Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen snarast bör återkomma till riksdagen med förslag på hur man säkerställer att nationella farlighetsbedömningar görs systematiskt och används som beslutsunderlag inom framför allt rättspsykiatrin.
Oavsett om Sverige genomför en reform vad avser psykiskt störda lagöverträdare eller inte, är det viktigt att den psykiatriska vården utvecklar farlighetsbedömningar. Dessa kan ligga till grund för permissioner från dagens rättspsykiatriska vård och för friskförklaringar som innebär frisläppande på grund av att behov av vård inte längre föreligger. Det senare avgörs oftast i domstol eller av en särskild utskrivningsprövning för personer som begått grova brott.
Frågan om hur samhället skall hantera psykiskt störda lagöverträdare är komplicerad och full av målkonflikter. Det är många intressen som måste balanseras: samhällets skyddsintresse, gärningsmannens behov av vård, rättvisa i straffutmätningen samt givetvis rättssäkerhet.
När man talar om dessa utmaningar måste det alltid understrykas att det viktigaste för att verkligen stärka samhällsskyddet är tidigare och bättre diagnoser inom barn- och ungdomspsykiatrin, även av psykopati. En rejält förstärkt rättspsykiatrisk öppenvård, med beroendevård och frivård, bygger också ett tryggare och humanare samhälle för alla.
Socialstyrelsen har idag i uppgift att kartlägga hur riskbedömningar används inom psykvården. Dessvärre finns det inga generella modeller. Socialstyrelsen har tvingats börja från början genom en kartläggning av läget och därefter göra en sammanställning över kunskapen om riskbedömningar. Behovet av metoder som kan förutsäga psykiskt sjukas eventuella farlighet är stort. Förtroendet för rättsstatens förmåga att balansera samhällsskydd med humanitet står på spel.
Farlighetsbedömningar är i grunden svåra. Det beror till stor del på att forskningen inom psykiatrin ligger så långt efter forskningen på kroppsvården. Dessutom är motsättningarna mellan olika skolor betydande, vilket inte underlättar för politiker och jurister att leverera krav på ett stabilt nationellt system för riskbedömningar. Numera finns det allt mer utvecklade diagnos- och farlighetsbedömningar. Svårigheten är dock att det i regel är omständigheterna som berusning, provokation eller att man inte tar sin medicin, som utlöser brottet och det kan man inte alltid förutse. Detta kan dock bättre garanteras med tvång i öppenvård eller inom ramen för pågående rättspsykiatrisk behandling.
Instrument för att förutsäga farlighet finns, men de är som sagt inte allmänt accepterade eller använda. Det är ju trots allt bara en del av alla impulsiva, aggressiva och oberäkneliga människor som verkligen begår grova brott. Det alla känner till är dock att tidigare våldsbenägenhet, missbruk och socialt utanförskap utgör faktorer som starkt ökar risken för fortsatt kriminalitet. Detta ställer svåra sekretessfrågor på sin spets när det gäller att överföra information mellan olika ansvariga myndigheter. Till exempel har Säpo svårt att få ut en rättspsykiatrisk undersökning om en psykiskt sjuk person som hotat en offentlig person. Att denna sekretess försämrar Säpos möjligheter att göra korrekta farlighetsbedömningar och trygga säkerheten för skyddspersoner, är lätt att förstå.
Trots svårigheterna att ta fram fungerande farlighetsbedömningar såär detta en uppgift som måste lösas. Att olika rättspsykiatriska kliniker idag tillämpar en variation av riskbedömning med eller utan systematik utgör ett betydande rättssäkerhetsproblem även för den som är underkastad vården, för att inte tala om hur slumpmässigt samhällsskyddet beaktas. Det kan ytterst vara nödvändigt med ett mer omfattande bedömningsregister med kraftfull tillsyn.
För att komplicera detta behov av struktur ytterligare måste man nämna att det finns farliga personer som ännu inte är dömda. Allmänpsykiatrin har inte tillgång till belastningsregister. Oavsett om vi finner systematik och underlag för den rättspsykiatriska vården med dagens framtagna modeller, riskerar vi att missa andra farliga personer. Pedofiler, sexualbrottslingar och pyromaner brukar enligt Socialstyrelsen t ex felaktigt rankas lågt i farlighetsbedömningar, med de modeller för bedömningar som finns idag.
|
Stockholm den 4 oktober 2004 |
|
|
Johan Pehrson (fp) |