Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att stärka anhörigomsorgen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av forskning inom anhörigomsorgen.
Riksdagen begär att regeringen snarast lägger fram förslag om hur vården i livets slutskede skall förbättras i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag som syftar till att göra det möjligt för icke beslutsföra personer att via en s.k. ställföreträdare kunna framföra behov och önskemål i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag som innebär att skadestånd som utges som kompensation för felaktiga myndighetsbeslut tillfaller de drabbade individerna och inte staten i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag som garanterar äldres rätt att fritt välja omsorg i hela landet i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en hållbar finansiering av äldreomsorgen.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag som syftar till att fler specialistläkare än de som är verksamma inom allmänmedicin får rätt att verka som husläkare inom den öppna vården i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag som syftar till att göra det möjligt för primärkommunerna att anställa läkare i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag om att sammanföra Socialstyrelsens och länsstyrelsernas tillsynsverksamhet i en myndighet i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen begär att regeringen presenterar förslag som syftar till en sammanslagning av bestämmelserna i socialtjänstlagen och hälso- och sjukvårdslagen i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av ökad kompetens på läkemedelsområdet.
Riksdagen tillkännager för regeringen vad i motionen anförs om att pengarna skall följa den enskildes val av vårdgivare, en så kallad äldrepeng.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag som innebär att hushållsnära tjänster skattebefrias till 50 % i enlighet med vad som anförs i motionen.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av tvärvetenskapligt synsätt i vården av äldre.
1 Yrkande 14 hänvisat till SkU.
"Bären varandras bördor " eller "Till döden skiljer oss åt" är begrepp som används för att skildra många äldre anhörigvårdares omsorg om sina nära och kära. När någon drabbas av sjukdom eller funktionsnedsättning får detta konsekvenser för alla som står den sjuke nära. Viljan att hjälpa och göra något för att underlätta är ofta stark.
Att vara anhörig innebär att man på ett alldeles speciellt sätt hör ihop med den sjuke. Det innebär att anhörigvårdaren kan känna ett ansvar som ofta förknippas med skuld. Den anhöriges lidande kan till och med vara större än den sjuke anförvantens. Man upplever stora påfrestningar, såväl fysiskt som psykiskt och socialt. Ständigt vakande och känslan av att vara ensam och övergiven leder till stor trötthet. Men anhörigvårdare upplever också glädje och tillfredsställelse när den egna insatsen bidrar till att den närstående har det bra och får sina behov tillfredsställda.
Familjer och anhöriga/närstående har i alla tider fungerat som främsta vård- och omsorgsgivare för äldre, sjuka och funktionshindrade. Men, den vård och omsorg som närstående svarar för har inte uppmärksammats tillräckligt, kanske beroende på att den svenska så kallade välfärdsmodellen sägs ha ett förstahandsansvar för att tillgodose den enskildes behov av vård och omsorg. I regeringens skrivelse 2002/03:30 kan man läsa följande: "Regeringen vill slå fast att de anhörigas insats är viktiga komplement till en vård och omsorg som samhället i övrigt ansvarar för."
Socialstyrelsen utgår däremot från att ungefär 70 procent av all vård av äldre i hemmet utförs av anhöriga. Man uppskattar att 250 000 anhöriga gör väsentliga insatser för att äldre sjuka skall kunna vara kvar i hemmet och att 50 000 utför oersättliga insatser. Samtidigt som andelen äldre som får hemtjänst eller plats i särskilt boende minskar, ökar anhörigas/närståendes insatser väsentligt. Denna insikt måste omsättas i ett annat bemötande från det offentliga och stöd till gagn för både den sjuke och den närstående.
Att äldrevården rämnar utan anhöriga kan vi läsa i Socialstyrelsens lägesrapport från 2003 med titeln Vård och omsorg om äldre. Nästan alla landets kommuner uppgav att de i bedömningen av stödbehov från det offentliga tar med den samboendes möjlighet att utföra insatserna. I en fjärdedel av kommunerna tar man också hänsyn till närstående utanför hushållet, ofta den äldres barn. Om alla dessa anhörigvårdare skulle lämna över ansvaret till kommunerna skulle konsekvenserna bli ödesdigra. Samhällets omsorg om äldre och sjuka skulle mycket snart kollapsa.
