De tio senaste åren har varit förlorade år för Sverige. Våra gemensamma resurser har inte växt så mycket som skulle ha varit möjligt och det finns stora brister i välfärden. Det gäller inte minst människorna i "Det glömda Sverige". Begreppet myntades 1937 av Bertil Ohlin, då ordförande i Folkpartiets ungdomsförbund. Ohlin avsåg bland annat skogs- och flottningsarbetare liksom "hemmets kvinnliga arbetare" - hemmadöttrar, hembiträden och husmödrar. Idag talar Folkpartiet liberalerna om andra grupper i samhället som Det glömda Sverige. Det är människor som saknar starka företrädare och ofta inte förmår föra sin egen talan. Det är barn vars föräldrar på grund av egna problem inte förmår vara de goda föräldrar som de borde vara. Det är människor som faller igenom samhällets skyddsnät eller som aldrig har fångats upp av det. En av Folkpartiet liberalernas viktigaste uppgifter har varit och är att ge röst åt dem ingen annan talar för.
Ettusen barnfamiljer vräktes från sina bostäder år 2001, det innebär 1 500-2 000 vräkta barn.
Idag finns cirka 150 000 ekonomiskt utsatta barn i Sverige - andelen barn som riskerar ekonomisk utsatthet ökar.
Omkring 200 000 barn och ungdomar växer upp i familjer med missbruk i Sverige idag - och missbruket tenderar att öka.
Cirka 8 000 barn i Sverige har minst en förälder som är frihetsberövad. Trots att regeringen år 1997 gav Kriminalvårdsstyrelsen och Socialstyrelsen i uppdrag att se över barnens situation, har ingen redovisning gjorts.
Idag finns omkring 160 flyktingbarn i Sverige som har tappat lusten att leva och blivit helt apatiska - för tio år sedan var det ett okänt fenomen.
Antalet hemlösa som ocksåär psykiskt sjuka har fördubblats mellan åren 1993 och 2001.
Den socialdemokratiska regeringen har misslyckats. Det krävs förändring. Folkpartiet liberalerna vill att socialtjänsten får ökade befogenheter att vidta åtgärder i samband med vräkning av barnfamiljer, vi vill att det ska vara möjligt att tvångsomhänderta gravida missbrukande kvinnor, vi vill inrätta ett nationellt kunskapscentrum för alkohol- och narkotikarelaterade fosterskador, vi vill förbättra situationen för barn med föräldrar i häkte eller anstalt, vi vill förändra den inhumana flyktingpolitiken, vi vill garantera Sveriges alla hemlösa tak över huvudet och vi vill ha större kompetens och säkerhet i mottagandet av ensamkommande flyktingbarn.
Sammanfattning 1
Innehållsförteckning 3
Förslag till riksdagsbeslut 4
Ekonomiskt utsatta barn 5
Barn i riskzonen 5
Vad ser vi för effekter? 5
Barns bästa i vräkningsärenden 6
Prioriterade satsningar 7
Barn till missbrukande föräldrar 8
De glömda barnen 8
Hur kan vi hjälpa barnen? 9
Stödgrupper 9
Stöd i skolan 9
Alkohol och drogfria miljöer 9
Alkoholskadade barn 9
Barn straffas när den vuxne berövas friheten 10
Skriftlig redovisning bör begäras 10
Barnen som tystnade 11
De ensamma barnen på flykt 12
Hemlöshet ska inte accepteras 13
Garanti för tak över huvudet och bostad efter behov 13
Vård för kropp och själ - också för hemlösa 14
Volontärarbete för ett mänskligare samhälle 14
Folkpartiets förslag till förändring 15
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att socialtjänsten får ökade befogenheter att vidta åtgärder i samband med vräkningar av barnfamiljer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om erforderliga åtgärder för att mer specifik statistik utarbetas om hur många barn som är hemlösa.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om erforderliga åtgärder för att mer specifik statistik utarbetas angående hur många barnfamiljer som vräks varje år.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tvångsvård av missbrukande gravida kvinnor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett nationellt kunskapscentrum för alkohol- och narkotikarelaterade fosterskador.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av skriftlig redovisning från Kriminalvårdsstyrelsen samt Socialstyrelsen med anledning av det gemensamma uppdrag som gavs år 1997.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förändringar i flyktingpolitiken samt övriga åtgärder med anledning av barn med uppgivenhetssyndrom.1
Riksdagen begär att regeringen omgående tar initiativ till en lagändring och inleder dialog med kommunerna om att ansvaret för mottagandet av ensamkommande barn förs över från Migrationsverket till kommunerna.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om införande av en tak-över-huvudet-garanti för hemlösa samt i övrigt vad gäller åtgärder för hemlösa.
