Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om statligt ansvar för att samordna och gagna utvecklingen av telemedicin.
Den tekniska utvecklingen kan användas på nya sätt i människans tjänst. Ett sådant exempel är Telehealth ("telehälsa") där modern teknik används för att kommunicerainformation och bilder mellan olika kategorier av vårdgivare ochpatient. Ett omfattande arbete för att hitta former för detta har gjorts vid Center for Telehealth vid Texas A & M University, Baylor College of Dentistry, Dallas, Texas, USA (professor Lars Folke). Lyckade exempel har utvecklats i södra Texas där barn kunnat erbjudas tand- och munhälsoundersökningarsamtidigt med allmänmedicinska undersökningar utan att det funnits tandläkare eller läkarefysiskt närvarande vid undersökningen. I stället har tandhygienister utfört undersökningen och sedan sänt röntgenbilder och övriga statusuppgiftervidare till tandläkare ochläkareför bedömning och eventuell behandling. Sverige har, med sina avstånd och sin väl etablerade helhetssyn på hälsa, mycketatt vinna på att dra nytta av dessa lärdomar.
Mycket återstår att vinna genom att utveckla egna metoder för att föra människan närmare medicinen och tekniken. Inte bara samhällsekonomin utan även svenska patienter och vårdpersonal har stora vinster att hämta. Några exempel på vinster är exempelvis ökad behandlingskvalitet, effektivare kompetensutveckling och förbättrad hälsa. Telemedicin har också många andra användningsområden,inte minst inom den utbildningen vid universitet och högskolor.
Telemedicin definieras av WHO som utövande av hälso- och sjukvård genom att använda interaktiv kommunikation av ljud, bild och data. Detta inkluderar diagnos, konsultation och behandling såväl som utbildning och överföring av medicinska data.
I departementsrapporten Vård i tiden (Ds 2002:3) anförs följande om allmänna förutsättningar för telemedicin:
Poängen med telemedicin-/televårdstillämpningar är att en vårdgivare snabbt och enkelt skall kunna samverka med andra vårdgivare och stödfunktioner som befinner sig på annan plats och ofta i en annan organisationsenhet eller organisation. De stora fördelarna med telemedicin/televård uppstår när man använder sig av sådana tillämpningar i en rad olika situationer och tillsammans med en rad olika vårdgivare och stödfunktioner i vården. En vårdenhet kan således inte införa sådana tillämpningar helt påegen hand. Inte ens i ett normalstort landsting kan telemedicin/televård införas i riktigt stor skala och med god ekonomi. Många tillämpningar förutsätter nämligen samverkan med omsorgsverksamheterna i kommunerna och med universitetssjukhusen avseende den högspecialiserade vården. Om alla eller ett stort antal aktörer samverkar och agerar samordnat ökar således utbytet och nyttan av telemedicin/televård samtidigt som kostnaderna och omställningsproblemen blir mindre. För att införa telemedicin/televård måste alltså huvudmännen, landstingen/regionerna och kommunerna, samverka och samordna sig nationellt. De måste vidare agera, var och en inom sin organisation, för att få alla vårdutförande enheter, inte minst sjukhusen, att vidta de interna verksamhetsanpassningar som krävs.
Ett samarbete inleddes under 1997 mellan landstingen i Uppsala-Örebroregionen med syfte att undersöka möjligheterna till ett gemensamt nät för all telekommunikation, bl.a. för användning i telemedicin. Samarbetet ledde till att ett gemensamt nät, Sjunet, upphandlades och infördes 1998. Alla landsting och regioner, ett antal kommuner, vissa privata vårdgivare, Skatteverket samt ett tjugotal leverantörer, inklusive Apoteket, är idag anslutna till Sjunet. Carelink förvaltar och utvecklar sedan januari 2001 Sjunet. Carelink bildades i december 2000 av Landstingsförbundet, Svenska Kommunförbundet, Föreningen Vårdföretagarna och Apoteket AB. Socialstyrelsen stöder verksamheten genom ett samverkansavtal. Carelink är exempel på ett svenskt initiativ inom området telemedicin med ett, så här långt, väl avgränsat syfte.
Sverige med sin begränsade befolkningsstorlek tordevara alltför litet för att såväl kompetensmässigt som ekonomiskt klara flera olika lösningar för telemedicinen. I stället bör staten axla ett större ansvar än hittills för att samordna och stimulera utvecklingav telemedicin. Dessa ytterligare statliga insatser bör givetvis ske i nära samarbete med de befintliga aktörerna på området, där bland andra verksamheter vid Centre for Educational Technology in Oral Health, (professor Rolf Attström, Tandvårdshögskolan i Malmö) och Medcal (docent Göran Petersson, Nätverksuniversitetet) bör nämnas.
|
Stockholm den 30 september 2004 |
|
|
Olle Sandahl (kd) |
Torsten Lindström (kd) |