Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av forskning om bruket av alkohol.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av sänkta alkoholskatter.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om missbruk av narkotika.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om fria sprutor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vården av missbrukare.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av evidensbaserad missbrukarvård.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om lagen om vård av missbrukare.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om psykiskt sjuka missbrukare.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om missbruk i trafiken.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om polisens roll för att stoppa missbruk av narkotika.2
riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av narkotikafria fängelser.2
1 Yrkande 2 hänvisat till SkU.
2 Yrkandena 9, 10 och 11 hänvisade till JuU.
Sedan 1977 har totalkonsumtionsmodellen utgjort grunden för den svenska alkoholpolitiken. Teorin fördes fram i en rapport som gavs ut av Världshälsoorganisationen 1975 och bygger på att det finns ett samband mellan den totala alkoholkonsumtionen i ett samhälle och antalet högkonsumenter och alkoholskador i samhället. Om man kan minska totalkonsumtionen av alkohol minskar, enligt teorin, också alkoholskadorna. Totalkonsumtionsmodellen gör inte anspråk på att förklara varför vissa individer blir missbrukare eller varför andra inte blir det. Totalkonsumtionen i samhället påverkar enligt teorin tillgängligheten av alkohol och motivet för att begränsa denna är att de individer som av olika anledningar är mer disponerade att utveckla ett missbruk löper högre risk om tillgängligheten är stor.
Alkoholkonsumtionens fördelning är mycket skev. Den tiondel av konsumenterna som dricker mest svarar för ungefär hälften av den totala alkoholkonsumtionen och endast 30 procent dricker mer än medelvärdet (SOU 2004:86, s 71). Man kan därför ifrågasätta rimligheten i att begränsa tillgängligheten för normalkonsumenter i stället för att göra riktade insatser för att påverka den tiondel som konsumerar för mycket alkohol.
I alkoholinförselutredningen konstateras att alkoholkonsumtionen i vinländerna, Italien, Spanien, Portugal och Frankrike, har minskat från 20 liter ren alkohol per person och år 1965 till drygt 12 liter år 2000. Samtidigt har alkoholkonsumtionen i Sverige ökat från 6 liter per person och år till drygt 10 liter under samma period (SOU 2004:86, s 69). Förändringen i Sverige kan bero på sänkta priser, ökad tillgänglighet och förändrade attityder. Men minskningen i vinländerna kan knappast bero på att priserna där har höjts och att tillgängligheten har minskat. Alkoholskattens nivåär därmed knappast den enda förklaringen till att dryckesmönster förändras, kanske inte ens den viktigaste.
Om alkoholskadorna ska kunna begränsas är det hög tid att lyfta blicken och ta med andra faktorer än enbart alkoholskatten i ekvationen. Det behövs mer forskning om sambandet mellan attityder i samhället och konsumtionsmönster. Framför allt är det viktigt med ökad kunskap om hur alkoholanvändningen bland ungdomar ska minskas. Vi är djupt oroade över den ökande alkoholkonsumtionen hos ungdomar. Sedan 1996 har alkoholkonsumtionen bland unga svenskar mellan 16-24 år ökat med uppskattningsvis 25 procent. Med dagens alkoholpolitik ökar den illegala införseln ständigt, vilket gör det allt lättare för ungdomar under 18 år att skaffa alkohol. Smugglarna är inte intresserade av att kontrollera legitimationer, utan säljer till den som efterfrågar. Tyvärr förekommer problemet med bristande ålderskontroll även på Systembolaget. Vi vill motverka dessa tendenser bland annat genom att öka anslaget för lokalt folkhälsoarbete.
Öppna gränser mot omvärlden gör det svårt eller omöjligt att använda traditionella alkoholpolitiska instrument som beskattning eller försäljningsrestriktioner. Detta är också viktigt med tanke på att den svenska alkoholskatten i framtiden inte kommer att kunna sättas oberoende av skattenivån i vår omvärld. I Skåne är hälften av all alkoholkonsumtion oregistrerad, antingen legalt införd eller smuggelsprit. Alkoholkonsumtionen har sannolikt ökat till följd av ökad tillgänglighet och sänkta priser, men konsumtionsmönstret har samtidigt förändrats. I dag utgörs en större andel av alkoholkonsumtionen av öl och vin.
