Centerpartiet arbetar för en hälso- och sjukvård där man bygger på det friska och arbetar förebyggande. Det innebär också att hälsoproblem ska mötas så tidigt i hälsovårdskedjan som möjligt.
Ökad personlig medvetenhet om hälsofrågor och egenvård och ett folkhälsoarbete som är förankrat i den lokala och sociala miljön är den första linjen. En "närvård" där familjeläkare, vårdcentraler, företagshälsovård, skolhälsovård och den kommunala äldrevården samarbetar med patienten i centrum är ett fundament - både för ett aktivt lokalt förebyggande arbete och för kontakterna med den specialiserade vården.
Specialistvården och sjukhusvården får bättre förutsättningar att klara sin uppgift snabbt och effektivt om närvården fungerar, är tillgänglig och lyckas lotsa patienterna till rätt nivå.
Hälso- och sjukvården har betydande problem som måste övervinnas för att denna vision om närvård ska kunna förverkligas.
Vårdsektorn befinner sig i en växande resurskris och den ekonomiska basen måste successivt bli större.
Patienten möter alltför ofta en "kö-kedja" där den ena kön eller uppskovet ofta följer på den andra: telefonkö, kö till läkarbesök, kö till specialistläkare och kö till operation eller behandling. Människor våndas och lider och tilltron till vården sviktar samtidigt som samhällsekonomin tillfogas skada.
Personalen i hälso- och sjukvården får ofta dåliga förutsättningar att göra ett bra jobb samtidigt som kombinationen av för få nyutbildade läkare och sjuksköterskor och en ofta dålig arbetsmiljö leder mot en överhängande personalbrist.
Centerpartiet för fram en rad förslag för att hantera dessa utmaningar och bana väg för en modern, hälsofrämjande vårdsektor:
Nationell vårdgaranti.
Samlad patienträttighetslag och öppna kvalitetsregister.
Möjlighet att söka vård i annat EU-land.
Fler entreprenörer i hälso- och sjukvården.
Minska byråkratin i vården.
Utred snarast möjligheten att bredda vårdsektorns resursbas på ett sätt som ger långsiktiga förutsättningar för vårdens utveckling och landstingens självstyre.
1 Sammanfattning 1
2 Innehållsförteckning 3
3 Förslag till riksdagsbeslut 5
4 Inledning 7
5 En helhetssyn på hälsa 8
5.1 Behov av en bättre hälsovårdsorganisation med individen i centrum 9
5.1.1 Första linjen: Folkhälsa och egenvård 10
5.1.2 Andra linjen: Närvården 10
5.1.3 Tredje linjen: Specialiserad vård 10
6 Rimliga förutsättningar för hälso- och sjukvården 11
6.1 Bredda landstingens inkomstkällor 11
6.2 Högkostnadsskyddet 12
7 Egenvård och folkhälsa 12
7.1 Folkhälsa 12
7.1.1 Sociala gemenskaper, självbestämmande och den "gröna" dimensionen 13
7.1.2 Politik mot alkohol, droger och tobak 13
7.1.3 Barns och ungdomars psykosociala hälsa 13
8 Närvård 14
8.1 Minska byråkratin i vården! 15
8.2 Personal 15
8.3 Samordna insatserna kring individen 16
8.4 Ansvarsfördelningen mellan kommuner och landsting 17
9 Patientens rättigheter 18
9.1 Inför en patienträttighetslag 18
9.2 Nationell vårdgaranti med rätt att välja vårdgivare 19
9.3 Vård i annat EU-land 20
9.4 Öppna kvalitetsregister m.m. 21
10 Fler entreprenörer i hälso- och sjukvården 21
10.1 Stopplagen 22
10.2 Lättare att få F-skattsedel 22
10.3 Uppdelad upphandling och utmaningsrätt 23
10.4 Revidera lagen om offentlig upphandling 23
10.5 Rättvisa regler för mervärdesskatt 23
10.6 Avskaffa åldersgränsen för privata vårdgivare 24
11 Läkemedelsfrågor 24
11.1 Patientregister 24
11.2 Utbildning av personal och konsumenter 25
11.3 Fond för fortbildning 25
11.4 Systematiska studier på olika grupper 25
11.5 Läkemedelsavfall 26
11.6 Avmonopolisering av Apoteket AB 26
12 Forskning 26
12.1 Komplementär medicin 27
13 Psykiatrin 27
14 Tandvård 28
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utgångspunkten för hälso- och sjukvårdspolitiken bör vara ett helhetsperspektiv på hälsa där det hälsofrämjande och förebyggande arbetet ges ökat utrymme, där den enskildes delaktighet och eget ansvarstagande ses som viktiga resurser och där hälso- och sjukvården organiseras så att den tar till vara dessa.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att bredda vårdsektorns och den politiska landstingsnivåns resursbas för att ge förutsättningar för förutsägbarhet och bibehållet självstyre.1
Riksdagen beslutar att taket i högkostnadsskyddet i vården höjs med 200 kr.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en utredning för att analysera och förebygga psykisk ohälsa bland ungdomar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att minska byråkratin i vården.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en nationell strategi för personalförsörjningen inom vård och omsorg.
Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning angående mer tillåtande former för organisatorisk och finansiell samverkan mellan olika huvudmän som gör det möjligt att samordna insatser kring individen, föra över resurser mellan myndigheter samt dela "vinster" som uppkommer genom de samordnade insatserna, i enlighet med vad som anförs i motionen.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att ansvarsfördelningen mellan kommuner och landsting bör preciseras vad gäller hemsjukvård och rehabiliteringsinsatser.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kommunerna bör få anställa läkare.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag på en samlad patienträttighetslag i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen beslutar att införa en nationell vårdgaranti med rätt att välja vårdgivare i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att utreda och precisera regelverket för svenska medborgares rätt att söka vård i annat EU-land.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om statsmaktens inställning till mångfald och konkurrens inom vård- och omsorgssektorn.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om uppdelad upphandling och utmaningsrätt i offentlig verksamhet.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en särskild lagstiftning för upphandling av hälso- och sjukvårdstjänster.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om särredovisning av folktandvårdens verksamhet.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att avskaffa åldersgränsen för privatpraktiserande läkare, tandläkare, sjukgymnaster och tandhygienister.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om inrättandet av ett patientregister.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kontinuerlig vidareutbildning för förskrivare av läkemedel, hälso- och sjukvårdspersonal och konsumenter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en fond för fortbildning av förskrivare av läkemedel och hälso- och sjukvårdspersonal.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om systematiska studier kring läkemedelseffekter på olika grupper.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om ett åtgärdsprogram för läkemedels negativa miljöpåverkan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Apoteksbolagets monopol bör avvecklas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en översyn av lagen om vård av psykiskt sjuka i syfte att precisera begreppet utskrivningsklar, förtydliga ansvarsfördelningen mellan kommuner och landsting, öka användningen av mellantvång samt tillgodose allmänhetens och anhörigas skyddsbehov.
1 Yrkandena 2, 14 och 16 hänvisade till FiU.
2 Yrkande 7 hänvisat till SfU.
Hälso- och sjukvården är en av välfärdens centrala uppgifter. Snabb vård och behandling när man är sjuk eller vid olyckshändelse kan vara skillnaden mellan liv och död. Det kan också avgöra möjligheterna att återgå i arbete eller om man hänvisas till bidragsberoende och ekonomisk knapphet. I ett tryggt samhälle vet medborgarna att man inte behöver vänta länge på nödvändig vård. En bra vård är därför varje socialministers viktigaste uppgift och med den måttstocken har den socialdemokratiska regeringen misslyckats!
Alltför ofta beskrivs hälso- och sjukvården som en kostnad och en belastning på ekonomin. I själva verket är en välfungerande hälso- och sjukvård av central betydelse - inte bara för livskvaliteten, utan även för samhällsekonomin som helhet. Att investera i bättre hälsa och livskvalitet är nödvändigt för alla moderna välfärdssamhällen. Sett från detta perspektiv är hälso- och sjukvårdssektorn inte bara viktig för livskvaliteten utan även en samhällsnyttig tillväxtnäring.
Tyvärr finns betydande brister inom vården. Vårdköerna är fortfarande långa för många behandlingar. Höftledsoperationer, diskbråck och brutna lårbenshalsar är exempel på skador som kan medföra lång och plågsam väntan på behandling. Det är inte bara till sjukhusens medicinska och kirurgiska ingrepp och behandlingar som kön är lång. Tillgängligheten i primärvården brister också vilket leder till att många drabbas av väntan och uppskov. Därefter följer ofta besök hos specialistläkare och behov av diagnostisering, innan man slutligen förs upp i kön till behandling. Istället för en fungerande vårdkedja har vi alltför ofta fått en "kö-kedja" där den ena kön avlöser den andra och den sjuke får kämpa sig fram till adekvat vård!
