Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att möjliggöra enskilt huvudmannaskap inom äldreomsorgen och att införa ett finansieringssystem som är anpassat för detta.
Den svenska äldreomsorgen står de kommande åren inför stora utmaningar både vad gäller omfång och kvalitet. Den konkurrensutsättning som skett de senaste två decennierna har huvudsakligen handlat om offentliga, tidsbegränsade upphandlingar. Effekten av detta har till del blivit nya alternativ såvitt avser form och innehåll, men också en avsevärd kostnadsminskning per omsorgstagare.
Att rationalisera personalintensiva verksamheter är svårt, åtminstone om man vill undvika åtföljande brister i servicen. Även om detta kan motverkas genom noga utarbetade kravspecifikationer i anbudsunderlagen, saknas det inte exempel på att kostnadsminskningar på ett oacceptabelt sätt fått företräde framför äldres berättigade krav på en god och trygg omsorg.
En slutsats är att både formulering och uppföljning av kvalitetskrav är svårt när den upphandlade prestationen inte kan anges på ett tydligt och objektivt sätt. Offentlig upphandling synes mera ändamålsenlig när kvalitetsspecifikationen kan anges i tekniska termer och utrymmet för olika tolkningar är mindre. Risken är annars att priset för prestationen får oproportionerligt stor betydelse för valet av entreprenör, att konkurrensen bara handlar om pengar och inte kvalitet.
Samtidigt är de korta avtalstiderna i samband med entreprenader ett hot mot kontinuitet och trygghet. Nämnden för offentlig upphandling (NOU) ifrågasätter entreprenadtider överstigande tvåår från konkurrenssynpunkt. Under inga omständigheter bör avtal, enligt myndigheten, tecknas på längre tid än fem år. Många och tätt återkommande byten av entreprenör innebär inte bara otrygghet för de äldre. För entreprenören kan det också innebära en lockelse att avstå från större investeringar och fokusera på kortsiktiga vinster. Ingetdera är till omsorgstagarnas fromma.
För ett tiotal år sedan ändrades socialtjänstlagen beträffande enskilt bedriven barnomsorg på så sätt att det vid sidan av upphandlingar också blev möjligt för enskilda att erhålla huvudmannaskap för förskoleverksamhet. Istället för kortsiktiga avtal föreskrev lagen att förskolor som hade enskilda huvudmän skulle ersättas efter samma principer som kommunala verksamheter. Ett liknande system, som ger mer långtgående etableringsfrihet, hade sedan tidigare tillämpats för fristående skolor.
Följden av denna reform blev ett stort nytillskott av fristående förskolor runt om i landet, varav de flesta fortfarande finns kvar. Undersökningar bland föräldrar och personal i många kommuner (t.ex. Stockholm, Helsingborg och Malmö) visar att dessa fristående förskolor ofta upplevs som mer kvalitativa, både bland föräldrar och anställda, än sina kommunala motsvarigheter. Expertgruppen för studier av offentlig ekonomi (ESO) presenterade 2001 en analys av de fristående skolornas effekt på skolväsendet: "Konkurrens bildar skola" (Ds 2001:12). Slutsatsen blev att friskolornas verksamhet inte bara var kvalitativ, utan att deras tillkomst också höjde kvaliteten på närbelägna kommunala skolor.
Eftersom de ekonomiska villkoren för förskolor och skolor enligt lag skall vara lika, oavsett om de drivs i offentlig eller enskild regi, så gäller konkurrensen uteslutande de kvalitativa aspekterna. Förutom att verksamheterna står under tillsyn av statliga myndigheter blir möjligheten för elever och föräldrar att välja - och välja bort - ett effektivt skydd mot undermåliga verksamheter.
Erfarenheterna från regleringen av fristående skolor och förskolor pekar på att samma positiva effekter skulle uppnås om konkurrensen inom äldreomsorgen kunde anordnas på likartat sätt. I en konkurrens där verksamhetens innehåll och inte priset blev avgörande främjas kvalitet och kontinuitet. Genom att kombinera en sådan reform med tydlig rätt för den enskilde att välja och byta mellan de olika alternativen läggs grunden för en ny och bättre omsorg.
Riksdagen bör således besluta att låta regeringen utreda och föreslå en lagändring innebärande rätt för företag, föreningar och enskilda att etablera sig som huvudmän för äldreomsorg på samma sätt som gäller för fristående skolor och förskolor. Utredningen bör även lämna förslag till hur ersättningsnivåer bör bestämmas och göras lika för enskilda och kommunala verksamheter samt hur den enskildes rättighet att välja mellan de olika alternativen bäst skall definieras.
|
Stockholm den 1 oktober 2004 |
|
|
Allan Widman (fp) |
|
|
Tina Acketoft (fp) |
Ulf Nilsson (fp) |
|
Christer Nylander (fp) |
Torkild Strandberg (fp) |
|
Marie Wahlgren (fp) |