När införselkvantiteterna från andra EU-länder stiger är det viktigt att anpassa de svenska alkoholskatterna till omvärldens nivåer. Harmoniseras inte alkoholskatterna kommer allt större mängder av den i Sverige konsumerade alkoholen att antingen köpas utomlands eller smugglas. Detta innebär att en illegal marknad som inte känner öppettider eller åldersgränser expanderar. Det är numera känt att ungefär hälften av den alkohol som svenskarna dricker inte finns med i alkoholstatistiken. Den kan vara illegalt tillverkad, smugglad eller lagligt införd av privatpersoner. Från 1990 till 2003 har den oregistrerade konsumtionen mer än fördubblats och utgör nu 32 procent av den totala alkoholkonsumtionen.
Det verkliga hotet mot folkhälsan är att allt fler köper smuggelsprit och hembränt. De höga alkoholskatterna hindrar inte den som köper svartsprit, utan ökar bara lönsamheten för alla parter på den svarta marknaden och uppmuntrar därigenom till ytterligare svarta affärer. Den "svarta" marknaden har öppet dygnet runt, alla dagar, utan ålderskontroll, alldeles oavsett vad politikerna beslutar om öppettider, lämplighet och serveringstillstånd.
Svenskarna placerar missbruket av narkotika högt upp på listan över samhällsproblem. Men samtidigt hörs röster för att narkotikaproblemet bör ses i ett nytt perspektiv. Tankar om legalisering av narkotiska preparat blir vanligare och den så kallat restriktiva narkotikapolitiken döms ut. Somliga debattörer jämför narkotika med alkohol och menar att det inte bör göras skillnad mellan alkohol och illegala droger.
Vi tror att detta är ett farligt sätt att resonera. Narkotikan bryter ned människor såväl psykiskt som fysiskt. Narkotikan tvingar efter hand missbrukaren till oönskade och kriminella beteenden för att finansiera fortsatt missbruk. I en narkomans omgivning ryms ofta många brottsoffer - de som utsätts för våld eller kränkande behandling under narkotikarusets inverkan.
Jämförelsen med alkohol haltar. Visserligen vållar även alkoholmissbruk allvarliga skador för samhället. Men samtidigt är alkoholhaltiga drycker socialt accepterade och lite talar för att restriktiva åtgärder, exempelvis totalförbud eller införande av motbok, skulle förbättra situationen för den minoritet som fastnar i alkoholmissbruk. Narkotikakonsumtion är olaglig, medan bruket av alkohol utgör ett etablerat inslag i vår kultur.
Den som första gången testar narkotika eller använder den någon gång då och dåär i regel övertygad om att det är ofarligt och att effekterna av narkotikaanvändningen är positiva. För vänner och bekanta beskrivs knarkandet som billigt, roligt, enkelt, svårt att upptäcka och oftast utan kännbara biverkningar. De anser sig inte göra något fel, betraktar sig inte som knarkare och vill därför inte bli upptäckta eller tillrättavisade. De har fortfarande inte känt några konsekvenser i form av problem med partner, vänner, arbete eller familj. Fortfarande finns människor i deras omgivning som inte känner till deras missbruk.
Narkotikamissbruket har i det närmaste exploderat de senaste tio åren. Såväl ungdomsmissbruk i allt lägre åldrar - särskilt bland flickor - liksom antalet tunga missbrukare ökar. Partydrogerna blir fler. Nya preparat dyker upp i snabb takt och gäckar polis och rättsväsende.
Situationen kräver snabba och effektiva åtgärder. Lagändringar som underlättar att upptäcka missbruk i ett tidigt skede är helt avgörande för framtiden. 1970-talets narkotikavåg möttes av ett omfattande föräldra- och samhällsengagemang som slog tillbaka. Detta engagemang, i kombination med en trendförändring bland ungdomar, förbättrade läget under 1980-talet. Men situationen har åter förvärrats påtagligt. Nu växer narkotikaproblemet i till synes ohämmad takt. Mörkertalet är stort. Den ökande efterfrågan på narkotika beror på förändrade attityder hos de allra yngsta, som oftast är de som är mest benägna att testa nya droger. Den ökande användningen av narkotika beror på att insatserna för att bekämpa narkotikamissbruket är neddragna eller helt saknas.
Skolan bör ha en absolut plikt att informera vårdnadshavare vid misstanke om narkotikaanvändning. När familjeförhållandena är problematiska bör skolan knyta kontakt med andra vuxna i barnens eller ungdomarnas närhet. Det förutsätter dock att skolpersonal kontinuerligt får utbildning om droger, symptom och verkningar av drogmissbruk. Skolhälsovården kan här göra en viktig insats.