1 Yrkandena 7 och 8 hänvisade till SfU.
I Sverige lever idag många barn i familjer med svåra ekonomiska problem. Regeringen tillsatte med anledning av detta en arbetsgrupp med uppgift att beskriva och analysera situationen för barn som lever i ekonomiskt utsatta familjer. Rapporten, som fick namnet "Ekonomiskt utsatta barn", presenterades den 20 augusti 2004. I rapporten konstaterades att det under 2002 fanns cirka 150 000 ekonomiskt utsatta barn i Sverige. Utredarna tycks kunna skönja en viss minskning av antalet ekonomiskt utsatta barn samtidigt som det fastslås att andelen familjer med långvarigt bistånd samt andelen barn som riskerar ekonomisk utsatthet har ökat.
I ett jämförande internationellt perspektiv har svenska barns ekonomiska situation under lång tid varit mycket god, en liknande situation gäller för övriga nordiska länder. Det som är oroväckande är att Sverige under 1990-talet haft en ökning av andelen barn som riskerar ekonomisk utsatthet, medan det har skett en minskning i till exempel Norge.
De barn som riskerar att växa upp under ekonomiskt mycket knappa resurser är oftast barn till ensamstående mammor och barn till utrikesfödda föräldrar. Det är vidare tydligt att den största andelen barn som befinner sig i riskzonen är barn mellan noll och fem år. Det är främst barn till arbetare eller lägre tjänstemän, barn till studerande och barn till arbetslösa som är särskilt utsatta.
Den ovan nämnda rapporten visar på flera negativa konsekvenser av att växa upp i mindre ekonomiskt starka familjer. Barn som gör det har en generellt lägre levnadsnivåän andra barn. Det kan röra sig om trångboddhet, och många barn saknar tillgång till eget rum. I dessa fall innebär det också att barn växer upp i en otrygg närmiljö.
Eftersom barnen har mindre resurser har man också kunnat skönja att de deltar mindre frekvent i organiserade fritidsaktiviteter, tillbringar mindre tid i fritidshus och reser mindre. De har därmed inte samma möjligheter till socialt liv som andra barn och ungdomar. Oroväckande är att rapporten visar att dessa barn i mindre utsträckning umgås med kamrater på fritiden samt att de har ett mindre socialt umgänge. Det är svårt att säga vilka konsekvenser detta har för dessa barn i det korta perspektivet. Men sannolikt kan barnen känna ett utanförskap med risk för mobbning samt dålig självkänsla. I det långa perspektivet har studier pekat på psykosomatiska och psykiska besvär. Ekonomiska svårigheter under barndomen har även kopplingar till ohälsa i vuxenlivet.
Forskning har visat att barn som utsätts för ekonomiska problem under de tidiga barnaåren har tendenser att utveckla svårigheter på fler områden såsom hälsa och kognitiv utveckling. Ju lägre ålder desto mer negativ påverkan. De barn som främst ligger i riskzonen är under fem år.
Vi vill i detta sammanhang hänvisa till vår motion "Barnet i fokus" som lades under föregående riksmöte. Där påpekades vikten av att ha en fungerande socialtjänst med ett barnperspektiv som ledande i handläggningen.
En rapport av forskaren Anders Nilsson visar att uppskattningsvis 1 000 barnfamiljer i Sverige vräks från sina hem varje år. Den huvudsakliga orsaken till vräkningarna är att familjerna har hyresskulder.
I en annan rapport framkom att över 700 barn i Malmöär utan fast bostad och bor i baracker, på campingplatser eller på hotell, oftast på grund av vräkningar.
Den 1 januari 1998 infördes en bestämmelse i socialtjänstlagen om att "när åtgärder rör barn skall det särskilt beaktas vad hänsynen till barnets bästa kräver". Anders Nilsson anser att bestämmelsen i socialtjänstlagen borde ha gjort det svårare att vräka barnfamiljer och att socialtjänsten borde ha gjort mer för att förhindra vräkningarna.
Det är tveklöst så att barn drabbas mycket hårt i de fall vräkningar verkställs. En vräkning innebär ett stort och traumatiskt ingrepp i deras tillvaro. Förutom att de mister sina hem och sina ägodelar måste de kanske också byta daghem och skola med allt vad det innebär.
