Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att bestämmelser om rätt att överklaga landstingens beslut avseende vård enligt 6 och 7 §§ tandvårdsförordningen skall införas.
I tandvårdsförordningen finns i dag inga bestämmelser som ger patienterna rätt att överklaga landstingens beslut att avslå ansökan om särskilt tandvårdsstöd för byte av tandfyllningar till skillnad mot tidigare ordning då försäkringskassornas beslut enligt 9 § tandvårdstaxan kunde överklagas som s k förvaltningsbesvär. Överklagandefrågan är mycket viktig eftersom den gäller rättssäkerheten. Och den rymmer också - inte minst - en rättvisefråga.
Dentalmaterialutredningen har gjort en särskild analys av frågor som rör rätten att överklaga beslut som fattas om ekonomiskt stöd till tandvård enligt nuvarande 6 och 7 §§ tandvårdsförordningen (1998:1338) och funnit att besluten fattas i myndighetsutövning.
JO har också funnit (beslut, dnr 3931-2002) att landstingens beslut att avslå ansökan om det riktade tandvårdsstödet för byte av fyllningar är fattade i myndighetsutövning.
Sammanfattningsvis konstaterar utredningen att det därför bör finnas möjlighet att överklaga beslut i dessa ärenden enligt förvaltningslagens bestämmelser.
Utredningens slutliga ställningstagande blev dock att de olika problem som idag finns bör kunna bemästras med de åtgärder som utredningen föreslår och att det därför i nuläget inte finns behov av klagorätt vad gäller beslut avseende behandlingar enligt 6 och 7 §§ tandvårdsförordningen.
JO anger i sitt remissvar till Dentalmaterialutredningen att man delar utredningens uppfattning att en särskild överklagandemöjlighet till förvaltningsdomstol bör utredas vad avser de beslut som fattas i anledning av ansökningar om tandvård enligt 6 och 7 §§ tandvårdsförordningen och att prövningen kommer till stånd snarast möjligt. Kammarrätten i Göteborg ställer sig också bakom utredningens förslag att frågan om rätten att överklaga beslut enligt tandvårdslagen och tandvårdsförordningen närmare ska utredas.
Om ingen klagorätt införs finns en risk att vårdgivare och landsting efter en tid kan komma att bortse från bestämmelserna, även om författningstexten görs tydligare. Dååterstår för patienterna, d v s de som har tvingats att betala saneringen med egna pengar, att stämma det felande landstinget vid allmän domstol och yrka skadestånd för felaktig myndighetsutövning - en både krånglig och kostsam procedur - för att få tillbaka sina utlägg för utbyte av tandfyllningar.
Detta är orättvist eftersom den som är mindre bemedlad tvingas underkasta sig landstingets avslagsbeslut med fortsatt ohälsa som följd, utan möjlighet att få prövat om landstinget fattat ett riktigt beslut, vare sig genom ett överklagande i förvaltningsdomstol eller genom en skadeståndstalan vid allmän domstol. Ett yrkande om skadestånd motsvarande utlägg för patientavgifter fordrar ju att utlägget för sanering har kunnat göras! Den rådande ordningen medför således negativa rättsverkningar för dem som är obemedlade och långvarigt sjuka med ospecifika symtom som de sätter i samband med det material de har i sina tänder.
Om staten däremot inför en rätt för patienterna att anföra förvaltningsbesvär över avslagsbesluten så kommer detta sannolikt att ha en styrande effekt på landstingen. Prejudicerande avgöranden kommer att verka för den nationella samsyn i fråga om avvikande reaktioner mot dentala material som saknas idag!
Sammanfattningsvis konstateras att rättssäkerheten och rättvisan kräver att en klagorätt införs nu och inte först sedan staten har insett att det inte är tillräckligt med föreslagna ändringar i författningstexten och bindande föreskrifter för att landstingen ska tillämpa tandvårdsförordningens bestämmelser i enlighet med riksdagens intentioner.
|
Stockholm den 1 oktober 2004 |
|
|
Lotta Hedström (mp) |
Gunilla Wahlén (v) |