Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om bättre stöd för ungdomar och vuxna med ätstörningar.
I bokhandeln växer floran av böcker om viktminskning och den lycka som bor i en smärt kropp. Många myndigheter har fångat upp budskapet och inte minst Folkhälsoinstitutet har koncentrerat sina insatser till information om övervikt och fysisk inaktivitet.
Fetma och för mycket stillasittande är förvisso en hälsofara, men även motsatsen - självsvält - är ett växande problem. Men informationen är inte lika lättillgänglig. Anorexi och bulimi är en smygande sjukdom, som snabbt kan accelerera och som lämnar den sjukas omgivning förvirrad och ångestfylld.
Det är svårt att få den som insjuknat i anorexi eller bulimi att inse att hon eller han behöver vård, men nätverket runt omkring - föräldrar, syskon, skolpersonal, idrottsledare, vårdpersonal - behöver kunskap för att kunna ge rätt stöd. Men det är svårt att få hjälp; kötiderna är långa till såväl ätstörningskliniker, som till dietister och psykologer.
På senare år har kunskaperna ökat inom vården, men fortfarande är ätstörningar tabubelagda och det är svårt att finna rätt hjälp. När sjukvården bedömer att det kan vara dags för vård kan anorexin eller bulimin redan vara så långt gången att kroppen tagit skada för livet. Inte sällan får en förälder med en gravt underviktig tonårsdotter höra att "hon inte är tillräckligt sjuk", trots att hon kanske har en kroppsvikt som ligger runt 40 kg. Och de som fyllt 20 år kan få höra att de "är för gamla" för att få tid hos någon av de alltför fåätstörningsenheter som finns vid svenska sjukhus.
Enligt Riksidrottsförbundets FOU-rapport 2004:1 har det inte hänt så mycket inom forskningen de senaste 50 åren. Behandlingsresultaten är idag på ungefär samma nivå som på 50-talet. Den genomsnittliga dödligheten ligger på ca fem procent och knappt 47 procent av de överlevande blir fullt återställda. Många utvecklar en kronisk anorexi. Förhoppningsvis är Riksidrottsförbundets bild målad i alltför dova färger, men slutsatsen är given: ätstörningar drabbar allt fler.
Vi måste finna metoder för att tidigare fånga upp dessa unga flickor - och i vissa fall även pojkar - som ännu inte fastnat i anorexi eller bulimi, men som utvecklat oroande ätstörningar. Sammanlagt drabbas ca fyra till fem procent av alla kvinnor någon gång av en allvarlig ätstörning. Om man även räknar med lindrigare ätstörningar, som "anorexia light", blir siffran kanske mångdubbelt högre. Hur många pojkar/män som får en allvarlig ätstörning är inte känt, men mörkertalet är sannolikt stort.
Den ideella riksföreningen Anorexi/Bulimi-kontakt arbetar för att förebygga problemet genom att gå ut i skolor, på dagis/förskolor, gym och till andra föreningar som vill veta mer. Föreningen får ca 60-70 e-mail per vecka från människor som är djupt oroade både för sig själva eller för någon anhörig och hemsidan har ca 12 000 sidträffar per månad. Föreningen framhåller att vad som behövs är tålamod och kärleksfullt stöd, saklig information från dietist, stödsamtal från psykolog, insikt om det egna kontrollbehovet och framför allt lång uppföljning efter vård. Återfall är vanliga och innebär i allmänhet att patienten på nytt får ställa sig i (den långa) vårdkön. Enligt Socialstyrelsens Medicinsk faktabas 1992 kostade en patient med ätstörningar mellan 1,6 och 2 miljoner kronor i dåtidens penningvärde, oräknat personligt lidande och andra samhällskostnader.
NÄT, Nationellt kunskapscentrum för ätstörningar, främjar och bedriver forskning och kunskapsutveckling och åtnjuter stor respekt inom vården. Men verksamheten riskeras av att de stora landstingen är ovilliga att ekonomiskt stödja NÄT. Ett nationellt kunskapscentrum för ätstörningar är, liksom utökad information och vård, angeläget för att försöka förstå varför ätstörningar uppstår och därmed kunna sätta in adekvat behandling.
|
Stockholm den 30 september 2004 |
|
|
Lena Adelsohn Liljeroth (m) |