöjningar under 2003, med i genomsnitt 65 öre, i kommuner och landsting. I mer än ett decennium har landstingssektorn visat underskott mellan intäkter och kostnader. 1 Till detta kommer de enorma personalbehoven - som bara för kommunernas del beräknas uppgå till 225 000 personer fram till 2010.
Nu krävs ett nytt politiskt ansvarstagande. Den demografiska utvecklingen, de medicinska framstegen, personalsituationen och finansieringsdilemmat kräver handling och breda politiska överenskommelser. Kristdemokraterna hoppas att det går att finna en gemensam dialog om hälso- och sjukvårdens framtid.
De patienter som har de största behoven ska prioriteras. Denna etiska princip har väglett de politiska bedömningar som gjorts bland annat genom riksdagens beslut om prioriteringar i hälso- och sjukvården. I hälso- och sjukvårdslagen står det att vård ska ges på lika villkor till alla. Men hur avgörs vilka som har de största behoven? Vad betyder egentligen "på lika villkor"? Hur ska olika behov egentligen kunna vägas mot varandra? Vilket gör mest ont - ofrivillig barnlöshet eller en värkande höftled?
Kristdemokraterna har i motion 2003/04:So640 yrkat att en parlamentarisk kommitté bör tillsättas med uppdraget att se över vårdbehoven och vilka av dessa behov som ska tillgodoses i den gemensamt finansierade vården.
På förmiddagen tisdagen den 11 mars 2003 granskade Socialstyrelsen 36 större sjukhus i landet. Besöket var föranmält men det var inte tidsangivet. Det visade sig att 30 sjukhus hade överbeläggningar och att 18 sjukhus vårdade patienter vid andra avdelningar än där de vid tillfället var inskrivna. Överbeläggningar och patienter som var utlokaliserade till andra avdelningar förekom mest vid medicinklinikerna. Sammantaget konstaterade Socialstyrelsen att patienter riskerade att få en sämre omvårdnad, medicinsk diagnostik, vård och behandling. Denna situation är en direkt följd av bristen på vårdplatser. Bristen på vårdplatser utgör samtidigt ett hot mot arbetsmiljön för all vårdpersonal.
Diagram 1: Antalet vårdplatser 1994-2003
Källa: Landstingsförbundet 2
Drygt 18 000 vårdplatser har försvunnit sedan 1994. Det motsvarar en minskning med hela 40 procent. Sedan 1990 har mer än en tredjedel av vårdplatserna inom korttidsvården försvunnit. Antalet intagningar och medelvårdtiden inom den somatiska korttidsvården har fortsatt att sjunka. Den kortare medelvårdtiden förklaras till viss del av bättre behandlingsmetoder och en mer behandlingsintensiv vård. Den mer behandlingsintensiva vården avspeglas i att antalet vårdplatser och vårdtillfällen i den slutna vården minskar, medan antalet behandlingar i den öppna vården ökar. En tydlig utveckling är att allt fler "äldre äldre", dvs. personer över 85 år, opereras i högre utsträckning.
Även inom den psykiatriska slutenvården går utvecklingen mot allt färre vårdplatser och kortare vårdtider. Trots att antalet slutenvårdsplatser inom psykiatrin har minskat, har antalet öppenvårdsbesök inte ökat i motsvarande grad, utan fortsatt att minska. Antalet vårdplatser i långtidsvården och geriatriken har också minskat kraftigt, även efter Ädelreformens införande 1992.
Vad används en vårdplats till? Någon form av medicinsk bedömning ligger alltid till grund för att övervakning av hälsotillståndet krävs kontinuerligt. Olika former av kroniska tillstånd kan medföra behov av kontinuerlig vård. Och för att kunna ställa diagnos krävs ibland symtomkontroll där inläggning är en förutsättning under en viss tid. Operationer och andra kirurgiska eller medicinska behandlingar kräver självklart vårdplatser. Förlossningar kräver vårdplatser. Vidare krävs vårdplatser inom vissa discipliner för att behandlingar ska kunna ske - vid exempelvis intensivvård och viss cytostatikabehandling. För olika personer behövs sluten vård längre eller kortare tid. Frågan om vårdplatser handlar därför, i ett patientperspektiv, både om trygghet, flexibilitet och viss valfrihet.
Varför behövs fler vårdplatser? Även om den medicinska utvecklingen inneburit att flera behandlingar och ingrepp kan göras i den öppna vården kvarstår ett behov av att återställa vårdplatser. Minskningen av antalet vårdplatser i slutenvården har heller inte blivit kompenserad genom en motsvarande utbyggnad av hemsjukvården eller särskilda boenden.
Kristdemokraternas slutsats är att antalet vårdplatser måste utökas inom slutenvården. Utbyggnaden av vårdplatser måste även gälla de särskilda boendeformerna, hemsjukvården, missbrukarvården, akutvården och många av landets BB-avdelningar. Inom den psykiatriska vården råder stor brist på vårdplatser - Kristdemokraternas politik för den psykiatriska vården tas upp i en särskild motion (2004/05:So449).
I Socialdemokraternas Sverige är det inte en självklarhet att alla får vård i tid. För alla dem som väntar på operation eller behandling innebär det ökad oro, lidande och försämrad livskvalitet. I värsta fall förvärras tillståndet under väntetiden, vilket inte bara kan kräva mer omfattande ingrepp, längre sjukhusvistelser och dyrare eftervård, utan också minska möjligheterna till lyckad rehabilitering och att bli helt återställd. Många ser sitt liv grusas i köerna till vård. Särskilt allvarligt är det för äldre människor där varje dag, månad och år betyder så mycket, liksom för barn som till och med kan hämmas i sin utveckling.
Att skjuta vårdinsatser på framtiden minskar möjligheterna till goda behandlingsresultat och ökar kostnaderna. En del av dessa kostnader syns först senare i landstingsbudgeterna. De visar sig i form av försämrat hälsoläge, som resulterar i extra läkarbesök under väntetiden och av mer omfattande och därmed dyrare behandlingar än vad som varit nödvändigt om patienten fått vård i tid. Köernas största kostnader syns inte alls i landstingens ekonomi. Det handlar om det pris som enskilda människor tvingas betala i form av sänkt livskvalitet, sjukskrivning med försämrad privatekonomi och risk för att halka efter i utvecklingen på arbetet. Staten tvingas betala för sjukskrivningar, rehabilitering och förtidspensioneringar, kommunerna tvingas betala för hem- och färdtjänst och företagen tvingas betala för produktionsbortfall och dubbelanställningar.
Nödvändiga resurser, en utökad samverkan och organisationsförändringar måste till för att arbeta bort vårdköerna.
Administrativa och budgetmässiga murar som är ett hinder för en effektivare vård ska undanröjas. Den finansiella samordning (Finsam) som nu är möjlig omgärdas av ett regelverk som inte medger ett optimalt utnyttjande av resurserna. Möjligheterna till finansiell samordning och värdefulla lokala initiativ i samordningen är starkt begränsade. Kristdemokraterna anser att intentionerna bakom Finsam måste genomföras fullt ut.
Det måste även snabbt skapas ett helt nytt system för att hjälpa människor som har hamnat i en långtidssjukskrivning. Insatserna bör fokusera på individens specifika problem, förutsättningar och möjligheter med denne som en aktiv deltagare i sin egen rehabiliteringsprocess. Den omfattande satsningen på en ny och samordnad rehabiliteringsförsäkring, som Kristdemokraterna vill genomföra, är nödvändig.
Den socialdemokratiska regeringen har under lång tid varit emot en nationell vårdgaranti. I riksdagens socialutskott har vänstermajoriteten sedan 1994 avslagit förslag om en nationell vårdgaranti vid inte mindre än elva tillfällen. Men i årets budgetproposition avsätter regeringen sammanlagt 1,7 miljarder kronor till en nationell vårdgaranti för åren 2005-2007. Införandet av vårdgarantin kommer att påbörjas först i november 2005. Inom senast 90 dagar ska då en behandling ha påbörjats, men det är inte säkert att det blir i patientens hemmalandsting. Löftet är till en början bara att behandlingen ska ske någonstans i Sverige. I övrigt har regeringen ännu inte preciserat vårdgarantins innehåll. Risken är stor att regeringens förslag till nationell vårdgaranti blir en misslyckad reform som förleder patienterna att tro att vårdköerna snart är borta.
Kristdemokraterna, Moderaterna, Folkpartiet och Centerpartiet presenterade redan våren 2002 ett gemensamt förslag till nationell vårdgaranti som preciserar hur reformen ska införas och vilka krav som vårdtagarna kan ställa på vårdgarantin. Förslaget till nationell vårdgaranti slår fast att:
kontakt ska garanteras med vårdcentral/primärvården samma dag som kontakten tas
besök hos distrikts- eller husläkare ska ske senast inom fem dagar efter det att kontakten tagits, då vårdgarantin är fullt genomförd inom 48 timmar
besök hos annan specialist ska ske inom två månader
behandling ska ske inom tre månader efter det att beslut om sådan fattats.
När inte det "egna sjukhuset" kan ge vård i tid ska patienten aktivt erbjudas vård inom det egna landstinget, i ett annat landsting eller hos annan vårdgivare. Det åligger hemlandstinget att se till att patienträttigheten uppfylls. De allmänt omfattade slutsatserna från Prioriteringsutredningen är utgångspunkt också för den nationella vårdgarantin. Det innebär att vårdbehoven och inte den för varje tillfälle aktuella kösituationen ska avgöra inriktning och prioritering.
Den vårdgaranti de borgerliga partierna föreslår ersätter inte eller står i motsats till valfrihet i vården. Patientens valfrihet ska inte vara bunden till "det egna" sjukhusets möjligheter att ge vård i tid. Valfriheten ska omfatta hela landet och får inte begränsas till ett geografiskt eller administrativt område.
Kristdemokraterna vill därför att patienten ska ha rätt till:
fritt val av distriktssköterska, läkare, sjukgymnast, barnmorska och arbetsterapeut
fritt val av vårdcentral, sjukhus eller motsvarande
"second opinion" (få en förnyad oberoende medicinsk bedömning).
I hälso- och sjukvårdslagen 2 a § HSL uttrycks de krav som särskilt ska ställas på hälso- och sjukvården, som att vården ska vara av god kvalitet, vara lätt tillgänglig, bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet och främja goda kontakter mellan patienten och hälso- och sjukvårdspersonalen. Inget sägs uttryckligen om att vården ska ges i tid. Kristdemokraterna och övriga borgerliga partier anser att hälso- och sjukvårdslagen ska slå fast kravet att hälso- och sjukvården ska ges i tid. På så sätt får den nationella vårdgarantin det stöd i lag som gör att patienten kan ställa krav på sjukvårdshuvudmannen.