Socialtjänsten har i alla tider handlagt vräkningsärenden där barn varit involverade. I de fall en familj inte har eller har haft tillräckliga inkomster för att betala sin hyra torde det vara sällan eller aldrig som socialtjänsten vägrar betala en aktuell hyra eller hyresskuld.
Problematiken kring hyresskulder och vräkningar uppkommer först när familjer som haft tillräckliga inkomster eller redan fått socialbidrag till hyran ändå inte har betalat den. Skälen till att föräldern inte tagit sitt ansvar för att trygga att barnen har ett hem kan vara många. Föräldern brister kanske i förmågan att hantera pengar eller prioriterar andra utgifter. Det förekommer också att dessa föräldrar tidigare har haft hyresskulder som socialtjänsten betalat och de förväntar sig samma ekonomiska hjälp igen.
Socialtjänstlagen bygger på frivillighet och samförståndslösningar. När någon av olika anledningar inte klarar att sköta sin ekonomi kan socialtjänsten erbjuda den enskilde hjälp att hantera ekonomin. Den enskilde lämnar då en fullmakt till socialtjänsten, som dock kan återtas så snart den enskilde såönskar. Det gäller även i de fall det kan anses klarlagt att den enskilde inte klarar av att hantera sin ekonomi. Socialtjänsten har således inga möjligheter att sköta ekonomin mot någons vilja.
Av föräldrabalken 6 kap. 1 § framgår att barn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Lagparagrafen innebär att föräldrar bland annat har ansvar för att barn har någonstans att bo.
I de fall föräldrar inte tar detta ansvar är det därför rimligt att socialtjänsten har möjligheter att agera utifrån vad som är bäst för barnet. Respekten för den vuxnes integritet och självbestämmande får inte ha företräde framför hänsynen till barns bästa.
Den som har skulder och betalningsanmärkningar har idag mycket svårt att få en ny bostad. De kommunala bostadsbolagen har blivit allt restriktivare när det gäller att godkänna hyresgäster. Privata fastighetsägare kan vittna om att det många gånger är ett risktagande och kan innebära stora ekonomiska problem. Det finns även exempel på mindre nogräknade fastighetsägare som har som affärsidé att hyra ut lägenheter till personer som de kommunala bostadsbolagen vägrar hyra ut till. Detta har lett till stora problem på vissa ställen. Dessa bostäder utvecklas till kategoriboenden utan fungerande social tillsyn. Att lösa bostadsfrågan för vissa grupper innebär idag stora svårigheter. Trots kommunens så kallade yttersta ansvar för dem som bor och vistas i kommunen är det ofta svårt att ordna ett nytt boende såvida socialtjänsten inte har tillgång till egna bostäder.
För att barn inte skall fara illa och bli offer för sina föräldrars och samhällets tillkortakommanden bör socialtjänsten få utökade befogenheter i samband med vräkningar. Att regelmässigt bara betala hyresskulder om någon faktiskt haft betalningsförmåga är varken rätt eller rimligt med tanke på alla kämpande familjer, som trots svag ekonomi ändå betalar sin hyra. För att kunna sätta barnen i främsta rummet borde socialtjänsten få befogenhet att både kunna betala in beviljat ekonomiskt bistånd avseende hyra direkt till hyresvärden samt även under en tidsperiod förvalta den enskildes inkomster av annat slag om erfarenheter visar att hyran inte betalas trots betalningsförmåga. Detta tillfälliga ingrepp kan vara nödvändigt om barns bästa i vräkningsärenden ska kunna tillgodoses.
Vi anser, likt utredningen "Ekonomiskt utsatta barn", att åtgärder skall sätts in för att upprätthålla statistiska register över hemlösa barn. Likaså anser vi att det är av stor vikt att utreda hur många barn som vräks ur sina hem varje år. Detta för att få en bild av hur pass stort problemet är.
Socialtjänsten bör, som ovan anförts, få utökade befogenheter när det gäller att vidta åtgärder i samband med vräkning.
Eftersom arbetslösheten är en stark bidragande faktor till att föräldrar har en svår ekonomisk situation måste arbete i stället för bidrag bli politikens allmänna inriktning. Folkpartiet liberalerna anser att arbetslinjen måste vara vägledande.
