Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en nationell tak-över-huvudet-garanti.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en nationell kampanj för utrotning av hemlösheten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om forskningen kring hemlöshet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ett utslussningsboende skapas för att förbättra förutsättningarna vid övergången från anstaltsboende till ett liv i frihet.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett utvecklat samarbete mellan socialtjänst och frivilligorganisationerna avseende arbetet mot hemlöshet.
1 Yrkande 4 hänvisat till JuU.
Till de grundläggande behoven hos människan hör att ha en bostad, en plats som kallas ett hem, en plats som är ens tillflyktsort. Det är därför en skamfläck att kvinnor och män, ofta med psykiska funktionshinder, bor på gatan i ett land som alltid legat högt i välståndsligan. Kristdemokraterna efterfrågar en politisk strategi för att lösa problemen kring hemlösheten och garantera varje samhällsmedborgare tak över huvudet.
Människan behöver gemenskap. Hon utvecklas och mår bäst av att leva i en naturlig gemenskap som präglas av omtanke, ansvarstagande och solidaritet. Alla människor måste räknas och omfattas av en sådan samhällsgemenskap. När människor blir alltmer individualistiska finns en risk att de nätverk försvinner som personer som är på väg att slås ut ur samhället så väl behöver. Även viljan att hjälpa någon som inte tillhör den närmaste kretsen minskar. Strängare krav på normalitet kan också vara ett hot mot människor som är på väg att slås ut. Ett hårdare klimat i arbetslivet och ökade krav på specialkunskaper gör att inte alla finner ett passande arbete och därmed riskerar att även förlora sin bostad. Arbetslöshet kan på kort tid bryta ner en människa och hennes möjligheter till ett fungerande vardagsliv. Situationen förvärras av att det saknas en helhetssyn, då specialister och samhällsinstitutioner delar in människolivet i allt mindre delar. Många hemlösa vill inte söka hjälp, därför att de inte orkar dra hela sin livshistoria gång på gång. En stor del av de hemlösa har psykiska problem och befinner sig i hemlöshet på grund av att psykiatrireformens intentioner inte fullt ut genomförts. Vården måste återigen ta sitt ansvar för denna grupp, särskilt med tanke på att andelen psykiskt sjuka bland de hemlösa ökar. Ett välfärdssamhälle värt namnet måste kunna härbärgera de människor som inte direkt faller inom ramen för det som anses normalt.
Som bostadslösa räknas personer som saknar egen eller förhyrd bostad och som inte är stadigvarande inneboende, samt är hänvisade till tillfälliga boendealternativ eller är uteliggare. Hemlösa definieras som uteliggare, boende på härbärgen i offentlig eller privat regi, boende på ungkarlshotell eller andra bostäder av uppenbart tillfällig karaktär, boende på hotellhem eller andra typer av kategorihus, intagna på institutioner för vård och boende som saknar bostad vid utskrivning, tillfälligt boende hos kompisar och så vidare. Distinktionen mellan hem- och bostadslöshet används på olika sätt av olika forskare och debattörer. Ibland ses hemlöshet som ett vidare begrepp än bostadslöshet, ibland tvärtom. Kommittén för hemlösa (SOU 2000:14) gör följande definition:
"En hemlös människa är en person som saknar tillgång till egen bostad och vars livsvillkor är sådana att han eller hon inte heller kan erhålla en reguljär bostad."
Hemlöshet är inte bara ett storstadsproblem. I kommittén för hemlösas slutbetänkande konstateras visserligen att den största koncentrationen hemlösa finns i Malmö-, Göteborgs- och Stockholmsregionerna, men i de två högsta intervallen i statistiken finns 56 av landets kommuner.
Officiellt finns ca 10 000 hemlösa i vårt land, men mörkertalet är stort. Undersökningar från Stockholm visar att andelen hemlösa kvinnor har ökat och nu utgör ca 23 procent. Medelåldern är 42 år för kvinnor och 44 år för män. Av männen har 80 procent missbruksproblem, av kvinnorna 63 procent. Andelen hemlösa med psykiska störningar har ökat mycket kraftigt. Av de hemlösa har 20 procent haft psykiska problem i minst fyra år och 500 personer har varit hemlösa i tio år eller mer. Andra undersökningar visar att 17 procent av samtliga hemlösa kvinnor hade kvar vårdnaden om sina barn.
Gunnar Ågren, Folkhälsoinstitutets generaldirektör, säger i en rapport (FoU 1999:12) att "hemlöshet kan ses som den mest extrema formen av den ekonomiska ojämlikhet och utslagning som förekommer i vårt samhälle. Det finns med andra ord ingen kvalitativ skillnad mellan hemlöshet och andra former av extrem fattigdom. Finns det processer i samhället som skapar ojämlikhet riskerar man hela tiden en nyrekrytering av de hemlösa. Den första försvarslinjen mot hemlösa måste därför ligga i den allmänna socialpolitiken".