Den nationella vårdgarantin omfattande alla medicinskt motiverade diagnoser ska vara fullt genomförd inom tvåår. De långa köerna, bristen på personal på många håll och den tid det tar för att genomföra nödvändiga förändringar både vad avser organisation och arbetsformer gör att vårdgarantin byggs ut i två steg. I det första steget ingår de diagnoser och behandlingar som omfattades av den nationella vårdgaranti som den borgerliga regeringen införde 1991-1994 samt ytterligare ett 10-tal behandlingar främst för barn och äldre.
För att kunna förbättra vården och ge alla vård i tid är det viktigt att ta tillvara alla goda krafter. Det handlar om sjukvårdspersonalen och nya entreprenörer, men också om att förbättra landstingens egen verksamhet. Det har i vetenskapliga studier också visats att det svenska sjukvårdssystemet borde kunna prestera betydligt bättre resultat men för detta är konkurrens och mångfald nödvändigt.
Alla människor är olika och har varierande vårdbehov. Allt fler är i dag mer informerade om sin sjukdom och olika behandlingsmöjligheter än tidigare. Det leder till att kraven på vården och dess innehåll ökar. Nya vårdformer behöver därför utvecklas för att möta dessa behov. Det kan endast ske genom att det ges möjlighet för många att delta i utvecklingsarbetet. Därför är en mångfald av vårdgivare nödvändig.
Vårdgarantins roll är därför inte bara att stärka patientens rätt och garantera vård i tid, utan också att stimulera till utveckling och reformer. Genom valfriheten styrs resurserna till de vårdgivare som patienterna själva väljer. Socialdemokraternas agerande visar att de saknar insikt om dessa förhållanden. De säger sig vara för mångfald i vården men i realiteten så motarbetar de den. Stopplagen, som förhindrar landstingen att själva bestämma över sin sjukvårdsorganisation, är ett dråpslag mot nytänkande och förnyelse inom vården.
Kristdemokraterna, Moderaterna, Folkpartiet och Centerpartiet utvecklar förslaget till en nationell vårdgaranti i en flerpartimotion - 2004/05:So642.
Under de senaste åren har det skett en neddragning av antalet platser på landets förlossningskliniker. Bristen på barnmorskor har tidvis varit stor. I mer glesbefolkade områden i landet har små - men fullt fungerande - förlossningskliniker lagts ner.
Bristen på tid är ett genomgående problem inom mödra- och förlossningsvården. Även i eftervården behövs mer tid för den nyförlösta mamman och barnet. Kristdemokraterna vill därför införa en nationell BB-garanti som kompletterar den nationella vårdgaranti som de borgerliga partierna är överens om att införa. BB-garantin består av två delar - en platsgaranti och en förlossningspeng.
Platsgarantin innebär att kvinnan på mödravårdscentralen gör upp om plats på förlossningsklinik och BB. Vidare är kvinnan och barnet garanterade minst tre dagar på BB innan hemgång, om såönskas. Kvinnan ska dessutom vara garanterad ett kontinuerligt stöd av sin barnmorska under mödra-, förlossnings- och eftervården.
Förlossningspeng innebär att ersättningen går till den förlossningsavdelning som kvinnan väljer.
Från den första kontakten med mödravårdscentralen, under förlossningen och i eftervården ska den gravida kvinnan vara garanterad plats och stöd av sin barnmorska genom en uttrycklig platsgaranti. BB-garantin kommer att förbättra kontinuiteten mellan mödra- och förlossningsvård. Allt för att ge bättre stöd, delaktighet och trygghet för blivande föräldrar. Förlossningspengen innebär att ersättningen följer med kvinnans val av förlossningsklinik. Då ges förlossningsklinikerna betydligt större möjligheter att planera och utveckla sin verksamhet.
Kristdemokraterna har i motion 2003/04:So640 ett yrkande kring införandet av en BB-garanti, som ännu inte hunnit behandlas i riksdagens socialutskott.
Kristdemokraterna slår vakt om en gemensam finansiering av vården, men är samtidigt öppna för alternativa utförare. En ökad mångfald av vårdgivare ger patienterna större valmöjligheter och understödjer förnyelse, effektiviseringar och utveckling av hälso- och sjukvården. Privata, kooperativa och ideellt drivna alternativ bör därför ges förutsättningar att utvecklas.
En mångfald av vårdgivare ökar möjligheterna att säkra tillgången på kvalificerad personal. Det behövs kortare beslutsvägar, ökat reellt inflytande, större personligt ansvar och förbättrade utvecklings- och karriärmöjligheter. Vården behöver också ett tydligare ledarskap. Endast på detta sätt kan vårdyrken attrahera nya medarbetare. Dessa förändringar kan skapas dels inom den offentligt drivna hälso- och sjukvården och dels inom alternativa produktions- och organisationsformer.
Lagen om offentlig upphandling (LOU) passar inte alltid i tjänstesektorn. Det gäller till exempel då vårdpersonal vill "knoppa av" och driva verksamhet i egen regi. Kristdemokraterna anser att LOU bör förändras så att lagstiftningen inte utgör ett hinder för förverkligandet av goda idéer. Det krävs en anpassning av LOU till hälso- och sjukvårdsverksamhet, och Kristdemokraterna anser därför att regeringen bör lägga fram ett förslag till ett särskilt regelverk för upphandling av hälso- och sjukvårdstjänster.
Den socialdemokratiska regeringens viktigaste fokus har varit att driva en ideologiskt präglad debatt kring hälso- och sjukvården i syfte att värna systemet framför patienternas behov. Man kan misstänka att det rigida motståndet mot förnyelse och utveckling inom sjukvården skapats för att avleda uppmärksamheten kring riktigt svåra frågor. Frågor som hur vården ska klara att utbilda, rekrytera och behålla kvalificerad personal? Den socialdemokratiska regeringen har heller inga klara besked till vårdens företrädare och personal och medborgarna kring hur den långsiktiga finansieringen av sjukvården ska gå till.
Det politiska valsandet kring den så kallade stopplagen är det främsta uttrycket för den socialdemokratiska regeringens misslyckade sjukvårdspolitik. Debattklimatet har präglats av konstgjorda åsiktsklyftor mellan regeringen och de borgerliga partierna. Men sanningen är - och har hela tiden varit - att Kristdemokraterna och övriga borgerliga partier vill ha en solidariskt finansierad sjukvård som ges efter behov.
Den socialdemokratiska regeringen, Vänsterpartiet och Miljöpartiet kom den 11 februari i år fram till en överenskommelse om vårdens ägarformer. En punkt i överenskommelsen var att ansvaret för driften av sjukhus endast ska kunna överlämnas till entreprenörer som inte driver verksamhet med syfte att skapa vinst åt ägaren eller motsvarande intressent. Ett annan punkt är att landstingen inte ska få möjlighet att låta försäkringspatienter få vård och behandling på landstingens sjukhus.
I juni i år skickades förslaget ut på remiss. Förslaget sågades av i stort sett samtliga remissinstanser, utom Folkhälsoinstitutet och Sveriges redovisningskonsulters förbund. Kritikerna konstaterar att förslaget minskar konkurrensen (Konkurrensverket), bygger på en gammaldags syn på verksamheten i vården (LO), utgår från helt felaktiga premisser (Statens beredning för medicinsk utvärdering) och hotar det kommunala självstyret (Stockholms läns landsting).
Kristdemokraterna avvisar planerna på att införa en ny stopplag. Den praktiska betydelsen av en stopplag innebär inte minst att den politik medborgarna röstar fram på lokal nivå kan förhindras för att regeringen inte gillar densamma. Med stopplagstiftning kommer regeringen att beröva landsting deras möjligheter att skapa vårdalternativ och ge medborgare rätt att välja.
De regelverk och institutioner som vården styrs av måste vara öppna nog att släppa fram förnyelse och effektivitet. Socialdemokraternas fördomar kring att någon annan än kommuner och landsting inte kan utföra välfärdstjänster är skadliga. Icke-vinstdrivande företag med ideell grund, personalkooperativ och privata företag med vinstintresse kan tillföra såväl ekonomisk som ideell nytta. En vård och omsorg som inte tvekar att utnyttja flera olika utförare har bäst förutsättningar att välkomna och underlätta förnyelse och förändring.
Hälso- och sjukvårdslagens portalparagraf, "Målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen", håller på att förlora förankring i verkligheten. Ett flertal undersökningar och rapporter har visat att sjukvården inte utnyttjas på lika villkor. Dels skaffar sig rika och välutbildade mer specialistvård än de med sämre förutsättningar, dels får inte de svårt och kroniskt sjuka den vård de behöver.
Om kroniskt och svårt sjuka inte får en god och värdig vård kommer trovärdigheten för svensk hälso- och sjukvård att skadas i grunden. Detta bör ges regeringen tillkänna.
Många människor är oroliga för att inte få vård och behandling i tid. Vissa är till och med beredda att betala två gånger för att vara säkra. Därför finns en marknad för privata sjukvårdsförsäkringar. Efterfrågan har ökat och i dag är det cirka 165 000 personer som fått en försäkringsansökan godkänd. Att människor tecknar sjukvårdsförsäkringar är inget annat än ett underbetyg till den svenska sjukvårdspolitiken.
Informationstekniken är numera en självklar del av sjukvården, precis som den genomsyrar resten av samhället. Men omställningen till en datoriserad sjukvård har inte varit enkel, och den är långt ifrån genomförd ännu. Många av sjukvårdens IT-stöd har införts utan att personalen, och än mindre patienterna, har varit tillräckligt involverade.
En färsk OECD-studie visar att Sverige, tidigare känt för att ligga väl framme inom sjukvården, har tappat just i innovationskraft. Studien säger att det svenska vårdsystemet nu både är sent med att börja anamma ny teknik och därefter långsamt med att införa den. Ett exempel är system för informationsflödet runt patienten - ett område som är märkligt eftersatt i det annars IT-stolta Sverige.
I dag är det omöjligt att sammanställa information ur många av sjukvårdens IT-system. Det krävs mycket mer samordning och gemensamma överenskommelser för att informationen i olika vårdsystem ska gå att jämföra och sammanställa. Det behövs bland annat gemensamma riktlinjer för hur informationen i till exempel journalsystem och kvalitetsregister ska kunna byggas upp.
