Motion till riksdagen
2004/05:So567
av Martin Andreasson och Birgitta Ohlsson (fp)

Lagstiftningen om hiv


Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen begär att regeringen låter göra en utredning av effekterna från preventionssynpunkt av smittskyddslagens informationsplikt.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om införande av en definitiv tidsgräns för isolering av hivpositiva.

Bakgrund

Den 1 juli 2004 ersattes 1988 års smittskyddslagstiftning av en helt ny smittskyddslag (2004:168). Lagen omfattar alla sjukdomar som kan överföras till eller mellan människor och som kan innebära ett inte ringa hot mot människors hälsa. Det är viktigt att Sverige därigenom har en lagstiftning som har ett helhetsperspektiv på sjukdomar som innebär fara för människor, och det är ofrånkomligt att en sådan lagstiftning också måste innehålla möjligheter till tvång för den händelse att frivilliga åtgärder inte är tillräckliga.

Alla tvingande åtgärder måste dock prövas mycket noggrant ur både effektivitets- och integritetssynpunkt. De måste bedömas utifrån både hur de påverkar den smittades situation och hur omgivningen uppfattar situationen.

Inte minst viktigt är detta när det gäller arbetet med att begränsa spridningen av hiv. Den enda pågående dödliga epidemin i Sverige - och en av de största globala humanitära katastroferna i historien - är hiv/aids. Trots allt effektivare bromsmediciner finns varken vaccin eller botemedel i sikte. Omgivningens rädsla, och den ofta välgrundade egna rädslan för omgivningens reaktioner, gör att de flesta hivpositiva lever i en mycket utsatt situation. Ytterst få hivpositiva i Sverige är så pass öppna om sin sjukdom att de t.ex. skulle träda fram i en tidningsintervju.

Denna sociala situation gör att hivpositiva i sin egenskap av hivbärare är osynliga för omvärlden. När hivpositiva inte vågar ge sig till känna leder detta till att andra lockas att tro att hiv inte finns i deras närhet. Försvarsmekanismerna i det mänskliga psyket är så starka att man lätt lurar sig själv till att tro att det är andra, och inte man själv, som utsätts för faror eller utsätter andra för fara.

Människor tenderar att ta större risker vid sexuella kontakter med människor vars hivstatus de inte känner till, jämfört med de risker de är beredda att ta med människor som de vet är hivpositiva. Detta mönster styrks entydigt av forskarstudier och bekräftas också av vittnesuppgifter i brottmål där målsägandena haft sexuellt umgänge med personer som förtigit sin hivstatus. Att människor agerar på detta sätt är möjligen förståeligt från psykologisk synpunkt, men det är samtidigt en av de viktigaste mekanismerna bakom att hivepidemin fortgår i vårt land. Den sexuellt överförda hivspridningen i Sverige sker i dag huvudsakligen från personer som inte känt till sin hivstatus. När normen blir att man kan ta större risker såvitt partnern inte berättar att han eller hon är hivpositiv leder detta alltså till fortsatt hivspridning.

Den lagfästa skyldigheten att informera om sin hivstatus måste granskas ur detta perspektiv. Vi anser att det är en moralisk plikt för alla människor att berätta om man bär på en sexuellt överförbar sjukdom, men när denna moraliska plikt överförs i lagtext riskerar den att befästa föreställningen att det enbart är den hivpositive som ska se till att hiv inte överförs. På så vis riskerar man dels att ytterligare bidra till stigmatiseringen av hivpositiva, dels att undergräva den grundnorm för effektiv prevention som går ut på att alla parter har ansvar att förebygga smitta - oavsett vad man tror sig veta om sin egen eller sina partners hälsostatus.

Vi anser därför att smittskyddslagens lagfästa informationsplikt bör utvärderas vad avser dess effekter på arbetet för att förebygga hiv och andra sexuellt överförbara sjukdomar. Erfarenheterna från andra länder bör också tillvaratas i detta arbete.

Isolering

Den 1 november 1985 tog Sverige steget att fullt ut tillämpa smittskyddslagens tvångsregler även på infektion med HTLV-III, eller hiv. Detta innebar bland annat att möjligheten öppnades för smittskyddsläkare att ansöka hos länsrätt om isolering av en patient om det finns grundad anledning att anta att den enskilde inte följer de förhållningsregler som har beslutats. Isolering får pågå under högst tre månader. Efter ansökan av smittskyddsläkaren får länsrätten besluta att isoleringen skall fortsätta högst sex månader åt gången, och någon bortre tidsgräns för isoleringen finns inte. Denna möjlighet till i princip obegränsad isolering av hivpositiva har förts vidare till 5 kap. i 2004 års smittskyddslag. Många länder har regler om tvångsisolering, men i den demokratiska världen är Sverige ensamt om att ha så vittgående bestämmelser om isolering av hivpositiva och dessutom tillämpa dem i betydande omfattning.

