Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en omdaning av den rättspsykiatriska vården.
Tillämpningen av tvångsvård inom rättspsykiatrin är mycket onyanserad. Tvångsvård kan endast utdömas i form av slutenvård under hela dygnet. Kraven på diagnos är mycket långtgående för att döma någon till rättspsykiatrisk vård.
Samtidigt kan en person som utfört allvarliga våldsbrott och dömts till rättspsykiatrisk vård bli frisläppt efter kort tid om personen ifråga blir friskförklarad. Personen kan då bli frisläppt betydligt tidigare än vid ett normalt fängelsestraff. Det vore rimligt att den som dömts till tvångsvård överförs till fängelse för att avtjäna den gängse strafftiden för den begångna gärningen.
Grova våldsbrott visar på en brist på empati och många våldsverkare kan ha en psykisk störning som borde kräva rättspsykiatrisk vård även i de fall fängelsestraff utdöms och diagnosen inte anses tillräckligt allvarlig för tvångsvård.
När straffet är avtjänat är det alls inte säkert att våldsverkaren kan betraktas som ofarlig för sin omgivning och att de psykiska problemen är borta. Det borde vara möjligt att förlänga frihetsinskränkningen till dess den intagne inte längre kan bedömas som farlig. Vård och medicinering kan vara nödvändig också efter strafftiden. Det kan krävas att patienter medicineras under flera decennier för att undvika psykoser eller andra tillstånd som ökar risken för återfall i våldsbrott. Tvångsåtgärder för t ex medicinering behöver kunna användas också i öppenvården efter strafftiden. Sådana tvångsmedel skulle kunna utformas enligt lagen om vård av unga (LVU) och tvångsvården för missbrukare.
Möjligheterna till rättspsykiatrisk vård behöver nyanseras. Uppdelningen mellan rättspsykiatrisk vård och fängelse måste förändras och tillåta fler vårdformer.
Ett problem i sammanhanget är att staten svarar för fängelsestraffen medan landstingen tar över ansvaret när tvångsvård utdöms. Det borde övervägas att staten tar över ansvaret för den rättspsykiatriska vården. Ytterligare ett skäl till detta är att övriga patienter i allmänpsykiatrin, barn- och ungdomspsykiatrin och öppenvården får stå tillbaka för dömda till rättspsykiatrisk vård. Antalet dömda till tvångsvård ökar samtidigt som vårdtiden för de tvångsvårdade blir allt längre på grund av de grava problemen hos de dömda. Det är statliga domstolar som dömer till tvångsvård och staten borde då också stå för kostnaden.
|
Stockholm den 4 oktober 2004 |
|
|
Anna Lilliehöök (m) |
Krister Hammarbergh (m) |