Det behövs bättre, mer heltäckande och för medborgarna öppnare kvalitetsregister. Enligt sjukvårdslagen har alla patienter rätt att välja läkare, var man vill söka vård och vilken behandling man vill ha. Sjukvården måste bli bättre på att redogöra för vårdkvaliteten. I flera andra länder presenteras vårdkvaliteten på exempelvis sjukhus genom rangordning. I Storbritannien kan sjukhusen få upp till tre stjärnor beroende på hur duktig man är på att behandla en viss typ av sjukdom. Kristdemokraterna vill se ett liknande system i Sverige. Annars är det meningslöst att fritt kunna välja sjukhus om det inte finns information tillgänglig för alla. Dessutom utgör en kvalitetsmätning ett bättre underlag för politiska beslut. De kvalitetsregister som redan finns bör utvecklas, resultaten offentliggöras och redovisas så att alla medborgare kan bilda sig en uppfattning om vårdkvaliteten på olika sjukhus och inom olika landsting.
I juni 2002 fick Socialstyrelsen i uppdrag att följa upp jämställdheten på hälso- och sjukvårdens och socialtjänstens verksamhetsområden. Uppdragets fokus på hälso- och sjukvårdens område skulle vara de eventuella könsskillnader som gäller kvalitet, kostnader och tillgänglighet.
Socialstyrelsen konstaterade att kostnader för all sjuklighet 2002 har beräknats till 550 miljarder kronor, varav 300 miljarder för kvinnors och 250 miljarder för mäns vård. Kvinnor går oftare till läkare, och kostnaderna för deras sjukvård är totalt sett cirka 16 procent större. Kostnaderna för läkemedel är totalt sett högre för kvinnor än för män, men mäns kostnader per recept är högre. Skillnaden har flera orsaker, och en fördjupad analys visar att män oftare får nyare och därmed dyrare läkemedel än kvinnor.
Det har visat sig att nya, dyra medicinska teknologier och läkemedel först sprider sig till medelålders män. I dagens situation verkar det motiverat att fråga sig om inte den omvända ordningen gäller vid kapacitetsproblem och nedskärningar: de äldre kvinnorna får nöja sig med sämre tillgång till vård och behandling, även om de bevisligen skulle ha nytta av vården.
Kvinnor rapporterar oftare biverkningar och drabbas oftare av läkemedelsrelaterad sjuklighet än män. De ordineras i genomsnitt fler läkemedel än män, och löper därmed också risk att oftare få fler olämpliga kombinationer av läkemedel. En alternativ förklaring är att vården de facto är sämre anpassad till kvinnors behov och förutsättningar och därmed fungerar sämre för kvinnor. I så fall kan det något större vårdutnyttjandet bland kvinnorna spegla en frustration över bristande omhändertagande och mindre effektiv vård. Ett exempel på detta kan vara kvinnor med kroniska smärttillstånd som gång på gång vänder sig till den öppna vården.
Kristdemokraterna anser att en parlamentarisk utredning bör tillsättas för att utreda alla jämställdhetsaspekter på den hälso- och sjukvård som ges. Utredningen bör bl.a. se över:
Vårdpersonalens behov av kontinuerlig utbildning så att könsspecifika kunskaper kan integreras i vård och behandling. Det behövs att en ökad uppmärksamhet riktas mot samspelet mellan personalen och kvinnliga respektive manliga patienter. Även särskilda utbildningsinsatser till hälso-och sjukvårdspersonal om hur man bemöter våldsutsatta kvinnor är angelägna.
Ett tydligare genderperspektiv måste utvecklas, så att hela befolkningens förutsättningar tas tillvara. Det måste bli rättvisa i förskrivning av läkemedel så att kvinnor får lika tillgång till nya och dyrare läkemedel som män. Äldre kvinnor är största användare av läkemedel. Äldre kvinnor måste i mycket större omfattning vara med vid kliniska utprovningar av läkemedel.
Utprovning av läkemedel ska ske på både kvinnor och män. Doseringsanvisningar på förpackningar ska märkas så att eventuella könsskillnader blir tydliga. Nya behandlingsmetoder, läkemedel och diagnostik måste förstärka kunskaperna utifrån kvinnors villkor.
Vården måste uppmärksamma skillnader i bemötande mellan män och kvinnor så att skillnaderna upphör. Ett tydligare genderperspektiv måste utvecklas så att hela befolkningens förutsättningar tas tillvara. Nya behandlingsmetoder, läkemedel och diagnostik måste förstärka kunskaperna utifrån kvinnors villkor.
Med ett europeiskt sjukförsäkringskort kan EU-medborgare idag flytta och resa i hela EU utan att behöva bekymra sig för administrativt krångel om de skulle råka ut för en olycka och komma i behov av akutsjukvård. Sjukförsäkringskortet gäller dock endast för akutsjukvård. För att förbättra sjukvården, sänka de totala sjukvårdskostnaderna och utnyttja tillgängliga sjukvårdsresurser mest effektivt inom unionen vill Kristdemokraterna införa ett sjukvårdskort för alla EU-medborgare.
Sjukvårdskortet skulle ge EU-medborgare rätt att söka vård i de andra EU-länderna om vårdköerna i det egna landet och i det egna landstinget är oacceptabelt långa, eller om den behövda sjukvården inte finns att tillgå i hemlandet. Förslaget innebär att om patienten fått en remiss och en behandling eller en viss typ av vård inte kan ges inom 90 dagar, kan patienten söka vård i andra EU-länder. Hemlandstinget ska då stå för vårdkostnaden. Det så kallade fria vårdvalet gäller i alla Sveriges landsting. Principen är att detta ger patienter rätt att söka både sluten och öppen vård i ett annat landsting, förutsatt att hon eller han har en remiss från sitt hemlandsting. Det landsting som skrivit ut remissen står också för kostnaden. Resekostnaden måste patienten själv stå för.
Kristdemokraterna vill bygga vidare på det fria vårdvalet och införa det på en europeisk nivå. Principen bör vara att patienter i ett medlemsland ska kunna söka vård i ett annat medlemsland, förutsatt att patienten fått en remiss från hemlandstinget och att väntetiden överskrider tre månader. Hemlandstingen står då för vårdkostnaden i det land dit patienten väljer att åka. Regelverket kring sjukvårdskortet måste utformas så att de enskilda ländernas nationella vårdplanering inte hotas. Dessutom behövs ett regelverk för hur bl.a. sekretessfrågor, felbehandlingar och tillsyn ska hanteras.
Kristdemokraternas förslag:
I de fall vård inte kan erbjudas inom tre månader har patienten rätt att, utan extra kostnader för patienten, välja att söka vård hos en vårdgivare i ett annat landsting eller i ett annat EU-land. Det gäller även privata vårdgivare. Förutsättningen är att någon form av förhandsbesked finns från hemlandstinget.
Hemlandstinget ska stå för vårdkostnaden.
Genom sjukvårdskortet blir den administrativa proceduren enklare för vårdbehövande. Sjukvårdskortet kan sammantaget ge en bättre sjukvård, ett bättre utnyttjande av tillgängliga resurser och mindre administrativt krångel.
Patientinflytandet och valfriheten i vården kan förstärkas genom att patienten får en reell möjlighet att själv välja vårdgivare. En översyn bör göras av hela välfärdssystemet för att se vilka verksamheter som på kort respektive lång sikt kan öka medborgarnas valmöjligheter. Kristdemokraterna vill också undersöka effekter av att ekonomiska resurser styrs till den verksamhet som patienten personligen anser har bäst kvalitet. Ett väl avgränsat försök med "patientpeng" skulle vara intressant att följa och dra slutsatser av.
Denna form av ekonomisk styrning skulle stärka patientens ställning och öka kvaliteten i vårdutbudet. Det finns flera exempel på hur pengsystem har ansetts som mycket kontroversiella men så småningom vuxit fram som en helt naturlig valfrihetsreform.
Försök med patientpeng bör i första hand provas när det gäller tjänster som till exempel barnhälsovård, primärvård, och sjukgymnastik. Flera olika vårdgivare kan stimulera till nytänkande och tillföra vården nya dimensioner. Privata, kooperativa och ideellt drivna alternativ ska ges lika förutsättningar att utvecklas. För att inte små enheter ska missgynnas konkurrensmässigt kan det i vissa fall behövas särskild stimulans för att det ska finnas så många utförare som möjligt och att de ska ha likartade förutsättningar.
I utformandet av ett pengsystem är det mycket viktigt att kunna värna dem med särskilda behov. Många med kroniska sjukdomar har till exempel periodvis mycket stora behov av insatser. Lika viktigt är det att de med "dolda" sjukdomar och diagnoser, som i dag har svårt att få sina behov tillgodosedda, kan känna sig trygga i ett ersättningssystem av denna typ. Det finns möjligheter att skapa modeller där en baspeng, som är lika för alla, kompletteras med ett tillägg, en behovspeng, som ger en högre grad av anpassning till individuella behov.
Vårdpersonalen behöver få en ny framtidstro. Det behövs "fler händer i vården". Tidningen Arbetsmarknaden gjorde förra året en genomgång av personalsituationen i samtliga landsting för 2004-2005. Genomgången visade att inte ett enda av landstingen planerade att utöka sin personalstyrka. 18 av 21 landsting angav tvärtom att de på tvåårs sikt kommer att ha färre anställda. Anställningsstopp är infört i många landsting och alla landsting är mycket återhållsamma med inhyrning av personal. Det här är en illavarslande utveckling som visar allvaret i landstingens ekonomiska situation.
Vårdens kompetens finns hos personalen, bland läkare, sjuksköterskor och övriga medicinskt utbildade och erfarna medarbetare. Hälso- och sjukvården måste därför försöka locka till sig de mest begåvade och lämpliga personerna. Vårdpersonalen måste ges möjlighet till kompetensutveckling. Förutsättningarna för högre löner, inflytande och delaktighet måste stärkas. Detta är avgörande för hälso- och sjukvårdens utveckling.
Kristdemokraterna menar att en stor potential till förnyelse och effektivitet finns i att lyssna till vårdens personal. Inne i verksamheten finns vardagskunskap om hinder och möjligheter för utveckling. Därför måste denna kraft tas tillvara på ett betydligt bättre sätt än idag.
Personalens hängivenhet och arbetsvilja har utnyttjats maximalt, vilket bl.a. resulterat i att många förlorat gnistan. Detta är oroande tendenser som kan få irreparabla konsekvenser om de inte förändras snabbt.
