Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att införa en avgränsad men fungerande anmälningsskyldighet om barn som far illa.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av ett förebyggande och tidigt stöd till föräldrar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att klargöra ansvarsområdet mellan socialtjänst och Migrationsverket.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att se över statsbidragssystemet så att barn och föräldrar kan placeras tillsammans om behov föreligger.1
1 Yrkandena 3 och 4 hänvisade till SfU.
Barn som är i behov av socialtjänstens stöd är många. Det finns barn till missbrukare, till psykiskt sjuka och till föräldrar med bristande förmåga. Det finns barn som utsätts för misshandel och sexuella övergrepp, barn som bevittnar våld i hemmet eller befinner sig i vårdnadstvister, övergivna barn, barn som inte får sina grundläggande behov av mat, kläder, sömn, regler, normer och omsorg tillgodosedda samt barn som har flytt från krigets fasor.
Riksdagen har i juni 2003 beslutat att anmälningsskyldigheten i socialtjänstlagen skall utvidgas till att omfatta fler myndigheter, att hänvisningar till anmälningsskyldigheten införs i de lagar som reglerar verksamheter som kommer i kontakt med barn liksom en bestämmelse om skyldighet för berörda myndigheter att samarbeta. Allt detta är utmärkt, men om barn som far illa ska få det stöd de behöver, är det tillämpningen och det praktiska arbetet som är avgörande och inte de välformulerade skrivningarna i lagen.
Personal som arbetar med barn har under årens lopp aldrig fullgjort sin anmälningsskyldighet i den utsträckning som lagstiftaren avsett. Flera och återkommande studier bekräftar detta.
Sveriges Radios Ekoredaktion redovisade i maj 2004 en kartläggning i drygt 200 kommuner av anmälningar om att barn far illa. Av granskningen framgår att cirka 48 500 anmälningar till socialtjänsten inkom under 2003. Av dessa ledde endast 24 700 till att utredningar inleddes. Skillnaderna mellan kommunerna var stora. I vissa kommuner ledde endast två av tio till en utredning. Granskningen visade också att inte ens två av tio polisanmälningar som gäller barnmisshandel och sexuella övergrepp leder till åtal. Anmälda fall har till och med blivit liggande i upp till tvåårs tid utan att åtgärder vidtagits. Oftast har åtgärden sedan bestått i att fallen lagts ned på grund av brist på bevis.
Den 26 juli 2004 redovisade Brottsförebyggande rådet siffror som visar en kraftig ökning av anmälda fall av barnmisshandel. Polisanmälningarna när det gäller barn i åldrarna noll till sex år ökade från ca 260 fall år 1988 till drygt 1 200 år 2003. Hittills i år har 568 anmälningar inkommit. Anmälningarna som rör barn mellan 7 och 14 år har ökat från 1 500 till 6 400. Polisen har hittills i år fått över 3 600 anmälningar i denna åldersgrupp.
Socialstyrelsen ska enligt regleringsbrevet för 2004 i samarbete med länsstyrelserna redovisa en sammanställning av de viktigaste iakttagelserna vid länsstyrelsernas sociala tillsyn år 2003. Av rapporten Social tillsyn 2003 framgår också att anmälningar av barn och ungdomar inte utreds inom individ- och familjeomsorgen. Bedömningen av vilka barn som ska utredas anses oklar. Det framgår också av rapporten att det är svårt att rekrytera personal och att det finns brister i handläggningen, vilket påverkar rättssäkerheten. Vidare följs inte familjehemsvården upp, utan barn som har behov av barnpsykiatrisk vård har problem att få stöd och behandling. Detta kan bero på att det är de vuxnas behov som står i centrum och inte barnens.
Flera länsstyrelser har också sett ett ökat behov av insatser till asylsökande barn med tydliga psykiska och somatiska problem, som leder till utredningar och insatser även inom socialtjänsten. Det finns dock oklarheter i ansvarsfrågan. Kommunerna och Migrationsverket är oeniga om ersättningen till kommunerna för insatser till dessa familjer. Det riskerar att medföra att dessa barn blir utan de biståndsinsatser de behöver och har rätt till enligt socialtjänstlagen. Ett ekonomiskt problem är också att statsbidrag utgår om barn placeras ensamma, men inte om barn och föräldrar placeras tillsammans.