Enligt Socialstyrelsen beräkningar finns det omkring 200 000 barn och ungdomar som växer upp i familjer med missbruk i Sverige idag. De är de glömda barnen - ofta svikna av såväl föräldrarna som samhället.
Men den utveckling som vi idag ser med en ökad konsumtion av alkohol och droger, riskerar leda till att fler och fler barn växer upp med missbrukande föräldrar. Det blir också fler kvinnor som dricker alkohol och nyttjar droger och deras beteendemönster har blivit mer lika männens. Antalet mammor med alkohol- och drogproblem ökar.
Barn till missbrukare blir ofta föräldrar till sina egna föräldrar. Många tvingas bli vuxna i förtid och ta ett stort ansvar och undertrycka egna behov och önskemål för att ta hänsyn till den alkoholiserade föräldern. De får sällan vara barn och bär ofta med sig känslor av skam och skuld. Missbruket hålls i de flesta fall hemligt inom familjen och för att vara lojala mot sina föräldrar berättar barnen inget om sin situation. Många av familjerna lever mycket isolerat. De orkar inte ha några kontakter utanför familjen och vill inte att det skall avslöjas hur det egentligen är ställt i hemmet.
I en familj med missbruk är ofta föräldrarnas intresse fokuserat på dem själva. Även om endast den ena föräldern dricker, blir den andre vuxne upptagen av att handskas med alkoholismen.
Undersökningar av denna grupp av barn visar hög frekvens av skuldkänslor, aggressioner, känsla av otrygghet och bristande tillit, liksom en tidigt utvecklad ansvarskänsla och duktighet. De får också kroppsliga symptom av sin otrygghet.
Många föräldrar i familjer med missbruk är själva barn till missbrukare. De saknar därför modeller för ett fungerande föräldrarskap och bär med sig svåra upplevelser från sin egen barndom.
Oftast tänker vi oss att en familj med missbruk är socialt utslagen. Denna sorts familjer är endast en del av familjer med missbruk. Missbruk finns i alla samhällsklasser och rent statistiskt finns barn till alkoholister i varje skolklass.
I en rapport från Folkhälsoinstitutet "Att förebygga alkoholskador - Stödinsatser för riskgrupper" konstaterar forskaren Sven Andreasson att barn till missbrukande föräldrar är en grupp som själva riskerar att få ett eget missbruk. De viktigaste riskfaktorerna är genetisk ärftlighet i kombination med en uppväxtmiljö präglad av föräldramissbruk. Bristande stöd från hemmet ökar risken för tidig utslagning och missbruk.
Barn till missbrukande föräldrar behöver få berätta om sina erfarenheter och upplevelser. De behöver få uttrycka sina tankar och känslor inför det som sker, de behöver hjälp med att formulera vad det är de upplever som problem. Det finns ett antal kommuner och frivilliga organisationer som driver verksamhet för att stötta barn till missbrukare. Sådana bra exempel är Ersta Vändpunkten, Bona Via, Flaskposten, Linus och Rädda Barnen.
Men fler sådana stödgrupper behövs ute i landet. I en sådan stödgrupp får barnet möjlighet att spegla sina känslor med andra och upptäcka att han eller hon inte är ensam om att känna och uppleva det man gör.
Det är viktigt att barn till missbrukare uppmärksammas och får stöd i skolan. En del skolor har provat ett system med kamratstödjare, som kan vara någon att gå till med sina problem. Men viktigast är att det finns andra vuxna som kan lyssna och stödja. Då elevvårdande insatser av skolsköterskor, kuratorer och psykologer har bantats ned under en lång följd av år i den svenska skolan är det viktigt att stödet från dessa personalkategorier förstärks och att de också fullgör sin plikt att anmäla problemen till kommunens sociala omsorg.
Då denna grupp av barn löper större risk att själva bli missbrukare är det viktigt att det utanför hemmet finns alkohol- och drogfria miljöer till exempel i idrottsföreningar och andra föreningar och organisationer. Alla organsiationer som får bidrag från samhället skall ha en verksamhet fri från alkohol och droger. Kommunerna ska också se till att det finns alkoholfria nöjes- och fritidsaktiviteter för barn och ungdomar.
Då kvinnan missbrukar alkohol under graviditeten riskerar fostret att ta skada. Skadorna kan vara av mycket varierande slag och omfattning och ger upphov till tillväxthämningar, skador i centrala nervsystemet samt större eller mindre missbildningar av kroppens övriga organ.