Om inte fler kvinnor och män väljer att gå omvårdnadsprogrammen kommer det att saknas 200 000 personer med omvårdnadsutbildning år 2015. Fler utbildningsplatser måste skapas inom läkar- och sjuksköterskeprogrammen. Behovet av att rekonstruera hälso- och sjukvården, utveckla äldreomsorgen och att återställa personalens framtidstro och arbetsglädje måste beaktas särskilt under de närmaste åren.
För alla yrkesgrupper inom vården bör möjligheter till specialisering öka i syfte att göra vårdyrkena mera attraktiva. Stimulanser i form av fortbildningsmöjligheter och en mera generös lönesättning är viktiga delar av en ny personalpolitik inom vård- och omsorgsområdet. En större mångfald av vårdgivare kan skapa förutsättningar för bättre lönebildning och fler attraktiva karriärvägar för anställda inom vården.
Socialstyrelsen har i rapporten Investera nu! tillsammans med ytterligare åtta myndigheter föreslagit en mängd åtgärder för att klara kompetensförsörjningen:
Bättre stöd till chefer.
Högre kompetens och bättre utvecklingsmöjligheter.
Ett utvecklat omvårdnadsprogram.
Utökat vuxenlärande - ett omsorgslyft.
Anpassad högre utbildning och forskning.
Bättre arbetsmiljöarbete.
Förbättrade rekryteringsvägar.
Ökad anställningstrygghet och heltidsanställning.
Bättre introduktion för flyktingar och invandrare.
Fler män i vård och omsorg.
Kristdemokraterna vill förnya sjukvårdens organisation. Personalen måste få påverka organisationen och få använda sin kunskap till att påverka. Det gäller allt ifrån flexiblare arbetsvillkor och inflytande över förläggningen av sin arbetstid till större frågor som skapandet av en ny personalroll.
Det mångprofessionella vårdteamet måste lyftas fram som en viktig beståndsdel i vården. Läkare, sjuksköterskor, undersköterskor, sjukgymnaster, specialister, läkarsekreterare m.fl. har alla viktiga funktioner. Istället för att ödsla kraft på ett gammaldags hierarkiskt tänkande är det dags att släppa in teamkänslan och nätverkskulturen i vården.
Som exempel på framgångsrikt teamarbete inom vården förtjänar bl.a. de palliativa resursteamen som finns ute i landet att nämnas. Ingen enskild yrkesgrupp har kompetens att möta alla de krav som ställs på vården i livets slutskede. Ett mångprofessionellt team kan dock utgöra ett användbart stöd till den praktiskt arbetande personalen. Att fördjupa reflektionen och arbetet kring begreppet "teamarbete" måste vara en viktig uppgift för vårdens huvudmän.
Det finns utbredda symtom på ohälsa bland vårdpersonalen och sjukfrånvaron har ökat. Under 1990-talet har åldersstrukturen för de anställda förskjutits mot allt högre åldrar. Genom att risken för längre sjukfrånvaro är större i de högre åldersgrupperna kommer sannolikt ökningen av andelen anställda över 50 år att medföra en fortsatt ökad sjukfrånvaro.
Det är nödvändigt att det på varje arbetsplats skapas ett "andrum". Vårdpersonalen måste få chans att utvecklas i arbetet. Tid och resurser måste avsättas för eftertanke, handledning och kompetensutveckling. Alla medarbetare i vården borde ha en individuell plan för kompetensutveckling. Detta kostar naturligtvis pengar. Men alternativet kan vara att kvalificerad personal flyttar utomlands eller byter yrke.
Det är angeläget att undersköterskornas roll uppvärderas. Kompetenskraven bör ses över och nya karriärvägar erbjudas för att göra ett av vårdens viktigaste yrken mera statusfyllt. Undersköterskeutbildningen behöver därför förändras. Utarbetade kriterier och mätbar kvalitet ska systematiskt och fortlöpande kunna dokumenteras och utvärderas. Kristdemokraterna anser att den nyutbildade undersköterskan ska erhålla ett bevis på god utbildning som garanterar kompetens och lämplighet.
Det finns anledning att se över möjligheterna till en differentierad utbildningssatsning på undersköterskor som ger formell kompetens att hantera såväl läkemedel som demensvård. Arbetet som undersköterska ska vara förenat med yrkesstolthet och arbetsglädje.
Även i fråga om sjuksköterskornas roll och ansvar behöver framtidens rekryteringsmöjligheter förbättras. Yrkesinnehåll, kompetenskrav och karriärvägar behöver förnyas och utvecklas.
Vad gäller specialistutbildning för läkare och vidareutbildning för sjuksköterskor är det nödvändigt att snarast se över dimensioneringen med tanke på framtiden. Det råder brist på psykiatriker, barnläkare, onkologsjuksköterskor, reumatologer, neurologer, geriatriker, allmänläkare samt intensivvårdssköterskor, röntgensköterskor m.fl. För att kunna erbjuda en god vård i framtiden krävs utökade utbildningsinsatser. Därför bör regeringen återkomma med förslag som stämmer överens med de långsiktiga behov som finns.
På många vårdcentraler och öppenvårdsmottagningar saknas det primärvårdsläkare. Vid brist på läkare i denna "första linjens sjukvård" drabbas patienterna och övrig personal hårt. För att avhjälpa bristen på primärvårdsläkare bör yrkets utvecklingsmöjligheter förbättras. Det måste på nytt bli attraktivt att utbilda sig till specialist i allmänmedicin. Det handlar både om arbetsuppgifternas innehåll och arbetsmiljön samt möjligheterna att bedriva forskning.
Många äldre får ålderssymptom som kräver god vård. Det är uppenbart att behovet av fler läkare med specialistkompetens i åldrandets sjukdomar växer. Ett kompetenslyft för läkare och vårdpersonal i geriatrik behövs. För att säkra tillgången på geriatrisk läkarkompetens krävs en långsiktig planering. Det behövs en nationell uppföljning av geriatrikens utveckling som kan läggas till grund för landstingens långsiktiga planering för behovet av geriatrisk kompetens under de närmaste 10-15 åren.
Socialstyrelsen har på regeringens uppdrag gjort en översyn av antalet medicinska specialiteter. I översynen föreslogs bl.a. att den geriatriska specialiteten ska vara så kallad grenspecialitet till den invärtesmedicinska specialiteten. Förslaget är inkonsekvent och tyder dessvärre på okunnighet om geriatrikens arbetssätt. Den invärtesmedicinska verksamheten är organfokuserad där läkarens specialkompetens efterfrågas, medan den geriatriska specialiteten arbetar med ett helhetsperspektiv med multisjuka äldre, där teamarbetet är ett karakteristikum, livskvalitet målet och läkaren ledaren. Det handlar om två olika vård- och behandlingskulturer.
Socialstyrelsens förslag, som ska ge läkarna en bredare gemensam kunskapsbas som är mer anpassad till sjukvårdens behov, har mött stark kritik från ett stort antal remissinstanser. Vissa patientgrupper är oroliga för vad Socialstyrelsens förslag kan komma att innebära för deras möjligheter att få en god vård. Deras oro är förståelig och värd att tas på allvar.
Regeringen har lyssnat på kritiken och tillsatte ytterligare en utredning. Utredaren ska analysera och redogöra för de konsekvenser som förslagen till ny specialitetsstruktur kan medföra för grundutbildningen av läkare samt för rekrytering till den kliniska forskarutbildningen och forskningen. Uppdraget ska redovisas senast den 30 oktober 2004.
Mot bakgrund av beslutets betydelse och den oro som frågan väckt menar Kristdemokraterna att riksdagen ska besluta i frågan om den framtida indelningen av medicinska specialiteter.
Kristdemokraterna skriver mer om äldres sjukvård och förslaget till ny specialistindelning i motion 2003/04:So591 Äldrepolitiken.
Inom svensk hälso- och sjukvård finns en tendens att materiell standard prioriteras framför andra behov. God vårdkvalitet uppnås dock framför allt av kompetenta och medkännande människor som ger vård. När landsting och kommuner tvingas till prioriteringar i sjukvården är det ofta omvårdnaden som blir lidande. Och då drabbas bl.a. människor som har kroniska sjukdomar och patienter i livets slutskede. Det är de personer som inte själva kan protestera som får utstå försämringar. Detta kan inte accepteras.
Sjukvård och äldreomsorg handlar om medicinsk diagnos och behandling. Men det handlar också i hög grad om att ge omvårdnad. Det är fråga om att kunna erbjuda tid. Tid att lyssna och tid att ge tröst. Det är angeläget att personalen har tid för att diskutera patientens symptom, oro eller ångest. Kristdemokraterna anser därför att sjukvårdshuvudmännen måste avsätta mer resurser för att ge utbildning i medicinsk-etiska frågor till all personal inom vården.
Svenska läkare har lägst antal patienter inom OECD-länderna, med 903 patienter per år jämfört med OECD-snittet 2 167, Danmarks 2 069, Kanadas 3 176 eller Japans 8 421. Det låga antalet patientbesök beror emellertid inte på att svenska läkare ägnar mer direkt tid åt patienten - en stor del går istället till administration kring patienten 3 .
Alltfler administrativa uppgifter läggs på läkare och sjuksköterskor. Administrativa insatser i vardagssjukvården - journaler, epikriser, läkemedelslistor, remisser, omvårdnadsdokumentation, daganteckningar, intyg, register, anmälningar - tar erfaren vårdpersonals tid i anspråk. Administrativt arbete måste begränsas till det nödvändiga och kostnadseffektiva och i högre utsträckning utföras av särskilt avdelad personal. Läkarsekreterare och ekonomer m.fl. är en tillgång som måste användas.
Socialstyrelsens utredning, "Omfattningen av administration i vården" (2002), visar att en tioprocentig minskning av administrativ tid är möjlig. Socialstyrelsen har nyligen meddelat att en arbetsgrupp ska tillsättas som ska verka för att förenkla vården - utan att patientsäkerheten äventyras. Att förbättra hälso- och sjukvårdens produktivitetsutveckling är avgörande för vårdkvaliteten och den långsiktiga finansieringen. Regeringen bör därför återkomma till riksdagen med förslag som underlättar ett ändamålsenligt och kostnadseffektivt administrativt arbete inom sjukvården.
Det behövs ett mer målmedvetet patientsäkerhetsarbete inom hälso- och sjukvården. De fall som uppmärksammas i medierna, då patienter kommer till skada, fokuserar ofta på enskilda yrkesutövares tillkortakommanden och misstag när anledningen i själva verket oftast är organisatoriska systemfel eller bristande rutiner.