Anhörigvårdarens arbete är omfattande och sker ofta i det tysta. Man ser det som självklart att ställa upp. Men, alla måste få vara lediga, sova ut och träffa andra. Därför behöver den som vårdar någon anhörig /närstående själv få hjälp och stöd. Det är lätt att isoleras och sätta de egna behoven åt sidan. Anhörigvårdarnas egna behov bör därför ingå som en naturlig del av en behovsbedömning.
Socialstyrelsen konstaterar i en rapport med titeln Kommer de anhöriga att vilja, kunna, orka ställa upp för de äldre i framtiden? att anhörigvårdare många gånger avstår från en dåligt anpassad hjälp som erbjuds därför att kvaliteten upplevs som undermålig. Den är för dyr eller passar inte behoven. Stelbenta rutiner gör att anhörigvårdarna inte kan utnyttja stöd som erbjuds samtidigt som de kommunala offentliga insatserna utgör en sjunkande andel av den totala omsorgen för äldre. Gun Britt Trydegård, fil dr i socialt arbete, skriver i tidskriften Äldrecentrum 4/00:
Hemtjänsten är inte fastlåst i byggnader och platser och borde därför kunna vara flexibel och lätt att anpassa utifrån aktuella behov. Fast den verkar vara lika låst i sina ramar som institutionerna i sina.
Socialstyrelsen menar att det finns mycket att göra när det gäller kvaliteten och innehållet i de stödinsatser som erbjuds de anhöriga. I dag saknas dessutom uppgifter som gör att man kan följa upp effekten av stödet till anhöriga. Det finns heller inget stöd i lagen för den anhöriges rätt till hjälp. Än mindre kan man som anhörigvårdare överklaga att man inte får någon hjälp. Behov av avlösning kan endast prövas med utgångspunkt i vårdtagarens vårdbehov, likaså hjälp i hemmet eller korttidsboende.
Stödet till anhöriga måste fokuseras på att förebygga utbrändhet bland anhöriga och förbättra deras livskvalitet. Det sker bäst genom att man utgår från att varje anhörigsituation är unik. Begreppet anhörig, som det ofta används, kan leda till förenklade, stereotypa bilder av anhöriga som vårdar. Spännvidden i de anhörigas situation beträffande kön, ålder, kvaliteten på relationen och tillgången till resurser kan vara oändlig. Dessutom måste stödet erbjudas aktivt och vårdtagaren måste själv känna att han eller hon får ut något positivt av stödet. Annars kan anhörigvårdaren sällan uppskatta sin "ledighet".
Stödet måste vara tillgängligt
Stödet måste vara av god kvalitet
Stödet måste finnas i flera former
I omsorgen om äldre och sjuka behöver större hänsyn tas till de anhöriga och hur dessa kan medverka. Det finns annars en risk för att de anhöriga kommer att bli de verkliga vårdarbetarna, med kanske liten eller ingen lön alls, dåliga arbetsvillkor och många gånger utan tillräckligt stöd från samhällets sida.
I mars 2002 beslöt riksdagen att ge regeringen i uppdrag att analysera de ekonomiska konsekvenserna av en i socialtjänstlagen reglerad skyldighet för kommunerna att ge anhöriga stöd. Det handlar om att skärpa lagstiftning från att kommunerna bör underlätta till att de skall underlätta för dem som vårdar. I socialutskottets betänkande 2003/04:SoU04 presenterades dock inga förslag. Riksdagen skärpte därför tonen och inskärpte att en kraftfull utveckling av olika former av stöd, avlösning och information till närstående behövs.
Vi finner det högst anmärkningsvärt att regeringen på detta sätt förhalar beslut om att förbättra situationen för anhörigvårdare och därmed försvårar för många äldre och sjuka att få den omsorg de bör kunna kräva. Efter Anhörig 300 ser vi nu en nedmontering av många kommunala insatser för anhörigvårdare. Moderaterna har därför i budgeten avsatt 64 miljoner kronor årligen för att stödja projekt som syftar till att förbättra anhörigvårdarnas situation.
För att säkra att anhörigstödet fortsätter att utvecklas uppmanar vi regeringen att i enlighet med vad som tidigare beslutats av riksdagen (2003/4:SOU04) snarast återkomma till riksdagen med förslag om en lagstadgad skyldighet för kommunerna att stödja anhörigvårdarna. Dessutom bör regeringen tillgodose behovet av forskning och kvalitetsutveckling på området för att säkra uppbyggnaden av stöd till anhöriga i vård och omsorg.