Isolering kan användas vid alla allmänfarliga sjukdomar men tillgrips i praktiken enbart när det gäller hivpositiva. I huvudsak rör fallen socialt utsatta människor, såsom narkotikamissbrukare eller människor med psykisk störning, samt människor av utländsk härkomst som misstänks för att uppsåtligt eller genom oaktsamhet utsätta andra för smitta eller smittrisk. I vissa fall har tvångsisoleringen sträckt sig över mycket långa tidsperioder, upp till sju eller rentav tio år.

Har då isoleringen begränsat spridningen av hiv i det svenska samhället? Nej, som framgår av den epidemiologiska studien Modell för spridning av hiv (bilaga 4 till SOU 1999:51) har tvångsisoleringen saknat betydelse för det faktum att Sverige varit relativt lindrigt drabbat av hivepidemin. Detta hänger samman med att hiv lyckligtvis är en relativt svåröverförd infektion som inte kan smitta vid vanliga sociala kontakter. Frågan om tvångsisolering hänger också intimt samman med den grundläggande principiella frågan om när det är berättigat att göra inskränkningar i den enskildes privatliv och självbestämmanderätt. I det internationella arbetet för mänskliga rättigheter har därför både tvångsisolering och hivpositivas rättigheter uppmärksammats på olika sätt.

FN:s kommission för mänskliga rättigheter konstaterar i resolution 1997/27 att folkhälsa har accepterats som en giltig grund för inskränkningar av de mänskliga rättigheterna och att stater ofta hänvisar till detta skäl när det gäller till exempel tvångstestning eller frihetsberövande. Kommissionen fastslår dock att folkhälsa sällan utgör ett legitimt skäl för inskränkningar av mänskliga rättigheter när det gäller hiv/aids. Inskränkande åtgärder kan vara effektiva vid smittsamma sjukdomar som sprids genom sociala kontakter och som kan botas, men är ineffektiva vid hivinfektion.

Inom Europarådet har tre rekommendationer antagits som rör hiv/aids och frågor om etik och mänskliga rättigheter. En av dessa har väckt särskild uppmärksamhet i Sverige, nämligen rekommendation R (89)14 om etiska frågor rörande hivinfektion i hälso- och sjukvården med mera. I rekommendationen anges ett antal principer som medlemsstaterna bör ta hänsyn till vid upprättandet av nationella handlingsprogram för bekämpningen av hiv.

Rekommendationen betonar att respekten för hivpositivas och aidssjukas mänskliga och sociala rättigheter är av avgörande betydelse för framgången av förebyggande hälsoprogram. Bland annat tas uttryckligen avstånd från alla former av tvångsisolering av hivpositiva eller aidssjuka. Grunden för detta ställningstagande är enligt rekommendationens explanatory memorandum att en sådan åtgärd anses oetisk och ineffektiv med hänsyn bland annat till att hiv inte kan överföras genom vanlig social kontakt.

Som enda land lade Sverige ned sin röst då ministerkommittén antog rekommendationen. I röstförklaringen anförde Sverige att rekommendationen är oförenlig med den svenska smittskyddslagen som ger möjligheter till tvångsisolering av hivpositiva.

Trots att den parlamentariska smittskyddskommittén konstaterade att tvångsisoleringen av hivpositiva kan tänkas stå i strid med Europakonventionens artikel 5 (rätten till personlig frihet) och artikel 8 (rätten till skydd för privat- och familjeliv med mera) valde riksdagen att stödja regeringens förslag om att behålla isoleringsreglerna. Vi anser att det är hög tid att reformera lagstiftningen för att undanröja risken för konventionsbrott. Som ett första steg bör riksdagen såvitt avser infektion av hiv uppdra åt regeringen att återkomma med ett lagförslag som förverkligar Smittskyddskommitténs förslag att isolering endast skall fåäga rum i mycket speciella undantagssituationer och med en absolut bortre tidsgräns på sex månader.

Vi ifrågasätter inte att det finns situationer då en hivpositiv person kan behöva frihetsberövas. För den person som uppsåtligt eller genom oaktsamhet utsätter andra för smitta eller smittrisk gäller dock brottsbalkens allmänna regelverk om grov misshandel, vållande av kroppsskada med mera. Vid behov kan här bestämmelserna om häktning komma till användning före en rättegång.

I situationer där en hivpositiv narkotikamissbrukare eller person med psykisk störning måste frihetsberövas finns det andra bestämmelser som är bättre lämpade att använda, nämligen lagen om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) respektive lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT). Det är ju inte på grund av hivinfektionen som sådan utan på grund av narkotikamissbruket respektive den psykiska störningen som personen bedöms vara ur stånd att ta ansvar för att inte föra hivinfektionen vidare till andra människor.

Stockholm den 30 september 2004

Martin Andreasson (fp)

Birgitta Ohlsson (fp)