Omfattningen av misstag inom hälso- och sjukvården är inte helt kartlagd. Några tydliga riskområden är till exempel läkemedelshantering, brister i kommunikation, underlåtelse att behandla och trötthet hos personalen.
För att minska antalet misstag i vården krävs förbättrade säkerhetssystem som kan underlätta systematiskt säkerhetsarbete på klinikerna. Det kan även behövas ledarskapsutveckling och ett säkerhetstänkande som inriktar sig på systembrister, i stället för individuella misstag. Inget misstag får passera utan att orsaken analyseras och åtgärdas. Stor vikt bör läggas vid att identifiera svagheter i verksamheten innan något har hänt. Lokala avvikelseregister bör kunna komma till användning på nationell nivå.
Anmälningsförfarandet enligt lex Maria kan bli bättre. Syftet är inte att straffa enskilda individer utan att åstadkomma förbättringar inom hälso- och sjukvården. Men en anmälan uppfattas inom sjukvården många gånger som ett straff och förknippas med skuld och skam. Det kan behövas någon form av personal- eller kamratstöd om en person drabbas av skuldkänslor efter en anmälan.
Lex Sarah, bestämmelsen i socialtjänstlagen som innebär att den som arbetar med omvårdnad till äldre och funktionshindrade är skyldig att anmäla övergrepp och brister i omsorgen, fungerar inte alltid som det är tänkt. Det finns stora regionala och lokala skillnader i anmälningsfrekvens. Tillsynen inom äldreomsorgen bygger i hög utsträckning på att personalen slår larm. Kristdemokraterna anser därför att lex Sarah behöver en översyn för att förtydliga intentionerna med lagstiftningen så att alla berörda vet hur de ska tillämpa bestämmelsen om anmälningsskyldighet.
Ett förhållandevis okänt problem i tillsyns- och patientsäkerhetsarbetet gäller en bestämmelse i lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område (LYHS). I 5 kap. 4 § andra stycket anges att om en gärning har prövats i straffrättslig ordning, får ett disciplinärt förfarande inledas eller fortsättas bara om gärningen, av någon annan orsak än bristande bevisning, inte har ansetts vara något brott. Bestämmelsen finns till för att samma gärning inte ska kunna bestraffas enligt två olika regelsystem.
Uttrycket "bristande bevisning" är otydligt. Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) och domstolarna har gjort en tolkning som är problematisk ur patientsäkerhets- och rättssäkerhetssynpunkt.
När en behandling inom sjukvården polisanmäls är det oftast fråga om misstanke om vållande till kroppsskada, misshandel eller vållande till annans död. Om förundersökningen läggs ned eller åtalet ogillas motiveras detta i regel med att "brott kan inte styrkas". HSAN och domstolarna har då inte ansett att anmälan kan prövas i disciplinär ordning. Förbudet mot "dubbelbestraffning" i LYHS kan därför medföra att ingen sakprövning av inträffade händelser kommer till stånd över huvud taget.
Patienter och anhöriga anmäler ibland felbehandlingar såväl till HSAN som till åklagare med förhoppningen att den anmälde kommer att fällas antingen disciplinärt eller straffrättsligt. Ett felaktigt medicinskt handlande kan då förbli oprövat av skäl som för en patient eller anhörig förefaller vara orimliga. Nuvarande ordning kan fördröja eller hindra den medicinska utvecklingen. Det finns en uppenbar risk att tillsynen över sjukvården blir lidande. Dagens lagstiftning främjar inte tillsynens huvudsakliga syfte som är att minimera antalet misstag och felbehandlingar inom vården.
Det behöver vidtas åtgärder för att underlätta det förebyggande patientsäkerhetsarbetet inom vården. Kristdemokraterna anser att en översyn bör göras beträffande hur tillsynen i sjukvården fungerar ur ett personal- och patientperspektiv.
En av årets viktigaste böcker är "Vem ska ta hand om mamma?" som skrivits av journalisten Anna Bäsén. Hon arbetade sommaren 2003 i äldrevården och skildrar vardagen för gamla och sjuka, deras anhöriga och vårdpersonalen. Det är i vissa stycken en skrämmande bok, som beskriver vanvård, övergrepp och oacceptabla arbetsförhållanden. Trots all uppmärksamhet kring äldreomsorgen under senare år finns fortfarande mycket stora brister.
Allt fler tvivlar på offentliga sektorns förmåga att sörja för de äldres trygghet. En intensiv debatt har underblåsts av kommunernas brist på resurser och personal, liksom uppmärksammade fall av missförhållanden och vanvård. Samtidigt växer insikten om att den demografiska utvecklingen medför att dagens finansieringsformer och organisation av äldreomsorgen inte räcker till för att ge en trygg och värdig äldreomsorg i framtiden.
En sammanhållen politik med inriktning mot de äldre i samhället får inte endast handla om vård och omsorg. Det friska åldrandet, de äldre som en resurs att ta till vara och ett väl fungerande samspel mellan generationerna är viktiga beståndsdelar i äldrepolitiken. Men demografins utmaningar kan inte bagatelliseras eller skjutas på framtiden.
Efter 2010, när de stora barnkullarna från 1940-talet blir pensionärer, kommer befolkningen att åldras ytterligare. Omkring år 2020 kommer Sverige enligt SCB att ha fler äldre än yngre bland befolkningen. Befolkningen blir allt äldre och därmed allt mer vårdbehövande. Samtidigt minskar arbetskraftsutbudet. Med dagens genomsnittliga faktiska pensionsålder kommer de flesta att arbeta mindre än hälften av sina liv. När kvinnorna från 90-talets stora barnkullar börjar föda barn, står välfärden inför mycket stora påfrestningar.
Här och nu finns ett rådrum innan förändringarna slår igenom på allvar. Stat, landsting och kommuner gör klokt i att utnyttja denna tid till förberedelser och förnyelse av system, normer och politik. Kristdemokraterna vill vara en garant för en trygg äldreomsorg. En ansvarsfull politik för äldreomsorgen kräver långsiktiga och trovärdiga förslag på hur demografins utmaningar kan mötas.
Bristerna i systemet gör att de vård- och omsorgsbehövande flyttas runt i "en vårdkarusell" mellan olika typer av öppenvård och sjukhusvård. En viktig orsak till problemen är att ansvarsfördelningen inom systemet är otydlig och ibland förutsätter lokala avtal mellan kommuner och landsting. Detta gör det svårt för gamla och deras anhöriga att påtala kvalitetsbrister och utkräva ansvar. För den enskilde vårdtagaren är det särskilt allvarligt om det råder oklarhet kring ansvarsfördelningen mellan å ena sidan landstingets ansvar och å andra sidan kommunens. För äldre människor med tilltagande vård- och omsorgsbehov kan nuvarande situation ofta ge upphov till otrygghet.
Minskningen av slutenvårdsplatser och allt kortare vårdtider på sjukhusen leder till att kommunernas vårdansvar utsätts för orimliga påfrestningar. Resultatet blir överbeläggningar och att vårdbehövande människor hamnar i utrymmen som inte är avsedda för vård. Bättre samverkan mellan kommuner och landsting kan undanröja en del svagheter. Det bör därför i alla landsting och kommuner skapas gemensamma målsättningar och överenskommelser som reglerar hur samarbetet ska gå till. Det finns ett särskilt behov av ökat samarbete när det gäller läkarinsatser inom särskilda boenden. Varje äldreboende och sjukhem ska ha kontinuerlig läkarmedverkan i vården, helst en specialist påäldresjukdomar (geriatriker).
Ett värdigt bemötande av de äldre inom hälso- och sjukvården måste finnas. Utredningar har visat att det för patienternas vidkommande är en av de viktigaste faktorerna för hur vården upplevs. Bemötandet har i flera fall kritiserats och det måste vara en självklarhet att som vårdbehövande bemötas med respekt, empati och inte att betraktas som en belastning.
Kristdemokraterna utvecklar sin äldrepolitik i motion 2003/04:So591.
Ett regelverk om 400 lagar och förordningar styr vård och omsorg i vårt land. När patienter vanvårdats, har de ibland inte varit hjälpta av en enda paragraf. Kristdemokraterna vill därför etablera en värdighetsgaranti - i alla kommuner och landsting - för trygghet i vården och en stärkt ställning för patienten. Fördjupade kvalitetskrav kan inte enbart begränsas till att handla om väntetider, tillgänglighet och ökade valmöjligheter.
En värdighetsgaranti är särskilt viktig i vården av de äldre. Den ska omfatta såväl medicinsk kvalitet som omvårdnadskvalitet. Särskild uppmärksamhet och hänsyn ska visas personer med nedsatt autonomi, t.ex. barn och äldre, demenshandikappade, individer med utvecklingsstörning och talsvårigheter. Studier har visat att patienter med kommunikations- och förståndshandikapp inte sällan reagerar med oro och aggressivitet när de känner smärta. Tyvärr är det vanligt att sådant beteende tolkas som en normal utveckling av sjukdomen. Dessutom behandlas oron och aggressiviteten med lugnande mediciner som kan få motsatt effekt än den avsedda, d.v.s. de sjuka blir ännu oroligare.
En omsorgs- eller värdighetsgaranti ska vara så konkret utformad att det går att följa upp vad som utlovats. Behandlingen av patienter som inte själva kan föra sin talan ställer extra stora krav på vårdpersonalen vad gäller lyhördhet och förmåga att tolka signaler. En funktion som äldreombudsman ska finnas i varje kommun som stöd för de äldre och deras anhöriga. Värdighetsgarantin ska vara en försäkran om att god vård ges - även när man inte längre är kapabel att föra sin egen talan. Anser en vårdtagare eller anhörig att verksamheten inte infriar de krav som värdighetsgarantin anger, så ska man kunna vända sig till en instans för klagomål. Garantin blir också ett stöd för personalen och den bör följas upp genom öppna och kontinuerliga kvalitetsredovisningar.
Kristdemokraternas värdighetsgaranti beskrivs närmare i motion 2003/04: So591 Äldrepolitiken.
Demenssjuka personer tillhör en av samhällets mest utsatta grupper med omfattande
behov av vård och omsorg. Antalet demenssjuka i Sverige är omkring 139 000. Ungefär 24 000 personer insjuknar i demens varje år och nästan lika många avlider. Antalet demenssjuka kommer att öka, särskilt efter år 2020.