Undervisningen om narkotikans verkningar skall påbörjas tidigare än vad som görs i dag för att få effekt. Moderaterna har därför avsatt extra medel för att tillgodose detta behov. I lärarutbildningen bör ingå utbildning om narkotikans symptom och effekter.
Som en utökad del av den lilla världen finns en mängd medborgare som ägnar sig åt frivilligt socialt arbete. Det gäller inte minst inom missbruksvården. Det arbete som utförs av frivilliga, volontärer, kan inte nog uppskattas. Men det handlar inte bara om att det finns ett par extra händer där det behövs, det handlar om en attityd till medborgarskapet, ett deltagande i samhället och ett ansvarstagande. Både för sig själv och för andra. Att ta ansvar, inte bara för sig själv och sina närmaste, gör skillnad. Det gör att egenvärdet ökar samtidigt som man känner att man gör något värdefullt och är delaktig. Frivilligorganisationerna är också källa till ökad kunskap om missbrukets offer och ger ökade möjligheter för stöd och hjälp.
Kommunerna bör också uppmuntras att på olika sätt stödja det ideella arbetet mot droger och drogmissbruk. Ofta sker detta arbete effektivast på lokal nivå - nära de människor som är berörda. Till lokala insatser hör bland annat krogsatsningar, nätverksbyggen mellan ungdomsorganisationer, satsningar för att stödja drogförebyggande arbete på skolor, satsningar riktade till föräldrar samt folkbildning.
Ytterligare en viktig länk är forskningen om narkotikamissbruk. Genom ökad forskning kan kunskapen om narkotikamissbrukets utbredning i olika grupper, missbruksmönster, riskbeteenden och vilka faktorer som skyddar mot missbruk, förbättras. Ett stort antal vetenskapliga studier visar att riskbeteenden som till exempel missbruk av narkotika och kriminalitet samvarierar. Studier visar vidare att det ofta är en rad faktorer som ökar respektive minskar risken för att hamna i missbruk. Förebyggande insatser får mer effekt på missbruk och kriminalitet om de inriktas på faktorer som leder till respektive skyddar från missbruk. Det förebyggande arbetet bör därför inriktas på att påverka de faktorer som minskar tillgången till eller efterfrågan på narkotika. Eftersom dessa faktorer kan vara knutna till både individen, familjen, kamratgruppen, skolan, närmiljön och samhället är det viktigt att hitta olika aktörer som kan bedriva ett målinriktat och långsiktigt arbete på såväl individ- som grupp- och samhällsnivå. Särskilt priorioterade är insatser som bidrar till lokal mobilisering, minskad nyrekrytering och minskat experimenterande med narkotika.
Det finns ett stort mörkertal och stor okunskap gällande narkotikavanor hos framför allt vuxna mellan 18 och 25 år. Undersökningar visar tendenser till ökat experimenterande med narkotika framför allt i vissa ungdomskulturer, miljöer och grupper. För att få kunskap om vilka metoder och kanaler som kan användas för att kommunicera och intervenera med dessa grupper i fokus behövs en omfattande satsning på forskning om narkotikaanvändning bland unga.
Hos alltför många ungdomar har det smugit sig in en tillåtande attityd till droger. Många ser de nya så kallade designade drogerna, till exempel ecstacy och partypoppers och också medel som egentligen varit ämnade för annat ändamål, som GHB och GBL, som något man kan ta för att festa och ha kul. Nyligen dog en 17-årig flicka efter att ha sniffat butangas, ett lätt och ofarligt sätt att få ett rus hade hon hört.
Nya droger dyker upp på marknaden. När något preparat blivit narkotiklassat, ändras det lite i sammansättningen och lagstiftningen räcker inte till. Det ska inte behöva ta flera år för att kunna narkotikaklassa nya droger. Det behövs ett bättre regelverk för detta. Samarbetet med andra länder är viktigt och samordning inom EU måste prioriteras.
Trots att sprutprogrammet funnits sedan 1986 har regeringen inte tagit ställning i frågan om dess framtid. Regeringen är ambivalent när det gäller sprutbytesprogrammet. Målsättningen med sprutprogrammet har varierat efter hand för att passa opinionen. Programmet ger dessutom dubbla budskap då det allmänna ger ut gratis redskap för att begå en olaglig handling. Vi motsätter oss att sprutprogrammet får fortsätta.
