Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om en utvärdering av vilka spelformer som är särskilt beroendeframkallande och om behovet av åtgärder i Sverige och internationellt med ledning av utvärderingen.
Regeringen föreslår i budgetpropositionen en ökad satsning pååtgärder för att motverka spelberoende. Det är gott och väl, men hittills tycks politiken i alltför hög grad vara inriktad på en individuell ansats, där man vill hjälpa personer som redan har börjat utveckla spelberoende. Allt talar för att det beträffande spelberoende, precis som i fråga om annat beroende, t ex av alkohol eller narkotika, är både mer humant och mer effektivt att arbeta förebyggande med generella metoder, där upplysning givetvis har en plats, men där andra åtgärder - som t ex påverkar tillgänglighet och marknadsföring - är de mest verksamma.
För ca 25 år sedan förbjöd riksdagen de s.k. enarmade banditerna, med motiveringen att dessa var alltför snabbt beroendeframkallande. Sedan dess har dessa banditer successivt kommit tillbaka, men nu i mer sofistikerad, och förmodligen mer beroendeskapande utformning. De kallas nu Jack Vegas-spel, och anses - enligt en färsk rapport från Stockholms universitet - stå för en stor del av spelberoendet, särskilt bland ungdomar.
Det är rimligt att anta att tillgänglighet och snabb vinst ökar risken för beroende. Nu kommer också andra spelformer genom Internet som riskerar att öka det redan stora spelberoendet ytterligare. Frågan är då hur Sverige ska reagera. Ska vi bara passivt acceptera att fler och fler beroendeskapande spelformer introduceras i vårt samhälle, och rent av tillåta det statliga spelbolaget att göra spelen mer beroendeskapande för att kunna hävda sig i konkurrensen med utländska spelarrangörer, eller ska vi försöka arbeta förebyggande och utnyttja det statliga bolaget för att försöka minska skadorna? Är den internationella utvecklingen något som vi ska betrakta som ett faktum som vi inte kan påverka, eller ska vi utnyttja det faktum att vi är en av aktörerna på den internationella scenen genom vårt medlemskap i EU?
Ofta anförs som en förmildrande omständighet, när den statliga spelverksamheten kritiseras, att en del av överskottet går till idrott och annan ideell verksamhet. Detta är historiskt begripligt, eftersom många ideella organisationer har använt lotterier och annan spelverksamhet som en finansieringskälla. Men om vi anser att frivilligorganisationer ska stödjas i vårt samhälle, borde det vara möjligt att göra det i andra former, som garanterar organisationernas självständiga ställning, utan att behöva betala priset av ökat spelberoende både bland unga och äldre. Det är något djupt oroande i att kritiken mot den statliga spelverksamheten och dess marknadsföring har varit så lågmäld. Det är svårt att frigöra sig från tanken att det har ett samband med att de, som kunde ha varit kritiska, inte vill äventyra en viktig finansieringskälla.
Finansministern har tillsatt en enmansutredare med uppgift att se över den svenska spelmarknaden och den lagstiftning som reglerar den. Enligt min mening bör utredaren värdera olika spelformer och föreslååtgärder för att förebygga spelberoende. Därvid bör det inte vara uteslutet att man förbjuder de mest beroendeskapande formerna, eller modifierar dem så att risken för beroende minskar. Det gäller bland annat automatspelen, men också givetvis de statliga kasinona. Vidare bör utredaren också få till uppgift att granska de internationella spelformer som är tillgängliga i Sverige och lämna förslag om hur Sverige bör agera internationellt för att förebygga spelberoende. Uppdraget ska enligt direktiven vara slutfört i december 2005. Ämnet - i synnerhet med den tonvikt på förebyggande åtgärder och internationella aspekter som jag föreslår - borde egentligen ges till en parlamentarisk utredning. Med tanke på den snabba utvecklingen på området är det angeläget att tidsplanen kan hållas. Därför föreslår jag inte att utredningen nu förses med parlamentarisk representation. Det kan dock komma att visa sig när utredningens arbete är klart, att en parlamentarisk beredning i någon form bör följa denna enmansutredning.
|
Stockholm den 5 oktober 2004 |
|
|
Gabriel Romanus (fp) |