Trots besvärliga omständigheter gör sjuksköterskor, läkare och annan vårdpersonal ofta ett mycket bra jobb, men deras situation är inte avundsvärd. Sjukfrånvaro och förtidspensioneringar, liksom att en del sjuksköterskor och undersköterskor helt vänder vårdsektorn ryggen, avslöjar att arbetsmiljön har allvarliga brister. Dessa handlar i hög grad om kombinationen av stort ansvar och begränsade resurser och makt. Vårdsektorns arbetsplatser är ofta storskaliga och ger litet utrymme för personalen att påverka eller bli sedda. Under en lång rad av år har också de kompetenshöjande insatserna försummats. Genom att antalet alternativa arbetsgivare är lågt är förutsättningarna att förändra sina arbetsuppgifter eller göra karriär ofta begränsade.
Vårdsektorn sitter i en ekonomisk rävsax. Behoven av vård växer i takt med att befolkningen blir äldre. Samtidigt medför den medicinska utvecklingen att fler behandlingar är möjliga vilket ocksåökar efterfrågan på vård samtidigt som allmänhetens förväntningar växer. Statliga regleringar och riktade bidrag bidrar till ytterligare kostnadsökningar.
Den sammanlagda effekten av detta är att vårdbehovet och kostnaden för vården ökar snabbare än samhällsekonomin - även vid en ökad tillväxt - och följaktligen kräver en större del av samhällets resurser. Det samlade intrycket är att vårdsektorn befinner sig i en växande finansieringskris som skärps genom de tydliga balanskraven och socialdemokratiska manipulationer med statsbidragen. Säkert kan effektivitetsvinster göras - bl a genom att tillåta ett större inslag av mångfald och konkurrens - men knappast i den storleksordningen att det löser finansieringsproblemen.
Vårdens problem är intimt sammanbundna med krisen för den socialdemokratiska politiken. Oviljan att prioritera i välfärdsutgifterna, kostsamma utvidgningar av välfärdsåtagandet utan tydlig socialpolitisk effekt (t.ex. maxtaxan i barnomsorgen) och oförmåga att förändra administrativa strukturer som man själv har byggt upp gör att allt större belopp går till bidrag medan välfärdens kärnverksamhet - som vården, äldreomsorgen och skolan - får allt svårare förutsättningar.
Vi behöver en omvandling av hälso- och sjukvården. Mycket står att vinna - främst i förbättrad livskvalitet, men även ekonomiskt - på att arbeta förebyggande med folkhälsofrågor. Ansvaret är här den enskildes, men hälsovårdssektorn måste bidra med informationsverktyg och opinionsbildande insatser. Genom att människor får större kunskaper om sin hälsa förbättras deras möjligheter att förändra sin livsstil så att den blir mer hälsosam, t.ex. vad gäller kost och motion, men också friluftsliv och social gemenskap.
Även om framsteg sker på detta område blockeras delvis utvecklingen av invanda revirgränser och föreställningar om vårdens roll. Resursbristen leder också till att personalen ofta inte räcker till mer än för de akuta behoven. Det försvårar övergången till en mer förebyggande hälso- och sjukvård.
Hälso- och sjukvården i Sverige behöver en ny modern och varm borgerlig regering med ett starkt Centerparti. Detta är de viktigaste utmaningarna:
Byt fokus mot en mer förebyggande hälso- och sjukvård där folkhälsoarbetet, egenvården och närvården stärks, där individens och de anhörigas inflytande och delaktighet förbättras, och en välfungerande vårdkedja kan skapas.
Minska vårdköerna och gör gången från första undersökning till behandling både kortare och enklare för patienten.
Gör hälso- och sjukvården till en attraktiv arbetsmiljö och säkra på så vis en långsiktigt hållbar personalförsörjning och en god kvalitet.
Lös hälso- och sjukvårdssektorns ohållbara ekonomiska situation.
Dessa utmaningar hänger ihop. En bättre helhetssyn och en förstärkning av de främre linjerna i hälsovårdskedjan - egenvården och närvården - bidrar både till ökad valfrihet, bättre resursanvändning och högre kvalitet. Bättre tillgänglighet i slutenvården förutsätter först och främst en bättre tillgänglighet i närvården.
Hälsa är mer än ett medicinskt begrepp. Människans upplevelse av sin livssituation återverkar på det kroppsliga och själsliga välbefinnandet. Kunskap, makt över sitt liv och nära gemenskaper med andra människor är därför faktorer som bidrar till en god hälsa. Underifrånperspektivet är en god vägledning, bl.a. som människosyn därför att det ger en hälso- och sjukvård som respekterar den enskildes behov, önskemål och integritet.
Hälso- och sjukvården måste bygga på ett helhetsperspektiv på hälsa. Kunskapsutvecklingen domineras idag av skolmedicinens perspektiv. För framtiden behövs en bättre balans mellan hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande. Det är inte samma sak att förebygga sjukdom och att främja hälsa. Medan sjukdomsförebyggande syftar till att förebygga en specifik sjukdom (t.ex. hjärtinfarkt, cancer, allergi), handlar hälsofrämjande om att stödja processer som ger människor möjligheter att själva öka kontrollen över sin hälsa.
Kunskapsutvecklingen kring det som leder till en sjukdom har varit mycket omfattande under det senaste seklet. Länge ansågs ofta en faktor vara en tillräcklig förklaring till sjukdom. I takt med ökad kunskap om kroniska sjukdomar som cancer och åderförkalkning, har också insikten växt om att ett flertal faktorer tillsammans ofta bidrar till sjukdomens utveckling och att förebyggande därmed måste omfatta många olika åtgärder.
Även om den medicinska forskningen traditionellt främst sökt efter orsaker till sjukdom, finns det i dag en växande insikt om att det är nödvändigt att förstå vad som främjar och upprätthåller hälsan. En av de viktigaste förutsättningarna är att individen upplever "en känsla av sammanhang", att livet uppfattas som meningsfullt, begripligt, hanterbart och att man själv kan sätta gränser. Faktorer som skyddar mot stress och belastning, t.ex. sociala nätverk, möjlighet att påverka sin livs- och arbetssituation, självförtroende och framtidstro är också av stort hälsofrämjande värde.
Ett uttryck för detta hälsofrämjande perspektiv är den nationella folkhälsokommitténs förslag, där "bestämningsfaktorer" som har starkt samband med befolkningens hälsostatus angrips. Men även i utformningen av hälso- och sjukvården samt äldreomsorgen skulle mycket kunna vinnas genom ett tydligare hälsoperspektiv.
Utgångspunkten för hälso- och sjukvårdspolitiken bör vara ett helhetsperspektiv på hälsa där det hälsofrämjande och förebyggande arbetet ges ökat utrymme, där den enskildes delaktighet och eget ansvarstagande ses som viktiga resurser och där hälso- och sjukvården organiseras så att den tar tillvara dessa. Detta bör ges regeringen till känna.
I en tid när ökade tekniska och medicinska möjligheter hela tiden pressar fram vårdfronten samtidigt som de äldres andel av befolkningen ökar är det också nödvändigt att organisera hälso- och sjukvården så att rätt sak görs på rätt plats i vårdkedjan. Centerpartiets politik för ett hälsosamt Sverige bygger på att göra individerna delaktiga i att stärka sin egen hälsa och i de vårdinsatser som ändå kan behöva göras eftersom detta avlastar vården onödiga insatser och ökar kraften i de insatser som behövs.
Den första linjen är ett starkt folkhälsoarbete och bra informationssystem som möjliggör egenvård. Insikter och kunskaper om hur livsstilen påverkar hälsan måste spridas. Rådgivning och rön om egenvård av enklare åkommor eller besvär måste vara lätt tillgängligt i form av telefonrådgivning, informationssystem på Internet och skriftliga informationsmaterial. Att utbilda medborgarna om folkhälsa och egenvård är en viktig uppgift för den lokala vårdorganisationen i samarbete med företags- och skolhälsovård, det lokala föreningslivet och andra aktörer.
