Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att se över konsekvenserna av avgifter som drabbar barn i ekonomiskt utsatta familjer.
I en nyligen publicerad rapport ("Ekonomiskt utsatta barn", Ds 2004:41) har en arbetsgrupp på Socialdepartementet beskrivit och analyserat situationen för barn som lever i ekonomiskt utsatta familjer. Deras slutsats är bland annat att det i Sverige finns ungefär 150 000 barn som lever i ekonomiskt utsatta familjer.
Utvecklingen av ekonomisk utsatthet bland barn och barns levnadsförhållanden påverkas av utvecklingen på många politikområden: integrationspolitik, introduktion av nyanlända invandrare, arbetsmarknadspolitik, socialtjänstpolitik, familjepolitik, folkhälsopolitik, bostadspolitik, utbildningspolitik, skattepolitik, statistik och forskning. Därför krävs en övergripande syn på detta för att de åtgärder som genomförs ska kunna bli verkningsfulla.
Socialdepartementets rapport är i många avseenden ett utmärkt underlag för åtgärder som bör vidtas, och de särskilda satsningar på reformer riktade mot barn som beslutades i vårpropositionen 2004 (barntillägg för studenter, underhållsstöd, bostadsbidrag för barnfamiljer) är viktiga ingredienser i en sådan satsning.
Rapporten visar dock också på några viktiga kunskapsluckor vad avser just barn i ekonomisk utsatthet. Till exempel saknas en samlad kunskap om vad avgifter av olika slag inom till exempel skola och barnomsorg (exempelvis avgifter för musikskola, besök på badhus, skolmat, terminskort på kollektivtrafiken, skolutflykter osv.) betyder för familjernas ekonomi. Samma gäller för avgifter inom föreningslivet.
Problemen med avgifter har uppmärksammats på flera andra håll. Till exempel presenterade Majblommans Riksförbund i somras en rapport (Vem har råd att gå i skolan? - en rapport om avgiftsbelagda skolaktiviteter och kommuner som bryter mot lagen) som visade att man i många svenska kommuner bryter mot den paragraf i skollagen (4 kap. 4 §) som säger att skolan ska vara avgiftsfri. I mer än var tredje svensk kommun erkänner man att man bryter mot lagen och att man alltså tar ut avgifter för exempelvis skolresor eller utflykter eller att man låter eleverna betala sina egna miniräknare. I Majblommans rapport finns också berättelser från förtvivlade föräldrar och barn som inte ekonomiskt klarar av dessa avgifter. Barnen tvingas ljuga om varför de inte följer med på utflykten eftersom det inte är accepterat att vara fattig i Sverige. Och det utanförskap som en dålig ekonomi skapar förstärks av skolans agerande.
Riksidrottsförbundet har i rapporten Kostnader för idrott - en studie om kostnader för barns idrottande 2003 tagit fram siffror som visar på hur stora avgifter som krävs av barn för att vara med i våra vanligaste sporter. Bakgrunden till undersökningen är bland annat att det genom åren varit förhållandevis billigt att idrotta, men att de nedskärningar som framför allt kommunerna genomfört det senaste decenniet inneburit att en större del av kostnaderna förts över på föreningarna och därmed barnen som vill idrotta.
Farhågan är att deltagande i idrottsverksamhet är på väg att bli en klassfråga bland annat på grund av de allt högre avgifterna. Rapporten visar att avgifterna per år för några av sporterna är
Friidrott 400 kronor
Fotboll 500 kronor
Gymnastik 700 kronor
Simning 1 300 kronor
Golf 1 400 kronor
Ishockey 1 640 kronor
Tennis 2 500 kronor
Ridsport 4 250 kronor
Stora avvikelser mellan olika föreningar och olika kommuner finns naturligtvis, men om man betänker att det tillkommer kostnader för utrustning och resor såär ändå bilden klar - det är dyrt att låta sina barn idrotta.
Regeringens satsning Ett handslag för idrotten är ett steg i rätt riktning för att förbättra det ekonomiska stödet till idrottens barn- och ungdomsverksamhet. Handslaget innebär att Riksidrottsförbundet under en fyraårsperiod får disponera en miljard. Men det finns fortfarande mycket kvar att göra. Det kan konstateras att idag saknas en heltäckande analys av den enskildes kostnader för att bedriva idrott och vilka faktorer som påverkar dessa. Riksidrottsförbundet planerar därför att göra en kartläggning och analys av kostnaderna inom några större idrotter.
Avgifter tas naturligtvis även ut för andra fritidsaktiviteter än idrott, som teater, musik, besök på badhus osv., och även där har nedskärningarna gjort att en större del av kostnaderna lagts över på den enskilde. I Socialdepartementets ovan nämnda rapport Ekonomiskt utsatta barn visas att konsekvenserna av detta är beroende på familjers ekonomi. Exempelvis är det drygt 40 procent av barn i ekonomiskt utsatta familjer som deltar i organiserad sport en vanlig vecka, medan det är drygt 60 procent bland övriga barn.
Avgifter finns också på många andra håll inom kommuners och landstings verksamhet. Det finns skillnader mellan olika kommuner, men några exempel är kommunal musikskola, terminskort på kollektivtrafik, skolmat, badhus, kulturinstitutioner som museer, sjukvård, barnomsorg.
Och det finns alltså ingen samlad kunskap om vilka konsekvenser alla dessa avgifter får för familjernas ekonomier. Mot bakgrund av rapporten Ekonomiskt utsatta barn och de beskrivningar som görs i den av de skillnader i levnadsvillkor som finns mellan dem som har en stabil ekonomi och dem som lever i ekonomisk utsatthet är det viktigt att en sådan samlad bild tas fram.
|
Stockholm den 29 september 2004 |
|
|
Agneta Gille (s) |