Äldre skall kunna leva ett aktivt liv och ha inflytande i samhället och över sin vardag, kunna åldras i trygghet och med bibehållet oberoende, bemötas med respekt samt ha tillgång till god vård och omsorg. Det står att läsa i den nationella handlingsplanen för äldreomsorgen. Samtidigt tyder alltmer på att äldre riskerar att få sämre vård i framtiden. Socialstyrelsen varnar också för att trycket ökar på anhöriga i takt med att platser i äldreboenden avvecklas.
På fyra år - från 2002 till 2005 - väntas antalet platser i särskilt boende för äldre minska med 13 500. Det framgår av en rapport som Boverket och Socialstyrelsen gjort på uppdrag av regeringen. Mellan 2002 och 2003 försvann 7 400 platser i särskilda boenden. Motivet sägs vara en minskad efterfrågan på platser i särskilt boende. Fler sägs vilja bo kvar hemma. Men kommunerna verkar ha en övertro på kvarboendeprincipen. Det är en vårdform som inte passar alla och där man kan bli mycket isolerad. Siffror visar också att många gamla vill ha plats i ett äldreboende, men hindras av platsbrist. För tvåår sedan fanns 2 500 äldre som köade till en vårdplats. Förra året ökade antalet med 1 000 personer. Detta talar alltså emot vad som sagts om en minskad efterfrågan.
Eventuellt kan en satsning på hemtjänst och hemsjukvård till viss del kompensera behovet av vårdplatser, men någon sådan ökning syns inte. Dessutom sker avvecklingen oplanerat. Drygt 20 kommuner svarade i enkäten att ekonomiska skäl ligger bakom avvecklingen av platser. Dessutom ökar antalet personer som fått beslut om särskilt boende, men där beslutet inte verkställs.
Att vårda döende personer i livets slutskede är kanske den allra svåraste uppgift man kan ställas inför. Det är en tung och svår process, också för de anhöriga. De måste kunna räkna med insatser under hela dygnet av professionell personal, för stöd och hjälp vid de fysiska, psykiska och existentiella problem som uppstår. Vård i hemmet ställer stora krav på tillgång till högteknologiska åtgärder och medicinering.
År 1997 beslutade riksdagen om en prioriteringsordning som innebär att vård i livets slut ingår i prioritetsgrupp ett. Kommittén om vård i livets slutskede påbörjade sedan sitt arbete i jan -99 och överlämnade ett i stort sett enigt betänkande, Döden angår oss alla - Värdig vård i livets slutskede (SOU 2001:6). Sedan dess har inget hänt, trots att kommittén kunde konstatera att det förekommer stora brister. Den slog fast att palliativ vård bör erbjudas alla människor. Av de 95 000 som avlider varje år beräknas ca 75 000 behöva palliativ vård. En vård som skall säkerställa såväl de medicinska insatserna som behovet av trygghet och omtanke.
Kommittén föreslog att genomförandet skulle ta fem år innan det fick fullt genomslag i hela landet. Nu har det gått tre år och med samma beräkning kommer inte målet att uppnås förrän i bästa fall 2009 - nio år efter det att kommittén överlämnat sitt förslag. Vi anser att en god vård i livets slutskede är en viktig del av en värdig vård. Därför bör regeringen återkomma med förslag om hur vården i livets slutskede kan förbättras. Det är skrämmande nonchalant att så inte redan har skett.
Enligt svensk lag får ingen ges vård och behandling mot sin vilja. Men det finns en stor grupp patienter, som dessutom blir allt större, som ofta hamnar utanför detta lagskydd. Det är patienter som har nedsatt, eller helt saknar, beslutskompetens. Till stor del handlar det om äldre dementa människor. Detta är helt otillfredsställande eftersom dessa patienter riskerar att bli såväl under- som överbehandlade. Personalen, som inte har stöd i lagen för sina insatser, lever, liksom patienterna, i ett laglöst tillstånd.
Regeringen har dragit denna fråga i långbänk. Vi kräver därför snara åtgärder. Det handlar inte om att försvåra för personalen, utan om rätten till integritet och till patientsäkerhet. Regeringen har trots vetskap underlåtit att presentera förslag som ger icke beslutsföra personer möjlighet att indirekt framföra sina önskemål och behov. Detta måste snarast säkerställas genom lagstiftning.
