Riksdagen begär att regeringen återkommer till riksdagen med ett lagförslag innehållande reglering av fysiska begränsningsåtgärder.
Demenssjukdom är ett samlingsbegrepp för ett flertal syndrom varav Alzheimer är den vanligaste formen. Demens drabbar vanligtvis äldre men förekommer även hos personer under 65 år. Risken för att drabbas av demens ökar med stigande ålder. Förekomsten av demens i Sverige 2003 räknat på andel av personer som var 65 år eller äldre beräknades att vara 8,5 procent. Av dessa är andelen kvinnor högre än andelen män, troligen på grund av att kvinnor lever längre än män i genomsnitt.
I anslutning till att antalet personer med demenssjukdom ökat har också kunskapen om demens ökat hos både professionen och hos allmänheten. De första gruppboendena som särskilt inriktades på vård av demenssjuka kom för ca 25 år sedan och vårdformerna har därefter utvecklats. Det har dock inte inneburit att alla som drabbats av demens får eller har fått tillgång till kvalificerad vård och omsorg. Alla som drabbats av demens får inte alltid möjlighet att få en diagnos, vilket är en allvarlig brist.
Det är inte bara vård och omsorg direkt till den demenssjuke som är viktig utan också stödet och omhändertaget av dennes närstående. Med all riktighet har demens kommit att kallas "de anhörigas sjukdom". Att se en närstående gradvis förändras och få symtom som innebär förvirring, oro och glömska sliter. I många fall tar dessutom närstående stort ansvar för omsorgen om den demenssjuke.
Vänsterpartiet har under flera år motionerat om rättssäkerhet för demenssjuka. De som drabbas av demens kan få symtom som innebär att t.ex. fysiska begränsningsåtgärder kan komma ifråga. Det kan vara att förhindra en förvirrad boende eller patient från att ta sig ut, använda grensele i rullstol för den som inte längre minns att hon eller han inte längre kan gå eller uppsättande av sänggrindar för att förhindra fall.
I de flesta fall innebär dessa begränsningar att den demenssjukes autonomi förminskas då sjukdomen omöjliggör ett informerat samtycke. Användandet av fysiska begränsningsåtgärder ställer personalen inför ett etiskt dilemma som kort kan uttryckas i frågan - ska man göra gott eller ska man göra rätt? Det saknas i dag lagstiftning som reglerar användandet av fysiska begränsningsåtgärder, vilket innebär en rättsosäkerhet för den demenssjuka och anhöriga samt osäkerhet för vårdpersonalen om vilka regler som gäller. I en sådan situation riskeras att fysiska begränsningsåtgärder både under- och överutnyttjas. Socialstyrelsen föreslog regeringen redan 1999 att en utredning skulle tillsättas för att se över gällande lag, vilket inte lett till några initiativ från regeringen. När Vänsterpartiet under föregående år har motionerat om behovet av en översyn av lagen för att stärka rättssäkerheten för äldre med nedsatt autonomi har regeringen hänvisat till den nu avlämnade departementspromemorian "På väg mot en god demensvård" (Ds 2003:47). Tyvärr lämnar inte promemorian något förslag till lösning utan pekar endast på de problem som de flesta som är insatta i frågan redan påpekat, dvs. att det behövs en lagstiftning och att den etiska dimensionen också ska vägas in. Vi kan konstatera att demenssjukas rättssäkerhet återigen ska dras i långbänk, trots att kunskap, forskning och kartläggningar finns. Vänsterpartiet anser att det minsta regeringen nu kan göra är att omedelbart påbörja arbetet med att lägga förslag till en lagstiftning som ger rättssäkerhet åt äldre med nedsatt autonomi så att beslut kan tas i riksdagen inom innevarande mandatperiod. Det krävs en lagstiftning för att övrigt utvecklings- och kvalitetsarbete inom detta område ska ha en trygg och säker grund att stå på. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
|
Stockholm den 21 september 2004 |
|
|
Ingrid Burman (v) |
|
|
Ulla Hoffmann (v) |
Kalle Larsson (v) |
|
Elina Linna (v) |
Gunilla Wahlén (v) |