Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utbildning inom smärta.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om rehabiliteringen av smärtpatienter.
1 Yrkande 1 hänvisat till UbU.
Var fjärde svensk lider av smärta. Ofta rör det sig om en långvarig kronisk smärta. Många söker inte vård men än värre är att många av dem som söker vård inte får den vård som de behöver. Det finns egentligen två skäl till varför smärtpatienter inte alltid får den vård som de behöver. Orsakerna till det är för det första att kunskapen kring nya vårdmetoder inte är tillräckligt spridd inom framför allt primärvården, och för det andra att det råder brist på rehabiliteringsplatser. Köerna till rehabilitering växer och landstingens ansträngda ekonomi gör att vården ibland till och med minskar i omfattning.
Socialstyrelsen beslutade 1994 om ett antal rekommendationer när det gäller smärtvården. Bland annat rekommenderades att varje länssjukhus skall ha multidisciplinära smärtmottagningar med minst två läkare som delvis arbetar med smärtrehabilitering, tillgång till sjukgymnaster och personal med psykosocial kompetens. Rekommendationerna följs dock inte överallt i Sverige.
Patienter med smärta är den patientgrupp som upplever den lägsta livskvaliteten av alla patienter i vården. De rapporterar till och med en lägre livskvalitet än personer med terminal cancersjukdom. Bakgrunden till smärtpatienternas upplevelse av låg livskvalitet är troligen att personer med smärta upplever att samhället och sjukvården inte tar deras problem och sjukdom på allvar. Enligt smärtläkare Jan Lidbeck (DN den 4 mars 2004) uppger så många som hälften av hans patienter att de har blivet kränkta eller bemötts nedlåtande på grund av sin sjukdom. Vittnesmålen om patienter som under år snurrat runt i sjukvården utan att få smärtdiagnos eller vård är också tyvärr alltför vanliga. En illustrering av detta finns i en ny undersökning från patientorganisationen Svenska smärtföreningen och Apoteket AB som visar att var sjätte svensk led av långvarig smärta men att endast var fjärde av dessa hade remitterats till någon smärtklinik.
Det är lätt att sjukdomar som kronisk smärta, reumatism, fibromyalgi och många andra kroniska, men ej omedelbart livshotande, sjukdomar underprioriteras i vården. Det kan bero på att de förutom direkt medicinsk behandling också kräver en mycket mer holistisk vård som inkluderar team av personer från många delar av vårdapparaten. I många fall rör det sig mer om att vårda det friska än om att bota det sjuka, eftersom det än så länge inte finns bra traditionell medicinsk behandling mot själva smärtan. Vinsten för samhället av en bra vård vid kronisk smärta och andra smärtsamma kroniska sjukdomar är däremot mycket stor. Huvuddelen av kostnaden för dessa sjukdomar finns nämligen inte inom sjukvården utan i att människor blir långtidssjukskrivna och dessutom i många fall behöver samhällsstöd i form av hemtjänst m.m. Den största förlusten finns dock i människors förlust av livskvalitet.
Det finns ett antal konkreta områden att förbättra i smärtvården och smärtrehabiliteringen:
Det första området är utbildningen av läkare inom smärtområdet. Här bör regeringen utreda kvaliteten på utbildning kring smärta på de svenska högskolorna, både vad avser läkarutbildning och andra vårdutbildningar. Socialstyrelsen bör också granska om de krav som ställs i läkarexamen när det gäller smärta är tillräckliga.
Det andra området är rehabiliteringsvården. Här krävs utvärdering av vården och långsiktig kvalitetshöjning av smärtrehabiliteringen. I ett forskningsprojekt vid Lunds universitet har man pekat på att rehabilitering av smärtpatienter är långt ifrån lyckosam. Forskarna konstaterade bland annat: "I analysen av 2002 års material har vi utvecklat ett scenario för olika profilgrupper långtidssjukskrivna. En vanligt förekommande långtidssjukskriven individ i dagens Sverige är medelålders (31-45 år) och låginkomsttagare (150 000-200 000 kr/år), med en muskulo-skeletal diagnos - oftast ryggvärk (vår kommentar). Sannolikheten för att en individ med den profilen ska få rehabilitering är 25 procent. Chansen att sjukskrivningen avslutas med återgång till arbete är då 36 procent. Chansen att individer med denna profil, utan arbetslivsinriktad rehabilitering, ska återgå till arbete efter en långtidssjukskrivning är 59 procent." (DN-debatt, 2004-05-17)
Det är alltså uppenbart att den nuvarande formen av rehabilitering fungerar dåligt, för att inte säga uselt. Regeringen bör därför säkerställa att rehabiliteringsvården blir mer professionell och får tydliga uppföljningskriterier så att vården arbetar på rätt sätt. Ett exempel som smärtläkare pekar på som ett problem är att patienter börjar på arbetslivsförlagd rehabilitering innan han eller hon fått en god smärtutredning och en möjlighet till bra utbildning om hur man kan leva med sin smärta. Att på detta sätt genomföra åtgärder i fel ordning är ett exempel på hur en dåligt strukturerad rehabilitering kan bli kontraproduktiv.
|
Stockholm den 1 oktober 2004 |
|
|
Marie Wahlgren (fp) |
|
|
Torkild Strandberg (fp) |
Tina Acketoft (fp) |