Rättssäkerheten för äldre i behov av hjälpinsatser har brister. Flera kommuner verkställer inte, med hänvisning till bristande resurser, beslut om insatser. Detta är ett lagbrott. Det är viktigt att med sanktionsavgifter och dylikt markera vikten av att domstolsutslag efterföljs och respekteras. Men, vi menar att grundproblemet är att riksdagen genom lagstiftning ålägger kommunerna kostsamma uppgifter som skall finansieras, utan att detta kompenseras av staten. Att kommunerna, med nuvarande kostnadsfördelning, skall kunna åläggas sanktionsavgifter därför att de inte har tillräckliga resurser för att utföra de uppgifter som riksdagen har beslutat att de skall utföra är orimligt. Det är också orimligt att detta eventuella vite tillfaller staten. Dagens situation är oacceptabel. Vid ett eventuellt kommunalt vitesföreläggande skall detta skadestånd tilldömas den vårdtagare som har fått rätt i domstol. Det är ju vårdtagaren som vid ett överklagande har fått rätt i domstol. Inte staten.
Friska skattebetalare kan flytta vart de vill - sjuka måste be om lov. Som gammal och sjuk skattebetalare måste man ansöka om att få flytta och låta någon som inte känner till behoven eller bakgrunden till ansökan göra en bedömning. Genom att stänga in äldre sjuka i ett slags kommunarrest värnar man det kommunala självstyret mer än sjuka människors behov och önskemål.
Sedan den 1 januari 1997 är det möjligt också för en äldre person med varaktigt vård- och omsorgsbehov som vill flytta till en annan kommun att ansöka om bistånd i den kommunen. Men i Socialstyrelsens rapport Äldres rätt att flytta - kommunernas tillämpning av 6h SoL noteras att många äldre har ansökt om att få byta boende, men hindrats på grund av långa köer till äldreboende, otillräckliga insatser eller kommunens ekonomiska situation. Av ansökningarna framgår att orsaken till att äldre vill flytta är att de vill komma närmare sina barn, barnbarn eller sin hembygd. Andra önskemål är att man vill åldras tillsammans med landsmän eller där man känner en gemenskap, som för den äldre mannen från Hässleholm som nekades det boende han
önskade. Ett annat skäl, som är nog så viktigt, är att man vill flytta på grund av otrivsel.
Begränsningar som i dag hindrar äldre från att välja omsorgsgivare och att obehindrat flytta över kommungränserna måste tas bort. Möjligheten att påverka sin situation blir inte mindre viktig med åren. Vi föreslår fritt vårdval i hela Sverige - också för äldre som behöver vård och omsorg.
Samhället står från år 2010 inför allvarliga ekonomiska problem, såväl för samhällsmedborgarna som för de enskilda individerna. Fler äldre behöver vård och omsorg, samtidigt som färre arbetar. De yngres försörjningsbörda blir tung, samtidigt som lokala och regionala skillnader uppstår när det gäller äldres vård- och omsorgsbehov.
Moderaterna har sedan länge föreslagit att en parlamentarisk beredning ska tillsätts för att, likt pensionsuppgörelsen, söka en uppgörelse som skall garantera äldreomsorgens långsiktiga finansiering. Situationen är allvarlig och kräver snara åtgärder.Med en sådan lösning och med en likvärdig behovsbedömning i landet får vården av äldre likvärdiga förutsättningar och de äldre får en vård vars kvalitet de kan känna sig trygga med.
Oavsett utvecklingen av de äldres hälsa finns risker för obalans när allt färre skall försörja allt fler. Samtidigt som livslängden ökar sjunker födelsetalen. Detta hot mot kommunernas ekonomi bör inte ignoreras. I Finland diskuteras för närvarande hur samhället skall kunna förbereda sig på ett ökat antal äldre. Frågan har blivit föremål för en regeringsplan som skall innehålla strategiska åtgärder. Det hade varit klädsamt om också Sverige visat framförhållning på detta område. Vi anser att regeringen snarast borde tillsätta en parlamentarisk utredning som diskuterar en hållbar finansiering av äldre-
omsorgen.
Alla är i behov av en väl fungerande hälso- och sjukvård som kan ge vård av god kvalitet, utan dröjsmål. Moderaterna har därför, tillsammans med övriga borgerliga partier, avsatt 3,5 miljarder kronor under tvåår för att garantera patienternas valfrihet och tillgång till vård inom tre månader. Rätten att välja vårdgivare skall omfatta samtliga godkända vårdgivare. Patienten skall också kunna välja sjukhus i hela landet och på lika villkor besöka såväl specialister hos landstinget som privata vårdgivare. Vård i något annat EU-land, om vård och omsorg inte kan erbjudas i Sverige, skall också inkluderas i denna garanti. Norge har redan, liksom Danmark, skrivit in detta i lag. Men Sverige dröjer fortfarande. Vi vill därför verka för att en nationell vårdgaranti, som också inkluderar vård i något annat EU-land, införs.
