Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det måste ingå större del demenskunskap i läkarutbildningen.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att allmänläkare som behandlar demens måste kunna uppvisa intyg på att han har utbildning inom detta område.
1 Yrkande 1 hänvisat till UbU.
Från Ds 2003:47 "På väg mot en god demensvård" har följande citat hämtats:
Demenssjukdomarna kan räknas till folksjukdomarna. Antalet demenssjuka i Sverige är omkring 139 000. Ungefär 24 000 personer insjuknar i demens varje år och nästan lika många avlider. Antalet demenssjuka kommer att öka, speciellt efter år 2020. Det stora antalet demenssjuka ställer stora krav på vårdorganisationen. Det ställs också krav på att organisationen av demensutredningar fungerar och hur vården i livets slutskede ordnas.
Denna skrivelse innehåller många viktiga förslag inom demensvården men vi saknar de förslag som vi föreslår i denna motion.
Vi lever hälsosammare och vi lever allt längre i Sverige. Men detta leder också till att fler personer kommer att drabbas av någon form av demenssjukdom som kan komma att kräva stora vårdresurser.
Man behöver inte vara gammal för att drabbas av demenssjukdom utan det händer även att yngre personer drabbas. Det är av största vikt att alla får en diagnos på vilken form av demens man drabbats av. I sin tur leder detta till att framför allt allmänläkare på vårdcentraler och liknande inrättningar måste bli bättre på att upptäcka de första tecknen. Genom diagnos och behandling med bromsande läkemedel kan många klara vardagen på ett acceptabelt sätt.
För att göra blivande läkare uppmärksamma på denna fruktansvärda sjukdom, måste utbildningstiden omfatta en betydligt större del av kunskap om demenssjukdomar än vad som är fallet idag. När det gäller nu aktiva läkare, måste det även anordnas vidareutbildningar kring demenssjukdomar.
Som patient är man helt utlämnad åt läkares kunnande eller brist på kunnande. För den som har tidiga tecken på en begynnande demens har varje månad som man får gå för länge utan åtgärd, en avgörande betydelse för patientens fortsatta liv. Det handlar om livskvalité för den enskilde och dennes anhöriga men också om kostnader för vård och omsorg.
|
Stockholm den 30 september 2004 |
|
|
Birgitta Carlsson (c) |
Viviann Gerdin (c) |