Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att genusperspektiv skall genomsyra all medicinsk forskning - även den kliniska, bemötande av patienter och prioritering av resurser.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att samtliga anslagsansökningar inom medicin, omvårdnad och hälso- och sjukvårdsforskning bör redovisa studiepopulationens könsfördelning i förhållande till fördelningen i befolkningen eller i den aktuella patientgruppen.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör driva på så att EU inför krav på att läkemedel för kvinnor även testas på kvinnor före godkännande.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av att redovisa statistik över behandlingar och resursfördelning uppdelat på kön.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att bröstcancerpatienter skall behandlas efter samma principer i hela landet.
1 Yrkandena 1 och 2 hänvisade till UbU.
När kvinnors hälsa diskuteras handlar det nästan alltid om barnafödande. Vi bortser inte från att kvinnor kan drabbas av sjukdomar som hänger ihop med detta, men det finns risk för att kvinnor förminskas till enbart kroppar med huvuduppgift att vara samhällets instrument för fortplantning.
Därför måste forskning som utgår från kvinnors hälsa i ett helhetsperspektiv prioriteras och ges mer resurser. I dag brister det i hälso- och sjukvårdens förmåga att anpassa bemötande och behandling efter kvinnors behov. Detta beror delvis på att de könsspecifika behoven inte studerats och dokumenterats tillräckligt. Det finns myter om att mansgrupper är enhetliga medan kvinnogrupper inte är det. Dessa synsätt leder till att läkemedel fortfarande utformas för män i aktiv ålder, trots att medicinen i många fall används av äldre kvinnor. Det är oacceptabelt att kvinnor behandlas efter manlig norm och att forskning och studier inte återspeglar läkemedelskonsumenterna. Det har visat sig att nya, dyra medicinska teknologier och läkemedel först sprider sig till medelålders män. I dagens situation verkar det motiverat att fråga sig om inte den omvända ordningen gäller vid kapacitetsproblem och nedskärningar: de äldre kvinnorna får nöja sig med sämre tillgång till vård och behandling, även om de bevisligen skulle ha nytta av vården. Vi anser därför att Sverige bör driva på så att EU inför krav på att läkemedel för kvinnor även testas på kvinnor före godkännande. Sådan regler finns i USA.
Det finns en allt större medvetenhet i forskarvärlden om vikten av att granska forskningen ur ett jämställdhetsperspektiv. Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap (FAS) och Vårdalstiftelsen uppger att de lägger vikt vid att anslagssökande skall beakta könsperspektivet. Däremot har inget av forskningsråden gjort någon sammanställning över studiepopulationernas sammansättning. Det är, enligt Socialstyrelsens uppföljning och utvärdering från 2004 "Jämställd vård?", sedan tidigare väl belagt att bemötande, kommunikation och kliniskt beslutsfattande i vården påverkas av såväl patientens som vårdarens kön. Till exempel är det mer sannolikt att en kvinnlig patient lämnar doktorn med ett recept på läkemedel än att en man gör det. Utrymmet för svensk forskning är här stort. Den forskning som behandlar könsrelaterade frågor i hälso- och sjukvården från ett kulturellt och socialt perspektiv är fortfarande begränsad, liksom forskningen om omvårdnad ur ett könsperspektiv. Dessutom har de stora omstruktureringar som skett och de prioriteringslistor som upprättas i flera landsting samt det ökande ansvaret för anhöriga i hemsjukvården inte studerats ur ett genusperspektiv.
Följande exempel visar ytterligare på den könsmässiga obalansen inom hälso- och sjukvården. Användningen av HRT (hormone replacement therapy, östrogenbehandling) i Sverige, ökade kraftigt under senare delen av 1980-talet. En studie från 1980 visade att 8,6 procent av kvinnor i åldern 50-54 år använde HRT, och 1996 hade användningen i motsvarande grupp ökat till 24 procent. I en stor metaanalys av 51 epidemiologiska studier som var publicerade fram till början av 1990-talet visades att användning av HRT i mer än 15 år var förenad med en relativ risk för bröstcancer på 1,6. En sådan riskökning beräknades innebära att kvinnor i åldrarna 50-75 år som får HRT under 10 år skulle öka risken att få bröstcancer från en "basrisk" på cirka 7 procent till cirka 9 procent. Kvinnor utsätts för historiens kanske största medicinska fullskaleförsök utan ordentlig kontroll, uppföljning och utvärdering. De långsiktiga hälsoeffekterna av östrogenbehandling i klimakteriet behöver därför ytterligare klargöras genom mer forskning.
Bröstcancerföreningarnas riksorganisation (BRO) har nyligen gjort en kartläggning av i vilken omfattning kvinnor med bröstcancer undersöks för HER2 vid tjugosex sjukhus i Sverige. Cancerformen HER2 drabbar var femte kvinna med bröstcancer. Den är aggressiv och innebär ett snabbare insjuknande, större risk för återfall och kortare överlevnad. BRO:s undersökning visar att vissa sjukhus testar alla kvinnor för HER2, medan kvinnan vid andra sjukhus testas när hon fått återfall eller har metastaser. Vid andra sjukhus testar man "när man anser det befogat". Med andra ord visar det sig att kvinnor får olika behandling beroende på var i landet man bor.
Mycket tyder på att det finns en okunskap hos läkare om hur kvinnors symtom för hjärtinfarkt yttrar sig. Detta riskerar leda till att de inte tas på allvar vilket resulterar i felaktig behandling. By-passoperationer vid kranskärlsjukdom görs något oftare på män än på kvinnor. Dessutom drabbas kvinnor oftare än män av biverkningar från läkemedel och är i större grad missnöjda med den vård de får. Vid en översyn av anmälningarna till HSAN, patientförsäkringen, Socialstyrelsen och huvudmännens patientnämnder rörde de i 60 procent av fallen kvinnors vård. Statistik kring behandlingsresultat och resurser är ett nödvändigt för att kunna komma till rätta med obalansen mellan könen i fråga om vårdkvalitet och bemötande.
|
Stockholm den 30 september 2004 |
|
|
Sonja Fransson (s) |
|
|
Laila Bjurling (s) |
Carina Hägg (s) |