Det finns inga objektiva, vetenskapliga bevis för att sprutbytesprogrammet har haft positiva epidemiologiska effekter beträffande smittspridning av hiv/aids respektive hepatit B. Snarast har det varit så att man i Malmö, trots utbytesprogrammet, fick en hepatit B-epidemi bland narkomaner. Detta har tillskrivits att man inte kunde leva upp till förebyggande vaccinationer för denna hepatitform hos dessa grupper. Detta pekar sammantaget på att det är andra epidemiologiska åtgärder som behövs för dessa grupper snarare än sprutbytesprogram.
Arbetet för att stoppa missbruket omfattar såväl preventiva som kurativa insatser. Till de preventiva åtgärderna hör lokalt förankrat arbete på barnavårdscentraler och mödravårdscentraler, liksom i miljöer där alkohol och droger förekommer, exempelvis på restauranger. Lokala organisationer måste stärkas på Folkhälsoinstitutets bekostnad. Sjukvårdspersonal i primärvården bör utbildas för att tidigt kunna upptäcka och diagnostisera missbruk. Missbruksvården måste stärkas. Statens beredning för medicinsk utvärdering har visat att miljarder kronor "slängs" bort i missbruksvården genom att endast allmän stödbehandling erbjuds.
Vi menar också att vid upprepat gravt missbruk som leder till asocialt beteende och risker för andra människor ska tvångsomhändertagande kunna ske tillräckligt länge för att vården ska ge resultat. Enbart avgiftning av missbrukare och allmän stödterapi, som nu ofta sker, leder ingenstans. De unga som är i farozonen för missbruk måste mötas och stöttas tidigare.
Vi ställer oss tveksamma till att unga heroinmissbrukare som är välmotiverade i sin strävan att bli drogfria inte skall kunna få metadon- eller Subutexbehandling förrän tidigast vid 20 års ålder och efter fyra års dokumenterat missbruk, trots att det gäller en behandling som visat sig effektiv vid utvärdering av Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU). En narkotikapolitik som i så stor utsträckning saknar flexibilitet är knappast en narkotikapolitik som förmår att se enskilda missbrukares situation och behov. Vi menar alltså att kriterierna för metadonbehandling måste utredas och förändras. I denna utredning bör även Subutex ingå. Utredningen bör belysa hur lämpliga program utformas som led i avgiftning för narkomanerna och som stöd för återanpassning till ett drogfritt liv. Utredningen bör också belysa hur och om nedtrappning successivt kan ske i behandlingen. Patienten skall vara beredd att medverka till detta och tydliga krav på hans eller hennes samarbete skall ställas.
Kriterierna för att få delta i metadon- och Subutexbehandling måste bättre anpassas till behovet. Unga missbrukare som har motivation och ett mål om att bli drogfria måste kunna komma i fråga. Striktare krav på dem som deltar i behandlingen i kombination med ett större antal vårdplatser, en tydlig målinriktning och en tidsplan för denna måste till.
En av de mest utvecklingsbara miljöerna för att bekämpa pågående missbruk är kriminalvården. Där finns möjligheter att mer effektivt kontrollera och följa upp en ambition hos den enskilde att börja leva drogfritt. Kriminalvården arbetar i dag på många anstalter med motivationsavdelningar för att kunna separera dem som vill sluta, från dem som fortsätter att missbruka. Det råder dock stor brist på anstaltsplatser inom kriminalvården, vilket påverkar arbetet negativt. En större koncentration till insatser som ger goda resultat borde också finnas. I det sammanhanget borde det påverkande arbetet inom ramen för programverksamheten i större utsträckning öppnas för olika tankesätt och utförare för att få en konkurrens i tänkande och större möjlighet att jämföra olika framgångsfaktorer i arbetet med att minska narkotikaberoendet.
Maria ungdomsmottagning i Stockholm är räddningen för många unga med narkotikaproblem. Förra året sökte sig drygt 1 500 ungdomar dit. Det är en ökning med 12 procent jämfört med året innan och det högsta antalet någonsin. Tidigare använde sig 25 av Stockholms kranskommuner av kompetensen på Maria ungdomsmottagning - i dag är det bara 15 kommuner. Under tiden har antalet inskrivna ökat med 250 procent. I dag saknas motsvarigheter till Maria ungdomsmottagning i större delen av landet.