Den andra linjen är en närvård som arbetar med individen i centrum. Vårdförbundet har i skriften "Närvård - en vårdpolitisk idé" skisserat en vårdidé som ligger nära Centerpartiets "vårdideologi". Närvårdsidén handlar om en ny organisation för vården, där den hälso- och sjukvård som inte kräver särskilt hög specialisering organiseras lokalt nära medborgarna medan den högspecialiserade vården samordnas. Närvården handlar - i Vårdförbundets bedömning - förutom primärvården om bl.a. specialistvård inom invärtesmedicin, gynekologi, barnhälsovård, mödrahälsovård, kirurgi, psykiatri, geriatrik, sjukgymnastik och arbetsterapi. Resurser för diagnostik samt vårdplatser ska finnas inom närvården. Men också den kommunala vården spelar en viktig roll i en fungerande närvård. Med hjälp av lotsar, hemvårdsteam, en bra vård- och hälsoupplysning och samarbete med myndigheter och andra aktörer skapas en vårdorganisation med individen i centrum. Långa, kostsamma och psykiskt krävande remisskedjor ersätts med snabba insatser av rätt kompetens och rejält förbättrade möjligheter för den enskilde att förstå och påverka sin behandling.
Vårdförbundet påpekar att närvården kan organiseras olika, efter lokala förutsättningar. Det kan handla om "närsjukhus" eller kraftfulla vårdcentraler med vårdplatser för enklare vårdfall, eller privata familjeläkarteam eller andra vårdgivare. Men det handlar också om nätverk av olika aktörer av varierande storlek som hålls ihop av sitt samarbete kring de enskilda patienterna.
Den tredje linjen är specialiserad vård som tar hand om mycket allvarliga sjukdomsfall, olyckor och komplicerade tillstånd samt mera sällan förekommande sjukdomstillstånd. Om varje linje kan stärkas så att den klarar av sina uppgifter bättre kommer både kvalitet och effektivitet att kunna öka i den specialiserade vården.
Den svensk hälso- och sjukvården är på flera sätt klämd mellan yttre institutionella förutsättningar som inte är långsiktigt hållbara om sektorn ska kunna utvecklas och motsvara medborgarnas förväntningar.
Ekonomiskt är hälsovårdssektorn beroende av landstingens skatteinkomster, statens bidrag och medborgarnas avgifter. Det kommunala och landstingskommunala skattetrycket har nått en nivå där ytterligare höjningar riskerar att medföra allvarliga störningar i samhällsekonomin och på ett oacceptabelt sätt minska de lågavlönades ekonomiska självbestämmande. Under de senaste tvååren har skattesatsen sammanlagt höjts med i genomsnitt 0,96 skattekronor. De statliga bidragen har under en följd av år saknat långsiktighet och avpassats efter de parlamentariska realiteterna i riksdagen snarare än efter landstingens behov av förutsägbara inkomster. Möjligheterna att öka avgiftsfinansieringen är också stängd genom högkostnadsskydd.
Vårdens finansiering kan inte ske oberoende av vad som sker i samhället i övrigt. Tydliga ekonomiska restriktioner behövs för att säkerställa kostnadseffektivitet. Men samtidigt är det uppenbart att hälsovårdssektorns behov är växande på grund av en åldrande befolkning, förbättrad medicinsk teknologi vilket gör fler behandlingar möjliga, samt behovet av konkurrenskraftiga löner. Efter det tidiga nittiotalets effektiviseringar och reella kostnadsminskningar har vårdsektorns kostnader expanderat kraftigare under senare år, men befinner sig nu åter i en uppbromsningsfas. I framtiden bör hälsovården successivt få ta en långsamt ökande andel av samhällsekonomin i anspråk.
För att vården ska kunna fortsätta att utvecklas och inte malas ner i en långsiktigt ohållbar finansiell situation ser Centerpartiet en rad möjligheter:
Effektivare användning av befintliga resurser genom minskad byråkrati, fler entreprenörer i vården och bättre ledarskap som ett resultat av ökad konkurrens och medvetet politiskt arbete i landstingen.
Större resurser genom ökad sysselsättning. Färre arbetslösa, sjukskrivna och förtidspensionerade ger ekonomiska förutsättningar för att anställa fler personer inom vårdsektorn.
Omprioritering inom välfärdsresurserna. Genom att de statliga välfärdskostnaderna (främst transfereringar) minskas skapas utrymme för att flytta över statsinkomster och skattebaser till kommuner och landsting.
För att lösa vårdsektorns finansiering och stärka landstingens makt och möjligheter att ta sitt ansvar har Centerpartiet anvisat breddade skattebaser genom en mekanism i vårt inkomstskattesystem. Centerpartiet anser att en breddning av landstingens långsiktiga ekonomiska bas behöver genomföras även därutöver. Detta kan ske antingen genom att vissa skattebaser överförs till landstingen eller genom statliga bidrag. Exakt vilken teknik som väljs är mindre viktigt än att formen kan skyddas från statliga manipulationer och budgettrixande utan ger förutsättningar för den förutsägbarhet som är en förutsättning såväl för en god verksamhet som för själva självstyret.
Ansvarskommittén utreder för närvarande ansvarsfördelning och finansiering av olika politikområden i Sverige. Det är viktigt att deras arbete följs upp av beslut som löser vårdsektorns och den politiska landstingsnivåns finansiella dilemma. Vad som ovan anförts om behovet av att bredda vårdsektorns och den politiska landstingsnivånsresursbas för att ge förutsättningar för förutsägbarhet och bibehållet självstyre bör ges regeringen till känna.
Taket i högkostnadsskyddet upplevs idag som alltför begränsande i många landsting. Många patienter kommer alltför fort över taket och risken finns för en "överkonsumtion" av vård. Taket för högkostnadsskyddet bör tills vidare höjas med 200 kronor. Detta bör riksdagen besluta.
Medborgarnas växande kunskaper och medvetenhet kring hälsofrågor är en stor tillgång som ökar genomslaget för folkhälsopolitiken men som även kan stärka och avlasta den professionella vården i en tid av starkt växande vårdbehov. Att förbättra medborgarnas tillgång till information om hälsopåverkande faktorer och ta tillvara förmågan till egenvård och samarbete med närvården är en utmaning med stora möjligheter. Inte minst utvecklingen av informationstekniken är löftesrik. Instrumenten för hälsoinformation och information om olika behandlingar och läkemedel kan förbättras ytterligare och göras mer tillgängliga för medborgarna. Inte minst genom att ta tillvara de möjligheter som IT-baserade informationssystem ger.
Den viktigaste faktorn för god hälsa är en sund livsstil och personlig trivsel. Faktorer som om man lever ensam eller i familj, tillbringar tid i naturen, har husdjur, trivs med sitt arbete, ägnar sig åt odling och andra utomhusaktiviteter samt det sammantagna sociala nätverket och annan medverkan och delaktighet i samhället har ett stort genomslag på den genomsnittliga livslängden.
Ett hälsosamt leverne måste i huvudsak vara ett personligt ansvar. Det offentliga har dock en skyldighet att bistå allmänheten med information om hur man kan främja sin hälsa och därigenom bidra till ett klimat där normer utvecklas som stödjer en hälsosam livsstil. För allvarligare hälsohot - särskilt sådana som är beroendeframkallande - behövs regleringar och förbud.
Centerpartiet kritiserade regeringens folkhälsoproposition, som behandlades av riksdagen 2003, för att den byråkratiserade den nationella folkhälsokommitténs förslag om nationella folkhälsomål. Att regeringen trollade bort allt från kommitténs analys och förslag som rörde de sociala gemenskapernas, medborgarnas självbestämmande och den "gröna dimensionens" betydelse för hälsan fann vi svårbegripligt. Den enda rimliga förklaringen är att regeringen inte fann dessa "bestämningsfaktorer" ideologiskt aptitliga. Det finns starkt vetenskapligt stöd för att samtliga dessa faktorer har stor betydelse för folkhälsan - betydelsen av grönområden, trädgårdsodling och andra utomhusaktiviteter har t.ex. uppmärksammats i aktuell forskning vid Sveriges lantbruksuniversitet - men eftersom Centerpartiet under förra riksdagsåret väckt yrkanden i denna sak (motion 2003/04:So343) avvaktar vi behandling av desamma.
Centerpartiet har under det gångna riksdagsåret lämnat en rad förslag till hur alkohol- och drogpolitiken kan tillföras ny kraft trots att de traditionella verktygen försvagas. Det handlar i huvudsak om att mobilisera medborgarnas - särskilt föräldrarnas - ansvar samt påverka barns och ungdomars attityder till alkohol. För att nå detta syfte samt för att förhindra olaglig alkoholhantering behövs skärpt tillämpning av befintlig lagstiftning. Därtill påpekade Centerpartiet behovet av ett intensifierat arbete med alkoholpolitiken inom EU. Centerpartiet avstår från att i detta sammanhang föra fram dessa förslag utan hänvisar till tidigare förslag samt avvaktar eventuell proposition under hösten.
