Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om behovet av en konstruktiv genomgång av möjliga samverkansparter för att skapa ett väl fungerande system för rapportering av läkemedelsbiverkningar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om möjligheter till samarbete med parter enligt ovan i syfte att använda det samlade kunnandet och befintliga resurser för att skapa en lösning där brukarmedverkan garanterar löpande kvalitetssäkring.
Problemet med läkemedelsbiverkningar har vuxit till och med snabbare än det ökande bruket av läkemedel. Läkarkårens rapportering av biverkningar till Läkemedelsverkets biverkningsenhet är idag den formella metod vi använder i Sverige för att öka vår samlade kunskap på området.
Organisationer för skilda patientgrupper, eller man kanske skulle beteckna dem som olika "konsumentgrupper", har ofta mycket goda kunskaper. Jag skall inte bli långrandig utan inskränker mig till att peka på det utomordentligt stora kunnande kring smärtstillande läkemedel som Reumatikerförbundet besitter. Man har en särskilt stor kunskap om multianvändning och kombinationseffekter. En organisation som RSMH har även den stora kunskaper om läkemedel inom sitt område.
Socialstyrelsen gav 1975 ett ekonomiskt stöd för att bygga upp Läkemedelsgruppen, det som numera har beteckningen "Kilen". Det man i första hand avsåg att arbeta med var läkemedel som barbiturater, bensodiazepiner, smärtstillande och antidepressiva läkemedel. Bensodiazepinerna var då ett särskilt "problembarn". De förskrevs frikostigt mot en hel räcka av diagnoser där oro, ångest, nedstämdhet, sömnlöshet, ensamhet var några. Patienterna rapporterade om stora problem och samtidigt saknades motsvarande rapporter från läkarna och professionen. Patienterna rapporterade om beroende och biverkningar som ödelade deras liv samtidigt som läkarkåren hävdade att läkemedlen var värdefulla med ett milt biverkningspanorama. Vem hade rätt? Idag är de allra flesta ense om att bensodiazepinerna är en problemfylld läkemedelsgrupp, som bör förskrivas med största aktsamhet.
Verksamheten i föreningen Kilen har sedan utvecklats till att idag fungera som en rapporteringscentral för läkemedelsbiverkningar med en kompetens att fånga upp många frågor som läkarkåren av någon anledning inte klarar att se.
Rapporteringsfrekvensen från läkarkåren är märkligt låg med tanke på den problembild som finns hos brukarna. I Biverkningsutredningen konstaterade Folke Sjökvist att det är viktigt att involvera andra aktörer, som farmaceuter, sjuksköterskor och inte minst konsumenter i en förbättrad rapporteringsfunktion. Folke Sjökvist konstaterar vidare att det behövs en ökad satsning på biverkningsrapportering som instrument för att öka kunskapen om läkemedel.
Jag delar hans uppfattning och anser att organisationen för biverkningsrapportering behöver reformeras.
Att arbeta med säkerhetsfrågor kring läkemedel är mycket viktigt. Läkemedelsterapi är en allt vanligare behandlingsform vid olika sjukdomar/symtom, samtidigt som kostnaderna för densamma upptar allt större del av hälso- och sjukvårdens budget. Samtidigt rapporteras ett ökat lidande och ökade kostnader för läkemedelsbiverkningar och skador. Vissa studier visar på lika höga kostnader för biverkningar/skador, som för läkemedlen i sig.
Den ökade användningen, av bl.a. nya läkemedel, långtidsbehandlingar och förebyggande behandlingar med läkemedel, ställer mycket höga krav på ett utvecklat säkerhetstänkande och att vi har system som kan fånga upp läkemedelsproblem på ett tidigt stadium. Rapportering av misstänkta biverkningar är ett konkret "verktyg", som kan bidra till ökad säkerhet. Läkarnas spontanrapportering till Läkemedelsverket bildar underlag för en aspekt på och kunskap om biverkningsproblematiken.
Konsumenternas rapporter till en konsumentdatabas skulle kunna bilda underlag för en annan form av kunskap. Läkarnas och konsumenternas rapporter kompletterar varandra. Kunnande kring konsumentrapportring finns hos flera organisationer varav vissa även har en del internationella kontakter och erfarenheter. Ett exempel är verksamheten i föreningen Kilen som även arrangerar seminarier och internationella konferenser kring detta ämne.
Det är bevisat att direktrapportering från läkemedelsanvändarna kan resultera i tidigare upptäckter av läkemedelsproblem. Biverkningsproblemen får dessutom en större verklighetsanknytning genom kunskap om hur de påverkar individen i vardagslivet. Konsumentrapportering stärker patientens rätt och roll som ansvarstagande part i vården. Ökat säkerhetsarbete beträffande läkemedel minskar lidandet för den enskilde och sänker kostnader för samhälle.
Konsumenternas rapporter är värdefulla och kompletterar läkarperspektivet. Det är viktigt att inte blanda ihop konsumenternas kunskap med läkarnas rapporter. Det är ett av flera motiv till att system bör skapas som håller dessa informationer åtskilda och som tillåter dem att utvecklas parallellt. Samarbete, jämförelser och kunskapsutveckling blir då möjligt mellan två jämställda enheter. Konsumentrapporterna blir då "första klassens" rapporter, vilket annars kan komma att riskeras. (Konsumentrapporter har av kritikerna mot ett sådant system ofta beskrivits som ovetenskapliga, "second class", rapporter som man inte vet vad man skall göra med, rapporter som hamnar i papperskorgen etc.)
Vikten av att hålla konsumenternas system fristående från det professionella systemet belystes grundligt under den första internationella konferensen om Consumer Reports on Medicines (Sigtuna 2000).
En organisation för konsumentbaserad rapportering av läkemedelsbiverkningar kan bland mycket annat användas för att och arbeta med att
sprida information om databasens/enhetens existens ut till allmänheten, vårdcentraler m.fl.
öka resurserna för att ta emot, registrera och bearbeta rapporterna
samarbeta med andra konsumentdatabaser samt andra nationella och internationella kunskapscentra, som Läkemedelsverkets biverkningsenhet, andra konsumentdatabaser, WHO m.fl.
sammanställa material/rapporter
arbeta aktivt med implementering av patienterfarenheter i de system som beslutar om vård och behandling och i de system som behandlar.
För att möjliggöra att skapa en sådan organisation utan stora merkostnader är det viktigt att arbetet börjar med att man tar tillvara den kunskap och erfarenhet som redan finns. Ett omfattande samarbete bör kunna klara detta.
Min uppfattning är därför att en konstruktiv genomgång av möjliga samverkansparter för att skapa ett väl fungerande system för rapportering av läkemedelsbiverkningar är en lämplig start. Vidare bör man i samverkan med dessa utreda behov av förändringar i redan existerande uppdrag hos myndigheter och verksamheter bland möjliga samarbetparter på området. Att arbeta tillsammans med andra parter i syfte att använda det samlade kunnandet och befintliga resurser för att skapa effektiva lösningar där brukarmedverkan garanterar löpande kvalitetssäkring bör vara ett ganska självklart mål för ett sådant arbete.
|
Stockholm den 1 oktober 2004 |
|
|
Jan Lindholm (mp) |