Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att en nollvision för självmord och självskador är den enda godtagbara.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om vikten av att få fram förslag och förmedla den kunskap som finns bl.a. på Nationellt centrum för suicidforskning, NASP, som kan förverkliga en nollvision för självmord och självskador.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att statens folkhälsomål kompletteras med nollvisionen för självmord och självskador.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att lärar-, barnskötar- och fritidspedagogutbildningarna kompletteras med stärkande av den psykiska hälsan och förebyggande av den psykiska ohälsan bland barn och ungdomar.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att SPES, suicidpersoners efterlevandestöd, tillförs medel för den socialrehabiliterande funktion organisationen har för dem som går sjukskrivna på grund av att en anhörig valt att ta sitt liv.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om uppdrag till NASP att utarbeta förslag till utbildningsprogram för lärare, fritidspedagoger och barnskötare hur man skall stärka den psykiska hälsan och förebygga psykisk ohälsa samt dess yttersta konsekvens suicidala handlingar och våldshandlingar hos barn och ungdomar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen tillsätter en utredning för en uppföljning av psykiatrireformen i enlighet med vad i motionen anförs.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av att stärka barns och ungdomars självkänsla och egenvärde, vilket ger oskattbara värden för framtiden.
1 Yrkande 4 hänvisat till UbU.
Visionen måste vara noll självskador och noll självmord bland barn och ungdomar, allt annat är oacceptabelt. 1 200 barn självskadar sig om året, det är 1 200 barn för mycket. 116 barn och unga under 23 år tog sitt liv år 2002. Det är en för de närmaste anhöriga obeskrivlig smärta och saknad.
Skolhälsovården har en avgörande betydelse för många barn/ungdomar, dels för att tidigt upptäcka, dels för att arbeta förebyggande tillsammans med lärare och elever. Att stärka barns och ungdomars självkänsla och egenvärde ger oskattbara värden för framtiden. Under många år har skolhälsovården dock fått stryka på foten i budgetarbetet på skolorna.
Många rektorer är huvudsakligen utbildade inom pedagogik och ledarskap, deras kunskap i hälsovård är mer begränsad. Politiker i kommunerna har också varit mycket tydliga om vad som bör prioriteras i skolan: att barnen ska lära sig räkna, läsa och skriva. Sammantaget har detta fokus på inlärning och pedagogiskt stöd till svaga elever givit den konsekvensen att kurator-/psykolognärvaron liksom skolsköterskans arbete på skolorna minskats till några få timmar i veckan på varje skola. Dessutom ansvarar samma skolsköterska för ett antal skolor med flera hundra elever. Det är med andra ord mycket svårt, för att inte säga omöjligt, för skolsköterskan att tidigt upptäcka barn som far illa.
Lärarna har inte heller någon utbildning som ger dem möjlighet att komplettera en skolsköterska, kurator och psykolog. Lärarna förväntas lära ut sina kunskaper till barnen oavsett elevernas psykiska eller fysiska status. Allt sunt förnuft säger att det blir en omöjlig och medmänskligt smärtsam uppgift att se att barnet far illa utan att kunna hjälpa och att märka att barnet inte kan ta in kunskap på grund av sin situation. Därför borde NASP få i uppdrag att utarbeta förslag till utbildningsprogram för lärare, fritidspedagoger och barnskötare om hur man skall stärka den psykiska hälsan och förebygga psykisk ohälsa samt dess yttersta konsekvens suicidala handlingar och våldshandlingar hos barn och ungdomar.
På Nationellt centrum för suicidforsknings hemsida kan man gå in och läsa följande:
"Enligt Folkhälsoinstitutets rapport (DALY - sjukdomsbördan i Sverige - en svensk DALY-kalkyl) i februari 1999 har fyrtiotre procent av alla sjukskrivningar psykisk ohälsa som grund. DALY betyder Disability Adjusted Life Years och är ett mått på ett förlorat frisklevnadsår på grund av dödsfall eller sjukdom. Detta mått skapades för att inte enbart ta hänsyn till år förlorade till följd av för tidig död, som internationellt betecknas Years of Life Lost (YLL), utan också till år förlorade till följd av sjukdom, d.v.s. Year Lived with Disability (YLD). DALY är alltså summan av Years Lived with Disability och Years of Life Lost. Den allvarligaste utgången av psykisk ohälsa är död genom självmord. För män mellan 15 och 44 år är självmord den vanligaste dödsorsaken och den näst vanligaste för kvinnor i samma åldersgrupp."
En viktig organisation som förtjänar extra uppmärksamhet i detta sammanhang är SPES, suicidpersoners efterlevandestöd, som är en stor rehabiliterande tillgång för alla dem som mister en anhörig när denne tagit sitt liv. Det handlar inte om att komma över sorgen, utan mer om att lära sig leva med den och den kroniska smärta som den för med sig. Men eftersom det är själen som gör ont kan knappast någon som inte själv upplevt denna form av smärta föreställa sig hur man alls klarar att fortsätta leva. Långtidssjukskrivningar i samband med att en anhörig tagit sitt liv är varken ovanligt eller konstigt. Utifrån ett rent ekonomiskt perspektiv borde SPES socialrehabiliterande funktion uppvärderas och tillföras mer resurser.
Psykiatrireformen hade flera mycket vällovliga syften men framförallt var avsikten att skapa möjligheter för de sjuka att få ett bättre liv. Idag kan vi dock se vilka effekterna blivit av den nya ansvarsfördelningen (i samband med Psykädelreformen) mellan stat, hälso- och sjukvård och kommuner. Det går dock inte att bara titta på ansvarsfördelningsfrågan eftersom de verkliga verksamhetsförutsättningarna och begränsningarna ges i lagen om psykiatrisk tvångsvård, hälso- och sjukvårdslagen m fl. I dessa lagar har lagstiftaren tagit avstamp i integritetsfrågan och självbestämmanderätten, även för den mycket sjuke. Lagen om psykiatrisk tvångsvård begränsar vårdgivarnas möjligheter att verka uppsökande i de fall den sjuke saknar sjukdomsinsikt. Bara i mycket extrema fall tar vårdbehovet överhanden över självbestämmandet och integritetsaspekterna. Vården sitter numera och väntar på de förlösande orden som motiverar agerande enligt lag. Detta får förödande konsekvenser inte bara för den sjuke utan också för dennes anhöriga. Liksom i all annan vård ska den sjuke själv ta kontakt och söka vården, men inte ens då finns egentligen resurser att möta den sjukes individuella behov.
En viktig del i sjukdomsbilden för många psykiskt sjuka är att de inte klarar sin egen medicinering, ett eget boende eller att hålla avtalade läkartider. Alltför få olika alternativa boendeformer med varierande grad av stöd och tillsyn finns. Det innebär att den sjuke lämnas åt sitt öde var gång den ska försöka klara ett boende den inte klarar. Psykiatrireformen måste därför ses över och finjusteras. Det som hade ett vällovligt syfte har fått ett hjärtlöst resultat. En bättre avvägning mellan vårdbehovet och självbestämmanderätten måste komma till uttryck i vår lagstiftning. Detta inte minst för att verksamhetsförutsättningarna för dem som ska ge vård ska bli rimliga och ge bästa möjliga medmänskligt riktiga resultat. Vi kan inte fortsätta att tro att vi alla vet vårt eget bästa i varje stund, därför måste lagen lämna utrymme för mer medmänsklig omtanke.
|
Stockholm den 1 oktober 2004 |
|
|
Mia Franzén (fp) |