Trots otillräckliga statistiska serier över tid finns det starka tecken på en dramatisk försämring av barns och ungdomars psykosociala hälsa. I Stockholmslandstingets folkhälsoundersökningar kan man t.ex. notera en kraftig ökning mellan 1999 och 2003 av andelen unga som själva uppger att de mår psykiskt dåligt. Utvecklingen bekräftas av ett växande tryck på ungdomsmottagningar, i skolhälsovård och barn- och ungdomspsykiatrin i hela landet, i en ökad förekomst av ätstörningar m.m.
Utvecklingen tycks avslöja att uppväxtvillkoren för barn och ungdomar i något viktigt avseende har försämrats allvarligt. För att vända denna utveckling och förebygga en psykosocial epidemi behövs det omgående ökad kunskap om orsakerna till att barn och ungdomar mår dåligt. Eftersom det sannolikt handlar om faktorer som ligger djupt inbäddade i den moderna livsföringen - t.ex. vad beträffar kommersialiseringen av det offentliga rummet, de förändrade sociala relationerna, normer och värderingar m.m. - och som därför är svåra att komma åt med traditionella politiska åtgärder är det också viktigt med kunskap för att möjliggöra allmänna attitydförändringar samt åtgärder på individ- och familjenivå.
Riksdagen bör begära att regeringen omgående tillsätter en utredning för att analysera och förebygga psykisk ohälsa bland barn och ungdomar.
Närvård är något mer än den traditionella primärvården och öppenvården. Idén står för ett nytt sätt att organisera hela vårdkedjan med individen i centrum. Närvården i inskränkt mening bör omfatta primärvården och de delar av den traditionella sjukhusvården som inte kräver särskilt hög specialisering eller särskilt stora populationer och som därför kan organiseras lokalt, nära medborgarna. Närvården är ansvarig för att förankra folkhälsoarbetet lokalt, samverka med företagshälsovård, skolhälsovård, försäkringskassa och sociala myndigheter. För att underlätta för patienten att hitta rätt i vården bör den vara lätt tillgänglig och innehålla en lotsfunktion och samordna information kring patienten.
Kvaliteten blir bättre genom en samlad kompetensbedömning där individen själv står i centrum. Genom att ge patienten ökat inflytande över rehabiliteringsprocessen stärks individens egen position, vilket i sin tur har hälsomässiga mervärden. Patientens motivation och information är strategiska resurser i t.ex. en rehabiliteringsprocess, men för att de ska kunna tas tillvara krävs en förtroendefull relation med den medicinska personalen. Det är av samma orsak viktigt att slå vakt om patientens möjlighet att välja läkare och vårdgivare som hon eller han har förtroende för.
Inslaget av alternativa och privata utförare kan med fördel vara stort, men rutinerna måste utformas på ett sådant sätt att detta inte bryter ned helhetssynen. Närvårdsidén bygger på samverkan med patienter och anhöriga och därför är det också viktigt att patienternas och de anhörigas rättigheter är tydliga, t.ex. när det gäller tillgänglighet, information, stöd till egenvård, valfrihet etc. Organisationen av närvården kan se olika ut beroende på lokala förutsättningar och kan med fördel organiseras på regional bas. Centerpartiet anser att riksdagen bör undvika en alltför hård detaljstyrning av detta arbete även om vissa rättigheter, t.ex. vad gäller vårdgaranti, rätt att välja vårdgivare m.m. bör vara nationella.
Debatten om tillgänglighet till vården fokuserar oftast på väntetiderna till operationer och andra behandlingar inom slutenvården. I själva verket är en god tillgänglighet till hälsorådgivning, distriktssköterska och familjeläkare minst lika viktig, bl.a. därför att den påverkar den faktiska väntetiden mellan den stund då individen drabbas av eller upptäcker ohälsa, och operation och behandling. Men tillgängligheten är också en förutsättning för en bra "logistik" i vårdorganisationen. När man inte kommer fram till sin vårdcentral vänder sig oroliga patienter direkt till sjukhusen och belastar därmed deras resurser i onödan.
Tillgängligheten i primärvården är beroende av personaltillgång men också organisation och effektivitet. Bristen på personal i primärvården i stora delar av landet är väl dokumenterad och kräver kraftfulla åtgärder på nationell nivå. Även i förhållande till personaltätheten förefaller dock effektiviteten vara lägre i Sverige än i många andra EU-länder, t.ex. mätt i antalet besök per läkare.
Uppgivenheten inför byråkratin inom vården har länge varit stor i personalen som upplevt att tiden går åt till att fylla i papper istället för att sköta patienter. En övertung administrativ börda kan vara en förklaring till att svensk sjukvårdspersonal tillbringar mindre tid på direkt patientkontakt än personal i andra länder. Självfallet finns det ett stort behov av att på ett systematiserat sätt dokumentera vårdinsatserna, bl.a. för att säkerställa patientsäkerheten, men uppenbarligen finns stort utrymme för förenklingar. Det gäller bl.a. genom att i ökad utsträckning använda elektroniska journaler och dokumentationssystem, att reducera dokumentationstvånget m.m. Regeringen bör ges i uppdrag att förenkla regelverket och redovisa resultatet inför riksdagen. Detta bör ges regeringen till känna.
Bristen på personal i vården är ett växande problem. Enligt Kommun- och Landstingsförbundens beräkningar kommer pensionsavgångarna bland specialläkare från och med år 2007 att överstiga antalet nyutbildade med mellan 200 och 500 per år fram till år 2020 samtidigt som behovet av läkare stiger. För att nå målet om 6 000 allmänläkare i primärvården år 2008 skulle det behövas ett tillskott av 350 nyutbildade allmänläkare per år istället för dagens 250 per år. Läget när det gäller sjuksköterskor är något ljusare och där kan antalet anpassas snabbare eftersom utbildningen inte är lika lång som för specialläkare, men även här understiger antalet nyutbildade det långsiktiga behovet. Det är särskilt bekymmersamt mot bakgrund av att behovet av sjuksköterskor inom hälso- och sjukvården kommer att bli större i takt med att närvårdens uppgifter blir större.
Personalbristen har i många fall medfört att insatser för kompetensutveckling och vidareutbildning blivit eftersatta. Det är av största betydelse att denna utveckling kan brytas för att säkerställa en hög kvalitet i svensk sjukvård. Personalbristen har förvärrats genom kortsiktighet i regeringens utbildningspolitik. Bl.a. ställdes den planerade ökningen av antalet utbildningsplatser på läkarprogrammet för 2003 in på grund av besparingar i statsbudgeten. Det finns också uppenbara tendenser till flykt från delar av vård- och omsorgssektorn. Orsaken står här att finna i frustration över dålig arbetsmiljö, bristfällig organisation m.m. Landstingen har ett stort ansvar för att se över möjligheterna att göra vården till en mer attraktiv arbetsmarknad samt för att förbättra möjligheterna till fortlöpande kompetensutveckling och vidareutbildning.
Det behövs en nationell strategi för den långsiktiga personalförsörjningen. En sådan bör inkludera kraftinsatser på följande områden:
Ökat antal utbildningsplatser.
Bättre möjligheter för entreprenörskap och privata alternativ i hälso- och sjukvården.
Utveckling av ledarskap, medarbetarskap och arbetsmiljö.
Insatser för att rekrytera nya svenskar som har utländsk vårdutbildning men som på grund av bristfälliga valideringssystem och fortbildningsinsatser inte arbetar inom hälso- och sjukvården.
Arbetskraftsinvandring.
Vad ovan anförts om behovet av en nationell strategi för personalförsörjningen inom vård och omsorg bör ges regeringen till känna.
Många problem inom hälso- och sjukvården uppstår eller förvärras därför att myndigheter och vårdgivare inte kan samarbeta över sina revirgränser trots att ett bättre samarbete skulle minska de samlade kostnaderna och leda till att människor fick snabbare och bättre rehabilitering eller vård. Ofta leder bristen på samarbete också till att den enskilda människan som är i behov av vård eller andra insatser själv får "springa runt" mellan olika myndigheter och vårdgivare för att få hjälp.