Skadorna är bestående under individens hela livstid, de läker inte ut och patienten kan endast i begränsad omfattning habiliteras. Detta innebär stort lidande för de alkoholskadade barnen under hela livet och också stora kostnader för samhället.
Då konsumtionen av alkohol och narkotika nu ökar, tycks fler gravida kvinnor ha en högre konsumtion än tidigare enligt en studie från Familjesociala mottagningen på Huddinge sjukhus. Studien visar att 30 procent av de gravida mödrarna konsumerade alkohol under graviditeten och 17 procent på en nivå som innebar en risk för det väntade barnet. Därför bör regeringen utreda vilken ändring av lagen om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) som kan behövas för att tvångsvård av missbrukande gravida kvinnor ska kunna ske där såär nödvändigt för att förebygga fosterskador. Norge har en sådan tvångslag och även om den inte använts så ofta, har den enligt uppgift en förebyggande effekt.
Att ge stöd och kunskap åt de familjer som genom adoption eller familjehemsplacering ska sörja för dessa barns uppväxt är angeläget. En sådan stödförening har bildats, FAS-föreningen. Men det behövs en samlad kunskap kring dessa barn och deras stödsinsatser. Folkpartiet liberalerna anser att det behövs ett nationellt kunskapscentrum för alkohol- och narkotikarelaterade fosterskador för att bistå mödrahälsovård, barnhälsovård, skola, socialtjänst och föräldrar och andra med kunskap om dessa barns behov. Den vetenskapliga och medicinska kunskapen finns för svensk del hos ett fåtal personer, i huvudsak i Göteborgs- och Stockholmsregionerna. Men även där är det svårt för berörda fammiljer att få tillgång till stöd och hjälp. Vad som här anförts om ett nationellt kunskapscentrum för alkohol- och narkotikarelaterade fosterskador bör ges regeringen till känna.
I Sverige lever idag tusentals barn som har föräldrar i häkte eller anstalt. Dessa barn är ofta en osynlig grupp. Hur många barn det rör sig om finns ingen aktuell statistik över. Kriminalvårdsstyrelsen anger en grov uppskattning att det rör sig om cirka 8 000 barn som har minst en förälder frihetsberövad.
Många intagna på fängelser är alltså också föräldrar, och på svenska fängelser finns också små barn med sina mödrar. Barnets kontakt med modern och fadern under fängelsetiden är viktig för barnets utveckling. Barns möjligheter att skapa och upprätthålla ett gott förhållande till föräldrarna under anstaltsvistelsen måste underlättas. Besöksrum och besökslägenheter måste anpassas till barns behov.
För att förbättra situationen för dessa barn behöver kriminalvården bli bättre på att uppmärksamma barns behov. Ett stärkt samarbete med socialtjänsten är ett led i den strävan. År 1997 fick Kriminalvårdsstyrelsen och Socialstyrelsen ett gemensamt uppdrag från regeringen att se över förhållandena för barn vars föräldrar är intagna i häkte eller anstalt. Det resulterade i rapporten "Barn med frihetsberövade föräldrar". Folkpartiet liberalerna efterlyser en uppföljning av den rapporten och en redovisning av vad myndigheterna har gjort sedan dess.
Barnombudsmannen presenterade i februari 2004 en rapport "Straffa inte barnet". Rapporten skrevs som en uppföljning av det uppdrag som regeringen gav Kriminalvårdsstyrelsen och Socialstyrelsen. I Barnombudsmannens rapport, som studerar barnperspektivet inom kriminalvården, framkommer att det inom krimnalvården finns allvarliga brister vad gäller barnperspektivet. Folkpartiet liberalerna anser att de förslag som Kriminalvårdsstyrelsen och Socialstyrelsen angav i sin rapport snarast skall genomföras. Därför bör dessa myndigheter, så snart som möjligt, skriftligen redovisa sina åtgärder.
Det finns idag ca 160 barn och ungdomar i Sverige som mer eller mindre har slutat upp att leva. Situationen är unik för Sverige, enligt psykiatriprofessorn Sten Lewander. Barnen är sängliggande och apatiska, en del både måste sondmatas och ha blöjor. De här barnen lider av ett slags hopplöshetssyndrom. Barnen är asylsökande och väntar på besked om de och deras familjer kommer att få uppehållstillstånd i Sverige. Men beskedet dröjer, eller så får de ett avvisningsbeslut, och barnen ger upp. Barnens föräldrar är ofta traumatiserade och klarar inte av att stödja sina barn. De vuxna har inte rätt till vanlig psykiatrisk vård enligt lagen.