Kunskapen om denna patientgrupps behov är många gånger bristfällig. En demenssjuk patient är helt beroende av sina anhöriga och av vårdpersonalen. Att inte känna igen sina närmaste, eller sitt eget hem, att inte hitta ord för det man vill uttrycka och vara beroende av hjälp med det mest personliga innebär en stor utsatthet.
Demenssjuka patienter får inte alltid den vård de har rätt till på grund av bristande resurser och avsaknad av kompetens. Det kan gälla bemötande, diagnos och medicinering. Av de äldre inom kommunernas särskilda boende kan så många som 70 procent vara demenssjuka, och dessa saknar i alltför hög grad tillgång till medicinsk kompetens.
Demenssjuka ska ges en individuellt anpassad information om sitt hälsotillstånd och om de metoder som står till buds för undersökning, vård och behandling. Bristande samordning av demensvården är tydlig liksom avsaknaden av fungerande och ansvarsfull vårdplanering och lyhördhet för patientens vård- och omsorgsbehov. Många äldre med demenssymptom får överhuvudtaget ingen utredning. Knappt två av tio behandlas för sin demens.
Idag är endast 4 procent av personalen i äldreomsorgen legitimerade sjuksköterskor. När det gäller övrig vårdpersonal saknar 40 procent av de anställda utbildning. Många har knapphändig kunskap om demens trots att cirka 70 procent av patienterna lider av denna sjukdom. Socialtjänstlagen kräver att den enskilde ska få bo på ett sätt som är anpassat efter hans behov av särskilt stöd. Men tillgången till särskilda vårdboenden för demenssjuka personer är bristfällig i många kommuner. Ofta blandas demenssjuka med andra boende och vårdtagare på ett sätt som är negativt för alla.
Många demenssjuka vårdas idag i hemmet av närstående. En kartläggning visar att 80 kommuner saknar medel och anställningsformer för anhörigvårdare och 60 kommuner saknar avlösning i hemmet. Utbildningen av anhörigvårdare är oftast dålig. Äldre och deras anhöriga ska kunna känna sig tryggt förvissade om att deras vård- och omsorgsbehov kan tillgodoses. Gällande lagstiftning och regelverk måste dock följas och tillräckliga resurser tillföras vården av de dementa. Tillskapandet av så kallade demensteam är en arbetsmetod som bör utvecklas.
Tillgång till demensutredning kräver nära samverkan mellan landsting och kommun. Förutsättningarna för riksdagens beslut om vård av kroniska sjukdomstillstånd och hälso- och sjukvårdslagens absoluta krav på rätt till diagnos har inte fått det genomslag generellt i landet som förväntats. Det behövs bl.a. fler utredningsplatser.
För många personer är tillgången till en anhörig en förutsättning för att man ska kunna få den vård man behöver. Upp emot två tredjedelar av all omvårdnad sköts av närstående som maka/make, barn, släkting eller vän. Räknas psykiskt sjuka och handikappade personer kan det röra sig om en miljon människor som sköter och vårdar en anhörig.
Socialstyrelsen varnar för att om anhörigas benägenhet att vårda skulle avta, skulle välfärdssystemet på detta område rämna. Det kan noteras att utvecklingen mot ett allt större ansvartagande för anhöriga har bekräftats i flera av Socialstyrelsens rapporter.
I det tysta görs vårdinsatser som, om de inte utfördes, skulle få hela Vårdsverige att kollapsa. År ut och år in. Oftast utan någon avlastning. Avlastningen får istället staten, landstingen och kommunerna. Och det är inte sällan kvinnor över 65 år som består med denna möjlighet för politiker att slippa fåännu mer underbalanserade budgetar, ännu längre vårdköer.
Samtidigt lägger kommunerna ner särskilda äldreboenden i en takt som börjar likna neddragningarna av vårdplatser inom sjukvården. Enligt nya beräkningar kommer antalet platser i särskilda boenden att minska med 13 500 under perioden 2002-2005. Om ingenting görs kommer detta att leda till ytterligare tryck på de anhöriga. I förlängningen riskerar den här utvecklingen att leda till ett ifrågasättande av den solidariska finansieringen av vård och omsorg. Konstigt nog är det här en fara som den socialdemokratiska regeringen verkar blunda för.
Den självklara utgångspunkten borde vara att se och erkänna familjens och de närståendes roll och funktion i vården av äldre, sjuka eller funktionshindrade.
Anhörigvårdare har rätt till praktisk och ekonomisk hjälp, information och handledning för att frivilligt kunna ta sig an uppgifter som annars skulle utföras av vårdpersonal med flera års utbildning. Uppgiften som anhörigvårdare får inte vara påtvingad. Under de senaste åren har anhörigvårdarnas situation fått mer uppmärksamhet. Vissa kommuner och landsting har utvecklat ett bättre stöd till anhörigvårdarna. Men överlag har långt ifrån tillräckliga åtgärder vidtagits.
Kristdemokraterna anser att det ska finnas rätt till tjänstledighet på hel- eller deltid för vård av anhörig. Tryggheten för anhörigvårdarna behöver ökas och någon form av garanti bör tillhandahållas om anhörigvårdaren inte skulle orka - något som oroar många.
Socialtjänstlagen måste skärpas. Nuvarande bestämmelse säger att socialnämnden genom stöd och avlösning bör underlätta för dem som vårdar närstående. Stödet till anhörigvårdare måste bli en särskilt reglerad skyldighet för socialtjänsten. Kristdemokraterna vill byta ut ordet bör mot ordet skall.
Fördelningen av ansvaret för vården mellan det offentliga och familjen är en viktig framtidsfråga. Anhörigvårdens nuvarande omfattning och uteblivna stöd är därtill en etiskt viktig fråga. Vårdpolitiken måste alltid ha sin utgångspunkt i människovärdet.
Kristdemokraterna arbetar för att kommande generationer äldre inte ska behöva finna sig i det socialdemokratiska Sveriges godtyckliga behandling av äldre. Anhörigrollen måste uppvärderas, erkännas och ges stöd för att möta framtidens behov.
Det behöver därför bedrivas ett mer systematiskt uppföljningsarbete inom anhörigvården. Avsaknaden av system för verksamhetsuppföljning är också ett stort bekymmer. Samarbetet med högskolor eller FoU-enheter i detta sammanhang minskade också under 2002. Det är också fortfarande oklart i vilken utsträckning anhörigstödet verkligen når dem som är i behov av stöd. Kvaliteten i de stödinsatser som erbjuds de anhöriga behöver utvecklas. Det krävs också en fortsatt kvalitetsutveckling på området för att säkra den långsiktiga uppbyggnaden av stöd till anhöriga i vård och omsorg. Kristdemokraterna avsätter, utöver regeringens förslag, 50 miljoner per år för 2005 och 2006. Kristdemokraternas resurstillskott om sammanlagt 100 miljoner kronor för de närmaste tvååren kan på ett kraftfullt sätt bidra till den kvalitetsutveckling som så väl behövs.
Kristdemokratisk politik för en bättre anhörigvård utvecklas i motion 2004/05:So608 Anhörigvården.
Att ta avsked av livet på ett värdigt sätt är en livskvalitetsfråga. Ingen ska behöva lämna livet i ensamhet. En värdig vård i livets slutskede omfattar flera aspekter på det lidande och den smärta som döendet kan föra med sig. Förutom rent fysiska behov finns även psykiska, sociala och existentiella behov. All behandling inom sjukvården bör ta hänsyn till dessa behov.
Personalen kan ställas inför särskilt svåra avväganden när det gäller vården i livets slutskede. Tidigare i denna motion har Kristdemokraterna påtalat behovet av utbildning för personalen så att de kan bidra med stöd till patienten i existentiella frågor.
Hos allmänheten ska det finnas en förvissning om att det finns god tillgång till smärtstillande medel och nödvändig omvårdnad. Den döende patienten ska ha möjlighet att ha sina närmaste omkring sig, respekt ska visas för närstående och deras önskemål och både patient och närstående ska få det stöd de i övrigt behöver.
Det finns i vårt land en "hospiceverksamhet" och palliativa team. Hospice är en hemlik form för vård i livets slutskede där fokus sätts på helhetsvård som innebär att inte bara de fysiska behoven beaktas utan även de psykiska, sociala och andliga dimensionerna. Hospice och palliativ vård ska, enligt Kristdemokraternas uppfattning, prioriteras eftersom den präglas av en helhetssyn på människan. Hospicevården och palliativa team måste etableras, vidareutvecklas och vara tillgängliga i hela landet. Det är viktigt att ta tillvara den kunskap och kompetens som vunnits på de platser där verksamheten varit i gång under längre tid. Dessa erfarenheter bör sedan även komma den övriga vården till del. Det behövs en öppenhet inför nya vårdformer i livets slutskede.
Kommittén om vård i livets slutskede (SOU 2001:6) kunde konstatera att vården i livets slutskede som bedrivs i Sverige har stora brister. Forskning och utbildning i palliativ medicin är också svagt utvecklade områden. Kommittén slog fast att ett resurstillskott för bl.a. utbildning och forskning är nödvändigt. Kristdemokraterna föreslår därför att sammanlagt 60 miljoner kronor avsätts till forskning kring palliativ medicin för åren 2005-2007.
Kristdemokrater anser att det ska vara en grundläggande rättighet med valfrihet vid vård i livets slutskede. Den parlamentariska kommittén - Döden angår oss alla (SOU 2001:6) - presenterade ett omfattande förslag till förbättringar av den palliativa vården i Sverige. Utredningen präglades av en etisk grundsyn som betonade människovärdesprincipen i vården vid livets slut. Den socialdemokratiska regeringen säger sig bereda utredningen i Regeringskansliet, men den beredningen har fortgått i ett mycket långsamt tempo. Det är hög tid att förelägga riksdagen en proposition, med konkreta åtgärder, utifrån utredningens förslag.
Kristdemokraterna anser att det ska vara lätt att komma i kontakt med vården. De små länsdelssjukhusen ska bevaras och utvecklas. Tillsammans med vårdcentraler, jourmottagningar och ambulanssjukvård utgör de viktiga delar i en decentraliserad närsjukvård.
Sjukvårdens organisation ska utgå från patienternas behov. Idag finns det gränser mellan närsjukvård, sjukhusvård och socialtjänst som saknar förankring i patientens verklighet och som därför skapar bekymmer för den enskilde. Ett nära, naturligt samarbete med patienten i centrum måste därför byggas upp mellan vårdens olika nivåer och ansvariga huvudmän.