Bättre samordning skulle medföra mer effektiva åtgärder, bättre hjälp för individen och minskade kostnader för skattebetalarna. Områden där samordningen behöver bli betydligt bättre är vården och omsorgen av äldre, psykiatrin, vårdköerna och beroendevården samt arbetet mot social utslagning - typiska områden där gränsöverskridande arbete är en förutsättning för framgångsrika vårdresultat.
Orsaken till dessa brister är inte bara oförmågan för myndigheterna att blicka utanför sitt eget ansvarsområde utan även att de - i en ofta pressad ekonomisk situation - har en stark drivkraft att försöka avgränsa de egna insatserna så mycket som möjligt och därigenom skjuta över ansvaret på andra huvudmän. Fyra förutsättningar för en bättre samordning är:
tydligare ansvarsfördelning med krav på helhetssyn
arenor och former för samarbete
möjligheter för olika huvudmän att dela på vinsterna som uppstår vid gemensamma eller samordnade insatser
lokala lösningar efter de faktiska förutsättningarna.
Riksdagen har fattat beslut om att tillåta gemensamma nämnder för kommuner och landsting som ett medel för att i första hand överbrygga gränsen mellan sjukhusvården och den hemsjukvård/hemtjänst som kommunerna bedriver. Nämnden kan bedriva egen verksamhet för pengar som huvudmännen skjuter till. Centerpartiet har påpekat att denna samarbetsform också skulle kunna användas för en bättre samordning inom arbetet med psykiskt sjuka, missbrukare etc. Tyvärr har denna möjlighet inte tagits i bruk i någon högre utsträckning.
Under den borgerliga regeringen 1991-1994 inleddes försök med så kallad finansiell samordning, dvs. att landstingsvården, kommunernas socialtjänst, försäkringskassan och arbetsförmedlingen i vissa försöksområden gavs möjlighet att poola samman resurser och personal för att t.ex. korta sjukhusköer och rehabilitera långtidssjukskrivna eller psykiskt sjuka. Försöken visade sig på flera håll mycket framgångsrika och bidrog till bl.a. minskade vårdköer och stora besparingar. Likväl avbröt den socialdemokratiska regeringen försöken och lät dem avlösas av andra försök med mer begränsade former av finansiell samordning. Våren 2003 beslutade riksdagen om att tillåta finansiell samordning, men enligt bl.a. Centerpartiet är regelverket alltför begränsat och medger egentligen bara samordning kring personer med svåra sociala problem. Resultatet är också att få projekt med finansiell samordning har inletts medan man däremot tvingats avveckla flera av försöksprojekten. Det gäller t.ex. projekten i Laholm och Finspång.
Det finns också andra förslag på hur man kan minska revirgränsernas negativa inverkan. Svenskt Näringsliv har i en rapport föreslagit att landstingen och försäkringskassan skulle teckna avtal om vårdgarantier för sjukdomsgrupper där ett kortande av köerna skulle leda till väsentligt sänkta totalkostnader. Sedan skulle de kunna dela "vinsten". Det har också förts fram förslag om att landstingen borde ges bättre drivkrafter och mer resurser att förebygga ohälsa och förkorta sjukskrivningstider genom att de får andel av de sjunkande sjukförsäkringskostnader som intensifierade åtgärder kan ge upphov till. Det är möjligt att ett generösare regelverk för finansiell samordning skulle vara tillräckligt för att uppnå de funktioner som övriga förslag åsyftar.
Eftersom gemensamma nämnder, finansiell samordning och olika former av "vinstdelningsavtal" egentligen har samma syfte - att överbrygga gränserna mellan olika myndigheters och huvudmäns revir till både individens och skattebetalarnas fromma - är det önskvärt med en samlad översyn. En sådan översyn skulle dels undersöka varför de genomförda reformerna - gemensamma nämnder och finansiell samordning - inte används i önskad utsträckning, dels utveckla förslag på ett mer tillåtande regelverk som gör det möjligt att samordna insatser kring individen, föra över resurser mellan myndigheter samt dela "vinster" som uppkommer genom de samordnade insatserna. Riksdagen bör av regeringen begära en utredning i enlighet med vad som ovan anförts.
Trots riksdagens beslut att inrätta gemensamma nämnder och att precisera överlämningsansvaret och det ekonomiska ansvaret mellan landsting och kommun för att få en bättre vårdkedja för framför allt äldre kvarstår oklarheter. Ansvarsfördelningen bör preciseras vad gäller hemsjukvård och rehabiliteringsinsatser varför regeringen bör återkomma med förslag om hur detta kan göras. Detta bör ges regeringen till känna.
Bristen på de läkarresurser som krävs för utarbetandet av vårdplan för utskrivningsklara patienter är ett hinder för att åstadkomma en sammanhängande vårdkedja. Centerpartiet anser även att det ska finnas utrymme för lokala överenskommelser om huvudmannaskapet för primärvården. Vissa kommuner har uttryckt önskemål om att få anställa läkare. Även om tillhandahållandet av läkarkompetens ska vara ett landstingsansvar, bör detta önskemål tillmötesgås. Tillgång till medicinsk kompetens kan vara av stort värde för verksamhetsutvecklingen i kommunerna. Vad som ovan anförts om att kommunerna bör få anställa läkare bör ges regeringen till känna.
Väldefinierade patienträttigheter och mekanismer för att se till att dessa tillgodoses är en tillgång för en effektiv hälso- och sjukvård. Trygghet är en viktig friskhetsfaktor och bidrar även till att påskynda läkeprocesser. Det är viktigt att människor känner sig trygga i sina och sina anhörigas kontakt med hälso- och sjukvården. När patienten eller de anhöriga vet vad de kan förvänta sig minskar oro samtidigt som ett effektivare samarbete mellan dem och personalen blir möjligt genom att rollerna är mera klara. Uppfyllelsen av patienträttigheter blir ett viktigt kvalitetsmått och möjligheten för patienten att vända sig till en annan vårdgivare om han eller hon är missnöjd med bemötande eller vårdinsatser skapar en kvalitetsmedvetenhet som blir en drivkraft i verksamhetsutvecklingen.
För att säkra patientens möjligheter att utöva självbestämmande och vara delaktig i vården bör befintliga lagar som definierar patientens rättigheter samlas i en särskild patienträttighetslag. Sverige är det enda land i Norden som inte har en sådan lag. Lagen bör precisera medborgarens rätt till behandling, valfrihet, tillgänglighet, information (t.ex. vad avser rätt att ta del av nationella kvalitetsregister), bemötande samt hur ansvar för eventuella brott mot patientens rättigheter och säkerhet kan utkrävas. Lagen bör också klargöra gränserna för patientens i nationell lagstiftning fastställda rättigheter och inom vilka områden rättigheternas omfattning fastställs på landstingsnivå- och kommunal nivå. Riksdagen bör av regeringen begära förslag på en samlad patienträttighetslag.
Tillgängligheten i den svenska hälso- och sjukvården är ett stort problem i hela vårdkedjan. Internationella jämförelser tyder på att Sverige hör till de EU-länder där väntetiderna är längst till operation och behandling. Regeringens utlovade vårdgaranti har blivit ett platt fall.
Den bristfälliga tillgängligheten i primärvården med snäva telefontider, timslånga telefonköer och lång väntan mellan kontakt och genomfört besök är en stor källa till oro och lidande för många och har blivit ett av medborgarnas allmänna samtalsämnen. Det är därtill ett hinder för en väl fungerande vårdkedja och leder till ineffektivitet eftersom misstro mot primärvården leder till att patienter vänder sig direkt till sjukhusvården. Vissa förbättringar har gjorts på senare tid och många nya idéer på hälsoupplysning, samordnade telefonbokningar m.m. är genomförda eller på väg i många landsting. Fortfarande är emellertid tillgängligheten i primärvården en flaskhals för en effektivare och patientorienterad vårdorganisation.
Centerpartiet har tillsammans med de andra borgerliga partierna ett gemensamt förslag till utformning av nationell vårdgaranti enligt följande:
Den nationella vårdgarantin innebär att alla har en uttalad rätt att få vård inom senast tre månader efter det att behovet fastslagits. Den nationella vårdgarantin skall omfatta alla medicinskt motiverade behandlingar.
Vi föreslår att kravet på att hälso- och sjukvård skall ges i tid skrivs in i hälso- och sjukvårdslagen. På så sätt får den nationella vårdgarantin det stöd i lag som gör att patienten kan ställa krav på sjukvårdshuvudmannen.
Vårdgarantin omfattar prioriteringsgrupp 2 och 3. Patienter inom prioriteringsgrupp 1 har alltid företräde till vård genom akutsjukvård eller på annat sätt.