I dag är öppenvården inte organiserad för att tillgodose äldres problem. Akutsjukvården fungerar i regel bra, men när patienten skrivs ut brister det i kontinuitet och uppföljning av behandling och åtgärder. Vården bör kvalitetssäkras ur ett vårdtagarperspektiv.Oftast sker en kvalitetssäkring ur vårdgivarsynpunkt (arbetsmiljö, arbetstider, vårdtider etc.). Det uppges emellertid sällan vilka effekter detta får för patienterna. Ett led i denna strävan är att öppna kvalitetsregister införs i den öppna vården.Ett register måste också omfatta den vård och omsorg som krävs - också när patienten har lämnat den slutna vården. Här kan olika befattningshavares insatser komma att ingå. Det kan till exempel handla om insatser av sjukgymnast, arbetsterapeut, dietist, sjuksköterska eller hemsjukvården.
Endast läkare med specialistkompetens i allmänmedicin får i dag verka som fasta läkarkontakter i primärvården - husläkare vid en vårdcentral. Lagen ger därför en viss yrkesgrupp monopol och förhindrar därigenom att geriatriker, psykiatriker eller internmedicinare får fungera som husläkare.
Enligt 18 § hälso- och sjukvårdslagen får inte kommuner anställa läkare. De kan därför inte sägas ha det verkliga medicinska ansvaret. I dag sker kontakterna med hemsjukvården genom avtal med landstingen. Kommunerna bör ha rätt att anställa läkare.
Vi vill sammanföra Socialstyrelsens och länsstyrelsernas tillsynsverksamhet i en myndighet. I samband med detta vill vi också slå samman bestämmelserna i socialtjänstlagen och hälso- och sjukvårdslagen.
Läkemedelsbehandlingen är ett annat bekymmersamt område och läkarmedverkan i vården av äldre måste förstärkas. Det räcker inte bara med ett avtal och genomgång av läkemedelsförrådet. I dag räknar man med att varannan äldre felbehandlas, något som borde kunna undvikas genom bättre utbildning, individbaserat läkemedelsregister och genom att ta in farmaceutkompetens i den patientnära vården.
Det handlar också om att ge sjuksköterskor utbildade före 1993 möjlighet att, efter Socialstyrelsens anvisningar och efter genomgången vidareutbildning och eventuell praktik, skriva ut vissa läkemedel. Denna grupp sjuksköterskor lämnades utanför när riksdagen beslutade att ge övriga sjuksköterskor som är verksamma inom äldreomsorgen utökad förskrivningsrätt.
Dessa tusentals sjuksköterskor inom äldreomsorgen - utbildade före 1993 - arbetar inom äldreomsorgen och har stora möjligheter att se effekter och eventuella biverkningar av medicinering. Kunskapen om att många sjukdomar och läkemedel ökar behovet av god näringstillförsel är en annan värdefull kunskap. Dietister bör därför medverka till en bättre vård och omsorg.
I Sverige har pigdebatten böljat fram och tillbaka, medan Finland sedan flera år har skatteavdrag för hushållsnära tjänster. I dag utnyttjas denna skattesubventionerade service av var tionde pensionär. Avdraget ges för arbete i hushåll, som matlagning, städning, klädvård, inköp och utevistelse, men också omsorg och vård. Den omfattar också arbete med underhåll eller ombyggnad av bostad eller fritidsbostad liksom trädgårdsskötsel. Ett liknande stöd finns i Danmark, men till skillnad från i Finland gäller detta endast pensionärer. Möjligheten till ROT-avdrag (reparation, ombyggnad, tillbyggnad) men inte ett "RUT-avdrag" är klart könsdiskriminerande. Fackliga rop på vita jobb och skattereduktion för hushållstjänster kommer också från Kommunal, HSB, ABF och Fastiganställdas förbund. I Finland införs dessutom i år servicesedeln, en reform som gör det möjligt för äldre att välja mellan olika tjänsteföretag.
På grund av kommunernas ansträngda ekonomi är det allt färre äldre som får hjälp med enkla och nödvändiga göromål. Vi anser därför att hemnära tjänster, inte minst för alla äldre, skall skattebefrias till 50 procent.