Guhn Godani, psykolog hos Rädda Barnen, har beskrivit en trettonårig flicka från Tjetjenien som slutat äta, prata, titta och känna. Hon berättar att flickan har ett litet liggsår på skinkan efter att i sex månader ha legat i samma ställning i sin säng. Om man försöker resa henne upp ramlar hon ihop som en vissen blomma. Hon ska snart avvisas. En fullständigt apatisk flicka har redan avvisats till Bosnien. Hon bor nu i en park i Banja Luka.
De här barnen har alltså egentligen inte ett psykiatriskt vårdbehov på grund av sjukdom men blir en angelägenhet för barn- och ungdomspsykiatrin därför att samhället i övrigt har misslyckats. Psykologen Andreas Tunström som skrivit rapporten Barn som gett upp säger att dessa barns tillstånd är så starkt förknippat med själva asylprocessen att psykiatrins vanliga botemedel inte hjälper. Sten Lewander anser också att det är den svenska asylprocessen som orsakar barnens tillstånd och Guhn Godani är mycket kritisk mot att de traumatiska upplevelserna inte behandlas från början i asylprocessen.
Vården står alltså idag mer eller mindre maktlös eftersom vårdpersonalen inte vet hur dessa barn ska behandlas. Den barnpsykiatriska vården behöver utvecklas för att kunna hjälpa de apatiska barnen och deras familjer, och detta arbete har påbörjats i bland annat Stockholms läns landsting. Inom barn- och ungdomspsykiatrin finns för de flesta barn och ungdomar ett nätverk med primärvård, skola, socialtjänst och ideella organisationer för att de ska kunna fungera i vardagen. Men när det gäller asylsökande barn finns det inget sådant fungerande nätverk. Det är mycket viktigt att Migrationsverket, socialtjänst, skola och sjukvård samverkar på ett bra sätt för att förebygga att barnen far illa. Föräldrarnas situation måste givetvis också uppmärksammas.
De åtgärder som måste till för att förhindra att unga människor hamnar i dessa fasansfulla tillstånd är naturligtvis framför allt att handläggningstiderna för asylsökande förkortas radikalt och att flyktingpolitiken blir mer human och rättssäker. Barnkonventionen måste tillämpas och Utlänningsnämnden läggas ner. Vi vill här hänvisa till Folkpartiet liberalernas partimotion om liberal flyktingpolitik 2004/05:Sf277.
Idag i Sverige kan barn försvinna från flyktingförläggningar för att aldrig återfinnas. Polisen letar efter dem men ingen saknar dem i verklig mening. De tillhör den grupp barn på flykt som kommit till Sverige utan vårdnadshavare. Dessa barn - 8 000 sedan slutet av åttiotalet - tillhör de mest oskyddade i det svenska samhället. Många av dem har i sina hemländer upplevt krig, bevittnat våld och själva blivit utsatta för våld och andra fasor. Det gemensamma för dem alla är dock framför allt den separation från föräldrar och familj som de har gått igenom. De har förlorat allt fotfäste i tillvaron, och nu ska de dessutom igenom den svenska asylprocessen.
Det är oerhört viktigt att mottagandet av dessa barn blir bra. De måste utöver sina tidigare svåra upplevelser nu också leva i ovisshet om de får stanna i Sverige eller inte. Det är inte ovanligt att barnet får vänta på besked i ett år. Detta trots att regeringens regleringsbrev till Migrationsverket och Utlänningsnämnden slår fast att ensamkommande barn inte ska behöva vänta mer än tre månader på besked om uppehållstillstånd hos respektive myndighet.
Under tiden för asylutredningen bor omkring hälften av barnen och ungdomarna i familjehem, vanligen hos släktingar. Den andra hälften bor på Migrationsverkets anläggningar för ensamkommande barn. Migrationsverket har här dubbla roller - både utredande och omhändertagande. Detta riskerar att omöjliggöra förtroendefulla och stödjande relationer mellan personal och barn. Det har förekommit försvinnanden och allvarliga suicidförsök i stor omfattning bland de ensamkommande barnen. Den här situationen är enligt Folkpartiet liberalernas uppfattning helt oacceptabel. Rädda Barnen och andra barnexperter har varnat för att många barn inte får det psykosociala stöd som de är i stort behov av.