I dag krävs att en missbrukare är djupt nedgången innan han eller hon kommer ifråga för vård. När en missbrukare omhändertas för vård enligt lagen om vård av missbrukare (LVM) är oftast utsikterna redan mycket dåliga för att hon eller han skall bli drogfri och kunna komma tillbaka till ett normalt liv. LVM var avsedd att kunna träda i kraft tidigare än vad den gör i dag. Vi har vid ett flertal tillfällen föreslagit förändringar av LVM som gör att åtgärder kan sättas in tidigare och stegvis öka med ett omhändertagande som en sista utväg. Tillgängligheten till vård i ett tidigare skede måste bli bättre - inte minst för dem som frivilligt söker hjälp för att kunna blir drogfria.
Behandlingsinsatserna måste fokuseras på de metoder som bevisligen fungerar bäst. Vi föreslår att LVM ändras så att behandling kan ske på tre nivåer:
frivilliga åtgärder inom ramen för socialtjänstens bestämmelser
övervakning och andra föreskrifter som socialnämnden ålägger missbrukaren
frihetsberövande som sista möjlighet.
En missbrukare måste få tydliga krav och tillräckligt stöd för att kunna bryta den onda cirkel ett missbruk innebär. Själva drogmissbruket är missbrukarens allvarligaste problem. Naturligtvis finns ibland långt fler och djupgående problem som behöver lösas för att nå ett bättre liv, men det är drogberoendet som är det centrala. Det har Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU) kommit fram till när missbrukarvården utretts.
Det är nu hög tid att de nya kunskaperna återförs till vården av missbrukare. Den öppna missbrukarvården, liksom kriminalvården, måste kunna erbjuda de metoder som bevisligen har bäst förutsättningar för att missbrukare skall kunna komma tillbaka till ett drogfritt liv och därigenom också lämna kriminaliteten bakom sig. Grundprincipen bör vara att missbruksvården ska vara evidensbaserad. Hänsyn bör dock tas till att det även finns andra vårdformer som ger goda resultat. Ett exempel är LP-stiftelsens koncept.
Vården på anstalter är också av stor betydelse. Statens ansvar tar inte slut efter det att dörren låsts om den som dömts till fängelse - det är då arbetet med att återanpassa honom eller henne till ett liv i frihet tar vid. Den svenska kriminalvården har kritiserats för att bara låsa in fångarna i stället för att ge dem vård och rehabilitering. Personalfrågan inom kriminalvården är i dag allvarligt eftersatt. Omsättningen är stor vilket gör att kompetensen är bristfällig. Innehållet i kriminalvården skall skötas av den som kan ge bäst säkerhet och vård, oavsett huvudman.
Möjligheten till upphandling av externa vårdgivare måste bli större än i dag. Kriminalvården bör i ökad utsträckning kunna upphandla vårdprogram av privata vårdgivare. Utgångspunkten måste vara att höja kvaliteten i rehabiliteringen. Resultaten bör följas upp genom forskningsledd verksamhet.
En grupp som ofta hamnar "mellan stolarna" är psykiskt sjuka missbrukare. De har ett sammansatt vårdbehov som kräver resurser, kompetens och samverkan. Utöver psykisk störning och missbruket, som oftast är av alkohol och i andra hand narkotika, så har dessa patienter även omfattande fysisk ohälsa och oftast grava sociala problem.
Undersökningar har visat att från 35 procent och upp till 75 procent inom missbruksvården och psykiatrin har dubbla problem.
Det dubbla huvudmannaskapet, det delade ansvaret för dessa patienter, medför att många inte får den vård och den omsorg de behöver för att fungera. Det brister i avseende på både huvudmannaskapet och ansvarsfrågan men också i samverkan och samarbete mellan landsting, kommuner, behandlingshem, LVM-hem och kriminalvård.
Brister i tillgängligheten till vård gör också att dessa patienter oftast inte får vård. De klarar dessutom inte heller många gånger att uppsöka en öppenvårdsmottagning på förbeställd tid, och de oroar andra patienter och känner också själva sig besvärade i situationen. Bristerna i vården leder till ökad risk för en försämrad social funktion, relationsproblem, våld, kriminalitet, fysisk ohälsa, försämrad psykisk hälsa och återfall i missbruk. Det går dock att hjälpa och stödja psykiskt sjuka missbrukare, med användande av andra metoder än de vanliga. En är den mottagning för bl a tandvård som infördes i Stockholms stad under moderat ledning.