För att den nationella vårdgarantin skall kunna genomföras måste personalens kreativitet tas till vara genom bättre möjligheter till ökat inflytande och en mångfald av vårdgivare.
Vårdgarantin innebär:
Kontakt garanteras med vårdcentral/primärvård samma dag som kontakten tas.
Besök hos distrikts- eller husläkare senast inom fem dagar efter att kontakten tagits. Då vårdgarantin är fullt genomförd: inom 48 timmar.
Besök hos annan specialist inom två månader.
Behandling inom tre månader efter det att beslut om sådan fattats.
När inte det "egna sjukhuset" kan ge vård i tid skall patienten erbjudas vård efter eget val inom det egna landstinget, i ett annat landsting eller hos en annan vårdgivare. Det åligger hemlandstinget att se till att patienträttigheten uppfylls. Det är landstingets skyldighet att både informera patienten om hennes rättigheteroch bistå med den praktiska hjälp som kan behövas.
Patienten skall vid inställd operation eller behandling av andra skäl än medicinska kunna kompenseras ekonomiskt, vilket bör belasta den ansvariga klinikens egen budget.
Den nationella vårdgarantin omfattar alla medicinskt motiverade diagnoser och skall vara fullt genomförd inom tvåår.
Den vårdgaranti vi föreslår ersätter inte eller står i motsats till valfrihet i vården. Patientens valfrihet skall inte vara bunden till "det egna" sjukhusets möjligheter att ge vård i tid. Valfriheten skall omfatta hela landet och får inte begränsas till ett geografiskt eller administrativt område.
Vi vill därför att patienten skall ha rätt till:
fritt val av distriktssköterska, läkare, sjukgymnast, barnmorska och arbetsterapeut
fritt val av vårdcentral, sjukhus eller motsvarande
"second opinion" (få en förnyad oberoende medicinsk bedömning).
Förslaget om en nationell vårdgaranti innebär också en ändring i hälso- och sjukvårdslagen. I 2 a § hälso- och sjukvårdslagen, HSL, uttrycks de krav som särskilt skall ställas på hälso- och sjukvården, som att vården skall vara av god kvalitet, vara lätt tillgänglig, bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet och främja goda kontakter mellan patienten och hälso- och sjukvårdspersonalen. Inget sägs uttryckligen om att vården skall ges i tid. Vi anser att hälso- och sjukvårdslagen skall slå fast kravet att hälso- och sjukvården skall ges i tid. På så sätt får den nationellavårdgarantin det stöd i lag som gör att patienten kan ställa krav på sjukvårdshuvudmannen.
Regeringen aviserar i årets budgetmotion att en vårdgaranti skall genomföras den första november 2005 och har anvisat medel till denna reform. Det återstår emellertid att se om detta utspel är trovärdigt mot bakgrund av att regeringens tidigare agerande i frågan, där ett ihärdigt motstånd mot vårdgarantin följdes av en omvändelse under galgen och hittills oinfriade löften. Dessutom har regeringen inte klargjort om det socialdemokratiska förslaget till vårdgaranti kommer att kombineras med mekanismer som faktiskt gör det möjligt för patienten att utkräva garantin, t.ex. genom att vända sig till en annan vårdgivare eller genom rätt till ekonomisk kompensation om vårdlöftet inte infrias inom tremånadersperioden. Riksdagen bör besluta om att införa en nationell vårdgaranti i enlighet med vad i motionen anförs.
För högt specialiserad vård kan det vara intressant för patienten att söka vård inom hela EU. Även om detta kan bli ett hinder i planeringen för en del landsting är det från ett patientperspektiv angeläget att det är möjligt för patienter att inom vissa gränser söka vård även i andra EU-länder. Rättsfall i EG-domstolen har i vissa fall tillerkänt svenska medborgare rätt till ersättning från sina landsting för vård som de sökt i annat EU-land utan landstingets medgivande. Även om det är oklart vad tjänstedirektivet kommer att innebära är det troligt att det kommer att stärka möjligheterna att söka vård över medlemsstaternas gränser. Denna utveckling bör bejakas, men regelverket om hur en sådan rättighet ska se ut och under vilka omständigheter den kan utkrävas behöver utredas och preciseras. Riksdagen bör ge regeringen till känna vad som i motionen anförts om behovet att utreda och precisera regelverket för svenska medborgares rätt att söka vård i annat EU-land.
För att stärka patientens makt och delaktighet motionerade Centerpartiet förra året (motion 2003/04:So343) om öppna kvalitetsregister, patientanpassade journaler, rätt till "second opinion" och plats- och närhetsgaranti på BB. Dessa yrkanden har emellertid inte behandlats varför vi nöjer oss med att konstatera att vi alltfort står bakom desamma.
God hälso- och sjukvård måste vara tillgänglig för alla medborgare på lika villkor och ska därför vara solidariskt finansierad över skattsedeln, med undantag för begränsade egenavgifter. Det finns emellertid goda skäl att öka utrymmet för konkurrens, valfrihet, entreprenörskap och mångfald av utförare. Dyrköpta erfarenheter och omfattande ekonomisk forskning - även inom vårdsektorn - visar att monopolverksamhet nästan alltid leder till lägre kvalitet, effektivitet och anpassning till "kundernas" behov än vad som skulle vara möjligt. Kombinationen av mångfald och offentlig finansiering kräver dock en känslig avvägning för att inte snedvridande effekter ska uppkomma. För hälso- och sjukvårdens del behövs ett större inslag av mångfald och konkurrens av tre skäl:
Bättre patientanpassning och valfrihet.
Bättre arbetsförhållanden för personalen.
Bästa tänkbara effektivitet och kvalitet för begränsade ekonomiska resurser.
Sett i ett större perspektiv är också en ökad mångfald i hälso- och sjukvården en central jämställdhetsfråga. Kvinnor dominerar bland de anställda inom sektorn, och större mångfald är viktigt för att de ska ha möjlighet att starta företag, välja arbetsgivare och få bättre möjligheter att utvecklas inom sitt yrke. På sikt har detta betydelse för löneutveckling, yrkesstatus, delaktighet i förmögenhetsbildningen m.m. Det är ingen slump att Vårdförbundet driver frågan om ökad mångfald med sådan kraft och att till och med LO-facket Kommunal - trots sitt politiska och organisatoriska beroende av Socialdemokraterna - dristat sig till att ifrågasätta regeringens ambivalenta hållning.
En vanlig invändning mot konkurrensutsättning i den offentliga vården är att det politiska inflytandet minskar. I praktiken innebär möjligheten att jämföra och att koncentrera sig på huvuduppgiften att styrbarheten istället ökar. Om upphandling sker genom konkurrens ges de offentliga företrädarna nya effektiva instrument för att fastställa kvalitetskrav, följa upp och utvärdera resultat och därmed kunna jämföra olika vårdgivares och andra aktörers verksamhet.
Statsmakten bör generellt se mycket positivt på och stimulera en utveckling mot ökad mångfald och konkurrens inom vård- och omsorgssektorn, samt respektera landstingens rätt att avgöra vilka system för konkurrens och vilken fördelning av privat respektive offentlig drift av hälso- och sjukvård som lämpar sig i respektive landsting. Detta bör ges regeringen till känna.
Regeringens kampanj mot privata sjukhus vittnar om otillräcklig medvetenhet om hälso- och sjukvårdens verkliga problem, något som bekräftas av remissvaren på departementspromemorian om privata aktörer inom sjukvården, den s k stopplagen. De sjukhus som överförts i privat drift visar i huvudsak bättre resultat än de offentligt drivna, och kunder och personal är mer nöjda. Regeringens agerande strider mot intentionerna i den nationella planen för hälso- och sjukvården där ökad mångfald lyfts fram som ett av målen. Risken är att mångfald och entreprenörskap även i primärvård, äldreomsorg och övriga offentliga sekorn misskrediteras. Om regeringen gör proposition av förslaget är det anmärkningsvärt och väcker frågan om remissförfarandets trovärdighet om ändå inget avseende fästs vid remissinstansernas uppfattningar. En stopplag kränker också landstingens rätt till självstyre.