Det finns flera orsaker till att personal som arbetar med barn inte vänder sig till socialtjänsten. Det är fortfarande ett stort steg för många att ta kontakt med "soc". Socialtjänsten betraktas fortfarande som en repressiv och stämplande myndighet.
Det finns också rädsla hos personal för obehag, våld eller trakasserier från berörda familjer och en rädsla för att man har för lite på fötterna eller att man sett eller hört fel. Rädsla för att föräldrarna t.ex. tar barnet från dagis så att barnet blir ännu mera oskyddat. Även socialsekreterare känner ibland rädsla i kontakten med vissa familjer, vilket i sig kan vara ett hinder för att ge barnet erforderligt stöd.
Personal inom olika verksamheter är ofta kritisk till att de inte får veta vad som händer efter det att en anmälan har gjorts. De ser inget resultat och får ingen återkoppling på grund av rådande sekretessbestämmelser. En del personal har också egna problem i familjen eller i föräldraskapet vilket kan väcka ångest. Ska jag anmäla som har problem själv? Det finns ju inga perfekta familjer eller föräldrar. Personal inom skola, socialtjänst och andra verksamheter har också svåra problem ibland.
Själva ordet "anmälan" är avskräckande. Om man tydliggjorde att brott mot barn i form av misshandel, sexuella övergrepp och könsstympning innebar en ovillkorlig skyldighet med straffansvar om man inte gör en anmälan, men att socialtjänsten i övrigt utvecklar en mer rådgivande och öppen verksamhet i samverkan med andra, dit föräldrar kan vända sig för råd och stöd utan att behöva hamna i socialtjänstens rullar, skulle mycket vara vunnet.
Socialtjänsten bör också få verktyg att faktiskt kunna hjälpa barn som behöver stöd. I dag får barnen ingen hjälp om föräldrarna inte vill samarbeta eller om LVU inte är tillämplig. Detta innebär - precis som kritikerna säger - att "en anmälan inte leder till någonting".
Ytterligare en förklaring till att barn som far illa inte får erforderlig hjälp är kunskapsbrist, bristande rutiner, revirtänkande, samarbetssvårigheter och brist på respekt för varandras olika kompetens. Under årtionden har det pratats om samverkan som aldrig tycks komma till stånd mer än i undantagsfall.
När socialtjänsten inleder en utredning och vill tala enskilt med barnet får det inte göras mot föräldrarnas vilja, trots att barnkonventionen och socialtjänstlagen säger att barn har rätt att komma till tals. I Sverige har vi en mycket stark föräldrarätt som sätter hinder i vägen när det gäller utredande och när det gäller insatser i familjen för att täcka barns behov.
Socialtjänsten bör även få ett tydligt uppdrag att hjälpa föräldrar som behöver råd och stöd i föräldraskapet. Detta bör kunna ske utan dokumentation och utredningar.
Socialtjänsten bör tillsammans med andra verksamheter hitta former för samverkan där föräldrarna är delaktiga i problemlösningen och kan känna tillit till samhällets olika aktörer. Samtycke bryter ju sekretessen.
Om vi menar allvar med barnkonventionen och allt tal om barns bästa räcker det inte med förändringar i lagtexten. Vi måste analysera varför anmälningsskyldigheten inte fungerar och tillse att barn tidigt får den hjälp de behöver. Socionomutbildningens kvalitet måste höjas för att socialarbetarna ska kunna klara det svåraste av arbeten - att hjälpa utsatta barn. Vi måste se över sekretessbestämmelserna så att tystnaden inte medför att barn inte får hjälp. Attityderna till socialtjänsten måste förändras liksom metoder och förhållningssätt i det praktiska arbetet.
|
Stockholm den 5 oktober 2004 |
|
|
Solveig Hellquist (fp) |