Missbruk, skilsmässa, psykisk sjukdom eller personlig konkurs är enligt tidningen för hemlösa i Stockholm, Situation Stockholm, några av de vanligare anledningarna till hemlöshet. Den stora psykiatrireformen med 10 000-tals nedlagda vårdplatser avsåg att ge de psykiskt sjuka en mer människovärdig situation. De skulle slussas ut i samhället. Kommunerna skulle ordna bostäder. Många fick också bostäder, men ofta lämnades de ensamma i sina lägenheter i ett samhälle som de inte visste hur det fungerade och som egentligen inte ville ta emot dem. "Bag-ladies" blev en allt vanligare syn på Stockholms gator.
Antalet hemlösa minskade under 1970-talet, men har nu ökat igen. Den främsta orsaken till minskningen var i första hand att det byggdes fler bostäder, framför allt inom ramen för det så kallade miljonprogrammet. Samtidigt fick gruppen ensamstående hemlösa större möjlighet att efterfråga bostad eftersom bostadskostnaden lades in i socialbidragsnormen. Också den ökade förtidspensioneringen av socialt utsatta och införandet av mer generösa kommunala bostadstillägg gjorde att dessa grupper aktivt kunde efterfråga en bostad.
Det är alkohol och narkotika som är den helt dominerande orsaken till den stora överdödligheten bland hemlösa, också bland de hemlösa som primärt har psykiska problem. En viktig negativ lärdom av 1970-talets program var att man inte kontrollerade droganvändningen. Detta ledde till att dödligheten bland hemlösa var högre på 1970-talet än på 1960-talet trots att vårdens materiella standard hade förbättrats avsevärt.
En stor del av de hemlösa har psykiska problem och befinner sig i hemlöshet på grund av psykiatrireformens stora brister. Inom missbrukarvården har det skett en förskjutning från långvariga institutionsbehandlingar mot öppenvård, korta vårdtider och skyddat boende med stöd. Detta ställer stora krav på framför allt kommunernas socialtjänst.
Den stora bostadsbristen i Stockholmsregionen är också ett av problemen. Få bostäder till höga kostnader och fastighetsägare som kan välja hyresgäster med en bättre "historia" än dem som är arbetslösa, hemlösa och har problematiska sjukdomsbilder försvårar.
I arbetet för hemlösa är frivilligorganisationerna omistliga samarbetspartner. Där det offentliga stödet av en eller annan orsak inte når fram till den enskilde kan frivilligorganisationerna fylla tomrummet och ge den hemlöse en strimma hopp. Många gånger har det visat sig att frivilligorganisationernas insatser är effektivare på rehabiliteringsområdet. Stödet till dessa organisationer måste därför fortsätta och breddas. Regeringen bör verka för att det runtom i landet kommer till stånd ett utvecklat samarbete mellan socialtjänst och frivillig-
organisationerna avseende arbetet mot hemlöshet.
Frivilliga organisationer som Stadsmissionen och Frälsningsarmén driver härbärgen/dagcenter för bl.a. hemlösa på flera orter i landet. I Stockholm finns ett stort antal myndigheter och organisationer som på olika sätt erbjuder stöd och hjälp för missbrukare och hemlösa. Förutom uppsökande arbete som bedrivs av såväl staden som landstinget och flera frivilligorganisationer finns dagverksamhet/härbärgen/kaféer som drivs av exempelvis Stadsmissionen, Frälsningsarmén, Ny gemenskap, Convictus, Situation Stockholm och Karisma Care. Stockholms stad driver flera härbärgen och inackorderingshem. Ett exempel på ett framgångsrikt arbete är det så kallade Ormingeprojektet i Nacka. Det frivilliga arbetet är en förutsättning för att missbrukarvården inte helt ska haverera.
Olika metoder används för att hjälpa missbrukande hemlösa. Vårdprogram upprättas för att kunna leda till ett eget boende. Krav ställs ofta på absolut drogfrihet, vilket kan utgöra ett hinder för äldre missbrukare. Det måste finnas en öppenhet om vilken metod som bäst gagnar den enskilde.
Förmågan att erbjuda bra och strukturerade skyddade miljöer och stöd i eget boende är viktiga för att bryta hemlöshet. I ett sådant erbjudande måste också ingå möjligheten till meningsfull sysselsättning.
Det kommunala ansvaret liksom den kommunala kompetensen i bostadsfrågor baseras i allt väsentligt på kommunallagen (1991:900) och socialtjänstlagen (1980:620). Kommunen har enligt socialtjänstlagen det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp de behöver. Kommunerna har ett ansvar att erbjuda bostäder också till de hushåll som själva har svårt att göra sig gällande på bostadsmarknaden. Kommunerna måste därför ha en god tillgång till bostäder för att möta det sociala bostadsbehovet. Detta sker bäst i samverkan med såväl de allmännyttiga bostadsföretagen som med övriga fastighetsägare. Kommunerna förfogar över styrmedel som är tillräckliga för att kunna driva en aktiv bostadspolitik. Alla kommuner tar inte till vara den möjligheten.
Även bostadsföretagen måste ta sitt ansvar. Vräkningsrutinerna har inte ändrats mycket. Mellan åren 1987 och 1993 ökade antalet verkställda vräkningar med 80 procent, från 4 235 år 1988 till 7 610 år 1993. Efter 1995 har antalet vräkningar minskat något.