Närsjukvården ska karakteriseras av lättillgänglighet, kvalitet, stor bredd i vårdutbudet och låga avgifter. Ett respektfullt förhållande till patienterna och hög yrkeskompetens hos de anställda ska finnas. Aktivt, förebyggande arbete med vården av hälsan - inte bara ohälsan - måste vara viktiga inslag. Särskilt viktig är rollen som "lots" i vårdsystemet och kontinuiteten i stöd till människor med mera omfattande och långvariga sjukdomar. Olika vårdyrken ska kunna fungera som "lots", d.v.s. vägledare in i vården.
Bredden i vårdutbudet präglas av att flera olika yrkesgrupper har egen direkt kontakt med patienterna. Primärvåren måste också i ökad utsträckning verka utanför mottagningarna. Hembesök, hemsjukvård och vård inom primärkommunernas äldreboenden är avgörande inslag i vårdutbudet. Även andra läkarspecialiteter än allmänmedicin bör vara representerade. Modern teknik måste komma till ökad användning.
För att lyckas med prevention av sjukdom, hälsofostran och hälsobefrämjande åtgärder är det viktigt att upptäcka beteende- och livsstilsrelaterade problem. Vid vårdcentralerna behövs en utbyggnad av t.ex. alkoholmottagning, rökavvänjningsklinik och mottagning för andra livsstilsproblem, som erfordrar psykologisk kompetens utöver den som läkare och övrig medicinskt skolad personal kan förväntas besitta. Psykologisk kompetens och vård skall även finnas för behandling vid livskriser. Minst en ungdomsmottagning med god tillgänglighet bör finnas i varje kommun.
Teamarbetet behöver stärkas för att förbättra och effektivisera utbudet av vård till patienterna. Det är viktigt att låta personalen inom närsjukvården utforma sin egen verksamhet, sin arbetsmiljö och styra över sin arbetssituation.
Bristerna inom den psykiatriska vården i Sverige har fått stor uppmärksamhet efter flera våldsdåd utförda av psykiskt sjuka personer. Många frågar sig varför uppenbart psykiskt sjuka människor inte får vård och tillåts utgöra en fara för sig själva och andra. Den psykiatriska vården misslyckas inte bara med att ge vård till de enstaka individer som utför grova våldsbrott. Det är grundläggande strukturella, organisatoriska och resursmässiga brister som måste åtgärdas.
1995 genomfördes den stora psykiatrireformen som skulle förbättra de psykiskt funktionshindrades liv. Huvudmålet var att förbättra och samordna rehabiliteringen av människor som av psykiska skäl hade svårt att klara det dagliga livet. Ansvaret för de psykiskt funktionshindrades boende och dagliga verksamhet flyttades således till kommunerna. Kommunerna fick dessutom ett mycket stort ansvar för vården och omsorgen av de psykiskt långtidssjuka.
Enligt den slutrapport som Socialstyrelsen presenterat är bristerna för de psykiskt handikappade fortfarande alltför stora. Huvudmännen skyller emellanåt på varandra vad beträffar ansvaret för psykiskt sjuka. Därmed finns det en risk för att ingen tar ett riktigt ansvar för den enskildes vårdbehov. Många psykiskt funktionshindrade har blivit alltmer isolerade.
De organisatoriska förändringar som under senare år har skett inom psykiatrin har bl.a. lett till att tusentals vårdplatser lagts ner utan att nya former för vård utvecklats. Detta har inneburit att många svårt psykiskt sjuka fått fara illa och att självmordsfrekvensen varit hög. En situation som är oacceptabel. Kristdemokrater anser att dagens vårdplatser inte räcker för framtiden.
Det finns brister i rehabiliteringen och många får inte den sjuk- och tandvård de skulle behöva. Psykiskt handikappade måste få ett värdigt liv med samma möjligheter som andra i vårt samhälle. För många är dagarna långa och innehållslösa med en begränsad kontakt med andra medmänniskor. Detta är allvarligt och kan förvärra sjukdomstillståndet avsevärt.
Innehållet i vården och bemötandet är särskilt viktigt för psykiskt sjuka och är en förutsättning för ett bra behandlingsresultat. Fortsatt otydlighet om var ansvaret för behandlingen ligger kan få mycket allvarliga konsekvenser särskilt för dem som inte har förmåga att föra sin egen talan och kanske saknar närstående som kan agera. På sikt kan problemen föra den enskilde in i långvarig psykisk ohälsa där också sluten vård kan bli en realitet.
Närsjukvården behöver ha personal med professionell kunskap om sociala och psykologiska faktorer och dess inverkan på de vårdsökandes hälsotillstånd. Dagens sjukvård i Sverige saknar en fungerande organisation, tillräckliga resurser och kunskaper för att på ett professionellt och effektivt sätt kunna ta hand om denna stora patientgrupps behandling och rehabilitering.
Införandet av en värdighetsgaranti för de psykiskt handikappade är ett angeläget politiskt krav. Det är dags att medmänsklighet sprids till dem som hamnat i mycket utsatta situationer. Många av de psykiskt handikappade är beroende av sina anhöriga. Anhöriga gör ett oerhört viktigt arbete. Det är nödvändigt att samhället på olika sätt stöder och avlastar de anhöriga.
Försäkringskassorna och kommunen ska inneha den rätta kunskapen och kompetensen avseende dolda handikapp, speciellt vid bedömningen av om en person är i behov av personlig assistans. Dåär det nödvändigt att kunskap finns om sjukdomar eller handikapp som inte är direkt synliga. Idag är detta en stor brist och många psykiskt handikappade har inte fått tillgång till personlig assistent.
Kristdemokraterna anser att det behövs en tydlig politisk markering som lyfter fram gruppen psykiskt sjukas behov av god vård och omsorg. En satsning som gör klart för psykiskt sjuka och funktionshindrade, deras anhöriga och kommuner och landsting att nu tillförs större bestående resurstillskott. De resurstillskott som den socialdemokratiska regeringen föreslår i budgetpropositionen har kortsiktighetens prägel och riskerar att försvinna i kommunernas och landstingens prioriteringar.
Kristdemokraterna avsätter därför sammanlagt 925 miljoner kronor mer än regeringen för 2005-2007 till den psykiatriska vården och omsorgen. De föreslagna resurstillskotten ligger därmed betydligt närmare den av regeringen tillsatta psykiatrisamordnarens bedömning av de akuta behoven inom psykiatrin. Kristdemokraternas resurstillskott skapar förutsättningar för att kvaliteten på den psykiatriska vården och omsorgen ska nå upp till en anständig nivå under de närmaste tre åren.
Kristdemokraternas politik för en bättre psykiatrisk vård utvecklas i en särskild motion, "Den psykiatriska vården" (2004/05:So640). Vidare finns ytterligare en motion om rättspsykiatrisk vård (2004/05:Ju470).
Läkemedlens roll i hälso- och sjukvården har utvecklats starkt och bidragit till snabb och effektiv läkning och lindring för stora patientgrupper. Kostnaderna för läkemedel har under de senaste åren ökat kraftigt. Under 1990-talet var ökningstakten nära 10 procent per år och främst orsakad av att nya preparat tillkom. Kostnaderna för läkemedel inom den statliga subventionen uppgår nu till cirka 24 miljarder kronor under 2003. Effektiva och kostsamma läkemedel utvecklas ständigt och leder till nya behandlingar och bättre livskvalitet för stora patientgrupper.
Det är nödvändigt att försöka hejda kostnadsutvecklingen för läkemedelsförmånen. Detta får dock inte innebära att patienter i behov av medicinering tvingas avstå från läkemedel av ekonomiska skäl. Metoder som gör det möjligt att jämföra den medicinska nyttan med kostnaderna för läkemedelsbehandling måste utvecklas. Så länge den medicinska nyttan överväger kan läkemedel fortsätta inta en särställning vid fördelningen av vårdens resurser.
En ny ordning för det offentliga subventionssystemet för läkemedel infördes den 1 oktober 2002. En ny självständig nämndmyndighet - Läkemedelsförmånsnämnden - ansvarar för beslut om subventionering och prisreglering när det gäller läkemedel och andra varor som ingår i läkemedelsförmånerna. En fristående nämndmyndighet med bred kompetens kan göra de svåra avvägningar och prioriteringar som fordras.
Landstingens läkemedelskommittéer förser idag hälso- och sjukvårdspersonalen med rekommendationer för en tillförlitlig och rationell läkemedelsanvändning inom landstingen. Rekommendationerna är grundade på vetenskap och beprövad erfarenhet. Läkemedelskommittéernas samlade kunskap och erfarenheter bör utnyttjas i nämndens arbete. Kristdemokraterna anser att läkemedelskommittéernas arbete även fortsättningsvis måste tillåtas spela sin roll för landstingens kontroll över läkemedelshanteringen.
Arbetsplatskod på receptet är en förutsättning för att förskrivet läkemedel ska omfattas av läkemedelsförmånen. Verksamhetschefer, sjukvårdshuvudmän och den enskilde förskrivaren kan få en god uppfattning om förskrivningsmönster och får därmed möjlighet att genomföra kvalitetsuppföljningar. Men ett stort antal läkare förskriver läkemedel utanför den egentliga hälso- och sjukvården och avlastar då bl.a. akutsjukvården. Kristdemokraterna anser att man kan pröva att förse dessa läkare med en egen kod som följer kompetensen. På så sätt kan koden inte användas för att identifiera en enskild receptutfärdare. Det skulle ge underlag för kvalitetsuppföljningar av också dessa läkares förskrivningar.
En förstärkning av hela vård- och omsorgssektorns resursnivåär viktig för att kunna ta till vara såväl läkemedel som andra insatser till gagn för patienten. Detta kräver att huvudmännen fortsätter att effektivisera verksamheter, där det finns möjlighet att nå framgång.
Med fortsatt utbyggnad av telefonrådgivning samt opartisk information kan fler medborgare själva skaffa sig information om läkemedel. Den idag omfattande kommersiella dominansen kring läkemedel på Internet måste kompletteras, och Kristdemokraterna vill därför stödja projektet Infomedicas fortsatta utveckling. Landstingsförbundet måste aktivt verka för att tillgodose patientens rätt till opartisk information om läkemedel.
Felaktig läkemedelsanvändning orsakar stort lidande och miljardkostnader för både företagen och sjukvården. Det är vanligt att patienter använder flera olika läkemedel samtidigt. För patienter inom särskilda boenden och hemsjukvården är läkemedelskonsumtionen ofta klart överdriven. Det är då inte ovanligt att olika läkemedel påverkar varandra genom s.k. interaktion, vilket kan leda till antingen utebliven effekt eller biverkningar.