Barnkonventionen ger ensamkommande barn rätt till samma skydd och omvårdnad som andra barn i Sverige. Det är därför angeläget att det beredningsarbete som pågår inom Regeringskansliet när det gäller ansvaret för mottagandet av ensamkommande barn nu skyndsamt leder till en lagändring, samt dialog med kommuner om ett kommunalt mottagande.
Kommunen bör snarast ta över ansvaret för mottagandet av ensamkommande barn från Migrationsverket. Det är rimligt att kommunerna kompenseras för detta ekonomiskt. Det mest gynnsamma för barnen är att bli mottagna av en förvaltning som har som sitt uppdrag att ta hand om barn som har farit illa. Dessutom har socialtjänsten inte det uppdrag som ligger på Migrationsverket, att utreda och besluta om uppehållstillstånd. Det är bäst för barnen att dessa båda roller inte sammanblandas.
Det finns sedan år 2003 ett asylhem i Sverige i kommunal regi för ensamkommande flyktingbarn. Detta efter en överenskommelse mellan Skellefteå kommun och Migrationsverket nord. Det blir viktigt att ta till vara erfarenheterna från grupphemmet Origo i Skellefteå om och när liknande verksamheter startar i andra kommuner. Det är angeläget att sådana grupphem får tillsyn, så att asylsökande barn inte diskrimineras i förhållande till andra barn i Sverige.
Alla människor skall kunna få en säng att sova i på natten. Kampen mot hemlöshet måste drivas med högsta prioritet och på flera fronter. Sverige är ett av de rikare länderna i världen och vi kan aldrig acceptera att människor måste leva som hemlösa. Ingen ska behöva bo på gatan eller i trappuppgångar. Många hemlösa har flera olika problem samtidigt. En tredjedel eller fler är psykiskt sjuka. En stor andel har missbruksproblem i kombination med psykiatriska problem. Det har skett en dramatisk ökning av psykisk sjukdom bland hemlösa, andelen hemlösa med en påtaglig psykisk störning som medför behov av behandling eller omvårdnad har i Stockholm ökat från 16 procent år 1993 till 40 procent år 2001. På uppdrag av Socialstyrelsen gjorde kriminolog Jan Flyghed en granskning av alla vräkningar i Sverige åren 1994-1996. Var tionde vräkning rörde en person som tidigare hade bott på institution. Ca 2 500 tidigare patienter inom psykiatrin vräktes åren 1994-1996. Då vräkning kan ses som ett första steg mot utslagning är det mycket viktigt att hitta lösningar som förebygger detta.
I Göteborg finns det nästan 1 200 hemlösa. Av dem är det minst 400 som oftare sover ute än inne och 70-75 av dessa är kvinnor. Ca 300 är missbrukare och de flesta av dem använder flera droger samtidigt. Nästan hälften är psykiskt sjuka. Nu ökar problemen för de mest utsatta för varje dag. Göteborgs Räddningsmission har en lång kö till sitt boende för akut hemlösa och dess fältarbetare vittnar om att nya människor dyker upp hela tiden. De är allt yngre och alltfler är kvinnor.
För Folkpartiet liberalerna är det uppenbart att den huvudsakliga lösningen på hemlöshetsproblemet är bättre psykiatrisk vård, bättre missbrukarvård och arbete mot fattigdom och utanförskap genom vår politik för arbete i stället för bidrag. Det är få bland de hemlösa som har sin försörjning genom lön från arbete, och andelen har minskat under senare år.
Det ska finnas en tak över huvudet-garanti för alla. Den borgerliga majoriteten i Stockholm införde år 2000 en sådan garanti. Stockholms hemlösa har sedan dess upprepade gånger uttalat sin uppskattning över garantin, som ger rätt till en plats på natthärbärge utan särskild biståndsprövning. Men nu är Socialdemokraterna på väg att avskaffa denna rättighet genom att åter kräva en prövning för bistånd. Det är en återgång till gammalt tänkande. Vi säger att det inte alltid går att hjälpa dessa kantstötta människor med mindre än att nya vägar prövas. Det behövs ökad kunskap och kompetens inom socialtjänsten och beroendevården om hur människor i det totala utanförskapet och med misstro mot myndigheter ska bemötas och motiveras till förändring.