Så sade en läkare på en vårdcentral när han insåg att 5 procent av patienterna upptog 50 procent av tiden. Vården hänvisar vidare - till någon annan - och patienten riskerar att "falla mellan stolarna".
Regeringen har inte insett betydelsen av att bredda den nära vården för att på detta sätt bemöta äldres behov. Den öppna vården är i stor utsträckning vårdens ansikte utåt. Det är därför viktigt att primärvården fungerar bra. Problemen är mest märkbara för människor som har ett stort och mångfasetterat vårdbehov, ofta äldre.
För att komma till rätta med dessa uppenbara brister, inte minst när det gäller att rätt kunna ta hand om vårdkrävande patienter, föreslår vi att kompetensen inom den nära vården breddas. Kompetensen inom framför allt psykiatri och geriatrik, men också andra kompetenser, bör tillföras primärvården. Regeringen bör lägga fram ett lagförslag som säkerställer att också andra specialister än i allmänmedicin får verka inom den öppna vården.
"Svensk äldreomsorg stapplar fram", står som rubrik i Läkartidningen 4/04. Bertil Steen, som är professor vidavdelningen för geriatrik vid Göteborgs universitet, efterlyser mer forskning för att erbjuda den rätta kunskapen i äldreomsorgen.
SBU - Statens beredning för medicinsk utvärdering - är en statlig myndighet som utvärderar vårdens metoder. SBU gav 2003 ut rapporten "Evidensbaserad äldreomsorg". Av denna rapport framkommer en mycket viktig slutsats: att behovet av forskning kring riktigt gamla patienter är särskilt stort och att informationshanteringen brister. Det framgår också att det är utomordentligt viktigt att också andra än geriatriker tar del i det tvärvetenskapliga forskningsfältet: arbetsterapeuter, audionomer, dietister, psykologer, sjuksköterskor m.fl.
Första steget mot evidensbaserad vård - rätt vård vid rätt tillfälle - är att följa upp sin egen verksamhet och se vad som är bra och vad som är dåligt. Att veta vilka metoder man använder och vilka resultat de ger. Ny forskning visar att kunskapen om de äldsta och sjukaste patienterna ofta är bristfällig. Det vetenskapliga underlaget är sämst för den grupp som har det största vårdbehovet
Stress och bristande inflytande i samband med ett hårdare tempo i arbetslivet - framför allt i offentlig sektor och inte minst i sjukvården - framhålls av många som en viktig orsak till att sjukfrånvaron ökar. Människor får inte utrymme och möjlighet att utvecklas i de storskaliga offentliga välfärdsapparaterna. De syns inte utan blir anonyma kuggar i ett maskineri.
Ledarskapet är ofta dåligt. När ansvar inte följer befogenhet och möjlighet att påverka sin arbetssituation, utvecklingsmöjligheterna är små och belöningarna få, blir resultatet misshushållning med vårdens och omsorgens viktigaste tillgång, den oftast mycket högutbildade personalen. Det saknas möjligheter för personalen att utveckla vården och det saknas möjlighet för patienterna att få sina behov tillgodosedda.
Undersökningar har visat att ett ökat inslag av alternativ inom vård och omsorg är väsentligt för att säkra tillgången på personal och för att förbättra den befintliga personalens trivsel och utvecklingsmöjligheter, då till exempel sådan verksamhet inom vården vanligen erbjuder en bättre arbetsmiljö för personalen än vad den offentliga gör. Endast i ett system med mångfald kan en så stimulerande miljö skapas att kompetent personal söker sig dit.
För att överbrygga gapet mellan den öppna och den slutna vården krävs också att sjuksköterskors kompetens - liksom övriga paramedicinska specialiteters - utnyttjas på ett bättre sätt än i dag. Om man på detta sätt låter personalen ta ett större ansvar för verksamheten, till exempel genom alternativa driftsformer och kooperativ, blir det lättare att rekrytera och behålla vårdpersonal. Genom alternativa vårdformer tillmötesgår vi också personalens önskemål om ett varierat arbetssätt.
|
Stockholm den 4 oktober 2004 |
|
|
Cristina Husmark Pehrsson (m) |
|
|
Anne Marie Brodén (m) |
Magdalena Andersson (m) |
|
Maud Ekendahl (m) |
Lena Adelsohn Liljeroth (m) |
|
Stefan Hagfeldt (m) |