Sjukvårdspersonal med entreprenörsambitioner möter flera svårigheter på vägen mot det egna företaget. De är bland annat beroende av att de blivande uppdragsgivarna är villiga att ingå ett samverkansavtal. Eftersom själva antalet uppdragsgivare inom vården och omsorgen är få, blir det problem med att erhålla en F-skattsedel. Näringsverksamhet föreligger enligt 21 § kommunalskattelagen när verksamhet bedrivs i vinstsyfte yrkesmässigt och självständigt. Självständighets- och vinstkriterierna avgör om inkomsterna ska hänföras till tjänst eller till näringsverksamhet. Antalet uppdragsgivare och självständigheten gentemot dessa är av betydelse vid bedömningen. Regelverket hindrar således sjuksköterskor att starta eget, eftersom det i stort sett endast finns två uppdragsgivare: landsting och/eller kommun. Konsekvensen blir att den blivande företagaren har svårt att få F-skattsedel på grund av att självständighetskriteriet inte anses uppfyllt. Det behövs ett undantag för alternativa vård- och omsorgsproducenter så att självständighetskriteriet tillämpas på ett rimligt sätt vid ansökan om F-skattsedel. Centerpartiet framför detta krav i annan motion.
Centerpartiet förespråkar uppdelad upphandling som gör det möjligt för små entreprenörer att delta i konkurrensutsättning av offentlig verksamhet. Förbättrade möjligheter att ställa miljökrav i upphandlingen stärker också lokala entreprenörers möjligheter att konkurrera. Vidare vill Centerpartiet införa utmaningsrätt för anställda i offentlig sektor som vill ta över driften av den egna enheten. Om en sådan utmaning är mer effektiv än den nuvarande driften, bör den som regel beviljas. Vad som ovan anförts om utmaningsrätt bör ges regeringen till känna.
Ett ökat inslag av privata och alternativa vårdgivare hämmas av lagen om offentlig upphandling. Dess krav pååterkommande upphandlingar kan medföra att önskad kontinuitet äventyras. Korta avtal på två tre år medför ett högt risktagande och att vårdgivaren tvingas till alltför snabba avskrivningar på investeringar. För ett stort vårdbolag kan denna osäkerhet måhända hanteras, men för en småföretagare inom vård- och omsorgssektorn ter sig hotet att plötsligt stå utan avtal mycket avskräckande. Även från landstingssidan önskas en större kontinuitet.
Dagens system för upphandling enligt lagen om offentlig upphandling är också alltför fokuserat på priset och det gynnar de stora vårdbolagen. Parametrar som kvalitet, kompetens, kontinuitet, flexibilitet, patient- och lokalkännedom måste i större utsträckning vägas in vid upphandlingen. Vidare bör förutsättningarna för "avknoppning" till nya företagsbildningar förbättras. För att stimulera anställda inom den offentliga hälso- och sjukvården att ta över verksamheter och driva dessa i egen regi bör direktupphandlingen underlättas eller att de på annat sätt kan få ett första kontrakt.
Lagen om offentlig upphandling bör revideras så att längre avtalsvillkor och något större utrymme för andra bedömningskriterier än priset kan uppnås. Den svenska upphandlingslagstiftningen är i vissa avseenden mer långtgående än vad EU:s direktiv kräver. I den mån EU-direktivet står i vägen för en tillräcklig anpassning måste regeringen väcka frågan i EU-sammanhang så att direktivet kan justeras. Vad som ovan anförts om en revidering av lagen om offentlig upphandling bör ges regeringen till känna.
För att uppnå konkurrensneutralitet mellan den privata och offentliga tandvården är det av största vikt att rätta till den obalans som orsakas av mervärdesskattereglerna. En första åtgärd är att ställa krav om särredovisning för folktandvårdens verksamhet. Centerpartiet anser att särredovisning av folktandvårdens verksamhet är en viktig del för att uppnå målet om konkurrensneutralitet. Detta bör ges regeringen till känna.
Riksdagen fattade under våren beslut om att höja åldersgränsen för rätt till offentlig ersättning för läkare och sjukgymnaster till 70 år med möjlighet till fortsatt förlängning efter särskild prövning. Ett liknande beslut för tandläkare och tandhygienister fattades under riksdagsåret 2002/03. Centerpartiet vill emellertid helt avskaffa åldersgränsen och utsträcka beslutet till att även omfatta läkare och sjukgymnaster. Prövning av lämplighet kan likväl ske individuellt inom ramen för Socialstyrelsens tillsynsansvar. Att förvägra de mest erfarna läkarna att, om de såönskar, få fortsätta att praktisera sitt yrke i ett läge där det råder brist på läkare är både resursslöseri och åldersdiskriminering. Åldersgränsen bör avskaffas, också vad gäller ersättning för privatpraktiserande läkare m.fl. Vad som ovan anförts om åldersgränsen bör ges regeringen till känna.
Den snabba läkemedelsutvecklingen ger växande möjligheter att bota sjukdomar. Av såväl kostnads- som hälsoskäl är det dock viktigt att undvika en övermedikalisering av sjukvården. Enligt en rapport av Apoteket AB och Vårdförbundet kan felanvändning av läkemedel medföra kostnader på omkring 10 miljarder kronor årligen för den svenska vården. Enligt uppgift har en studie i Norge visat att 18 % av dem som avlider på sjukhus, avlider på grund av läkemedel. Växande läkemedelskostnader är också ett hot mot läkemedelsförmånen.
Aktiva insatser i Helsingborgs kommun med läkemedelsgenomgångar hos de äldre visade på potentialen av ett medvetet uppsökande arbete och har fått efterföljare på andra håll i landet.
Felanvändning av läkemedel medför hälsorisker och leder till onödiga kostnader för såväl patienten, hälso- och sjukvården som för samhället. Samarbetet mellan vårdpersonal och apotekspersonal behöver stärkas. Patientens förståelse för sin egen medicinska situation och hennes eller hans möjligheter att få tillgång till kunskap om läkemedel och deras effekter är en viktig resurs.
Systemen för att samordna information om läkemedelsförskrivning måste utvecklas för att undvika felmedicinering, så att olika läkemedel inte motverkar varandra och så att biverkningar minimeras. Centerpartiet anser att ett nationellt patientregister bör inrättas där de läkemedel en patient använder sig av ska framgå. Registret ska kunna användas av behörig medicinsk och farmaceutisk personal som arbetar med personen. Personens deltagande i registret ska dock kräva personens samtycke. Vad som ovan anförts om inrättandet av ett patientregister bör ges regeringen till känna.
Kontinuerlig fortbildning och information av förskrivare, hälso- och sjukvårdspersonal och konsumenter om läkemedelsförskrivning och eventuella biverkningar av läkemedel är viktig för att öka kvaliteten och kostnadseffektiviteten i läkemedelsanvändningen. Hälso- och sjukvårdspersonal som skriver ut läkemedel måste kritiskt kunna granska förskrivningen av läkemedel och på så sätt se till att patientperspektivet alltid blir utgångspunkten. Vad ovan anförts om kontinuerlig vidareutbildning för förskrivare, hälso- och sjukvårdspersonal och konsumenter bör ges regeringen till känna.
För att säkra regelbunden fortbildning av förskrivare och hälso- och sjukvårdspersonal har man i USA infört en modell som innebär att samtliga läkemedelsföretag avsätter finansiella medel till en särskild fond för fortbildning. Genom en sådan typ av gemensam fond där alla läkemedelsföretag tar ett samlat ansvar för fortbildning läggs en grund för långsiktig hållbarhet inom läkemedelsindustrin, där patientperspektivet blir den självklara utgångspunkten. Det skulle också minska risken att läkare kommer i någon form av beroendeställning till enskilda läkemedelsföretag. Ett sådant system bör även prövas i Sverige. Detta bör ges regeringen till känna.
Kvinnoperspektivet är starkt eftersatt inom hälso- och sjukvården. Trots vetskapen om skillnader i ämnesomsättningen mellan kvinnor och män behandlas de lika i bl. a. kliniska studier. Då männen inte har några störande hormoncyklar har resultaten ansetts lättare att tolka. Detta innebär att de som faller utanför normen riskerar feldosering med biverkningar. Då de äldre utgör den största användargruppen och är överrepresenterade i statistiken över skador på grund av läkemedel, är även de en grupp som måste prioriteras vid utökad forskning på läkemedel. Även barnperspektivet saknas inom den kliniska läkemedelsforskningen. Då de är i ständig utveckling blir det extra viktigt att de kliniska studierna av läkemedel även sker på olika åldersgrupper. Områden där det är särskilt angeläget att utveckla fler barnläkemedel är mot bland annat övervikt, lever- och tarmsjukdomar och smärta. Centerpartiet ställer sig därför bakom EU:s senaste förslag om att ytterligare stimulera läkemedelsforskningen för barn. De systematiska studierna kring läkemedelseffekter på olika grupper bör utökas, så att läkemedelsbehandlingarna på sikt blir säkrare och risken för onödiga skadeverkningar minskar. Detta bör ges regeringen till känna.