Kommunerna måste göra uppföljningar om långvarigt psykiskt funktionshindrades livsvillkor. En stor del av dessa saknar daglig sysselsättning. Framför allt måste olika former för kamratstöd och faddersystem utvecklas, så att det alltid finns någon som vet vart man kan vända sig för att få hjälp. En aktiv uppsökande verksamhet är nödvändig. Det måste finnas medicinska resurser också för hemlösa.
Enligt Boverkets bostadsmarknadsenkät 2003 har en tredjedel av kommunerna svårigheter att få fram bostäder till bostadslösa. Kommuner, landsting och organisationer har visat intresse för att delta i det utvecklingsarbete mot hemlöshet som Socialstyrelsen bedrivit de senaste åren. Det är också viktigt med en ökad samverkan mellan kommunerna. Det är inte ovanligt att hemlösa förflyttar sig över kommungränser för att om möjligt finna en sängplats över natten.
Var femte anstaltsklient som friges är bostadslös. Det är viktigt att de dömda i alla avseenden förbereds och tränas inför sin kommande frigivning. Ett utslussningsboende måste skapas för att förbättra förutsättningarna för dem som ska anpassa sig till ett liv i frihet. Det är inte acceptabelt att människor ska stå utan tak över huvudet när de lämnar en anstalt. I Stockholm har Kristdemokraterna drivit igenom en "tak-över-huvudet-garanti" som riktar sig till hemlösa. De hemlösa som så vill skall erbjudas en plats att sova om nätterna med tak över huvudet. Alla kommuner med liknande problem bör kunna genomföra liknande program.
Det kan konstateras att forskningen i Sverige när det gäller hemlösa har en mycket svag ställning. Detta får bland annat till följd att grundläggande metodfrågor vid denna typ av forskning inte har varit föremål för djupare diskussion. Kristdemokraterna anser att forskning om bostadssociala frågor bör vara ett deltema i den samhällsvetenskapliga forskningen. Det är viktigt med kunskap om hur många de hemlösa är, vad deras situation beror på och om de blir fler eller färre.
I december 1998 tillsattes en parlamentarisk kommitté med uppgift att utreda den samlade problematiken om hemlöshet. 30 miljoner avsattes i tre år för att i samverkan driva olika projekt med syfte att utveckla och utvärdera kvalitet och resultat i arbetet mot hemlöshet i hela landet. Kommitténs uppdrag löpte ut 2001 och samma år lämnade kommittén ett slutbetänkande. I detta betänkande finns många iakttagelser och konkreta förslag för en sammanhållen strategi. Socialstyrelsen har på regeringens uppdrag bedrivit ett utvecklingsarbete mot hemlöshet 2002-2004. Uppdraget ska slutredovisas under 2005. Det är viktigt att hemlöshetsfrågorna inte försvinner från regeringens agenda efter 2005. Tvärtom borde detta arbete fördjupas utifrån de erfarenheter som nu finns.
I arbetet kring hemlösheten finns ett antal goda exempel från hela landet. Dessa är dokumenterade på olika sätt. Dessa goda exempel borde samlas i en skrift eller läggas på en hemsida så att intresserade kan ta del av dem.
För att komma till rätta med bostadslösheten krävs nya idéer och okonventionella lösningar. Ett helt nytt koncept för bostäder till hemlösa är nödvändigt. I en övergångsperiod kan enkla lösningar som härbärgen och andra tillfälliga åtgärder godtas. På lång sikt måste bostadsbyggandet öka och en större rörlighet ske. Genom att förändra lagstiftningen och sänka skatterna för uthyrning av rum eller mindre del av egnahem skulle flyttkedjan öka. I Norge har skattebefrielsen vid uthyrning lett till positiva resultat och besparingar i samhällsekonomin.
Det är en skamfläck för vårt land att kvinnor och män med psykiska funktionshinder bor på gatan. Det behövs en nollvision, en politisk vilja att verkligen lösa problemen kring hemlösheten. Hemlösheten är ett slags mått på nivån av välfärdssamhälle. Många skulle säkert uttrycka att hemlösheten är ett bevis på ett misslyckat välfärdssamhälle. Det handlar inte bara om att samhället ska upprätta olika program, eller att regelsystemet måste förändras. Egentligen handlar det i grunden om hur vi tar ansvar för varandra, kort sagt det sociala nätverket. Staten, regionerna och kommunerna kan i samverkan göra mycket för att underlätta situationen för den hemlöse individen.
Kristdemokraterna anser därför att regeringen bör ta initiativ till en rikstäckande kampanj med en nollvision för hemlösheten.
|
Stockholm den 5 oktober 2004 |
|
|
Dan Kihlström (kd) |
|
|
Ragnwi Marcelind (kd) |
Johnny Gylling (kd) |
|
Sven Gunnar Persson (kd) |
Björn von der Esch (kd) |
|
Tuve Skånberg (kd) |
Lars Gustafsson (kd) |