Mörkertalet är stort vad gäller biverkningar av läkemedel. Antalet dödsfall per år är inte känt men det kan röra sig om tusentals människor. Åtskilliga vårdplatser används för patienter som insjuknar eller skadas av biverkningar av mediciner. Ett flertal studier har visat att läkemedelsbiverkningar är orsaken till 10-20 procent av inläggningarna av äldre på sjukhus 4 .
En utredning om författningsreglering av nationella kvalitetsregister inom hälso- och sjukvården ser bl.a. över möjligheterna till bättre uppföljning av patienters läkemedelskonsumtion. Kristdemokraterna anser att det måste till system och metoder som möjliggör en bättre uppföljning och kontroll av förskrivningen av läkemedel, i synnerhet för äldre i särskilda boenden. Detta bör ges regeringen till känna.
Det svenska apoteksmonopolet bör avskaffas på sikt. Det finns goda skäl att tro att det går att åstadkomma effektivisering och därmed lägre kostnader genom fri konkurrens på detta område. Frågan om avreglering är numera också väl utredd genom statliga utredningar som visat att det är svårt att finna goda motiv för ett långsiktigt bibehållande av nuvarande monopol.
Ett avskaffande av apoteksmonopolet kan bidra till bättre hälsa för medborgarna och lägre läkemedelskostnader för staten. Sverige är idag det enda land inom OECD som vidmakthåller ett statligt monopol på apoteksverksamhet. Staten måste dock även efter monopolets avskaffande kunna ställa samma krav på säkerhet, effektivitet och tillgänglighet. Kontroll och tillsyn av apoteksverksamheten ska, även efter en avreglering, ske genom statens försorg.
Under lång tid har befolkningen i Sverige haft god tandhälsa. En av orsakerna är bra förebyggande tandvård. Eftersom den enskildes kostnader för tandvård stadigt ökat under senare år finns dock risk att tandhälsan försämras. Socialstyrelsen har i en rapport jämfört patientavgiften vid tandvårdsbehandlingar. Rapporten utvisar att patienternas kostnad fördubblats under de senaste tio åren.
Historiskt sett har det funnits en gemensam sjukförsäkring som omfattar hela kroppen utom tänderna. Tänderna har haft en egen försäkringslösning. Patientavgifterna för tandvård har alltid varit högre än inom den övriga vården. För enskilda som har dåliga tänder har detta varit betungande. Ofta är det dessutom flera i samma familj som drabbas. Detta kan betyda att kostnaderna blir svåra att klara.
Kristdemokraternas utgångspunkt i tandvårdsfrågor är att tänderna är en del av kroppen. Ett mål med förändringar av tandvårdsförsäkringen bör, enkelt uttryckt, vara att det inte ska kosta mer att gå till tandläkaren än till läkaren. Ur ett hälso- och samhällsekonomiskt perspektiv måste tandvårdsstödet vara konstruerat så att tandvårdsbehoven minskar. Dessutom ska detta kombineras med rimliga kostnader för samhället och patienterna.
Forskare har kunnat klarlägga ett antal samband mellan dålig munhälsa och olika sjukdomar som hjärt- och kärlsjukdomar, hjärnblödning och diabetes. Detta är ett ytterligare bevis på att god munhälsa också kan förebygga andra sjukdomar.
Det är alltid svårt att ifrågasätta system som funnits länge. Kristdemokraterna anser dock att i en krympande ekonomi med ökad oro från medborgarna måste man våga överväga andra lösningar. Det finns särskilda grupper i samhället, t.ex. anorektiker/bulemiker, vars tandvårdskostnader i dagens system blir ett stort problem. En annan särskilt utsatt grupp är de äldre i så kallade särskilda boendeformer. Kristdemokraterna anser att en utredning bör tillsättas i syfte att kartlägga förutsättningarna för att inkludera tandvårdsförsäkringen i den allmänna sjukförsäkringen.
För att i en trängd budgetsituation åtminstone ta ett första steg i riktning mot att tandvården inordnas i hälso- och sjukvårdens avgiftssystem, vill Kristdemokraterna placera kirurgisk behandling av tandlossningssjukdom inom sjukvårdens högkostnadsskydd. Det handlar om en utsatt grupp patienter med kronisk, allvarlig infektionssjukdom. Obehandlad leder den till bestående funktions- och organförlust och ger risk för allmänhälsan, både direkt och indirekt. Kristdemokraterna avsätter 60 miljoner kronor per år för denna reform.
I senare skede, när statens finanser tillåter, avser Kristdemokraterna inkludera allt fler åtgärder med inriktning på förebyggande behandling med målet att all tandsjukvård och tandskadebehandling ska ingå i samma system som den övriga hälso- och sjukvården. Kristdemokraterna utvecklar sin tandvårdspolitik i motion 2003/04:So593 Tandvården.
I Sverige finns sedan många år ett s.k. högkostnadsskydd för avgifter i sjukvården. Utgångspunkten för högkostnadsskyddet är att ingen av ekonomiska skäl ska tvingas avstå vård och behandling. Varje person ska veta hur mycket man högst ska behöva betala under ett år för vård. Under 1990-talet har dock avgifterna för den enskilde ökat dramatiskt dels genom att det så kallade högkostnadsskyddet höjts, dels därför att flera vårdavgifter inte omfattas av högkostnadsskyddet. Enligt en rapport från Socialstyrelsen har det på tio år blivit upp till tre gånger så dyrt att besöka läkare. Även den enskildes kostnader för resor i samband med vård har ökat och dessa inkluderas inte heller i högkostnadsskyddet. När patientavgifter eller läkemedelsavgifter diskuteras betraktas dessa ofta separat. För medborgaren är det givetvis viktigt vad avgifterna summerar till sammanlagt.
Ingen ska behöva avstå från vård av ekonomiska skäl. Alltför stora kostnadsökningar har skett för dem som är långvarigt sjuka eller funktionshindrade. Utvecklingen av nya läkemedel och de ökande behoven generellt inom hälso- och sjukvården gör att nya lösningar måste övervägas.
Kristdemokraterna anser att en parlamentarisk utredning bör tillsättas för att utreda hela systemet med högkostnadsskydd. Ett framtida mål bör vara att konstruera ett system som verkligen inkluderar alla egna avgifter i vården och olika hjälpmedel.
Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) reglerar samhällets skyldigheter att ge olika former av stöd till psykiskt och fysiskt funktionshindrade. Denna lagstiftning är helt avgörande för många funktionshindrade personers möjligheter till självständighet, livskvalitet och inflytande i samhället. Alltsedan lagen trädde i kraft 1994 har många invändningar framförts gällande lagens utformning och tillämpning. Brister i LSS har påtalats av både brukare och huvudmän. Erfarenheterna har visat på otydligheter i definitioner av såväl personkretsen som vissa insatser. Därutöver finns tydliga brister i regelverket som bör ses över.
Med dagens utformning av LSS är det svårt att bedöma verksamhetens kvalitet och det finns brister när det gäller att åtgärda kvalitetsproblem. Det saknas bestämmelser om anmälningsplikt vid missförhållanden och länsstyrelsernas tillsynsinstrument är begränsade. Och när kommuner inte verkställer sina egna beslut enligt LSS saknas påtryckningsmedel.
Det borde nu, snart tio år efter det att lagen trädde i kraft, vara möjligt att analysera och utvärdera effekterna av lagstiftningen. Denna översyn ska, enligt vår uppfattning, företas utan att ifrågasätta själva rättighetslagstiftningen som sådan. Svenska Kommunförbundet och Socialstyrelsen har framfört åsikten att en större översyn av LSS är nödvändig för att kunna förverkliga de politiska ambitionerna med lagstiftningen.
Kristdemokraterna anser att möjligheterna för staten att ta över kostnadsansvaret för LSS bör utredas. Kristdemokraternas övriga handikappolitik utvecklas i en särskild motion 2003/04:So642 Handikappolitiken.
Kristdemokraterna föreslår besparingar och effektiviseringar av statliga myndigheters administration, detta gäller Socialstyrelsen, Smittskyddsinstitutet och Statens folkhälsoinstitut. Förvaltningsanslagen minskas med 5 procent. Anslaget till Forskningsrådet för arbetslivet och socialvetenskap minskas med 44 miljoner kronor, bl.a. eftersom Kristdemokraternas förslag om en rehabiliteringsförsäkring under utgiftsområde 10 innehåller en betydande satsning på forskning kring arbetsliv och rehabilitering.
Kristdemokraterna avsätter även resurser till missbrukarvården och det narkotikaförebyggande arbetet. Sammanlagt 200 miljoner kronor fördelas över de närmaste tre åren. Statsbidragen till frivilligorgansiationer som är verksamma inom missbrukarvården föreslås öka med 50 miljoner kronor per år för 2005 och 2006. Socialstyrelsen fördelar medlen. Avsikten är att medlen ska fördelas till verksamheter som ägnar sig åt vård av särskilt utsatta missbrukare.
Vidare föreslås en satsning om 50 miljoner kronor för 2005 och 25 miljoner kronor per år för 2006 och 2007 påökade bidrag till utveckling av narkotikaförebyggande arbete. Frivilligorganisationer och föreningsliv är en underutnyttjad aktör inom det drogförebyggande arbetet. Bidragen till organisationer verksamma inom narkotikaprevention, information, uppsökande verksamhet och föräldraengagemang behöver därför öka. Kristdemokraterna beskriver satsningen närmare i en särskild motion 2004/05:So609 Narkotikapolitiken.
|
Stockholm den 5 oktober 2004 |
|
|
Göran Hägglund (kd) |
|
|
Maria Larsson (kd) |
Mats Odell (kd) |
|
Chatrine Pålsson (kd) |
Inger Davidson (kd) |
|
Stefan Attefall (kd) |
Johnny Gylling (kd) |
|
Helena Höij (kd) |
Ragnwi Marcelind (kd) |
| [1] |
Landstingens ekonomi, Landstingsförbundet & Kommunförsbundet maj 2004 |
| [2] |
Anmärkning: Före år 2001 har fastställda vårdplatser redovisats. Fr.o.m. 2001 redovisas genomsnittligt disponibla vårdplatser under året. |
| [3] |
Den sjuka vården, Renstig, Fölster, Morin, Hallström (2003) |
| [4] |
www.fass.se |