Kommunen har ansvar för att alla människor skall kunna bo på ett sätt som motsvarar deras behov. Bostäder för psykiskt sjuka och en fungerande missbruksvård är en förutsättning för att många av de hemlösa skall ha en chans att komma ur sin svåra situation. Det är viktigt att det sker utbyggnad av boende och stöd av olika slag. De som inte klarar de strikta kraven på att alkohol och droger inte får förekomma, måste också de erbjudas tak över huvudet. Därför krävs det så kallade lågtröskelboenden. Detta skall ses som ett första steg i en "boendekarriär", som ska ge hemlösa möjlighet att stegvis anpassa sig till ett ordinärt boende. Det måste säkerställas att fler försöks- och träningslägenheter byggs, och därför skall planerna på dessa finnas med tidigt i planprocessen i samband med nyproduktion av bostäder.
De hemlösa har också stort behov av vård för ohälsa och sjukdom. Deras utsatta situation gör att de är särskilt mottagliga för infektioner och skador. Men den vanliga hälso- och sjukvården är inte anpassad för den som saknar bostadsadress och kanske har svårt att passa tider. Det ska finnas sjuksköterskor och personal med psykiatrisk kompetens tillgängliga på härbärgena. Det behövs därtill särskilda mottagningar för hemlösa - en vårdcentral med mottagning för somatiska sjukdomar, beroende/psykiatriska problem, provtagning för hiv/hepatit och medicinsk fotvård. Det ska även finnas möjlighet till tandvård efter remiss. I själva verket kan många hemlösa uppleva dåliga tänder och tandlöshet som ett av sina största problem. Hållpunkt Maria på Södermalm i Stockholm bör kunna stå som modell för fler satsningar av detta slag, dock med en ännu starkare betoning på behovet av uppsökande verksamhet. I Stockholm finns ett antal hemlösa människor i bedrövligt skick med svåra kroppsliga sjukdomar, som i viss mån nås av Hållpunkt Marias uppsökande verksamhet. Problemet är att det räcker inte, landsting och kommun bollar i dag dessa mellan sig och de hemlösa får inte den sjukvård eller de sjukhemsplatser de skulle behöva.
Frivilligorganisationer och volontärer gör helt avgörande insatser bland de hemlösa. Inom Stockholms Stadsmission arbetar till exempel 260 volontärer med "allt från att bygga databaser till att servera kaffe utan att ta ett öre betalt" som man själva uttrycker det i tidningen Mission. De gör en stor insats för samhällets mest utsatta. De flesta människor känner djup tillfredsställelse i att kunna hjälpa medmänniskor som behöver dem, men de bidrar också med sitt volontärarbete till ett mänskligare samhälle. Många hemlösa drar sig undan all kontakt med kommunens socialtjänst.
Frivilligorganisationerna fyller därför en mycket viktig roll som ett alternativ, och de kan ofta fungera som en väg in i samhället för människor som helt tappat tilltron till myndigheter och samhällets institutioner. Ett exempel är Göteborgs Räddningsmissions café dit det varje dag, fyra dagar i veckan, kommer mellan 50 och 80 personer. De får där möjlighet att sköta sin hygien, får lite mat i magen och någon att samtala med. Att bli mött med respekt av någon som vill och har tid att lyssna blir ofta det som behövs för att motivera till förändring.
Det finns en fundamental skillnad mellan oss och de socialistiska partierna i synen på frivilligorganisationer. Vi anser att de har en alldeles egen och unik roll att spela som en resurs för de hemlösa och samhället. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet tenderar att se frivilligorganisationer som ett trivsamt komplement. Folkpartiet liberlerna vill utveckla det frivilliga arbetet inom vård och omsorg - också bland de hemlösa. Gåvor till frivilligorganisationer som utför värdefullt socialt arbete bör vara avdragsgilla.
Folkpartiet liberalerna vill:
Alla människor i Sverige ska garanteras tak över huvudet av samhället.
Även de som inte klarar kraven på att alkohol och droger inte får förekomma på många härbärgen måste erbjudas tak över huvudet i så kallade lågtröskelboenden.
Det bör finnas personal med psykiatrisk kompetens tillgängliga på dag-natthärbärgen, gruppboenden och andra liknande institutioner.
Hemlösa bör erbjudas vård av sjuksköterska på härbärgen.
Det bör finnas särskilda vårdmottagningar för hemlösa med uppsökande verksamhet.
|
Stockholm den 28 september 2004 |
|
|
Erik Ullenhag (fp) |
|
|
Kerstin Heinemann (fp) |
Marita Aronson (fp) |
|
Gabriel Romanus (fp) |
Mia Franzén (fp) |
|
Linnéa Darell (fp) |
Solveig Hellquist (fp) |