Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att socialt arbete måste prioriteras samt att regeringen, i samverkan med kommuner och landsting, gör en översyn av hur det förebyggande arbetet bedrivs i dag och återkommer med förslag till hur arbetet kan utvecklas.
Enligt socialtjänstlagen ska socialnämnden verka för att barn och ungdomar växer upp under trygga förhållanden. För att säkerställa detta ska såväl generella insatser som insatser på individnivå verkställas. I socialtjänstens uppdrag ingår också att säkerställa att barn i utsatta miljöer får del av samma hälso- och utvecklingsbefrämjande resurser som andra barn. Hälsovård, stimulans, undervisning och familjestöd måste gå hand i hand för att skapa en god uppväxtmiljö för barnet.
I FN:s konvention om barnets rättigheter (artikel 19) slås fast att konventionsstaterna har ett ansvar att upprätta sociala program i förebyggande syfte. Att arbeta förebyggande är en enorm investering, i synnerhet för de enskilda individerna, men även för samhället i stort. Trots insikten om vikten av tidiga insatser och en allmänt uttalad strävan att prioritera förebyggande arbete är det alltför ofta detta som skärs bort först när resurserna krymper. När trycket inom olika verksamheter ökar är det lätt att begränsa sig till det man måste göra och det som klienter/patienter frågar efter. Förebyggande arbete fordrar dock en mer offensiv hållning. Dessutom fordrar det särskilda kunskaper, metoder och en noga genomtänkt strategi. Insatserna måste vara systematiska, långsiktiga och av god kvalitet för att ge någon effekt.
Förebyggande arbete för barn och familjer brukar ofta delas in i tre delar: Primärt eller allmänt förebyggande insatser som syftar till att förhindra problemutveckling hos barn utan att insatserna riktas mot särskilda grupper. Sekundärt förbyggande arbete innebär att insatserna riktas mot särskilda riskgrupper, där problem kan utvecklas eller förvärras. Tertiärt förebyggande insatser riktas mot individer som redan har problem i syfte att ge hjälp och förhindra att problemen fördjupas.
Barnpsykiatrikommittén (1998) kartlade förekomsten av förebyggande åtgärder och särskilda program/projekt inom socialtjänstens individ- och familjeomsorg. Kartläggningen visade att förebyggande åtgärder avsedda för särskilda grupper var vanligt förekommande främst vad gäller insatser för tonåringar i riskzonen, unga ensamma mödrar och barn till missbrukare.
Barn som vuxit upp i utsatta familjer har en ökad risk för psykisk ohälsa och även andra problem. Därför är den förebyggande verksamheten helt avgörande. Idag är det tyvärr bara en bråkdel av kommunerna som arbetar med förebyggande verksamhet för barn till psykiskt sjuka, trots att vi vet att stöd till gravida kvinnor och deras barn har stora effekter på den framtida utvecklingen. När det gäller förebyggande mödra- och barnhälsovård har Sverige en mycket lång tradition och det finns all anledning att bygga vidare på denna. För att verksamheten ska ges goda förutsättningar att växa och utvecklas behövs dock verktyg och resurser.
|
Stockholm den 4 oktober 2004 |
|
|
Marita Aronson (fp) |
|
|
Inger Davidson (kd) |
Gunilla Wahlén (v) |
|
Birgitta Carlsson (c) |