Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att inrätta ett nationellt riskbarnscentrum vid Linköpings universitet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ge Socialstyrelsen i uppdrag att utveckla regionala riskbarnscentrum.
Det är glädjande att riksdagen år 1994 fattade beslut om att inrätta ett rikskvinnocentrum i Uppsala men det är beklämmande att konstatera att inrättandet av regionala kunskapscentrum för sexuellt utsatta barn eller ett nationellt riskbarnscentrum fortfarande omgärdas av beslutsvånda. Det är alltmer uppenbart att barn inte prioriteras på samma sätt som vuxna och att barn som far illa saknar röst och osynliggörs både i kommuner, landsting och i Sveriges riksdag.
Inom ramen för "utveckling av arbetet med barn i utsatta situationer" uppdrog regeringen till Socialstyrelsen att utreda förutsättningarna för att inrätta ett nationellt riskbarnscentrum. I uppdraget (S2003/7117ST) skrevs:
Det finns behov av en nationell samordningsfunktion inom området barn som är utsatta för misshandel och/eller sexuella övergrepp. Att samla olika uppgifter när det gäller att utveckla och förbättra kvaliteten i framtida insatser är nödvändigt. Viktiga uppdrag för en sådan samordningsfunktion bör vara att sammanställa god praxis och aktuell forskning om våld och övergrepp mot barn, tidig upptäckt, adekvat handläggning och uppföljning av insatser. Ett sådant centrum skulle kunna ha en viktig uppgift inte minst när det gäller att ge stöd till myndigheter som handlägger ärenden om sexuella övergrepp och misshandel av barn. Centrumet skall inte vara avsett för ren forskning.
Socialstyrelsen kommer att lämna sin rapport till Socialdepartementet i oktober i år. I uppdraget från regeringen står det att centrumet inte ska vara avsett för ren forskning. Vi menar att det är av stor betydelse att ett nationellt riskbarnscentrum inte enbart blir en "akademisk" verksamhet utan att det har en tydlig förankring i och koppling till klinisk vardag inom sjukvård och socialtjänst. Erfarenheterna från t.ex. Rikskvinnocentrum i Uppsala talar tydligt för detta och vad skulle Rädda Barnens förtjänstfulla kunskapsspridning ha varit utan deras verksamhet med "Barn i kris" inklusive "Pojkmottagningen".
Med hänsyn till ovanstående menar vi att ett nationellt riskbarnscentrum bör lokaliseras till Östergötland och till Linköpings universitet. Våra argument för detta är följande:
det finns redan riskbarnsenheter i Linköping med BUP-Elefanten som den mest tongivande. De andra är utredningsteamen BAMSE och BUP-kommunal, föräldra-spädbarnsverksamheten Hagadal, brännskadeteamet samt barn- och familjeteamet vid Flyktingsmedicinskt centrum. Dessa enheter täcker stora delar av de barn som t.ex. Kommittén mot barnmisshandel definierar eller som Barnpsykiatrikommittén ser både vara i risk eller riskerar att falla mellan olika myndigheter.
det finns redan ett bra och nära samarbete mellan landstinget, kommunerna i regionen och universitetet i Linköping.
det finns redan ett forsknings- och utvecklingsarbete som tar sin näring och utgångspunkt i det dagliga kliniska arbetet med barn som far illa eller befinner sig i risk för omsorgssvikt, barnmisshandel och sexuella övergrepp.
det finns redan en forskningstradition med fyra disputerade forskare, varav två docenter och en professor som handledare. Det finns dessutom fem doktorander på området och fler är knutna genom det nätverk som byggts mellan forskare på området i Sverige. Fler kan dessutom knytas till enheten. Det finns planer på att tillskapa en professur för att förbereda ett eventuellt nationellt riskbarnscentrum.
det finns också starka skäl som talar för att tillvarata de erfarenheter som BUP-Elefanten har efter nio års verksamhet som inofficiellt nationellt kompetenscentrum för barnmisshandel och sexuella övergrepp, en verksamhet som 1995-2000 erhöll projektmedel från Socialstyrelsen.
Exakt vilket resurstillskott som behövs för forsknings- och utvecklingsarbete, kunskapsspridning genom utbildning, konsultationer och handledning samt informationsspridning hänger givetvis samman med uppdragets omfattning och utformning. Exempel på närliggande centrumbildningar är Rikskvinnocentrum i Uppsala och Nationellt centrum för ätstörning i Örebro. Dessa bör kunna ge idéer om uppdragets art och lämpliga modeller för finansiering.
Utöver ett nationellt riskbarnscentrum vill vi betona vikten av att det också finna regionala kompetenscentra på området. Detta visar bl.a. erfarenheterna från Region Skåne. Medvetenheten, kompetensen på området och resursfördelningen till barn som far illa eller riskerar att fara illa är i dag besvärande låg. I Socialstyrelsens uppdrag bör därför även ingå att fortsätta arbetet med att utveckla regionala kompetenscentra i likhet med vad Socialstyrelsen själv beskrivit i S2003/4424/ST.
|
Stockholm den 29 September 2004 |
|
|
Britt-Marie Danestig (v) |
Helena Hillar Rosenqvist (mp) |