Varje år kasseras enorma kvantiteter läkemedel. I Socialstyrelsens rapport "Läkemedel i miljön" diskuteras hälsohotet från läkemedelsrester. Antibiotika kan vara svårt att bryta ner; detta kan i vissa fall leda till att rester av antibiotika finns i dricksvatten och livsmedel som i sin tur påverkar överkänsliga personer. Senaste tiden har det skett en ökning av användandet av hormonella läkemedel, vilket alltmer ses som ett miljöproblem. Östrogena ämnen som kommer ut i våra sjöar och hav påverkar fiskens reproduktionsmöjlighet. Vissa narkosgaser har visat sig medverka till nedbrytning av ozonskiktet. Enligt Centerpartiet är det angeläget att öka kunskapen och kontrollen av läkemedel ur miljösynpunkt. Regeringen bör därför snarast återkomma med ett åtgärdsprogram om läkemedel ur miljösynpunkt. Riksdagen bör hos regeringen begära förslag om ett åtgärdsprogram mot läkemedels negativa miljöeffekter.
Sverige är det enda land i hela OECD som har monopol på apoteksverksamhet. Runt om i vårt land är apotekstätheten låg, och bor man på landsbygd kan det vara långt till närmaste apotek. Statliga utredningar visar att det finns stora välfärdsvinster med att avskaffa Apoteket AB:s monopol och istället ge licensierade butiker och apotek möjlighet att kunna sälja såväl receptbelagda som receptfria läkemedel. En avmonopolisering av Apoteket kommer på sikt leda till ökad tillgänglighet samt lägre läkemedelskostnader för den enskilde. Centerpartiet anser att Apoteksbolagets monopol bör avvecklas. Detta bör ges regeringen till känna.
Sverige har en internationellt framstående medicinsk forskning. Dessvärre befinner den sig för närvarande i ett kritiskt skede som mycket väl kan medföra att denna gynnsamma position äventyras till stor skada såväl för samhällsekonomin som för den svenska hälso- och sjukvårdssektorn. Den medicinska forskningen är i hög utsträckning beroende av att privata finansiärer investerar stora FoU-medel i samarbete med utbildningsväsendet. På senare år har emellertid detta intresse avmattats på grund av ökad internationell konkurrens och uppfattningen att staten inte tar sin del av ansvaret. För den svenska medicinska spetsforskningen är ett ökat statligt engagemang en överlevnadsfråga. Centerpartiet återkommer med förslag på detta område i den utbildningspolitiska motionen och i budgetmotionen.
Vid sidan av generellt förstärkta anslag till den medicinska forskningen vill Centerpartiet särskilt lyfta fram ett antal områden som bör ges ett ökat fokus. Det gäller bl. a. folkhälsoforskningen, evidensprövning och analys av alternativ och komplementärmedicin.
Centerpartiet framförde under förra riksdagsåret en rad yrkanden om alternativ- och komplementärmedicinen (motion 2003/04:So343). Vi föreslog en utredning av alternativmedicinska metoder, att Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU) skulle få i uppdrag att utforma förslag till hur alternativmedicinska metoder kan utvärderas, uppbyggnad av ett nationellt kompetenscentrum, ökade möjligheter för individen att välja behandlingsmetod samt förbättrade möjligheter för medicinsk personal att använda medicinska behandlingsmetoder. Dessa yrkanden har ännu inte behandlats och därför kvarstår våra krav oförändrade.
Ett drygt decennium efter den stora psykiatrireformen är det uppenbart att allt inte har gått som vi önskade. Vårdplatserna i psykiatrin har skurits ned alltför mycket och vårdtiderna förefaller ha kortats i linje med ambitionerna i den "vanliga" sjukvården. För många har visserligen reformen medfört höjd livskvalitet och bättre möjligheter till rehabilitering. I vissa fall har inte nya gruppboenden som ersättning för tidigare slutenvårdsplatser byggts ut i tillräcklig omfattning För många har därför följderna blivit ensamhet, förvärrad sjukdom, brottslighet, alkohol- och drogmissbruk och hemlöshet.
Centerpartiet har tidigare framfört att det finns ett behov av en bättre helhetssyn på frågor om social utslagning, psykiska funktionshinder och alkohol- och drogberoende. Vi välkomnar att regeringens psykiatrisamordnare har tagit upp detta perspektiv. I den offentliga debatten kan man ibland få intrycket att problemet är att farliga människor inte interneras i psykiatrin. Huvudproblemet är emellertid att personer som faktiskt vill ha och söker vård, bl. a. därför att de vet att de kan vara farliga för sin omgivning, inte ges den hjälp de behöver. De öppna mottagningarna har bristfälliga resurser och även om köerna till exempelvis barn- och ungdomspsykiatrin har minskat är behovet fortfarande större än tillgången på hjälpinsatser. Sparkrav och platsbrist kan ha bidragit till att psykiatrin i allt för hög grad dragits med i den somatiska vårdens strävan att förkorta vårdtiderna. Det behövs en tydligare definition av begreppet utskrivningsklar för psykiatrin.
Det största problemet för en välfungerande vård, omsorg och rehabilitering av psykiskt funktionshindrade och andra personer med psykisk ohälsa är de stora bristerna i samarbetet mellan psykiatrin, missbrukarvården, socialtjänsten m.m. Efter utskrivning från slutenvård finns det ofta ett behov av uppföljning som inte tillgodoses. Ansvaret för detta åvilar socialtjänsten men också psykiatrins öppenvård. Ansvarsfördelningen måste förtydligas på samma sätt som skett för äldrevårdens del.
Rehabiliteringsinsatserna kring psykiskt sjuka och funktionshindrade måste stärkas. Centerpartiet föreslår i en annan motion att 500 mkr ska anslås för att användas som försäkringskassans insats i finansiell samordning för rehabilitering av psykiskt sjuka och funktionshindrade. Det skulle ge en kraftig injektion till ökat samarbete mellan socialtjänst, psykiatri, försäkringskassa och arbetsförmedling.
Centerpartiet anser att användningen av så kallat mellantvång för psykiskt funktionshindrade eller personer som är utskrivna från rättspsykiatrisk vård måste öka. Mellantvång innebär att individens frihet villkoras mot att hon eller han följer behandlingsplanen, t.ex. vad gäller medicinering. Om individen inte följer planen ska han eller hon kunna tvångsomhändertas på nytt. Lagen om tvångsomhändertagande av psykiskt sjuka ger redan sådana möjligheter men en kombination av resursbrist, dålig samordning av resurser och vårdideologiska föreställningar tycks ha medfört att dessa inte tas tillvara. Det kan emellertid krävas ytterligare förtydliganden i lagstiftningen.
Vid bedömningen om tvångsomhändertagande är motiverat fästs stor vikt vid om personen är en fara för sig själv. Däremot ställs högre krav om personen ska skrivas in på grund av att han eller hon är en fara för andra. Enligt Centerpartiets uppfattning bör tvångsvård och mellantvång kunna tillämpas i fler fall där personen också bedöms vara en fara för sina anhöriga eller för allmänheten och att tillgodose detta behov bör vara en utgångspunkt vid en översyn av lagstiftningen.
Vad som ovan anförts om behovet av en översyn av lagen om vård av psykiskt sjuka i syfte att precisera begreppet utskrivningsklar, förtydliga ansvarsfördelningen mellan kommuner och landsting, öka användningen av mellantvång samt tillgodose allmänhetens och anhörigas skyddsbehov bör ges regeringen till känna.
Centerpartiet framförde under föregående riksdagsår en rad yrkanden inom tandvårdsområdet (motion 2003/04:So343) vilka ännu inte behandlats varför de inte framställs på nytt. De handlade om: utvärdering av äldrereformen inom tandvården, att avgifterna för tandvård på sikt bör harmoniseras med hälso- och sjukvårdens avgifter, förstärkningar av högkostnadsskyddet till att omfatta även omfattande tandvårdsbehov oberoende av ålder, särskilda insatser av förebyggande tandvårdsarbete för barn och ungdomar med föräldrar av utländsk härkomst samt ökning av grundbeloppet för barns och ungdomars tandvård.
|
Stockholm den 27 september 2004 |
|
|
Maud Olofsson (c) |
|
|
Åsa Torstensson (c) |
Kenneth Johansson (c) |
|
Sofia Larsen (c) |
Roger Tiefensee (c) |
|
Margareta Andersson (c) |
Eskil Erlandsson (c) |