I Stockholm har sju av tio våldsverkare sökt men nekats hjälp före våldsdådet. Att så många faller igenom är helt oacceptabelt. För psykiskt sjuka missbrukare är bristen på samarbete mellan socialtjänst och vård i olika former ofta det som får vågskålen att väga över till fortsatt missbruk och accelererande sjukdom. Vi anser att problemet med det dubbla huvudmannaskapet måste lösas. En huvudman bör ha ansvaret för det totala bemötandet av dessa utsatta människor. Dessutom krävs klara riktlinjer för vården av psykiskt sjuka missbrukare.
Den senare tidens våldsdåd begångna av psykiskt störda personer har satt fokus på brister i psykiatrin. Neddragningar inom denna sektor har också påverkat rättsväsendet och människors trygghet. Platsbrist på de psykiatriska avdelningarna leder till att många svårt sjuka tvingas sitta i vanliga häkten. Detta leder dels till en ökning av platsbristen på häkten, dels till ytterligare problem och lidande för de psykiskt sjuka. Förhållandena på landets överfulla häkten och anstalter innebär att frihetsberövade berövas såväl rättigheter, till exempel besök eller rekreation, som realistiska möjligheter till vård. Detta drabbar alla, men värst blir situationen för dem med de största behoven.
I väntan på en översyn av psykiatrin och vården av psykiskt sjuka, eller konkreta förslag på basis av Psykansvarsutredningen, måste regeringen ta sitt ansvar för att uppfylla grundläggande krav på trygghet för oss alla. Vi anser därför att regeringen snarast måste återkomma med en samlad redovisning av hur psykiskt sjuka skall kunna beredas vård, antingen frivilligt eller genom lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård. Detta är en förutsättning för att våldsbrott på grund av psykisk sjukdom skall förhindras.
År 2003 fanns alkohol med i bilden i 29 procent av alla dödsfall bland bilförare på de svenska vägarna, enligt statistik från Vägverket. Ytterst är individen ansvarig för att köra nykter. Men när det personliga omdömet brister måste krafttag till för att minska dödsolyckorna på vägarna. Vi vill återkomma till hur viktigt det är att bredda fokus från att enbart omfatta kontrollåtgärder, såsom poliskontroller och alkolås, till att även omfatta det sociala arbete som krävs för att motverka alkoholism och att alkoholpåverkade förare vistas i trafiken.
Polisen har en viktig roll när det gäller att övervaka nykterheten i trafiken. Enligt strategin för trafikövervakning bör varje polisiärt påkallat möte med en förare av motordrivet fordon innebära att föraren lämnar ett alkoholutandningsprov. Jämfört med situationen under den första hälften av 1990-talet har antalet alkoholutandningsprov sjunkit betydligt. År 1995 gjordes ca 1 500 000 prov. Under senare år har dock antalet utandningsprov åter ökat från omkring 1 146 000 år 1997 till ca 1 382 900 år 2003. Under år 2003 har ett mobilt bevisinstrument för alkoholutandningsprov tagits i bruk, vilket kan öka effektiviteten i polisens arbete.
Genom en skärpning i lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott infördes den första juli 1999 en nollgräns för narkotikaklassade substanser som avses i 8 § narkotikastrafflagen (1968:64) i blodet vid framförande av motordrivna fordon. Genom lagen (1999:216) om ögonundersökning vid misstanke om vissa brott i trafiken gavs polisen också möjligheter att undersöka ögonen på en förare som misstänks för att vara narkotikapåverkad med hjälp av exempelvis en pupillometer. År 1998 uppgick antalet misstänkt narkotikapåverkade förare till cirka 700. Motsvarande siffra för år 2002 är 5 072. Lagändringarna och utbildningen av poliser för att kunna upptäcka narkotikapåverkade förare är exempel pååtgärder som medfört en ännu bättre och mer effektiv trafikövervakning.
Vi anser att det sker alldeles för många olyckor till följd av alkohol- och drogpåverkade förare. Därför måste åtgärder vidtas för att minska trafikonykterheten. Det måste också finnas fler poliser på vägarna som kan ingripa mot misstänkta fall av rattonykterhet. Därtill har fler poliser på vägarna en avskräckande effekt på förare som överväger att köra i onyktert tillstånd.
Ofta utdömer domstolarna alltför låga straff vid dödsolyckor till följd av trafikonykterhet. Efter en uppmärksammad olycka utanför Umeå dömdes rattfylleristen till 18 månaders fängelse efter att kört ihjäl en elva månaders baby samt barnets farmor. Det är direkt stötande för det allmänna rättsmedvetandet att döma en person som berövat två människor livet till ett så lågt straff. I synnerhet som straffskalan för grovt vållande till annans död ger möjlighet för domstolen att utdöma upp till sex års fängelse.
Enligt vår mening är det hög tid att se över och skärpa lagstiftningen vad gäller brott som begås av alkohol- och narkotikapåverkade förare, så att straffen för trafikonykterhet står i överensstämmelse med allvaret i gärningen. Bland annat bör man överväga att straffbelägga så kallad eftersupning samt ändra beviskraven och höja straffen för drograttfylleri. Man bör också se över och höja straffen för dem som kör rattfulla med vållande till annans död som följd. I det sammanhanget bör uppsåtsfrågan prövas.
För att förebygga nya brott är det också viktigt att den som döms för rattfylleri kan erbjudas en väg ut ur sitt brottsliga beteende. När det gäller rattfylleri beror återfallen normalt sett på att rattfylleristen har alkoholproblem. Möjligheterna att döma personer som återfaller i grovt rattfylleri till behandling bör därför utvidgas.
Vi vill betona att det är individens ansvar att inte framföra fordon påverkad av alkohol eller droger. Om staten inte är tillräckligt tydlig med detta finns inte någon kontrollåtgärd i världen som kan motverka rattonykterhet. Fler poliser och höjda straff är därför den främsta åtgärden som staten kan vidta mot rattonykterhet.
Bussbranschen har satt upp ett mål att från och med 2008 skall alla nya bussar levereras med alkolås, vilket ska göra det omöjligt för en onykter chaufför att starta bussen. Bussparken byts ut på 10-15 år och då skulle alla bussar ha alkolås runt år 2020.
Flera transportföretag har som ett led i att erbjuda säkra och effektiva tjänster installerat alkolås i sina fordon. Till exempel har Vägverket för avsikt att i upphandlingar av entreprenader och konsulter kräva att tunga fordon skall vara försedda med alkolås. I den redovisning riksdagen begärt av regeringen ingår en beskrivning av hur krav i offentlig upphandling kan minska förekomsten av alkohol i trafiken. Vi stödjer regeringens bedömning att fortsatta initiativ bör tas för att påskynda att statliga myndigheter och bolag inför trafiksäkerhetskrav vid upphandling och utförande av transporttjänster.
Den första och viktigaste åtgärden för narkotikapolitiken måste vara att sätta in åtgärder för att förhindra nyetableringen av missbrukare. Det är det enskilt mest avgörande för i vilken riktning som narkotikaanvändandet i Sverige kommer att utvecklas. Polisen har med nuvarande regler små möjligheter att få fram bevis mot ungdomar mellan tolv och 15 år som misstänks använda narkotika. De metoder som finns är inte tillämpliga eftersom personer under 15 år inte är straffmyndiga. Provtagning i form av urinprov är det enklaste sättet att upptäcka om narkotika används. Ökade befogenheter behövs för polisen att vid misstanke göra urinprover på ungdomar över tolv år. Det är ett avgörande verktyg för att kunna ingripa redan på ett tidigt stadium.
Polisen måste ges tillräckliga resurser för att kunna göra kontinuerliga, riktade insatser vid misstanke om narkotikahandel eller missbruk. Insatser från specialenheter har inneburit ett nytt sätt att arbeta med fokus på det enskilda missbruket. Offensiv polisverksamhet upptäcker långt fler missbrukare än någon annan myndighet eller institution. Specialiserade narkotikaenheter måste finnas i varje län och de större städerna skall ha gatulangnings- och ungdomsgrupper för att en effektiv verksamhet skall kunna utvecklas. Enheterna måste ges bemanning för att svara upp mot behoven.
Polisen måste få en chans att leva upp till statsmakternas fastlagda mål genom att de får tillgång till effektiva metoder. Utgångspunkten måste vara att narkotikalangarna alltid är steget före. Det ställer krav på att polisens metoder utvecklas i samma takt. Heroinlangare använder sig t.ex. ofta av kapslar inlindade i plast. Kapslarna förvaras i munnen och om polisen ingriper sväljs kapseln snabbt.
I Norge har polisen möjlighet att ta med sig den misstänkte till sjukhus, där han eller hon ges kräksirap av sjukhusets personal för att säkra bevisningen för brottet. I Sverige är detta inte tillåtet. I stället får den misstänkte sitta på en bevakad toalett. Detta är oerhört tids- och resurskrävande. Kräksirap bör kunna användas även av svenska poliser för att på ett snabbare och effektivare sätt komma åt langning och missbruk. Medlet skall kunna sväljas eller injiceras. För att metoden skall kunna tillämpas skall det finnas ett beslut från en åklagare.
En annan viktig grupp som måste ha kunskaper om narkotikan är ordningsvakterna. Många behöver fördjupade kunskaper i ämnet och rutiner för samarbete med polisen. Ett lyckat exempel på samarbete mellan polis och ordningsvakter är det projekt som drivits i Stockholm med 17 nattklubbar. Här har polisens s.k. krogkommission haft en avgörande betydelse för samarbetet med ordningsvakterna där utbildning, informationsarbete och förtroendeskapande åtgärder varit viktiga.
En av tullens främsta uppgifter är att bekämpa narkotikan. Tullen måste, liksom polisen, tillföras tillräckliga resurser för att kunna driva den praktiska narkotikabekämpningen. De neddragningar som Tullverket tvingats genomföra har inneburit stora försämringar i förmågan att stoppa narkotikan redan vid gränserna. En redan ansträngd polisorganisation belastas därför ytterligare. Det är inte acceptabelt. Tullens insatser mot den illegala införseln av alkohol är också en viktig kugge i arbetet. Även om problemet med alkoholsmuggling är skapat av den svenska alkoholpolitiken måste tullen ges resurser att förhindra att kriminella element gör stora vinster på smugglingen.
Narkotikabrottslingarna gör vinster genom ett cyniskt och hänsynslöst profiterande på andra människors misär. För att minska tillgången och efterfrågan på narkotika måste det stå klart att grova narkotikabrott straffar sig. Det skall inte löna sig att sko sig på andras beroende. Med hänsyn till det allmänna rättsmedvetandet bör livstids fängelse införas i straffskalan för grovt narkotikabrott. Domstolarna måste också fåökat utrymme att faktiskt hjälpa dem som begår ringa narkotikabrott. Genom att höja maxstraffet för ringa narkotikabrott från sex månader till ett år får domstolarna möjlighet att döma till exempelvis skyddstillsyn med särskild föreskrift om drogfrihet och regelbundna tester.
Fängelserna skall vara fria från narkotika. I dag är mer än 60 procent av internerna missbrukare. Andelen inskrivna narkotikamissbrukare i anstalt har under de senaste tio åren ökat från 60 till 70 procent. Österåker var länge det enda drogfria fängelset. Men inte ens Österåkersanstalten klarar längre att upprätthålla drogfriheten. En uppgivenhet och hopplöshet breder ut sig. Det förekommer också att drogfria interner utvecklar ett missbruk under fängelsetiden. Tillgången till droger på anstalterna måste stoppas. Fängelsevården skall kunna hjälpa de intagna till ett nytt liv efter avtjänat straff, fritt från droger och kriminalitet. Missbruk omintetgör denna ambition. Det behövs dessutom fler platser på anstalterna för att fungerande motivationsenheter skall kunna inrättas. Vidare är platsbristen en begränsande faktor vid möjligheten till separering av interner med olika behov.
En metod att minska tillgången på droger är att kontrollera besökare när det finns ett registrerat missbruk hos besökaren eller internen och misstanke om att narkotika förs in på anstalten. Syftet är inte att kontroller av föreslagen typ skall vara standard, utan kunna tillgripas när behov föreligger. Ofta förs narkotika in av närstående, som endera agerar av missriktad vänlighet eller känner sig pressade att smuggla. Glasruta kan exempelvis möjliggöra besök även i de fall besök annars hade varit omöjligt på grund av dokumenterat missbruk. Särskilda besöksrum med glasruta mellan den intagne och besökaren bör övervägas, liksom kontroll av inpasserande med exempelvis narkotikahundar.
|
Stockholm den 4 oktober 2004 |
|
|
Cristina Husmark Pehrsson (m) |
|
|
Anne Marie Brodén (m) |
Magdalena Andersson (m) |
|
Maud Ekendahl (m) |
Lena Adelsohn Liljeroth (m) |
|
Stefan Hagfeldt (m) |